Jag kanske skulle förtydliga föregående inlägg en aning. Jag menar inte att inte alla är unika. Det är ni. Vad jag menar är att många gärna vill vara något riktigt speciellt, någon som skiljer från mängden, men att jag inte tror att de riktigt greppar vad det innebär.

Jag är en sådan som verkligen skiljer sig från mängden, med tanke på hur jag är. Jag har alla de fördelar som människor brukar önska sig, och utöver det har jag en personlighet och ett sätt att tänka som verkligen ställer mig utanför gängse normer och mallar. Jag är unik även ur den synpunkten.

Men ni förstår...att faktiskt vara unik innebär inte nödvändigtvis något positivt. Det behöver inte innebära att alla andra ser upp till en, att alla andra önskar de var du. För att vara unik innebär faktiskt just det. Du är unik. One of a kind. Det innebär att vara ensam. Det innebär att ständigt bli missförstådd, därför att andra människor inte kan relatera till den du är eller hur du är.

Poängen är just ironin i det hela. Att jag, som är unik på ett sådant sätt, jag känner mig inte som någon som alla andra ser upp till eller själva vill vara. Jag känner mig bara utanför. Det får jag betala dyrt för. Så...alla där ute, som önskar att ni verkligen var annorlunda än alla andra...be careful what you wish for.

Jag är inte omedveten om ironin i det hela. Jag är unik. Det alla drömmer om att vara, det är my core being. Inte en i mängden. Jag skiljer mig ut från de flesta andra. Frånsett övervikten jag släpar på numera (som ju i grund och botten är en bagatell att göra något åt), så ser jag bra ut. Inte klassiskt vacker, men jag ser ändå bra ut. Tjockt hår, vackra ögon och allt det där.

Jag är också smart. Kan mycket om mycket, och kan konversera vem som helst. Jag kan föra mig vid såväl högtidliga middagar som privata, intimare tillställningar. Jag är intresserad av det mesta. Fixar det mesta själv. Kan både laga mat, reparera bilar och grunderna i både internationell ekonomi och politik. Fan, jag kan till och med dansa.

I'm a catch ur alla de aspekterna. Och dessutom unik. One of a kind. One in a million. Jag behöver inte deltaga i någon miss-tävling och paradera runt i baddräkt för att veta det. Så hur ironiskt är det inte då, att så många andra så gärna vill vara unika och speciella, och att jag som är det, vare sig jag vill eller inte...att jag inte passar in. Den enda miss-tävling jag skulle vinna är "Miss Fit", möjligtvis. Inte i betydelsen vältränad, utan i betydelsen misfit.

The irony is not lost upon me. It really isn't.

Lustigt hur gårdagens inlägg får folk att reagera. Män känner sig påhoppade, och tycker jag idiotförklarar alla män. Now, det tycker jag nu inte jag gjorde, det var mera ett konstaterande om att kvinnor som är som jag, har svårt att hitta de där männen som är kompatibla med oss. Men å andra sidan...om man som jag, inte letar efter någon, så har man ju inte heller särskilt stort överseende med män och deras beteende. Det har ni säkert konstaterat redan att jag inte har. Jag har helt enkelt inget som helst tålamod med vare sig pojkvännen eller andra män som vill dejta mig.

Det är nog rent av så att jag har långt mindre tålamod med män som vill ha min uppmärksamhet på det sättet. Eftersom de ju vill ha något av mig. Andra män kan jag ju bara skratta åt, och sedan strunta i. Men en man som liksom jagar en...det blir en annan sak. När det hela bara känns jobbigt, så är det svårt att ha överseende. Mitt tålamod räcker inte så långt. Jag försöker verkligen att inte idiotförklara någon, det är inte min avsikt, jag försöker bara berätta hur det känns att vara jag i de där situationerna.

Jag är inte känslomässigt styrd. Jag har aldrig varit det. Jag är bara inte den typen, vilket gör mig till en jävligt udda fågel i världen. Och det ger mig problem oftare än ni kan ana. Oavsett vad jag säger eller gör, så väger andra människor in känslor i det - känslor jag inte har. Låt oss ta just det där inlägget om kvinnor och män som exempel - jag skrev det med lika mycket känslor som man skulle beskriva gräs som växer. Typ. Det fanns ingen ilska, ingen aggression, ingenting sådant bakom. Bara en lång tankekedja som jag omvandlade till ord. Varken mer eller mindre.

Jag vet inte. Kanske är jag helt enkelt avtrubbad. Kanske är det ett arv från farsgubben, som var psykopat och oförmögen att förstå andras känslor. Fan vet. Nej, förresten, det tror jag inte. Jag älskar mina barn, älskar mina vänner, älskar mina syskon, och jag kan känna mig hejdlöst lycklig bara av att få vakna till en solig dag eller över en struntsak som att världen på våren exploderar i en orgie av blommor och färger. Och visst kan jag också bli kär...men det där första stadiet går så otroligt fort över för mig. Jag stannar inte kvar i det särskilt länge. Mitt liv utgår helt enkelt inte från de där intensiva lyckokänslorna, eller att vara arg, ledsen, nere...whatever. Jag fungerar inte så. Och det gör det oerhört svårt för andra människor att hantera mig. För de är oftast sådana. Går väldigt mycket på sådana känslor, och tror därmed att jag också gör det. Det är ju det som är det "normala". Men i det avseendet är jag inte normal.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "Alla behöver någon" i mitt liv. Det är bara det att det aldrig har varit så för mig. Jag kan ha det bra i en relation, finna det givande i en viss grad, men det har aldrig kommit dithän att jag faktiskt behövt det. Jag är precis lika lycklig om jag inte lever tillsammans med pojkvännen, precis lika lycklig om vi inte ses hela tiden och precis lika lycklig om jag inte har någon pojkvän alls. För mig är kärlek på det sättet en extra bonus, men inget jag måste ha, förstår ni?

Nå, det är väl rent av så att jag är lyckligare utan en partner. För en sån som jag...kan ni ens börja förstå vilka uppoffringar jag måste göra i en relation? Hur mycket jag måste göra för att fylla min partners behov av närhet, ömhet, kärlek och allt det där? Jag vet att det låter hemskt, men försök vara jag en liten stund, istället för den andra parten. Försök vara den som har helt andra behov än att mysa och hålla handen, försök vara den som upplever det där jättebehovet av intimitet som att bli invaderad. Om det gör det lättare, så försök föreställa er att det är någon ni verkligen inte tycker om, som ni måste dela den intimiteten med. Förstår ni då?

Grejen är den, att jag får ytterst sällan det behovet av fysisk intimitet med min pojkvän heller. Det betyder inte att jag inte tycker om honom eller att jag inte älskar honom - det har över huvud taget ingenting med honom att göra. JAG tycker bara inte om det. Det är inte jag. 9 gånger av 10 ger det mig inget, utan är något jag gör för hans skull. Och tyvärr är det inte heller något som inte spelar någon roll för mig, för om det inte spelar någon roll, så skulle jag utan problem kunna stå ut med det. Men jag tycker inte om det. Inte i den omfattningen. Jag upplever det som oerhört jobbigt på alla sätt och vis. Intimitet för mig har en helt annan innebörd. Jag har behov av den mentala intimiteten, inte den fysiska. Och den mentala intimiteten är något jag ytterst sällan får. Så, i ett förhållande blir det alltid så att jag dels måste göra uppoffringar för den andra partens skull, för att de ska må bra, men de förmår inte samma sak för mig. Det är förbannat jobbigt att leva så, ska ni veta. Alltid otillfredsställd, och tvungen att tillfredsställa hans behov. Är det då så konstigt att jag föredrar att vara singel? För jag har ännu inte träffat någon som kan tillgodose mina behov också.

Mitt stora behov ligger just i den mentala tillfredsställelsen. Att kunna diskutera allt mellan himmel och jord, att göra och uppleva saker som ger mental tillfredsställelse, vare sig det handlar om att uppleva nya kulturer eller att träffa nya människor och höra deras historier. Det är sånt jag behöver. En man som inte förmår prata och diskutera med mig på den nivån kan ju inte heller tillfredsställa mig, det blir en bit som fattas. En bit som för mig är oerhört stor, som utgör närmare 90% av mina behov i en relation.

Somliga har ofta påtalat att om jag verkligen var kär, så skulle jag vilja träffa pojkvännen så fort som möjligt. Och för en normal människa så är det så det fungerar. Men jag...kan ni förstå att mina behov blir bättre tillfredsställda så länge jag bara pratar med honom på msn? Att bara kommunicera via nätet tvingar honom att prata med mig. Det blir det närmaste jag kommer en relation som är tillfredsställande för mig. Eller det vore det, om han kunde möta på min intellektuella nivå...men tyvärr förmår han inte det. Jag vill inte påstå att han är korkad, bara att jag är...jag har upplevt så mycket mer, levt så mycket mer, har så mycket större kunskaper. Det gör det oerhört svårt för honom att möta mig på rätt nivå. Men rent principiellt, så är kommunikationen online idag enda sättet för mig att få mina behov tillgodosedda. Därför att det tvingar min motpart att faktiskt prata med mig. När vi sedan träffas, så försvinner det där. It always does. Och mina behov återgår till att vara otillfredsställda. Det är så det har varit i över 20 år nu, i varenda en av mina relationer. När vi träffas, så förväntar sig männen en kvinna som är någon helt annan än den jag är. Därför att de vägt in känslor jag inte har i allt jag har sagt. Därför att de tror att jag trots allt är som alla andra, även om jag alltid påtalat att jag inte fungerar så. När det själva verket är så att de enda gånger känslor ska vägas in, är när jag uttryckligen påtalar vilken känsla jag har.

Som sagt....runt 90% av mina behov, både i en relation och annars, ligger på det området. Och när 90% av ens behov inte blir tillfredsställda, så räcker det inte att resterande 10% blir det. För visst behöver även jag lite fysisk närhet och så...jag behöver det bara så oerhört mycket mindre än folk flest för att jag ska få den sidan av det hela tillfredsställt. Fysisk närhet och intimitet utgör inte ens alla de 10% som är kvar. Det är mindre än så till och med. Men måste det innebära att det är något fel på mig? Finns det inte utrymme i världen för någon som jag också?

Det finns flera som jag där ute. Men de flesta är män, och då är det mera accepterat att vara som jag. Och de kvinnor som är som jag, är ofta framgångsrika affärskvinnor. Just för att de inte är emotionellt styrda. Och då är det också okej, på nåt skruvat sätt. Titta på Antonia Ax:son Johnsson. Jag är tämligen säker på att hon och jag är rätt lika, faktiskt. Man blir inte framgångsrik på det sättet om man inte är mer intellektuellt än känslomässigt styrd. Skillnaden mellan henne och mig är att hon föddes in i en familj där den egenskapen premieras, medan jag föddes in i en vanlig medelklassfamilj. 

Kanske skulle jag satsa på att bli karriärkvinna. En enveten karriärkvinna förväntas väl vara a coldhearted bitch, och jag antar att det är vad somliga tror att jag är...I guess you just can't have it all. Jag får nöja mig med att vara smart, singel och snygg (nåja...). I could be the god damn president för den klubben.

Min äldsta son har skjutit i höjden nåt alldeles kolossalt det senaste året. Han har nästan bokstavligen växt så man hört det knaka. Faktum är att han växt så snabbt att han har rejäla bristningar i huden längst ner i ryggen - det ni! Jag har aldrig sett något liknande. Det ser ut som om jag har piskat honom. Kolla själva:

Hudbristningar till följd av växtspurt.

Nu, vid 14 år, är han 181,5 cm lång. En ståtlig kille, som växt om sin lilla mamma med hela 16,5 cm...:-)

Jag gillar kvinnor. Starka kvinnor. Inte på ett sånt där kärleks-relationssätt alltså, utan som människor. Jag fascineras av kvinnor, kvinnors mentala styrka, kvinnors liv, kvinnors vardag. Kanske ligger det någon form av identifikationsgrej i det där, jag vet inte. Jag har iaf kommit att inse att jag i föredrar kvinnor på många olika sätt.

Jag läser mest kvinnliga författare. Hanne-Vibeke Holst, Torey Hayden, Karin Alvtegen, Herbjørg Wassmo, Toni Morrison, Marianne Fredriksson, Anna Politskovskaia är några av de författare som intagit mina bokhyllor. Inte för att jag medvetet valt kvinnliga författare, det har bara slumpat sig så. Dessutom råkar jag gilla biografier, men även där är det kvinnorna som dominerar. Hilary Rodham Clinton, Amelia Adamo, Jane Fonda, Monica Lewinsky är några exempel.

Musik är också ett område där kvinnor dominerar för mig. Idag vaknade jag och kände för att lyssna på Shania Twain (vilket var vad som utlöste hela tankekedjan och det här blogginlägget). Så nu lyssnar jag på henne, och kan konstatera att när det gäller musik så lyssnar jag ofta bl.a på Pink, Anastasia, Shania Twain, Melody Gardot osv. 

Samma mönster hittar vi i filmer. Det finns en och annan film i min hylla där den starka kvinnan står i centrum, i motsats till det fåniga våpet i högklackat som ofta är en accessoir till actionhjälten (dock ska det ju sägas att det i det sistnämnda fallet blivit något bättre än vad det var på 80-talet). En av mina favoritfilmer är Hålla Andan med Angela Bassett, Loretta Devine, Lela Rochon och Whitney Houston. Den handlar om fyra kvinnor som allihop är singlar på olika sätt, och de relationer de har till män runt dem. Och till sex, inte minst! Äntligen en film där de påtalar hur sex kan upplevas för oss. Där mannen kör sitt race, är jättenöjd med sig själv efteråt, och en annan undrar om han på allvar trodde han gjorde nåt för en. Om män visste hur många gånger vi kvinnor i efterhand beskriver det "like watching paint dry", som Angela Bassett vid ett tillfälle uttrycker det...

Jag menar inte att säga att alla män är kassa i sängen, det är inte det. De är bara så övertygade om sin egen förträfflighet, att de tycks tro att det räcker med den...Now, det vanliga motargumentet från män brukar då vara "Jamen, ni får ju säga vad ni vill ha då!". Grejen är den, att det gör vi. Allt som oftast är vår spontana reaktion i den där situationen att säga "Hey...ta det lite lugnt...vi har hela natten....varför så bråttom?", men när vi inte får någon respons alls ens på det, så har vi ju hunnit tappa intresset när han är klar. Jag är långt från den enda kvinnan som i det läget hellre går och äter en skål flingor och tittar på nyheterna, än att ha sex med den där människan igen.

Sen, när jag nu ändå är inne på ämnet, finns det ju den sorten som överkompenserar åt andra hållet. Som tar sig an hela sexakten som om det vore hans stora projekt att tillfredsställa kvinnan på så många sätt som möjligt under ett och samma ligg. Det är inte heller riktigt bra sådär precis i början. Det kan man ta sen, när man faktiskt är ett par. I början blir det bara fel, tycker jag. Känslolöst och med en förväntning hängande i luften om att vi ska tycka det är det bästa sex vi någonsin haft. Och visst kan det vara bra, det är inte det, det känns bara väldigt kliniskt liksom. Inte någon hit när man precis träffat någon.

Men för att återgå till ursprungsämnet....kvinnor. Jag har alltid varit en sådan sort som haft många manliga vänner och få kvinnliga dito. Men under de senaste 10 åren har det där ändrats allt mer. Jag har fått många kvinnliga vänner under de här åren, och det de alla har gemensamt är att de inte bara är kvinnor, utan exceptionella sådana. De har en sådan otrolig styrka, och att umgås med dem är helt enkelt underbart. Kvinnor har antagit en helt annan roll idag, på något vis. De ställer sig inte längre i skuggan.

Styrkan har alltid funnits där, men idag tycks det ha blivit så att istället för att inte ha något större behov av att hävda sig och bara hålla sig i bakgrunden och bara skaka på huvudet åt männens alla tokigheter, så har vi tagit klivet ut i ljuset och slutat låta männen ta upp all plats där. Kanske tröttnade vi till sist på bara låta männen hållas...Kanske var det mycket det också som hände när hela jämställdhetsdebatten blossade upp. Vi har alltid vetat att vi är bra, att vi kan precis lika bra som vilken man som helst, och även om det inte tycks riktigt ligga i kvinnans natur över lag att behöva hävda sig eller bevisa något, så frångick vi det der bara. Inte för att ett behov av att hävda sig egentligen har dykt upp (i motsats till vad många män tror), utan helt enkelt för att vi tröttnat på trams som att vi skulle vara det svaga könet. Vi vet ju bättre.

Det finns inte mycket "svagt" hos en modern kvinna. Den ensamstående kvinnan kan mycket väl äga sitt eget hus, vara ensamstående mamma samtidigt som hon har ett arbete och kanske även en karriär. Det som dock är en vanlig missuppfattning är att det är något nytt som inträffat, medan kvinnor i själva verket i grund och botten alltid levt så. Det ligger i den kvinnliga naturen att ha många bollar i luften, och den stora skillnaden är ju egentligen bara att vi idag många gånger medvetet väljer bort mannen. Kanske är det det som många män har så svårt för idag. Att vi väljer bort dem, att vi inte behöver dem. Vi behöver inte bli omhändertagna, behöver inte försörjas, behöver inte någon att hålla handen - ja, vi behöver inte ens en man för barnafödandets skull. Kanske är det därför så många män där ute så desperat söker någon att leva tillsammans med, därför att de fortfarande behöver de där sakerna. Kanske är det därför vissa män går från att prata med en människa för första gången till förlovning på bara én vecka (ja, det är ett exempel ur verkligheten, som jag fick höra talas om så sent som igår av min goda vänninna M).

Jag har funderat mycket på min egen situation när det gäller män. Att de tycks ha så otroligt svårt att släppa taget om en när man sagt tack för sig, och inte minst det här lustiga beteendet de får redan i början när man pratar med dem och kanske dejtar en gång eller två. Att de beter sig som om de är centrum i vårt universum. Att de ska skydda en, ta hand om en osv. Som om de är de självklara valet. Om jag fick en krona för varje gång en man betedde sig så, så skulle jag ha varit störtrik vid det här laget. En återkommande kommentar är "Kom inte till mig om det skiter sig!" om man sagt tack och hej till en man, och provar att dejta någon annan. Då blir det liksom lite "say what??" för min del. På nåt sätt tycks de tro att det är just dem jag i första hand skulle vända mig till om jag får problem på något sätt alls. Som om jag inte har vänner som känt mig i åratal som jag i första hand skulle vända mig till, som om jag inte har systrar och bröder som skulle ställa upp för mig, som om jag inte har en extended family att prata med vid behov. Nej, de beter sig som om jag föddes i det ögonblick de dök upp i mitt liv, och de tror sig vara inte bara centrum i mitt universum, utan de tror att jag tycker de är det också. Whoa...goddag, yxskaft, säger jag då.

Det är väl inte att undra på att man blir allt mer avogt inställd till män. De tycks dels vara fast i nån sorts 50-talsbild av kvinnan, och har dels blivit så emotionellt behövande att vi som kvinnor inte har känslan av att det är en vuxen man vi har att göra med, utan ett behövande barn. Vem fan vill dejta ett barn?? Det blir en jävligt skruvad bild för oss att deala med.

Jag funderar också lite över det här uttrycket att män inte kan gå och tugga tuggummi samtidigt. Det uttrycket kan man applicera ett annat uttryck på: Ingen rök utan eld. Kvinnor har i alla tider haft ett flertal "jobb" att ägna sig åt, ett antal bollar i luften hela tiden. Man är kvinna, vänninna, mor, yrkesaktiv, älskarinna, kokerska, trädgårdsarbetare osv. Kvinnor gör helt enkelt en jäkla massa saker samtidigt hela tiden. Män går däremot in i én enda sak hela tiden, och tycks inte ha förmågan att fördela sin uppmärksamhet på samma sätt. Antingen ägnar han sig åt karriären, eller så bygger han något, eller så kan han inte tänka på annat än sex osv. Det ena kan byta ut det andra, men det tycks inte förekomma att han gör alla saker parallellt. Det här tankespåret ledde mig vidare in på det här jag var inne på igår, om mannen som behöver bekräftas som man och att han är älskad genom sexakten. Kanske är det därför vi kvinnor så ofta uppfattar mannen som sexfixerad. Det blir en kombination av att han inte känner sig behövd på något annat område, och sex liksom blir det enda som är kvar, och att män över lag fokuserar på én sak i taget. Så en man som inte gör annat än tjata om sex ständigt och jämt är nog ofta en man som inte känner sig behövd av någon, och där sex är den enda bekräftelse som återstår för att han ska känna sig behövd, älskad och bekräftad. Nu menar jag inte att alla män är sådana, men jag kan utan problem dra fram ett antal namn ur min egen bekantskapskrets där det är en adekvat beskrivning.

Jag undrar vart allt det här kommer sluta. Vad den fortsatta utvecklingen blir. Kvinnors liv och leverne har ändrats så oerhört numera, och mannen har för många av oss blivit en överflödig accessoir, som är mer till frustration än glädje för oss. Jag undrar vilka förändringar männen kommer genomgå under åren som kommer...för vi kvinnor lär garanterat inte återgå till det som har varit. Det kommer vara nödvändigt för män att också ändras som män om den här klyftan mellan män och kvinnor ska kunna stängas igen, istället för att bara bli större. Kanske kommer det en dag då även en som jag kommer känna att det här med en relation kan vara trevligt, istället för som idag, då jag bara upplever hela konseptet med en man som att ha en klamp om foten. För i dagsläget kan jag inte se att fördelarna med att ha en pojkvän skulle väga tyngre än nackdelarna. Not even close.

Och de få saker man som kvinna ibland kan sakna, som ett hastigt uppblossande behov av att hålla handen en stund, kanske kramas lite, några kyssar, och kanske lite sex...det har vi ju inga svårigheter att få. Det finns en uppsjö av emotionellt behövande män där ute, som till envar tid är beredda att ge oss det där. Fast problemet med det hela är ju att vi inte har behov av det hela tiden, bara nu och då, vilket leder till att den man som blivit utvald, som vi faktiskt tar en kopp kaffe med eller går på en date med, oftast reagerar med att bli smått hysterisk över att vi inte genast vill leva tillsammans. Problemet med stalkers har blivit så stort för många av oss, så vi avstår istället helt och hållet från de där sakerna, eftersom männen tenderar att gå fullständigt från konsepterna bara man säger hej. Att de tror sig vara centrum i universum bara för att vi var villiga att gå på en dejt eller två. De dödar det lilla intresse vi hade från början på effektivast tänkbara sätt.

Jag har varit på ett fåtal dejter under dessa två år jag varit singel, och ingen av dem har kunnat släppa taget om mig efteråt. Några har tiggt och bett om mig uppmärksamhet efter att jag avböjt att träffas igen, några har blivit regelrätta stalkers. Och allting sammantaget gör ju bara att jag inte alls vill träffa någon igen. Det finns helt enkelt inga som helst fördelar med det hela för mig. Nej, tacka vet jag mina kvinnliga vänner. Det är dem jag vänder mig till i första hand när jag har det jobbigt, därför att de inte agerar som om det är just dem jag behöver i mitt liv. Som om de blir centrum i mitt universum och de ska skydda mig när saker går snett. De lyssnar förutsättningslöst, bollar tankar och idéer, och förutsätter aldrig, aldrig att jag kommit till dem för att de är starkare än mig och jag behöver deras beskydd. De är mina jämlikar även då, de ställer sig bakom mig som ett säkerhetsnät jag kan landa i, samtidigt som de är en del av mig. Och de gör det utan att ha ett "lilla gumman"-beteende gentemot mig. En kvinna kommer alltid att påtala den styrka jag har, kommer alltid hjälpa mig hitta nya tankesätt för att deala med problem som uppstår utan att försöka hålla om mig och skydda mig från världen utanför, som en man gör. En man tycks konsekvent vilja vara sin kvinnas trygghet i livet, medan vi kvinnor konsekvent är varandras trygghet. Vi är ett nätverk, där vi alla utgör en lika stark länk i kedjan.

Tänk om män kunde förstå det där. Förstå att såna som jag och mina vänner inte behöver deras beskydd, lika lite som vi behöver deras påträngande emotionella behövande. Tänk om de också kunde vara en länk i samma kedja, en maska i samma skyddsnät. Tänk om de också kunde vara lyckliga med sig själva och på egen hand. Tänk om också de kunde komma dithän att de väljer en partner därför att de vill vara tillsammans med just den människan, inte för att de behöver det. Såna män skulle kunna vara interessanta för mig.

Långt blev det, och det är väl hög tid att sätta punkt för det här inlägget. Men innan jag gör det, så ska jag lämna er med årets mest använda kommentar från män till mig. Alltid när jag säger att mina barn är hemma, eller att jag får besök eller ska åka bort själv, så får jag kommentaren: "Så bra! Då slipper du vara ensam!". För mig är det årets höjdpunkt av goddag yxskaft-kommentarer. Slippa vara ensam? Varför i herrans namn skulle det vara något negativt att vara ensam? Man känner mig oerhört dåligt om man kläcker ur sig något sådant. Och applicerar sina egna känslor på mig, dessutom. Under de två år jag varit ensamstående och ensam hemma, så har jag aldrig någonsin känt mig ensam, i betydelsen allena och övergiven. Never ever. Och när jag varit i en relation, så har jag ofta skickat iväg karlen på egna äventyr så ofta jag har kunnat, just för att få vara i fred.

För mig är ensamhet något fint. Ett tillfälle att enbart ägna mig åt sådant jag tycker om, utan att behöva ta hänsyn till någon annan. För mig är ensamhet ett tillfälle att njuta av att vara själv. I love it. Så att frånvaron av en man skulle innebära någon form av ensamhetskänsla för mig, och att jag skulle "kompensera" med umgänge med mina barn och/eller vänner, är bland det mest befängda jag får höra. Jag är inte ensam på det sättet. Jag är lycklig. Att andra önskar mig att jag ska slippa vara ensam, blir för mig som att säga "jag hoppas du slipper vara lycklig". Det får mig bara att tycka synd om dem, som uppenbarligen inte själva kan vara lyckliga på egen hand. Det känns lite tragiskt, faktiskt...

Lördag kväll. Lugnt och skönt. Har tittat på film, ätit hamburgare, stickat, fixat lite i min budoir (mycket fancy ord för min heller stökiga sängkammare, eller hur ;p) och gjort en fransk manikyr. En underbar kväll :-D

Fransk manikyr.

Koftan börjar arta sig.

Snart sängdags. Ska sticka nåt varv till och göra slut på min cider, sen tänker jag krypa i säng i sällskap med Albert Collins. Han var en av världens bästa bluesgitarrister, och inatt kommer jag somna till en av mina favoritskivor; Frostbite :-)

Vet ni vad jag drömmer om? Att fira jul i New York. Så det har syster och jag pratat om halva dagen idag. Att vi ska göra det. Åka dit över jul och nyår. Fira amerikansk jul...Åka skridskor under granen vid Rockefeller Center och sånt. Fast det lär nog bli dyrt. Ja, inte bara själva resan i sig, men alla jultomtar. Jag älskar den amerikanska jultomten. Jag kommer köpa varenda tomtefigur som kommer i min väg. För inte att tala om alla andra julpryttlar de har där borta. Kommer väl få chartra ett eget plan hem för alla mina jultomtar och julpryttlar ;p

Ja, om jag nu kommer vilja åka hem över huvud taget då...Risk finnes att jag kärar ner mig alldeles i både landet, folket och deras julfirande. I'm a sucker for X-mas, älskar det amerikanska språket (blir alltid lite lycklig när jag hör någon prata engelska med amerikansk accent), och även om amerikanarna har ett lite lustigt förhållningssätt till världen omkring sig, så kan jag nog leva med det också.

Come to think of it...jag kanske skulle satsa på att träffa en amerikansk akademiker - haha!

Nej, nu borde min franska manikyr vara klar och tillräckligt torr för att jag ska kunna återuppta min stickning...Trevlig lördagskväll på er! :-)

Egentligen är jag inte här. Jag har ju som sagt semester. Fast jag har inte åkt bort eller nåt, utan jag har bara tagit semester från internet. Dock byter syster och jag några ord på msn just nu, och när jag nu ändå är här, så kan jag ju passa på att uppdatera bloggen :-)

Igår stängde jag ner datorn strax efter förra inlägget, och drog inte igång den igen förrän idag. Sedan tog jag ett långt bad och låg och läste i lugn och ro. Sen tog jag itu med lite disk och röjning, och fortsatte med ommöbleringen jag så snöpligen bara fick påbörjad i början på juni, när ryggen kraschade. Jag är inte klar än, men har fått flyttat på flera av de möbler som skulle flyttas. Fortsätter nog lite senare idag, om kroppen tillåter det. Fick mens idag, så jag är lite reducerad, som vanligt. Men ryggen håller! :-D

Tog även en aldrig så liten promenad igår. Skulle på affären, men tog en liten omväg för att det skulle bli lite längre, och det gick alldeles utmärkt. Så skönt att kunna röra på sig igen! Och väl på affären, så passade jag även på att hyra en film. Benjamin Button blev det, en rätt söt historia om en man som föds som gammal man och åldras baklänges. En sån där feel good-film, ni vet. Så på kvällskvisten blev det lite laxpasta, ett par cider (från Ica, så det var inte precis så att jag blev onykter), film och min turkosa stickning. Koftan börjar närma sig slutet nu. Bakstycket och båda framstyckena är klara och monterade, och jag har påbörjat den ena ärmkanten. Det är bara ärmkanterna och kanterna längs framstyckena kvar, samt att sy i knappar, så jag räknar med att kunna blocka den nu i helgen.

Idag är det som sagt mensdag, och jag är lite matt. Tar saker och ting lite som de kommer, tills kroppen stabiliserat sig och jag inte har sån värk längre (min mens är definitivt av den plågsamma sorten). Istället spånar syster och jag på en resa till Paris. Igår bestämde jag nämligen att det är vad jag vill göra när jag fyller 40. En vecka/10 dagar i Paris. En tjejresa, inget romantiskt bjäfs. Se Moulin Rouge, Versailles, Louvren...såna saker. Äta gott och må gott. Syster ska följa med, och hon ska fråga om hennes bästa kompis också vill haka på (det är en trevlig tjej, så jag har inga invändningar mot det). Morgana, vad säger du? Paris om tre år? ;) Någon mer som vill haka på?

Anyway...jag är alltså en liten smula online nu, och det jag egentligen gör den här helgen är att gömma mig från pojkvännen. Eller nej...jag har tagit ledigt från honom. Orkar inte sitta varenda kväll 21:30 beredd att prata med honom. Har ingen lust, helt enkelt. Jag vill vara i fred. Det är för mycket emotionellt trams att bemöta. Nå, "trams" är väl lite elakt sagt av mig kanske, men jag orkar inte med alla "älskar dig", "saknar dig", längtar efter dig" och alla romantiska idéer där han och jag ska gå hand i hand in i solnedgången. Det är SÅ inte jag. Och så känner jag mig bara förpliktigad att återgälda alla såna där saker som han säger, eftersom han skulle bli sårad om jag inte gjorde det. Precis som han skulle bli sårad om jag berättade hur jag egentligen känner, om jag sa att jag tycker det där är fjantigt trams för mig. Att jag hellre för intellektuella diskussioner om allt mellan himmel och jord. Något han inte kan, det är inte hans grej.

Det är bara att inse att jag inte kan ha den typen av relation med någon. Det går bra i ett par-tre veckor, men sen kvävs jag. Jag behöver långt mer än det. Och inte blir jag sådär fjortiskär heller, åtminstone inte någon längre stund. Det stadiet passerar jag just efter 2-3 veckor bara. Han är fortfarande kvar där efter snart 4 månader (helvete, har det hunnit gå så lång tid?!?). Alt blir bara fel. Han är oerfaren på alla sätt och vis, även när det gäller det där med att visa intresse för sin flickvän som person. Det är inte så att han är egocentrerad därför att han tycker han är viktigast i världen, och att en annan ska tillbedja honom, utan han vet helt enkelt inte hur man gör för att vara och visa intresse för en annan människa som person. Vilket faktiskt är mer skrämmande än om han var egocentrerad därför att han tror han är universums mittpunkt. Hans problem är att han har varit just universums mittpunkt för sin mamma och sina flickvänner hela sitt liv, och han känner inte till något annat.

Jag har konstaterat att det enda som nog skulle kunna fungera för mig är en akademiker. Någon som inte styrs av sina känslor hela tiden och förväntar sig att jag också ska göra det, någon som inte behöver hålla handen jämt, pussas, kramas, ha en massa romantik och all denna uppmärksamhet ständigt och jämt. Någon jag kan sitta uppe hela natten med och diskutera saker med på en intellektuell nivå, över en flaska rödvin. Någon som inte är styrd av sin kuk ständigt och jämt, och som måste ha personlig bekräftelse genom att jag ska vara hans personliga sexleksak. Sånt där gör mig så ofantligt uttråkad. Sex för mig är en angenäm krydda i tillvaron, något som är roligt, och inte något som innebär att jag bekräftar honom som man. Kan han inte vara man utan det, så får han gå till någon annan, för i samma ögonblick som sex blir ett symbol för hur mycket jag älskar honom, så blir det också ett krav. Och det är ett krav jag varken kan eller vill leva med. Om han däremot kan se det som något roligt man gör därför att det skänker tillfredsställelse på olika sätt (med den man älskar), men inte är något han måste ha för att känna sig som man eller känna sig älskad...då är vi på samma nivå. För mig har sex aldrig haft en funktion där jag känner mig mer älskad, eller något som gett mig någon bekräftelse som kvinna och partner. Kanske för att jag aldrig har haft det behovet av bekräftelse varken vad gäller kärlek eller min kvinnlighet på det sättet.

Jag längtar inte efter tvåsamhet, som jag tidigare sagt, utan för mig innebär en tvåsamhet med en man som är känslomässigt behövande att jag måste offra en massa saker istället. En resa till Paris, som den jag önskar mig, blir i princip utesluten t.ex Han kommer vilja följa med, och han kommer vilja göra det till något romantiskt. Och min spontana reaktion på det är bara "NEEEEJ!!!". Sånt intresserar mig över huvud taget inte, och jag skulle få offra mig för hans skull. Jag vill inte spendera en vecka i Paris med en man och konstant snegla på klockan och längta efter att det ska vara över, för det är precis vad jag skulle göra. Och nej, jag skulle inte heller vilja träffa någon passionerad fransman att ha roligt med, just för att den klassiska bilden av den passionerade, romantiska fransmannen är något som ger mig gåshud och gör mig illamående. Yuck! Jag är definitivt inte gjord för sånt där.

Nej, jag ställer nog in mig på ett liv som singel. Vilket för mig idag framstår som något odelat positivt. Underbart! Jag ser för mig ett lugnt liv med ett givande arbete, kvällar framför öppna spisen med en bra bok och ett glas vin, teater- och operabesök nu och då kanske, middagar med goda vänner, påta lite i trädgården, umgås med barn och barnbarn, och en resa nu och då. För mig är sånt där det som är mina små rosa moln. Att det inte finns en man med i bilden är uteslutande positivt, inte något jag saknar.

En annan sak jag drömmer om är att köpa drömbilen. En 67:a Shelby GT500 som jag kan rulla runt i på somrarna, när det är bra väder. Jag skulle också kunna tänka mig en Ferrari. Kan ni ens föreställa er att ha en man, och att man skulle få ha bilen i fred? Inte troligt, va? Det är också en sån där sak som jag känner att jag skulle få offra om jag hade en man. Att jag inte skulle kunna få köpa drömbilen och få ha den i fred. Att det skulle vara ett jävla tjat om att köra den och så. Glöm det. Min bil, och ingen annan än jag kör den. Ja, jag känner verkligen så. Om jag hade en karl, så skulle han allt få skaffa en egen drömbil, och ge fan i min. Vet ni förresten,jag berättade för pojkvännen att jag drömde om en Shelby, och hans spontana reaktion var att då kunde vi trimma den och jag vet inte allt. Gah! Trimma den?? Är han från vettet alldeles?? En sån bil ska vara original, allt annat är helgerån.

Nej, hädanefter tänker jag styra undan allt av relationer med män. Dyker det upp någon som är som jag, så kommer jag ta det jävligt lugnt tills jag är säker på att han verkligen är som jag, innan jag ens tar en kopp kaffe utifrån några helst andra premisser än att det är vänskapligt förhållande. Jag är tillräckligt bränd som det är, och har inte för avsikt att dra på mig ännu en känslomässigt behövande människa som jag sedan får ett helvete att komma bort ifrån. Jag kan inte leva på någon annans premisser, det går bara inte.

Nej, nu ska jag återgå till min stickning, så får vi se om det blir lite mer ommöblerande om en stund. Kanske smyger jag in en stund även i morgon, och visar lite bilder från min pojkvänslediga helg :-)