Vet ni vad jag drömmer om? Att fira jul i New York. Så det har syster och jag pratat om halva dagen idag. Att vi ska göra det. Åka dit över jul och nyår. Fira amerikansk jul...Åka skridskor under granen vid Rockefeller Center och sånt. Fast det lär nog bli dyrt. Ja, inte bara själva resan i sig, men alla jultomtar. Jag älskar den amerikanska jultomten. Jag kommer köpa varenda tomtefigur som kommer i min väg. För inte att tala om alla andra julpryttlar de har där borta. Kommer väl få chartra ett eget plan hem för alla mina jultomtar och julpryttlar ;p

Ja, om jag nu kommer vilja åka hem över huvud taget då...Risk finnes att jag kärar ner mig alldeles i både landet, folket och deras julfirande. I'm a sucker for X-mas, älskar det amerikanska språket (blir alltid lite lycklig när jag hör någon prata engelska med amerikansk accent), och även om amerikanarna har ett lite lustigt förhållningssätt till världen omkring sig, så kan jag nog leva med det också.

Come to think of it...jag kanske skulle satsa på att träffa en amerikansk akademiker - haha!

Nej, nu borde min franska manikyr vara klar och tillräckligt torr för att jag ska kunna återuppta min stickning...Trevlig lördagskväll på er! :-)

Egentligen är jag inte här. Jag har ju som sagt semester. Fast jag har inte åkt bort eller nåt, utan jag har bara tagit semester från internet. Dock byter syster och jag några ord på msn just nu, och när jag nu ändå är här, så kan jag ju passa på att uppdatera bloggen :-)

Igår stängde jag ner datorn strax efter förra inlägget, och drog inte igång den igen förrän idag. Sedan tog jag ett långt bad och låg och läste i lugn och ro. Sen tog jag itu med lite disk och röjning, och fortsatte med ommöbleringen jag så snöpligen bara fick påbörjad i början på juni, när ryggen kraschade. Jag är inte klar än, men har fått flyttat på flera av de möbler som skulle flyttas. Fortsätter nog lite senare idag, om kroppen tillåter det. Fick mens idag, så jag är lite reducerad, som vanligt. Men ryggen håller! :-D

Tog även en aldrig så liten promenad igår. Skulle på affären, men tog en liten omväg för att det skulle bli lite längre, och det gick alldeles utmärkt. Så skönt att kunna röra på sig igen! Och väl på affären, så passade jag även på att hyra en film. Benjamin Button blev det, en rätt söt historia om en man som föds som gammal man och åldras baklänges. En sån där feel good-film, ni vet. Så på kvällskvisten blev det lite laxpasta, ett par cider (från Ica, så det var inte precis så att jag blev onykter), film och min turkosa stickning. Koftan börjar närma sig slutet nu. Bakstycket och båda framstyckena är klara och monterade, och jag har påbörjat den ena ärmkanten. Det är bara ärmkanterna och kanterna längs framstyckena kvar, samt att sy i knappar, så jag räknar med att kunna blocka den nu i helgen.

Idag är det som sagt mensdag, och jag är lite matt. Tar saker och ting lite som de kommer, tills kroppen stabiliserat sig och jag inte har sån värk längre (min mens är definitivt av den plågsamma sorten). Istället spånar syster och jag på en resa till Paris. Igår bestämde jag nämligen att det är vad jag vill göra när jag fyller 40. En vecka/10 dagar i Paris. En tjejresa, inget romantiskt bjäfs. Se Moulin Rouge, Versailles, Louvren...såna saker. Äta gott och må gott. Syster ska följa med, och hon ska fråga om hennes bästa kompis också vill haka på (det är en trevlig tjej, så jag har inga invändningar mot det). Morgana, vad säger du? Paris om tre år? ;) Någon mer som vill haka på?

Anyway...jag är alltså en liten smula online nu, och det jag egentligen gör den här helgen är att gömma mig från pojkvännen. Eller nej...jag har tagit ledigt från honom. Orkar inte sitta varenda kväll 21:30 beredd att prata med honom. Har ingen lust, helt enkelt. Jag vill vara i fred. Det är för mycket emotionellt trams att bemöta. Nå, "trams" är väl lite elakt sagt av mig kanske, men jag orkar inte med alla "älskar dig", "saknar dig", längtar efter dig" och alla romantiska idéer där han och jag ska gå hand i hand in i solnedgången. Det är SÅ inte jag. Och så känner jag mig bara förpliktigad att återgälda alla såna där saker som han säger, eftersom han skulle bli sårad om jag inte gjorde det. Precis som han skulle bli sårad om jag berättade hur jag egentligen känner, om jag sa att jag tycker det där är fjantigt trams för mig. Att jag hellre för intellektuella diskussioner om allt mellan himmel och jord. Något han inte kan, det är inte hans grej.

Det är bara att inse att jag inte kan ha den typen av relation med någon. Det går bra i ett par-tre veckor, men sen kvävs jag. Jag behöver långt mer än det. Och inte blir jag sådär fjortiskär heller, åtminstone inte någon längre stund. Det stadiet passerar jag just efter 2-3 veckor bara. Han är fortfarande kvar där efter snart 4 månader (helvete, har det hunnit gå så lång tid?!?). Alt blir bara fel. Han är oerfaren på alla sätt och vis, även när det gäller det där med att visa intresse för sin flickvän som person. Det är inte så att han är egocentrerad därför att han tycker han är viktigast i världen, och att en annan ska tillbedja honom, utan han vet helt enkelt inte hur man gör för att vara och visa intresse för en annan människa som person. Vilket faktiskt är mer skrämmande än om han var egocentrerad därför att han tror han är universums mittpunkt. Hans problem är att han har varit just universums mittpunkt för sin mamma och sina flickvänner hela sitt liv, och han känner inte till något annat.

Jag har konstaterat att det enda som nog skulle kunna fungera för mig är en akademiker. Någon som inte styrs av sina känslor hela tiden och förväntar sig att jag också ska göra det, någon som inte behöver hålla handen jämt, pussas, kramas, ha en massa romantik och all denna uppmärksamhet ständigt och jämt. Någon jag kan sitta uppe hela natten med och diskutera saker med på en intellektuell nivå, över en flaska rödvin. Någon som inte är styrd av sin kuk ständigt och jämt, och som måste ha personlig bekräftelse genom att jag ska vara hans personliga sexleksak. Sånt där gör mig så ofantligt uttråkad. Sex för mig är en angenäm krydda i tillvaron, något som är roligt, och inte något som innebär att jag bekräftar honom som man. Kan han inte vara man utan det, så får han gå till någon annan, för i samma ögonblick som sex blir ett symbol för hur mycket jag älskar honom, så blir det också ett krav. Och det är ett krav jag varken kan eller vill leva med. Om han däremot kan se det som något roligt man gör därför att det skänker tillfredsställelse på olika sätt (med den man älskar), men inte är något han måste ha för att känna sig som man eller känna sig älskad...då är vi på samma nivå. För mig har sex aldrig haft en funktion där jag känner mig mer älskad, eller något som gett mig någon bekräftelse som kvinna och partner. Kanske för att jag aldrig har haft det behovet av bekräftelse varken vad gäller kärlek eller min kvinnlighet på det sättet.

Jag längtar inte efter tvåsamhet, som jag tidigare sagt, utan för mig innebär en tvåsamhet med en man som är känslomässigt behövande att jag måste offra en massa saker istället. En resa till Paris, som den jag önskar mig, blir i princip utesluten t.ex Han kommer vilja följa med, och han kommer vilja göra det till något romantiskt. Och min spontana reaktion på det är bara "NEEEEJ!!!". Sånt intresserar mig över huvud taget inte, och jag skulle få offra mig för hans skull. Jag vill inte spendera en vecka i Paris med en man och konstant snegla på klockan och längta efter att det ska vara över, för det är precis vad jag skulle göra. Och nej, jag skulle inte heller vilja träffa någon passionerad fransman att ha roligt med, just för att den klassiska bilden av den passionerade, romantiska fransmannen är något som ger mig gåshud och gör mig illamående. Yuck! Jag är definitivt inte gjord för sånt där.

Nej, jag ställer nog in mig på ett liv som singel. Vilket för mig idag framstår som något odelat positivt. Underbart! Jag ser för mig ett lugnt liv med ett givande arbete, kvällar framför öppna spisen med en bra bok och ett glas vin, teater- och operabesök nu och då kanske, middagar med goda vänner, påta lite i trädgården, umgås med barn och barnbarn, och en resa nu och då. För mig är sånt där det som är mina små rosa moln. Att det inte finns en man med i bilden är uteslutande positivt, inte något jag saknar.

En annan sak jag drömmer om är att köpa drömbilen. En 67:a Shelby GT500 som jag kan rulla runt i på somrarna, när det är bra väder. Jag skulle också kunna tänka mig en Ferrari. Kan ni ens föreställa er att ha en man, och att man skulle få ha bilen i fred? Inte troligt, va? Det är också en sån där sak som jag känner att jag skulle få offra om jag hade en man. Att jag inte skulle kunna få köpa drömbilen och få ha den i fred. Att det skulle vara ett jävla tjat om att köra den och så. Glöm det. Min bil, och ingen annan än jag kör den. Ja, jag känner verkligen så. Om jag hade en karl, så skulle han allt få skaffa en egen drömbil, och ge fan i min. Vet ni förresten,jag berättade för pojkvännen att jag drömde om en Shelby, och hans spontana reaktion var att då kunde vi trimma den och jag vet inte allt. Gah! Trimma den?? Är han från vettet alldeles?? En sån bil ska vara original, allt annat är helgerån.

Nej, hädanefter tänker jag styra undan allt av relationer med män. Dyker det upp någon som är som jag, så kommer jag ta det jävligt lugnt tills jag är säker på att han verkligen är som jag, innan jag ens tar en kopp kaffe utifrån några helst andra premisser än att det är vänskapligt förhållande. Jag är tillräckligt bränd som det är, och har inte för avsikt att dra på mig ännu en känslomässigt behövande människa som jag sedan får ett helvete att komma bort ifrån. Jag kan inte leva på någon annans premisser, det går bara inte.

Nej, nu ska jag återgå till min stickning, så får vi se om det blir lite mer ommöblerande om en stund. Kanske smyger jag in en stund även i morgon, och visar lite bilder från min pojkvänslediga helg :-)