Jag är kär. Hejdlöst kär. I dessa:

Ja, inte trodde ni jag pratade om en karl, väl? ;-)

Skorna kommer från Nelly förresten.

Herrejävlar, trots idéer och planer i massor, så har jag inte fått gjort ett skvatt under eftermiddagen. Jag har legat på soffan och halvslöat bara, medan minstingen har lekt. Jag har inte mått dåligt, inte tänkt speciellt mycket på nånting alls, jag har bara varit. Vilket har varit rätt skönt, frånsett att jag inte fått nånting gjort då.

För en halvtimme insåg jag att det kanske fanns ett skäl till mitt bedagliga beteende idag. Jag har ju för bövelen inte ätit något sen igår! Nog för att min matlust mestadels lyser med sin frånvaro just nu, men att jag fungerar som människa ändå, men att inte äta något alls...tror fan man blir lite loj då. Men, men...det var nu rätt skönt att bara ligga på soffan och mysa också. Det gav rent av mersmak.

Funderar på en liten spakväll ikväll. Måste åtminstone få färgat håret, det ser inte ut just nu. Fötterna skulle inte heller må dåligt av att bli lite ompysslade, så jag kanske skulle slå till på det med. 

Sitter samtidigt och nyper mig själv i bulldegen där framtill. Inte vackert, det där. Fettcellerna töms hela tiden, men cellerna drar inte ihop sig lika snabbt som de töms. Kvar blir ett degigt helvete som då rakt inte är vackert. Hoppas det drar ihop sig snart. Det är som att ha en halvtom säck utanpå musklerna, och det ser minst sagt konstigt ut. Jaja. Det kunde vara värre.

Kanske är jag för fåfäng som bryr mig om sånt. Fan vet. Men jag tycker om att se bra ut. Det måste man få kunna göra, tycker jag. Och nu var det väldigt länge sedan jag såg ut som jag brukar och vill se ut, så då blir det ju givetvis än mer påtagligt. Man pratar nog mera om det än man annars skulle göra. Så, visst är jag fåfäng och vill göra det bästa av det jag föddes med, och jag tänker inte skämmas för det heller. Det måste vara lika tillåtet att bry sig om hur man ser ut, som det är tillåtet att inte bry sig.

Det blir nog definitivt en spakväll ikväll *besluta*.

Neee, slutrökt är det inte än. Men snart. Jag vill gärna kunna träna en del medan skiten går ur kroppen, och det är inte det lättaste när man har minstingen hemma. Får ta nya tag nästa vecka, när vi drar igång dagis på allvar.

Här har det varit en lugn fredag så här långt. Vi sov till 8, klev upp och gjorde oss i ordning, och vid 9 var vi ute och promenerade lite. Var en sväng förbi affären, sen till dagis och hälsade på, sen tillbaka till affären (hade glömt köpa kaffe - katastrof!) och nu är vi hemma igen. Vad vi ska göra vet jag inte riktigt. Det behövs röjas mer, jag behöver läsa på lite inför skolstarten, jag ska färga håret och vi behöver tvätta kläder.

Funderar i vanlig ordning över vad jag egentligen ska bli när jag bli stor. Det tycks vara något av en evighetsfråga för mig. Och i grund och botten beror det ju på att jag har så många olika intressen, samtidigt som jag väldigt snabbt blir uttråkad när den mentala stimulansen uteblir, eller inte är tillräckligt hög. Det är mycket därför jag ofta haft flera parallella jobb. Och gudars skymning, vad många olika jobb jag har haft!

Jag har jobbat som städare, på mataffär, i charken, hemtjänsten, stekt hamburgare/kjøttkaker/fiskekaker (egenproduktion till försäljning), jobbat på kringresande tivoli, jobbat som modell, varit åkare, paketerat räkor/kräftor/olika sorters sallader, jobbat på sjukhem, varit journalist, varit nyhetsredaktör, haft kiosk och videouthyrning, jobbat som projektledare, varit översättare (det är jag iofs fortfarande), skribent, areobicsinstruktör och en rad andra sysselsättningar. Och nästan alla har jag slutat med. Därför att det var så vansinnigt tråkigt. En gång för länge sedan hade jag tre olika jobb, jobbade mellan 06:00 och 01:00, gick till och från jobben, vilket innebar att jag sov bara tre timmar per natt. Så höll jag på i över ett år. 6 dagar per vecka. Men jag var lika jävla uttråkad ändå.

Det börjar faktiskt kännas lite jobbigt. Jag börjar verkligen önska att jag tillhörde dem som vet vad de ska bli när de blir stora. Att det fanns en självklarhet i det hela. Men inte. Jag är en sån där som kan bli precis vad som helst, och som byter jobb när det jag har börjar göra mig uttråkad. Som när jag satt som journalist och nyhetsredaktör på en tidning. Jag gjorde allt mitt jobb och hälften av redaktörens och vicedirektörens jobb, och fortfarande hade jag tid över. Och var uttråkad. Så jag slutade.

Jag menar inte att säga att jag är mycket smartare än andra. Det är inte det det är frågan om. Jag kan inte allt om allt. Men det jag kan, är jag bra på, och jag är en djävel på att jobba snabbt. Jag har ett hejdlöst tempo när jag drar igång. Något jag ofta får kommentarer om. Allt jag gör, gör jag snabbt. Väldigt snabbt. Jag läste in hela kursen i samhällskunskap på gymnasienivå på mindre än ett dygn - och då offrade jag ingen sömn heller, eller något annat. Det är bara sådär jag fungerar. Det ska gå snabbt, annars tappar jag intresset.

Jag kan mycket om en massa olika saker, och jag är utan tvekan smart. Fast jag är inte smart på det där klassiska sättet, där man t.ex kan rabbla upp vartenda retoriskt begrepp och förklara vad de innebär. Det är jag faktiskt riktigt kass på. Men det jag kan, är att använda den där kunskapen. Ge mig i uppgift att skriva något utifrån retoriska termer och begrepp, och jag gör det, rakt upp och ner och det blir enligt läroboken. Jag vet hur man ska göra, men jag har ett helvete att sätta namn på alla de retoriska begreppen. Och så är jag med allt. All den kunskap jag förvärvar kan jag sätta in i ett sammanhang och använda praktiskt, men jag kan ha stora svårigheter att redogöra för teorin bakom. Förmodligen för att just teorin bakom saker och ting oftast också tråkar ut mig. Jag är praktiker, inte teoretiker, antar jag.

Man kan ju tycka att det måste vara bättre att praktiskt kunna använda alla sina kunskaper, men det är inte nödvändigtvis så. Jag får t.ex inte nödvändigtvis högsta betyg i alla ämnen i skolan. Om ämnet är upplagt på ett sådant sätt att du ska kunna rabbla terminologi, så kan jag många gånger få problem. Men handlar det om att praktiskt änvända kunskapen, så får jag alltid högsta betyg - men tyvärr är det ju sällan det ser ut på det sättet inom skolvärlden, oavsett vilken nivå man är på. Samtidigt älskar jag ju att studera, just för att jag får tillfälle att förkovra mig i en massa olika ämnen, får den där mentala stimulansen jag behöver. Och retorik är ju utan tvekan det jag är bäst på. Praktisk retorik, inte teoretisk.

Jag hoppas mötet på måndag kan ge mig lite mer kött på benen angående hur jag ska gå vidare. Jag har ju för avsikt att fortsätta inom retoriken, men jag behöver samtidigt något mer för att inte bli understimulerad, så är det ju bara. För mycket av samma sak funkar inte för mig. Jag hoppas verkligen att bolla lite idéer med Patrik på måndag kan ge mig lite ny input och hjälpa mig dra några nya riktlinjer.

Nehepp...om man skulle få ändan ur vagnen igen då, kanske...