Jag är inte omedveten om ironin i det hela. Jag är unik. Det alla drömmer om att vara, det är my core being. Inte en i mängden. Jag skiljer mig ut från de flesta andra. Frånsett övervikten jag släpar på numera (som ju i grund och botten är en bagatell att göra något åt), så ser jag bra ut. Inte klassiskt vacker, men jag ser ändå bra ut. Tjockt hår, vackra ögon och allt det där.

Jag är också smart. Kan mycket om mycket, och kan konversera vem som helst. Jag kan föra mig vid såväl högtidliga middagar som privata, intimare tillställningar. Jag är intresserad av det mesta. Fixar det mesta själv. Kan både laga mat, reparera bilar och grunderna i både internationell ekonomi och politik. Fan, jag kan till och med dansa.

I'm a catch ur alla de aspekterna. Och dessutom unik. One of a kind. One in a million. Jag behöver inte deltaga i någon miss-tävling och paradera runt i baddräkt för att veta det. Så hur ironiskt är det inte då, att så många andra så gärna vill vara unika och speciella, och att jag som är det, vare sig jag vill eller inte...att jag inte passar in. Den enda miss-tävling jag skulle vinna är "Miss Fit", möjligtvis. Inte i betydelsen vältränad, utan i betydelsen misfit.

The irony is not lost upon me. It really isn't.

Lustigt hur gårdagens inlägg får folk att reagera. Män känner sig påhoppade, och tycker jag idiotförklarar alla män. Now, det tycker jag nu inte jag gjorde, det var mera ett konstaterande om att kvinnor som är som jag, har svårt att hitta de där männen som är kompatibla med oss. Men å andra sidan...om man som jag, inte letar efter någon, så har man ju inte heller särskilt stort överseende med män och deras beteende. Det har ni säkert konstaterat redan att jag inte har. Jag har helt enkelt inget som helst tålamod med vare sig pojkvännen eller andra män som vill dejta mig.

Det är nog rent av så att jag har långt mindre tålamod med män som vill ha min uppmärksamhet på det sättet. Eftersom de ju vill ha något av mig. Andra män kan jag ju bara skratta åt, och sedan strunta i. Men en man som liksom jagar en...det blir en annan sak. När det hela bara känns jobbigt, så är det svårt att ha överseende. Mitt tålamod räcker inte så långt. Jag försöker verkligen att inte idiotförklara någon, det är inte min avsikt, jag försöker bara berätta hur det känns att vara jag i de där situationerna.

Jag är inte känslomässigt styrd. Jag har aldrig varit det. Jag är bara inte den typen, vilket gör mig till en jävligt udda fågel i världen. Och det ger mig problem oftare än ni kan ana. Oavsett vad jag säger eller gör, så väger andra människor in känslor i det - känslor jag inte har. Låt oss ta just det där inlägget om kvinnor och män som exempel - jag skrev det med lika mycket känslor som man skulle beskriva gräs som växer. Typ. Det fanns ingen ilska, ingen aggression, ingenting sådant bakom. Bara en lång tankekedja som jag omvandlade till ord. Varken mer eller mindre.

Jag vet inte. Kanske är jag helt enkelt avtrubbad. Kanske är det ett arv från farsgubben, som var psykopat och oförmögen att förstå andras känslor. Fan vet. Nej, förresten, det tror jag inte. Jag älskar mina barn, älskar mina vänner, älskar mina syskon, och jag kan känna mig hejdlöst lycklig bara av att få vakna till en solig dag eller över en struntsak som att världen på våren exploderar i en orgie av blommor och färger. Och visst kan jag också bli kär...men det där första stadiet går så otroligt fort över för mig. Jag stannar inte kvar i det särskilt länge. Mitt liv utgår helt enkelt inte från de där intensiva lyckokänslorna, eller att vara arg, ledsen, nere...whatever. Jag fungerar inte så. Och det gör det oerhört svårt för andra människor att hantera mig. För de är oftast sådana. Går väldigt mycket på sådana känslor, och tror därmed att jag också gör det. Det är ju det som är det "normala". Men i det avseendet är jag inte normal.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "Alla behöver någon" i mitt liv. Det är bara det att det aldrig har varit så för mig. Jag kan ha det bra i en relation, finna det givande i en viss grad, men det har aldrig kommit dithän att jag faktiskt behövt det. Jag är precis lika lycklig om jag inte lever tillsammans med pojkvännen, precis lika lycklig om vi inte ses hela tiden och precis lika lycklig om jag inte har någon pojkvän alls. För mig är kärlek på det sättet en extra bonus, men inget jag måste ha, förstår ni?

Nå, det är väl rent av så att jag är lyckligare utan en partner. För en sån som jag...kan ni ens börja förstå vilka uppoffringar jag måste göra i en relation? Hur mycket jag måste göra för att fylla min partners behov av närhet, ömhet, kärlek och allt det där? Jag vet att det låter hemskt, men försök vara jag en liten stund, istället för den andra parten. Försök vara den som har helt andra behov än att mysa och hålla handen, försök vara den som upplever det där jättebehovet av intimitet som att bli invaderad. Om det gör det lättare, så försök föreställa er att det är någon ni verkligen inte tycker om, som ni måste dela den intimiteten med. Förstår ni då?

Grejen är den, att jag får ytterst sällan det behovet av fysisk intimitet med min pojkvän heller. Det betyder inte att jag inte tycker om honom eller att jag inte älskar honom - det har över huvud taget ingenting med honom att göra. JAG tycker bara inte om det. Det är inte jag. 9 gånger av 10 ger det mig inget, utan är något jag gör för hans skull. Och tyvärr är det inte heller något som inte spelar någon roll för mig, för om det inte spelar någon roll, så skulle jag utan problem kunna stå ut med det. Men jag tycker inte om det. Inte i den omfattningen. Jag upplever det som oerhört jobbigt på alla sätt och vis. Intimitet för mig har en helt annan innebörd. Jag har behov av den mentala intimiteten, inte den fysiska. Och den mentala intimiteten är något jag ytterst sällan får. Så, i ett förhållande blir det alltid så att jag dels måste göra uppoffringar för den andra partens skull, för att de ska må bra, men de förmår inte samma sak för mig. Det är förbannat jobbigt att leva så, ska ni veta. Alltid otillfredsställd, och tvungen att tillfredsställa hans behov. Är det då så konstigt att jag föredrar att vara singel? För jag har ännu inte träffat någon som kan tillgodose mina behov också.

Mitt stora behov ligger just i den mentala tillfredsställelsen. Att kunna diskutera allt mellan himmel och jord, att göra och uppleva saker som ger mental tillfredsställelse, vare sig det handlar om att uppleva nya kulturer eller att träffa nya människor och höra deras historier. Det är sånt jag behöver. En man som inte förmår prata och diskutera med mig på den nivån kan ju inte heller tillfredsställa mig, det blir en bit som fattas. En bit som för mig är oerhört stor, som utgör närmare 90% av mina behov i en relation.

Somliga har ofta påtalat att om jag verkligen var kär, så skulle jag vilja träffa pojkvännen så fort som möjligt. Och för en normal människa så är det så det fungerar. Men jag...kan ni förstå att mina behov blir bättre tillfredsställda så länge jag bara pratar med honom på msn? Att bara kommunicera via nätet tvingar honom att prata med mig. Det blir det närmaste jag kommer en relation som är tillfredsställande för mig. Eller det vore det, om han kunde möta på min intellektuella nivå...men tyvärr förmår han inte det. Jag vill inte påstå att han är korkad, bara att jag är...jag har upplevt så mycket mer, levt så mycket mer, har så mycket större kunskaper. Det gör det oerhört svårt för honom att möta mig på rätt nivå. Men rent principiellt, så är kommunikationen online idag enda sättet för mig att få mina behov tillgodosedda. Därför att det tvingar min motpart att faktiskt prata med mig. När vi sedan träffas, så försvinner det där. It always does. Och mina behov återgår till att vara otillfredsställda. Det är så det har varit i över 20 år nu, i varenda en av mina relationer. När vi träffas, så förväntar sig männen en kvinna som är någon helt annan än den jag är. Därför att de vägt in känslor jag inte har i allt jag har sagt. Därför att de tror att jag trots allt är som alla andra, även om jag alltid påtalat att jag inte fungerar så. När det själva verket är så att de enda gånger känslor ska vägas in, är när jag uttryckligen påtalar vilken känsla jag har.

Som sagt....runt 90% av mina behov, både i en relation och annars, ligger på det området. Och när 90% av ens behov inte blir tillfredsställda, så räcker det inte att resterande 10% blir det. För visst behöver även jag lite fysisk närhet och så...jag behöver det bara så oerhört mycket mindre än folk flest för att jag ska få den sidan av det hela tillfredsställt. Fysisk närhet och intimitet utgör inte ens alla de 10% som är kvar. Det är mindre än så till och med. Men måste det innebära att det är något fel på mig? Finns det inte utrymme i världen för någon som jag också?

Det finns flera som jag där ute. Men de flesta är män, och då är det mera accepterat att vara som jag. Och de kvinnor som är som jag, är ofta framgångsrika affärskvinnor. Just för att de inte är emotionellt styrda. Och då är det också okej, på nåt skruvat sätt. Titta på Antonia Ax:son Johnsson. Jag är tämligen säker på att hon och jag är rätt lika, faktiskt. Man blir inte framgångsrik på det sättet om man inte är mer intellektuellt än känslomässigt styrd. Skillnaden mellan henne och mig är att hon föddes in i en familj där den egenskapen premieras, medan jag föddes in i en vanlig medelklassfamilj. 

Kanske skulle jag satsa på att bli karriärkvinna. En enveten karriärkvinna förväntas väl vara a coldhearted bitch, och jag antar att det är vad somliga tror att jag är...I guess you just can't have it all. Jag får nöja mig med att vara smart, singel och snygg (nåja...). I could be the god damn president för den klubben.