Det här utspelade sig alldeles nyss på mitt Ica:

Kvinna i kassan: Är det kött i de här? (håller upp två paket korv).

Tjejen i kassan: Ja...(ser lite förvånad ut).

Kvinnan: Min dotter är vegetarian, hon äter inte kött. Är det skinka i de här??

Tjejen i kassan: Ja, det är korv. Gjord på fläskkött.

Kvinnan: Jamen, det står ju här att de är skinkfria! (pekar på framsidan av paketet).

Tjejen i kassan: Eh...det står att de är SKINNFRIA...

;-)

Då var åtminstone én punkt på min lista avverkad. Min jobbansökan är skickad via mail, och jag har skrivit ut den också, för att skicka via snailmail (ja, de vill ha båda delarna).

Nu är det bara resten kvar...;p

Det blev aldrig röjt något igår. Jag fastnade i en diskussion på en mailinglista (mansdominerad, kanske jag ska tillägga) kring det här med att kalla oss vuxna kvinnor "tös". Min ståndpunkt var att jag som 36-årig kvinna inte uppskattar att bli omnämnd som tös, annat än i undantagsfall och då enbart av pojkvännen och i en kärleksfull ton. Men att däremot t.ex vara medbjuden på företagsfest och träffa hans chef, och där bli presenterad som hans tös, det är inte okej i mina ögon. Detta för att en tös är en ung flicka som saknar kunskaper och erfarenheter av livet, och det därmed blir en degradering av mig som person, och ett sätt att diskvalificera allt jag kan och vet idag. Det var en mycket intressant diskussion :-)

För övrigt kan jag också konstatera att det antal tillfällen då jag kärleksfullt vill bli omnämnd tös av pojkvännen gärna får ligga rätt långt isär, något som nog hänger ihop med min ålder. Vid 36 får det gärna hända mer sällan än vid 26 eller 16. Det är nog bara att konstatera att det antal tillfällen man vill bli omnämnd som tös står i direkt proportion med när jag de facto var en tös ;-)

Nog om det. Jag är vaken (ni kan vänta med applåderna) och väntar på att mitt kaffe ska bli klart. Det har blivit rätt sena nätter på sistone, så man har ju sovit lite längre på dagarna, men så länge jag är uppe senast 9, är känns det okej. Jag har någon sorts inneboende aversion mot att vakna efter kl 9 på morgonen. Det kanske också är en åldersgrej, vad vet jag. Känner mig iaf hyfsat utsövd idag, om än något matt, eftersom jag tycks köra morgongymnastik innan jag ens har vaknat. What's up with that? Vet inte vad det beror på...jag kanske drömmer nåt. I vilket fall vaknade jag med flexade muskler, framförallt i armarna. Mina biceps såg ut som om jag hade gjort armhävningar hela natten, de var tokspända. Även nu, när jag slappnat av någorlunda, så är det en rejäl bula på varje överarm.

Hm...jag kanske skulle börja med natt-träning? I sömnen, alltså. Vore ju oerhört praktiskt, så slipper jag lägga en massa tid på det när jag är vaken ;-)

Nåväl. Idag ska jag försöka åstadkomma något här. Hela rensa-i-röran-konseptet är något jag lär ta bit för bit, har jag insett. Det känns bara oöverstigligt stort om jag försöker tänka mig hela den grejen som én sak jag ska göra. Så mycket prylar har jag. Jag misstänker att någon av mina föräldrar kan ha varit åtminstone hälften hamster...måste ju vara därifrån jag har fått det. Eller om jag fått någon muterad scout-gen kanske. Ni vet, "alltid beredd" och allt det där. För nog är jag beredd alltid. Här finns allt och lite till. Jag kan till envar tid knåpa ihop ett födelsedagskort på bara ett par minuter, och skulle jag få en bebis någon gång de närmaste 13 minuterna, så kommer den inte behöva vara naken eller frysa. Likaså är jag beredd om jag innan lunch skulle upptäcka att jag har gått ner 20 kg sedan frukost, eller om jag måste hålla ett aerobicspass på eftermiddagen iförd 80-tals-aerobics-outfit. Jah...hög tid att rensa lite, som sagt var.

Jag måste även knåpa ihop den där jobbansökningen till UU idag. Sista dagen idag, så det är bara att få tummen ur. Jag är tvungen att ha ett jobb nu, för att backa upp ekonomin när det glappar från CSN. Blir ju knas med hyra och allting då, och det går ju inte. Plus att jag ju behöver de extra pengarna, förstås. Så håll gärna en tumme att jag får det där jobbet på UU, för det vore helt perfekt för mig. Ja, frånsett att jag är fel kön då. De ville gärna ha manliga sökande, eftersom de är många kvinnor redan. Men men...jag kanske kan köra på att jag är norska istället, för de har nog inte så många sådana jobbar där heller ;-) Minoritet som minoritet, liksom.

Ska vi se...vad mera? Hmm...plugga förstås. Borde jag också peta in, även om inspirationen lyser med sin frånvaro just nu. Skulle egentligen ha varit sista dagen i skolan idag, men så blir det ju inte. Konflikten har inte lösts, och jag har inte ens fått svar på mailet jag skickade sent i måndags kväll. Ja, mitt svar på det mail jag fick från den där gräsliga människan, och som jag även kopierade och mailade till min lärare. Där påtalade jag även att jag framställdes som om jag misshandlade mina barn, all den stund människan väntade tills vi hade återvänt till klassrummet innan hon högljutt började anklaga mig för att vara elak mot mina barn. Det jag hade sagt tog plats ute i korridoren, så klasskompisarna hörde ju aldrig den delen. Snyggt jobbat, kärringhelvete...forcera in mig i en situation där jag inte bara måste stå till svars inför henne, men även inför mina klasskamrater, eftersom jag inte vill ha rykte om mig att misshandla mina barn. Det är ju precis sådär rykten uppstår. Det räcker att én enda av mina klasskamrater för vidare att hon anklagade mig för det där, så är snöbollen i rullning. Och med tanke på att jag inte har det vanligaste efternamnet här i stan, så...ja, you do the math.

Man kan ju undra varför jag jämt ska råka ut för en massa saker på det där sättet. Ja, inte just på det sättet, för jag kan inte tänka mig att det finns en enda av mina av de människor som faktiskt känner mig som skulle komma på något så befängt som att jag misshandlar barnen. Men jag tycks ju onekligen vara en idiotmagnet. Igår fick jag höra att en kille jag dejtade vid något tillfälle, hade kontaktat en kille jag dejtade efter honom, och frågat efter mig. WTF?? Vill människan ha tag på mig, så vet han vart jag finns. Och om han behöver fråga någon, så finns det andra människor som ligger mycket närmare till hands - till exempel någon av mina vänner som han plötsligt fick för sig att maila efter den där dejten. Jah...normalt och sunt beteende. Dejta någon, stalka hennes blogg, kolla vilka som kommenterar, och sedan börja skicka mail till dem. Det var ju uppskattat, både av mig och mina vänner. Not. Och nu har han tagit kontakt med någon jag dejtade senare, vilket tydligt talar för att han har stalkat mig och hållit koll på vilka jag umgås med sedan dess. Något står ju inte riktigt rätt till där, den saken är ju klar. Jag är bara glad att han som blev kontaktad frågade mig om det hela innan han svarade på det mail han fick, så jag fick möjligheten att avråda från att upprätta någon kontakt.

Som sagt...man är en idiotmagnet. Är det konstigt att man är förbannat desillusionerad när det gäller andra människor? För inte att tala om när det gäller relationer. Det är nog egentligen lite synd om pojkvännen, som har just mig som flickvän. Det är alltid mera realism och cynism i mina tankar, än det är romantik och små rosa moln. Jag ser inte bara allt det roliga, mysiga och puttinuttiga i att leva tillsammans t.ex Jag ser en man som aldrig har levt tillsammans med någon, inte har några barn, och som aldrig ens har tvättat sina egna kläder(!). Höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när han berättade det där sista här om dagen. Men sen tillade han att han misstänkte att det nog skulle ändras om han skulle leva med mig, vilket han har alldeles rätt i. Nog för att det är jag som sköter tvätten här, och jag inte tillåter någon annan att tvätta mina kläder, men ska man leva under mitt tak, så ska man fanimig kunna sköta en tvättmaskin. Vilket jag givetvis upplyste honom om. 

Kanske är det när allt kommer omkring inte nödvändigtvis en dålig sak, det här att han saknar så många erfarenheter. För det tycks ju inte vara så att det är frågan om att han tvingar mamma att tvätta åt honom, utan hon har erbjudit sig, och han har helt enkelt accepterat erbjudandet. Och samtidigt inser han ju tydligen själv att under mitt tak ser inte livet ut riktigt som det har gjort för honom hittills. Han tycks både acceptera att han måste lära sig en massa saker om det ska fungera, och han är villig att göra det utan knot. Om det funkar i praktiken är väl en annan femma, men det är åtminstone hans inställning, och det är ju bra. Största problemet är väl egentligen att jag ställer väldigt höga krav på honom, och att jag har så dåligt tålamod med män numera. Jag måste ju ge honom tid att hinna ställa om sig också, och göra det på ett sätt där det inte är jag som har makten och bestämmer hela tiden. Det är nog tur att vi har ett helt år på oss att diskutera såna här saker, så att vi båda kan vänja oss rent mentalt vid det hela. Det blir ju en helt annan sorts liv för oss båda i det ögonblick vi ska bo tillsammans.

Ja, jävlar...bo tillsammans med någon igen. Scary. Bra också, givetvis, det finns alltid fördelar med att vara två. Men det finns också nackdelar. Man måste anpassa sig, man är inte längre enväldig. Och jag gillar att vara enväldig, faktiskt. Sole possession of the remote control och så. 

Jag har varit sådär enväldig i snart två år nu. I september är det två år sedan exet och jag beslöt att gå skilda vägar, och i slutet på oktober är det två år sedan han flyttade ut. Jag har bott själv i nästan två år nu, och den biten har faktiskt varit oerhört underbar. Det är något jag kommer sörja den dagen det upphör, faktiskt, och tanken på att bara vara särbos är något som finns som ett alternativ i mina tankar. Fast det skulle nog inte fungera så bra i praktiken, med tanke på hur långt bort han bor. Hade han bott här i stan, så var det ju en annan sak.

Mycket tankar och funderingar idag, hör ni...Men så befinner jag mig väl vid en sorts vägskäl också. Igen. Nästa generation knackar på dörren, och jag reagerar spontant med att börja ställa om mig och fundera på livet, universum och allting. I always do. Livet tar nya vändningar, och man ska förhålla sig till dem. Mormorsgrejen känns ju vansinnigt häftig. Det är utan tvekan något av det coolaste som någonsin hänt mig. Det gör mig också mer medveten om att jag närmar mig 40, fast på ett positivt sätt. Jag har börjat längta efter att fylla 40. Is that weird? Jag vet inte. Jag gör det iaf, längtar efter att fylla 40 alltså. Innan har jag alltid längtat efter att fylla 36, men den milstolpen passerade jag ju i vintras. Nu har det kommit en ny istället. 40. Jag ska nog faktiskt fira min födelsedag det året. Ordentligt. Samla ihop en bunt vänner och göra något kul. Kanske rent av göra en heldag av det. Pojkvännen ska iväg i slutet på den här månaden och köra 4WD med jobbet, vilket jag tycker låter vansinnigt roligt. Nåt sånt skulle jag kunna tänka mig att göra. Fast jag fyller ju år på fel årstid för det...det ska ju vara sommar om man ska göra nåt sånt. Det är inte alls lika roligt i snö och kyla. Nåväl, jag hittar väl på något. Kanske kan släpa med mig en bunt kompisar til nånstans soligt och varmt i en vecka istället. Kan ju vara trevligt sådär mitt i mörkaste januari. 

Livet går vidare, det rullar på även för mig, trots att det nu kantas av en och annan märklig människa som stör min vardag och stjäl lite kraft. Jag tänker inte låta mig nedslås av det, åtminstone inte mer än tillfälligt. Man får ta ett djupt andetag, kavla upp ärmarna, och fortsätta framåt bara. Jag får väl se min förmåga att vara idiotmagnet som en krydda i vardagen bara ;p