...sker just nu mest i mitt huvud. De kommer aldrig riktigt på pränt. Vissa tankar vill jag inte sätta på pränt just nu, och vissa orkar jag inte sätta på pränt. Men det händer mycket. Väldigt mycket.

Dottern ska få prova på att bo hos sin far från 1. juli, och ska börja skola där i augusti. Anledningen till att jag gått med på det hela är omständlig, men väl genomtänkt. Jag kan inte göra på annat sätt just nu, även om det känns som om någon sliter själ och hjärta ur kroppen på mig. Mer än så tänker jag inte orda om den saken.

Jag tränar. Mycket. Minst én gång om dagen. Det får mig att må bra, både fysiskt och psykiskt. Jag gör undan mycket tänkande då. Och i morgon ska jag till SATS och träffa min personliga tränare, Daniel. Nilsson, inte Westling. Förstås.

Relationer...tja, det är som alltid närvarande, hela den där biten. Fast jag undviker nog lite att tänka på det just nu. Det är så mycket annat som tar kraft. Allting kring barnen. Studierna och uppsatsen jag ska skriva. Träningen. Att vara lite social efter åratal av isolering uppe i tjotaheiti. Så jag stänger liksom av den biten lite. Försöker iaf. Det är ju vår, och det märks också omkring mig. Det vill dejtas, kramas, pussas, varas tillsammans med...och jag är så otroligt smickrad över all den uppmärksamhet som kommer mig till del, men känner mig samtidigt lite klumpig och tafatt och vet inte helt hur jag ska hantera det. Åtminstone inte det som kommer live. På nätet är det ju lättare. Men live...knepigt då. Som när någon ringer och bara är jätteglad att höra ens röst, men man hör hur det finns något mer mellan raderna. En liten förfrågan, det kollas lite vart man står...gulligt, men det gör att jag hamnar i en sits där jag måste ta ställning till sådana frågor, och just nu vet jag faktiskt inte om jag vill det. Ta ställning. Jag vill bara vara...Antingen bara vara i fred, eller också bara låta saker och ting hända.

Äsch.

Jag vet inte.

Vet inte hur jag vill ha det egentligen. Vill nog mest bara få ordning på livet igen. Tar ju lite tid att nysta upp den härva de senaste 10 åren utgjort. Men det går framåt. Bara att vara hemma i min stad igen gör otroligt mycket. Jag kan känna mig så hejdlöst lycklig bara av att cykla längs ån som rinner genom stan, eller att stanna till vid den och dricka en kopp kaffe eller två med kompisarna. Underbart. Min lycka just nu. Min stad. Mitt hemma. Har fortfarande en dragning ner mot västkusten, men känner mig inte riktigt lika bergsäker på att jag vill flytta dit. Det kändes så mycket bättre än jag kunde föreställa mig att flytta hit. Jag klarar inte riktigt av att tänka tanken på att lämna stan igen under den närmaste framtiden iaf. Men kanske så småningom. Vi får se.

Jag har ofta pratat om att jag är jagad. Det beror nog mycket på mitt sätt, tror jag. Jag har en ganska lättsam inställning till livet sådär rent generellt. Och kanske beror det också lite på att jag är rätt bra på att fixa saker, att jag vågar stå för att jag är bra på vissa grejer, och att jag har självförtroende. Jag tror att det mycket är därför vissa människor dras så till mig, vill att jag ska vara något mer än bara en vän.

Nu har det dykt upp en ny, som är lite annorlunda. En tjej. Nej, en kvinna. Ett par år yngre än mig. På universitetet. Helt apropo ingenting dök hon upp, och hon fångade på nåt sätt min uppmärksamhet, fast jag vet inte hur. Fast hon är otroligt vacker. Inte en klassisk skönhet, vare sig till utseende eller i stilen, men ändå otroligt vacker. En inre glöd på nåt vis. Kanske var det därför jag såg henne. Eller kanske såg jag henne eftersom hon så medvetet placerade sig i min väg så att jag var tvungen att se henne. Tvungen att reagera på den där utstrålningen. Och det gjorde jag förstås. Med förvåning och skepsis. "Inte en till!" tänkte jag. Jag vill verkligen inte ha flera "intressenter", oavsett vad de är för kön, samtidigt som jag blev lite tagen av den där personligheten som liksom lyste igenom allting annat. Som gör mig lite fascinerad, men som samtidigt får mig att dra mig undan.

Ibland tänker jag att det vore skönt om det kom någon och liksom bara swept me off my feet. Någon som ställde sig på min tröskel och i princip deklarerade att från och med nu skulle det vara vi, och ingenting annat. Men det funkar ju inte så i verkliga livet. Inte för mig. I synnerhet inte för mig, inte nu längre. Jag är så förbannat rädd att det ska bli fel igen. Därför är jag just nu mest benägen att backa när ämnet kommer på tal. Jag börjar väl kanske komma dithän att det är dags att ta ett seriöst beslut kring hur jag ska ha det, och det känns lite skrämmande. Eller jävligt skrämmande, egentligen.

Suck.

Att det ska behöva vara så omständigt med sånt där.

Orkar inte tänka på det längre.

Har fullt upp med allt annat omkring mig. Barnen, studierna, träningen och att lösa det ekonomiska går före allt annat. Resten får vänta.

Ikväll har jag möblerat om. Det blev rätt bra, faktiskt. Inga jättestora ingrepp, men små, funktionella ändringar. Flyttade köksbordet lite, samt en bokhylla. Tog in andra tv'n i mitt rum. Fixade i ordning lite på balkongen, och passade på att vädra ur lägenheten ordentligt. Har kvällssol på balkongen, så det blev aldrig kallt i sovrummet (där balkongdörren är) trots att jag hade öppet rätt länge. Och barnen fick krypa ner i stora sängen och titta på Mora Träsk, medan jag kunde spela min musik i vardagsrummet med riktiga högtalare, som jag också hittade ikväll. Och så passade jag på att röja i äldsta grabbens rum lite, plocka ihop hans dator och få ut den på nätverket. Det var ju på tiden.

Måste sova nu. Ska upp tidigt i morgon med barnen, och till dagis. Sen skriva en uppgift under dagen, innan jag hämtar barnen, sticker hem och äter lite, innan vi drar in till SATS för min PT-timme. Fullt upp i morgon, med andra ord. Sen är vi lediga resten av veckan. Ja, barnen iaf. Själv ska jag skriva en 3-sidors inledning till en uppsats, samt ett PM om min del av uppsatsen. Måste kolla att jag kan alla retoriska uttryck och begrepp på engelska också, eftersom vi ska presentera våra PM för Stanford nästa vecka. Finns inget tråkigare än att sitta och famla efter fackuttryck som du inte kan ersätta med adekvata engelska ord bara sådär rakt upp och ner.

Sova var det, ja. God natt med er!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.   2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade ...

Jag har både svårt att hinna med saker och ting numera, och svårt att orka med. Och nu, när jag dessutom har två bloggar, så är det verkligen svårt att hinna med. Jag skriver nu även på http://rhetorica-galactica.bloggplatsen.se/ , som är en "publik"...

Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and th...

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov ...

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det job...