Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.

2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade sig till en långsamt nedåtgående spiral ur mental synpunkt. Som även satte sina spår rent fysiskt - under hösten har jag plussat nästan 10 kg. Blä.

Jag vet inte riktigt vad som hände egentligen. Någonstans undervägs gick liksom luften ur mig på nåt sätt. Hur som helst, jag ska göra en snabb nyårskrönika. Och kanske hittar jag en ledtråd någonstans undervägs till vad som hände.

Januari:

Jag började året med pojkvän och boendes på Karlavägen i Stockholm. Herrejävlar, vad jag vantrivdes med att bo inne i stan sådär! Kände mig så instängd. Fångad. Retade mig allt mer på pojkvännen och längtade hem, hem, hem. Slits mellan mitt uppsatsarbete (C-uppsatsen), vantrivsel, en relation som inte fungerar, och mina ständiga försök att hitta åtminstone små glädjeämnen. Månaden avslutas med att han går och hyr en gemensam lägenhet åt oss, trots att inget beslut tagits om att vi ska fortsätta bo tillsammans. Jag känner mig överkörd, osynlig och mäkta förbannad.

Februari:

Jag lämnar honom med buller och bång den 9 februari. Blir inneboende hos exmaken och hans sambo, samt mina yngre barn, under en period. Mår skit och är på sitt vis glad åt att ha människor runt mig hela tiden. Längtar samtidigt hem nåt alldeles kolossalt. Mot slutet av månaden börjar kreativiteten vakna till liv igen, och den 28 februari påbörjar jag mitt mormorsruteöverkast bland annat. Dagen innan var vi, barnen och jag, på NASA-utställningen på Tekniska.

Mars:

Barnen har sportlov, och jag åker bland annat till Operan med dottern. Får bröllopsinvitationen till exmakens och hans sambos bröllop, och erbjuder mig att hjälpa till vid bröllopet. Det är min bröllopsgåva till dem. Är ständigt krasslig och pendlar mellan 38 och 38,5 i stort sett varje dag. Drömmer mycket om framtiden. Det röda huset med vita knutar, mitt skrivande. Såna saker. C-uppsatsen blir äntligen klar och den 17 mars opponerar jag på den. Jag ler i flera dagar efteråt. En 26 år gammal dröm är uppfylld! Årets första, riktiga höjdpunkt. Andra höjdpunkten inträffar 10 dagar senare, när jag äntligen kommer hem igen. Det dröjer dock flera veckor innan jag "landat" och kommer hem även mentalt.

April:

Andra april fyller min äldsta son 16 år. Samma dag gifter sig exmaken och hans sambo. Vackert bröllop och jag är den som står för det övergripande i runt-omkring-grejerna den här dagen. Är extremt trött hela tiden den här månaden. Orken sinar allt mer, och antalet inlägg minskar i bloggen. Jag börjar få svårt att hitta orden.

7 april bryter jag benet och sliter sönder en massa sen- och muskelfästen i och runt vänster knä. Fibulabrott, kollateralligamentskador och bristningar i muskelfästen framförallt på ovansidan knäleden är domen. Får hoppa runt på kryckor och lägga träningen på hyllan för ett långt tag framöver.

Det blir allt mer påtagligt att jag hamnat i någon sorts post-examen-svacka. Får ingen fart på masterstudierna och min masteruppsats. Orken saknas liksom helt, hur jag än gör. Längtar allt mer efter att vara något annat, något mer, än bara student. På månadens sista dag träffar jag Gabriel.

Maj:

De första veckorna av relationen med Gabriel är både underbara och välbehövliga. Att bli oförbehållet älskad är nytt för mig, och jag behöver det. Men han driver mig också till vansinne och emellanåt är jag rasande på honom. Vilket jag blir allt oftare. Han börjar kräva saker som att jag ska säga upp bekantskapen med mina ex, mina barns pappor, och jag upptäcker att det enda han kan prata om är kärlek och sin passion för mig. Jag behöver mer än så. Mycket mer. Snart nog driver han mig till vansinne på daglig basis och jag inser att det inte kommer gå.

Juni:

Den här månaden har vi vår examensceremoni, och bästaste M följer med mig. Min syster for all intents and purposes, som jag presenterar henne för min handledare. Efter en kväll med middag och drinkar i glatt sällskap fortsätter jag "firandet" dagen därpå med att åka till Stockholm och fika med några av tjejerna där, som jag inte sett på länge. Får dock veta samma dag som jag har min examensceremoni att jag kan ha cancer i livmodern och att jag ska opereras under sommaren för att ta prover från insidan livmodern och livmoderhalsen.

Äldsta sonens första seriösa relation totalkraschar brutalt och vi ägnar en längre tid åt att bara umgås och prata. Gabriel finns mer eller mindre med fortfarande, men jag har redan bestämt mig för att avsluta relationen.

Börjar leta ny lägenhet. Får bara bo kvar där jag är så länge jag är heltidsstudent, och tiden börjar rinna ut. Bara lite drygt ett år kvar, sen måste jag flytta.

Juli:

Börjar känna mig allt mer "lost". Vad vill jag göra? Vilket ben ska jag stå på framöver? Spenderar ett par dagar under mitten på månaden i en stuga i Dalarna, tillsammans med mina barn, exets fru, och hennes dotter. Underbara, ljuvliga dagar, där jag för första gången under det här året känner mig som människa igen. Lyckas även studera en del under dessa dagar, och jag bara njuter.

Min mens blir bara värre och värre för varje månad som går, och jag känner mig döende varenda gång den kommer. Opereras 21 juli. Gabriel är i Turkiet i 10 dagar och jag njuter av friheten. Är utled på honom och hans ständiga gnällande om hur synd det är om honom och hur dåligt han mår. Inte minst med tanke på att han tycks strunta fullständigt i att jag kan ha dödlig cancer. Nej, det är honom det är synd om, tycker han. Fastän han inte har något som helst skäl att tycka synd om sig själv. Han är fullt frisk på alla sätt och vis.

Augusti:

Orkar inte längre skriva. Orden fattas mig allt mer. Ett enda inlägg i den här bloggen i augusti. Det sista på hela året.

Gör till sist slut med Gabriel på allvar. Får tillbaka provsvaren efter operationen, och har inte cancer. Årets tredje ljuspunkt. Tragedin i Norge äger rum, och jag engagerar mig enormt i det hela. Mailar både norska och svenska myndigheter (och får svar från de sistnämnda!), startar en "officiell" blogg där jag skriver om ämnen jag anser vara mer allmängiltiga. Där finns inga inlägg om stickade strumpor, barnen och hur jag känner och mår.

Åker på NASA-utställningen igen, denna gång tillsammans med E, och får träffa en livs levande astronaut som gått på månen - General Charlie Duke. Årets fjärde ljuspunkt. Märkliga saker börjar hända känslomässigt i förhållande till E, och saker och ting ställs på huvudet. Vad nu? Vet inte vad jag ska tycka och tänka om det hela. Vill mest bara att det ska försvinna, orkar inte mer relationstrassel nu. Han är dessutom upptagen.

September:

Ny termin på UU. Min andra termin som masterstuderande. Och jag har inte åstadkommit ett skit under de tre månader som passerat. Orken finns inte längre. Jag står på väntlista för hysterektomi.

Får jobb - årets femte ljuspunkt.

Oktober:

Extrajobbet visar sig vara så mycket mer än bara "extra". Jobbar en hel del. Pluggar mindre. Hittar fortfarande inte orden, varken för uppsats eller blogg. Ständigt trött och slut. Knät har fortfarande inte läkt helt, och träningen ligger fortfarande i huvudsak på is, även om jag försöker komma iväg ut i skogen nu och då. Den röriga icke-relationen till E fortsätter lite haltande, även om vi är överens om att bara vara vänner. Det funkar jättebra så länge vi inte ses. När vi ses...ja, då går det inte fullt lika bra att bara vara vänner.

Dottern fyller 8 år och får en London-resa i födelsedagspresent, dit hon åker tillsammans med sin pappa.

Ska genomgå min hysterektomi-operation i slutet av månaden, men efter att ha blivit inskriven och ha väntat större delen av dagen blir jag hemskickad eftersom 7 op-sköterskor är sjuka. Ingen op, och ingen vet när den kan tänkas bli av. Börjar även ta tag i mina skulder och upprättar en avbetalningsplan. Köper två spinnrockar och uppfyller således en mångårig dröm. Saknar dock kardor och ull, så det blir inget spinnande än.

November:

Jag jobbar, jobbar och jobbar. Försöker hinna plugga också, men det är fortfarande oerhört svårt att få något vettigt gjort. Blir headhuntad av ett större bolag som vill att jag ska sköta deras löpande översättningar, så jag får dra igång min egen verksamhet också, mitt i allting. Som tur är har jag tillgång till ett aktiebolag som jag kan få fakturera via.

December:

Jobbar fortfarande väldigt mycket, ända fram till sista veckan innan jul, då jag trixar fram några extra lediga dagar. Tanken är att tokplugga, men det blir inte så mycket mer gjort än att förbereda inför julen. Får en skaplig lön och skämmer bort barnen fullständigt med julklappar. Känns oerhört skönt att kunna göra det, för första gången på flera år. Är extremt trött för jämnan. Känns som jag bara sover och jobbar, och inget annat. Hittar ingen julkänsla heller, mycket för att vintern uteblir. Det är i huvudsak plusgrader och regn om dagarna.

Köper ett kit för att sticka Uppsala-vantarna, och när jag stickar in årtalet "2012" så känner jag för första gången på gud vet hur länge en glimt av glädje och förväntan. Nästa år bara måste bli bättre. Avslutar året med kraftig mensvärk under mellandagarna, men mensen kommer tre dagar sent och anländer inte förrän på nyårsafton. Då med buller och bång, och jag blir kanondålig. Är dessutom förkyld och febrig.

Ja, så såg förra året ut. Inte mycket att hänga i julgranen, om jag ska vara ärlig. Även om det nu fanns ett par rejäla ljuspunkter också. Dock räckte de inte riktigt till för att sprida ljus och värme över resten av året.

Jag skulle vilja säga att jag vaknade idag och kände mig både glad och har tillförsikt, men den här förbannade mensen håller på att ta knäcken på mig. Blödde ner halva badrummet när jag klev upp idag. Suck. Är dessutom kluven till hela operationsgrejen eftersom tankarna kring fler barn fick ny aktualitet i höstas, av olika skäl. Kanske mest av allt därför att jag behöver en förändring i livet, och de där allra första åren som nybliven mamma varit de år då jag varit mest tillfreds med mig själv. Jag längtar efter den känslan. Och jag längtar efter det lugn som det skänker att vara småbarnsmamma. Det jag inte riktigt kan avgöra dock är om jag egentligen längtar efter fler barn, eller om det bara är den där känslan jag saknar...I skrivande stund misstänker jag att det nog mest av allt kan handla om det sistnämnda. För jag är så oerhört missnöjd med mig själv just nu. Sedan flera månader tillbaka. Att jag inte får gjort det jag ska, att jag har svårt att hinna och orka med min träning, att vikten skenat iväg igen. Om jag ska beskriva mina känslor inför mig själv just nu, så är det ordet "missnöjd" jag skulle använda.

Jag måste ta ett beslut i den där frågan illa kvickt nu också, för alldeles innan jul fick jag faktiskt ett nytt op-datum. 11 januari är jag inbokad för en hysterektomi. Inskrivning 10 januari. Och just nu, efter att ha gått igenom det gångna året, så känns det onekligen som att det är det enda vettiga att göra. För jag tror en stor del av mitt mående det gångna året berott just på att jag sliter med dessa enorma blödningar varje månad, mot järnbrist och mot gud vet vilka andra brister jag ådrar mig av det hela. Det dränerar mig fullständigt på allt av ork. Och även om en graviditet på sitt vis löser problemet för en kortare stund, så är det ändå bara för en kortare stund. Och även om flera barn vore jättemysigt, så är det baske mig inte enkelt att vara ensamstående med små barn. Och om det blir något med E vet jag ju inte. Och även om det blir det - vad är det som säger att den relationen kommer fungera bättre i praktiken än de föregående?

Det är helt enkelt väldigt mycket som talar för att genomgå operationen en gång för alla. Och kanske är den svaret på alla mina böner. Troligen kommer jag börja må väldigt mycket bättre så fort jag slipper dessa blodförluster varje månad. Troligen kommer jag må bättre även rent mentalt, för det är ju välkänt att de här depressionsliknande symptomen jag har är en direkt följd av låga ferrinvärden. Likaså bristen på ork, den ständiga tröttheten, koncentrationssvårigheterna. Ja, allt jag har dragits med det senaste året. Inte bara det senaste året, uten de senaste 3-4 åren.

Klockan går, och jag måste packa åt barnen samt lägga upp några byxor åt dottern innan pappan kommer och hämtar dem. Jag får återkomma senare, när det lugnat sig lite här.

Hur som helst - GOTT NYTT ÅR! Det kan bara bli bättre! :-)

Jag har både svårt att hinna med saker och ting numera, och svårt att orka med. Och nu, när jag dessutom har två bloggar, så är det verkligen svårt att hinna med. Jag skriver nu även på http://rhetorica-galactica.bloggplatsen.se/ , som är en "publik" blogg, så att säga. Men jag har kvar den här också. Dels för de mer prosaiska inläggen, och dels för de riktigt privata inläggen. Rhetorica-bloggen är mera tänkt som mitt försök att ändra världen en liten smula. Typ  

Hur som helst, nu var det juli-sockorna jag skulle blogga. De har ju varit färdiga en halv evighet, och ett nytt paket har öppnats.

Mjuka, sköna julisockor.

Augusti-paketet. Med tanke på att mönstret heter "My vampire boyfriend" och överraskningspaketet var söta servetter och muffinsformar, så blir nog det här en Twilight- och muffinsmånad  

Jag återkommer snart med nya uppdateringar kring relationsstatus och dylikt. Hoppas jag.     

Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and the City. Och jag har känt mig lite, lite glad på ett sätt jag inte upplevt på gud vet hur länge. Därför att jag snart kommer slippa ha mens helt och hållet. Det ligger en lättnad i det som inte ens går att beskriva. Som gör att jag känner mig gladare igen. Och som smittar av sig på annat. För jag saknar honom faktiskt. Gabriel. Han är i Turkiet just nu. Kommer hem på söndag. Och det får mig även att till fullo inse en annan sak också. Att jag, vare sig jag vill eller inte, är förtjust i någon jag inte kan få. Någon som inte är Gabriel.

Så. Livet känns plötsligt en liten aning ljusare. Och mer komplicerat.

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov jag ju under ingreppet och en liten stund efteråt, och jag tog en flera timmar lång tupplur under eftermiddagen sen jag kommit hem.

Naturligtvis gick det inte att sticka mig idag. Sköterskan försökte tre gånger innan hon gav upp, sen fick de försöka några gånger inne på op innan de äntligen fick in pvk'n vid handleden på vänster hand. Jag ser ut som en hobbynarkoman  

Ingreppet gick bra och kirurgen sa att det såg bra ut så vitt hon kunde se åtminstone. Hon kunde inte se några särskilda muskelknutor eller så, så nu är det bara att vänta in provsvaren. Det borde ta 3-4 veckor. Sen pratade vi både innan och efter operationen om vad som kommer härnäst. I mina papper står det ju att jag ska göra en bränning inuti livmodern, men jag sa att jag hellre vill ta bort den helt för jag orkar inte ha det så här längre. Och hon hade inga som helst invändningar. Allting står ju i mina papper. Jag behöver inte göra någon utredning, ingenting sånt. Jag får det om jag vill. Och trots att det dröjer upp till en månad innan provsvaren kommer, så satte hon upp mig på väntlista för en hysterektomi redan idag, så att tiden ska börja rulla och jag inte ska behöva vänta längre än högst nödvändigt. Det ni. Så inom tre månader ryker eländet. Jag kommer bara ha mens ett par-tre gånger till i livet, sen är det över. Över. Slut. Finito. Aldrig mer den här plågan. Jag kan börja leva igen, träna regelbundet, slippa planera mitt liv kring min mens, slippa blöda som en stucken gris i 1½-2 veckor varje månad. Aldrig mer. Ni kan inte föreställa er den lättnad den tanken innebär för mig. Det är som att få dunderinfluensa med hög feber i två veckor varje månad och plötsligt få möjligheten att helt enkelt välja bort det.

Nu ikväll mår jag skapligt. Har inte tagit några smärtstillande sedan innan operationen, så just nu känner jag väldigt tydligt av min livmoder. Nog känns det att någon varit inne där och grävt runt. Det gör inte jätteont, utan är mer som en lite skarpare, molande värk. Lite som om någon hyvlat runt med ett rivjärn där inne. Undantaget någonstans i framkant av livmodern, högt upp och lite till vänster, där jag gissar att kirurgen knipit loss en redig bit till provtagningen. Där hugger det till. Ska dock ta lite smärtstillande nu, för det gör tillräckligt ont för att jag ska spänna hela kroppen vilket i sin tur kommer leda till ont i hela kroppen och en blixtrande huvudvärk. Så det är lika bra.

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det jobbigaste att jag ska sövas. Vi kontrollfreaks har ju alltid lite svårt för situationer där vi inte har någon kontroll alls *s*. Men jaja, det ska nog gå bra.

Själva ingreppet är det ju inte mycket att orda om egentligen. De ska som sagt ta prover, och även göra en abrasio (skrapning). Jag förmodar att det tar typ en kvart eller så. Inte lång tid alls, alltså.

Jag har tid för operation kl 07:30 på morgonen, och jag hoppas jag får komma in på en gång, och inte måste vänta halva dagen (vilket jag lär få göra ifall det kommer in akuta fall). Sen blir jag utskriven någon gång under eftermiddagen, enligt pappren jag har fått.

Jag har mens just nu, är på dag 4 av typ 10-14, men jag förmodar att det inte spelar någon roll. Ett av skälen till att de gör det här är ju att jag blöder i tid och otid, så att pricka en blödningsfri dag är ju inte det lättaste numera.

Ja, som sagt...mens just nu. Och jag mår verkligen, verkligen apkasst den här gången. Det blir bara värre och värre för varje gång. Det känns som om jag dör en liten smula rent fysiskt för varje månad som går. Jag kan inte ens beskriva riktigt hur det känns. Det är som att ha influensa, muskelvärk, konstanta störtblödningar, kramp i livmodern, illamående, kallsvettningar - allt på en gång. I minst 10 dagar varje månad. Sen ska man hämta sig efter det också, vilket tar ungefär en vecka. Och så lägger vi till pms i potten, vilket innebär att jag i bästa fall har ca 3 dagar varje månad då jag känner mig någorlunda som människa. Det är fan inte hållbart någonstans. Jag orkar inte ha det så här i minst 15 år till.

Planen är att om de inte hittar något i proverna som tas imorgon (där jag nog får räkna med att det kan ta upp till en månad innan jag får svar från patologen), så ska de gå in i livmodern och bränna alla kärl på insidan. Tanken är att min mens efter det ska minska betydligt, och i bästa fall upphöra. Men just nu känner jag mig tveksam till det ingreppet. För de flesta blir mensen mycket mindre och för många upphör den helt. Det är bara det att det som gäller för de flesta sällan är applicerbart på mig. Ta bara hormonspiralen. Den sägs vara lika effektiv som sterilisering, minskar mensen betydligt, och många (de flesta?) slipper mensen helt. Tror ni det blev så för mig? Nej, just det. Jag blödde som en gris i 4 månader i sträck, hade så ett uppehåll i blödningarna under 2 veckor - och då blev jag gravid! Med spiralhelvetet. Sen började jag tokblöda igen, eftersom det blev en spontanabort av alltihop (tack och lov för det åtminstone), och då åkte även spiralen ut. Dvs, den var på väg ut när jag var till gynekolog pga blödningarna, och trillade ut medan jag var där. Och det som är hela syftet med hormonspiralen - att det inte ska bildas någon hinna inuti livmodern som sedan stöts ut (mens) - det hade ju inte hänt alls hos mig. Nej, trots att jag hade blött i flera månader i sträck, och blött mycket, så hade jag en jättetjock hinna inuti livmodern. Spiralen hade alltså rakt motsatt effekt på mig istället.

Och på grund av det där, så är jag naturligt nog skeptisk till att den där bränningen ska ha någon större effekt. Dessutom dröjer det åtminstone 3 månader innan man ser det riktiga resultatet av det hela, och under tiden blöder man i stort sett som innan. Vilket innebär att det under flera månader framöver kommer fortsätta som det har gjort för mig. Och jag orkar verkligen inte mer nu. Jag har suttit inne i flera dagar nu, och inte ens kunnat ha kläder på mig, eftersom jag mår så dåligt under min mens. Att plugga är bara att glömma, äta orkar jag knappt alls, och jag sover uruselt. Och då ska ni veta att jag går på Citodon alla mina vakna timmar...Hur det är utan så kraftiga smärtstillande ska jag inte ens försöka återge. Ordet "helvete" comes to mind, om man säger så.

Nej, jag överväger seriöst att begära en hysterektomi först som sist. För jag kan inte ha det så här. Under de senaste par åren har det som alltid varit en apjobbig mens antagit proportioner som ger mig betydligt minskad livskvalitet. Jag är tvungen att planera hela mitt liv kring min menscykel. Och bara en sån sak som att jag åtminstone under de första 5-6 dagarna måste använda blöjor för barn för att inte blöda igenom...Ni kan inte föreställa er hur förnedrande det känns.

Jag förtjänar bättre än så här. Jag har fanimig gjort rätt för att få leva normalt, jag som alla andra. Jag vill inte ha det så här längre. Faktum är att jag inte vill ha mens någonsin igen. Ever. Och vet ni, jag läste nånstans att det i vissa fall blir så att man hamnar i klimakteriet efter en hysterektomi trots att man lämnat äggstockarna kvar, men skulle det hända mig så är det fan värt det. Spelar roll liksom. Klimakteriet kommer ju förr eller senare i vilket fall, och det kan fan inte vara värre än det här. Inte en chans. Så jag tror att det blir nog bara en operation till. Och då ryker hela helvetet. Så att jag kan få börja leva igen.

Det har varit en riktig pajmånad så här långt. Här är några av de pajer jag tillverkat (och förtärt  ):

Kyckling- och broccolipaj. Troligen den godaste pajen jag någonsin gjort.

Ananaspaj. Sagolikt god!

Tacopaj. En favoritpaj som görs åtminstone en gång varannan månad.

Lemon Meringue Pie. Ska strax provsmakas, så jag får återkomma med bedömning.

Sen har det gjorts lite andra pajer också, till exempel blåbärspaj. Och flera lär det säkert bli innan månaden är slut. Är bland annat sugen på att göra sweet potatoe pie          

Jag kanske är orättvis. Mot Gabriel. Han accepterar ju allt hos mig och med mig, för varv det dyker upp och för varv han hinner vänja sig. Det gör han ju. Och han älskar mig utan förbehåll. Det är jag som har de stora bekymren kring ditt och datt hela tiden. Och dessutom har jag mage att gnälla över att han gnäller över sitt bagage och att han har haft det svårt i livet, samtidigt som jag överväger att avsluta relationen på grund av mitt eget bagage. Snacka om att se stickan i någon annans öga men inte bjälken i ens eget, eller vad det nu heter.

Kanske behöver jag bara tid. Och han också. Jag har ju tid. Egentligen. Det är ju ingen brådska varken med det ena eller det andra i relationsväg. Faktiskt inte. Kanske behöver jag mest av allt tid för att bota min skrämselhicka som hela tiden dyker upp, och som gång på gång får mig att halshugga mina relationer. Kanske är det så.

För övrigt - den där gården jag drömmer om att köpa, den med ladan som ska bli tomtens verkstad...visst måste man även ha ett sjörövarskepp på tomten också? Och några dockstugor. Och en stenbro, en liten damm och...ja. Visst måste man det? Jag kommer ju ha en drös barnbarn i framtiden. Förmodar jag. Och de måste ju ha något att roa sig med när de är hos mormor/farmor, eller hur?

Så får det bli.

Gabriel är förresten världens snällaste. När vi kom hem från stugan i torsdags låg det två paket innanför dörren här. Ett till vardera av barnen (ja, de små då). Han hade varit hit tidigare på dagen med ett varsitt paket med godis till ungarna. Som en överraskning till barnen. Han är vansinnigt snäll. Jag är ovan vid snäll. Väldigt ovan. Väntar hela tiden på att motkraven ska komma. Fast det gör de inte. Inte en enda gång. Inte ens en antydan till motkrav.

Kanske är en del av svårigheterna här just att han i grund och botten är så genuint snäll. För det är så ovanligt och man liksom automatiskt förväntar sig att det ska finnas baktankar med det. Men jag tror faktiskt inte han fungerar så. Lika lite som jag har några baktankar med att jag vill hjälpa mitt ex i framtiden. Det är en sån sak man bara gör liksom. Och det verkar vara samma sak för Gabriel. Det verkar vara en sån sak han bara gör, det här att vara snäll och ge gåvor.

Mycket tankar snurrar det i skallen idag, som ni ser. Och jag dumpar dem här, som vanligt. Tömmer huvudet lite. Jag behöver det. Det får mig att må bättre.