Det heter ju att man ska vara snäll. Det har väl de flesta av oss fått höra vid något tillfälle i livet, både män och kvinnor, skulle jag tro.

Jag brukar vara snäll. Det är rent av en av de saker jag är känd för att vara. Ni som läser min blogg kan väl dock från gång till annan misstänka att jag inte alltid är så snäll, och att jag ibland kan ha ganska starka åsikter om vissa saker. Men annars är jag faktiskt för det mesta känd för att vara snäll.

En diskussion nyligen som avhandlade huruvida det är okej eller inte att tilltala en vuxen kvinna med benämningen "tös" har dröjt sig kvar i mitt huvud. Vi var ett antal människor involverade i diskussionen, där jag var den enda kvinnan (undantaget en kort kommentar från en annan kvinna, som stödde det jag sa), medan resterande var män.

Jag ansåg att man aldrig ska benämna en kvinna "tös" t.ex på arbetsplatsen, såvida man inte gör det i generella termer och omfattar alla, exempelvis genom att säga "God morgon, töser och pågar!". I ett redaktionsmöte är det dock aldrig okej att t.ex säga "...och du, tösen, kan väl..." när uppdrag fördelas. Det blir då en titulering av mig som person, som fråntar mig alla kunskaper och erfarenheter jag samlat på mig sedan jag de facto var en tös - något jag inte varit på över 20 år.

Det intressanta är att de män som mest envetet hävdade sin rätt att kalla kvinnor "töser" var män i min ålder och äldre, med hänvisningen att det är ett tillmäle av kärleksfull karaktär. Fundera lite på den. Här sitter det alltså ett antal män, varav några i rätt höga positioner (en är t.ex redaktör för en av Sveriges största och mest seriösa tidningar) och på allvar hävdar sin rätt att kärleksfullt kalla en kvinnlig medarbetare "tös". Sånt är lite skrämmande. I synnerhet som det inte tycks existera något liknande beteende gentemot männen på arbetsplatserna. Den enda som möjligtvis ska ge en kvinna kärleksfulla tillmälen på det sättet är hennes pojkvän - aldrig hennes chef eller medarbetare, eller andra män som inte har en intim relation med henne.

Ju äldre jag blir, desto mer påtagligt blir det här beteendet där vi kvinnor konsekvent behandlas på ett sätt som försvaras med att man avser det vara en benämning i positiv bemärkelse. Och inte bara det - att man som kvinna upplever det vara förnedrande ignoreras fullständigt, och man hävdar att det inte är förnedrande eftersom man inte avsett det på det sättet.

Frågan är då - vem har tolkningsföreträde? Den som upplever tillmälet som något negativt, eller den som använder tillmälet? Jämför med användandet av ordet "nigger" t.ex

Personligen uppskattar jag inte ens att kallas "tös" av den jag är tillsammans med annat än i undantagsfall, något som är direkt relaterat till min ålder. Antal gånger jag accepterar att bli omnämnd som "tös" idag är avsevärt mycket lägre än det var för 10 eller 20 år sedan, just för att ju längre jag kommer ifrån den punkt då jag de facto var en tös (ung, oerfaren flicka), desto mindre kan jag relatera mig själv till ett sådant tillmäle. Idag kan jag det inte alls.

Jag tror att det många glömmer bort är att vad du säger om andra säger mest om dig själv. Oavsett vilket skäl och i vilket sammanhang en man kallar mig "tös", så gör jag per automatik en värdering av honom både som människa rent generellt och utifrån den relation vi har till varandra. En man som i ett yrkesmässigt sammanhang kallar mig "tös" t.ex tappar jag omedelbart all respekt för, eftersom han då lagt sig på en nivå i förhållande till mig som inte är i första hand yrkesmässigt relaterat. Om en manlig vän jag inte skulle kalla min allra närmaste vän kallar mig "tös" (eller liknande), så kommer han aldrig få mitt fulla förtroende. Och eftersom jag även på en personlig nivå inte uppskattar att kallas så, så ger det inte heller min pojkvän några pluspoäng.

För män generellt tycks det vara en självklarhet att använda dessa benämningar på oss kvinnor. Det är förvånansvärt sällan en man i något sammanhang beskriver en kvinna som smart, kunnig, skärpt - och enbart det. De beskrivningar som oftast ges är saker som beskriver vårt utseende och saker som att man är snäll, duktig på matlagning eller andra sysslor som rent historiskt ansetts vara kvinnogöra, medan saker som beskriver t.ex vårt yrkesmässiga kunnande hakas på som en förstärkning. Vi beskrivs helt enkelt för det mesta fortfarande utifrån en modell där kvinnan är i första hand snäll och vacker. Männen beskrivs däremot tvärt om. Både kvinnor och män vill i första hand beskriva en mans kompetens, och sedan förstärka det med uttalanden som att han t.ex är snygg.

Som kvinna idag kan det här vara nog så frustrerande. I synnerhet om man är en ambitiös kvinna som i första hand vill bli bedömd utifrån sin kompetens, och inte utifrån hur stora bröst jag har eller vad jag väger, om jag är söt, snygg eller ful osv. Visst uppskattar jag att få höra att jag är snygg också, men om jag var fluga på väggen och hörde en man omtala mig så här: "Hon är jättesnygg! Ja, och så är hon smart också.", så skulle min spontana reaktion vara att vilja ge honom en dagsedel. Bedöm mig i första hand utifrån min kompetens, och i andra hand utifrån mitt utseende, inte tvärt om.

Jag har aldrig kallat mig själv feminist, och gör det inte heller nu, eftersom också det är ett tillmäle som har negativa förtecken. Däremot vill jag så absolut hävda min rätt att påpeka vad vi kvinnor ofta möter när vi har att göra med män, oavsett sammanhang, och att det inte alltid ger ett positivt intryck när män behandlar oss på det här sättet. Förmodligen ligger en del av svaret på den ändring som skett i datingträsket här också. Kvinnor i min ålder tenderar över lag att se män i vår ålder och äldre som desperata, vilket till stor del hänger ihop med hur de behandlar oss. Återigen - det man säger om andra säger mest om en själv. Om en man behandlar mig som om jag vore en kärlekskrank 14-åring, så är det också den bedömning jag gör av honom. Och en man som uppvaktar en 36-årig kvinna som om han vore en kärlekskrank 14-åring kommer inte ha särskilt stora framgångar.

Det lockar inte att en man säger att han vill ha någon att hålla handen, någon att mysa med, någon att dela säng och boende med. För det han säger då är att han värderar mig enbart utifrån de sakerna. Jag tror många män skulle vinna mycket på att istället säga att de söker någon som är smart, kompetent, engagerad i olika frågor osv, och inte fokusera på just hålla handen-biten. En vuxen kvinna som jag, som har ett antal förhållanden, barn, karriärer etc bakom sig är inte intresserad av att bara hålla handen. Så du som är man och ute i datingträsket - testa att bemöta kvinnorna som om du söker efter din bästa kompis.

Det är helt okej att säga att man vill hålla handen och mysa också, men reducera henne inte enbart till ett hålla-handen-objekt. Intressera dig för hennes liv, yrke, vänner, tankar och drömmar också, för ju mer kärlekskrank du verkar vara, desto mindre intressant kommer du vara. En man som framstår som enbart kärlekskrank och bara pratar om henne utifrån sina egna drömmar om en kärleksrelation kommer framstå som egoistisk och ointresserad av henne som person. Det är inte attraktivt.

Nå, ett litet sidospår där om dating (igen). Låt oss återgå till där jag började - hur kvinnor rent generellt blir bemötta av män. Jämställdhetsdebatten har ju till stor del kommit att handla om lika lön för lika arbete, och att vi kvinnor oftast bedöms utifrån vårt utseende och de för all del positiva särdrag som alltid ansetts vara typiskt kvinnliga, som t.ex att vara snäll. Now, att bedömas utifrån huruvida man är snäll eller ej är inte negativt per se, det säger jag inte, men när det föreligger en tydlig differens mellan kvinnor och män och hur man bedöms beroende på om man har kuk eller bröst, så kan det vara läge att tänka till lite.

Exempelvis: Vilket intryck får du av den kvinnliga chefen som beskrivs som snäll? Hurdan tror du hon är som chef? Håll kvar den tanken. Föreställ dig sedan en manlig chef som omtalas som snäll. Hurdan tror du han är?

Det vi pratar om här är de grundläggande, instinktiva bedömningar vi gör av andra människor utifrån det ena ordet "snäll" och att veta vilket kön de har, och enbart det. Och jag kan slå vad om att de flesta av er som hör en kvinnlig chef omtalas som snäll instinktivt ser för er någon med en moderlig ådra, som tar hand om sina anställda, som har förståelse för att man kanske har sjuka barn och/eller som man kan prata med på en lite mer personlig nivå och förvänta sig förståelse. Och jag kan slå vad om att de flesta av er såg för er en liknande bild av den manliga chefen MEN att ni även instinktivt tog med hans kompetens som chef i bilden, och automatiskt räknade in hans förväntningar på dig som anställd. Gjorde ni det med kvinnan? Fundera på det.

Det här är också ett problem för oss kvinnor. Om man som kvinna bedöms som snäll och kanske också anses ha ett tilltalande yttre, så är det som om ens kunnande och yrkesmässiga kompetens försvinner, och man reduceras till en medkännande varelse och inget mer. Det lustiga (nåja) är att de kvinnor som inte bedöms som snälla, vare sig det är Liza Marklund eller Antonia Ax:son Johnsson, framställs som raka motsatsen. Fortfarande är det en subjektiv bedömning utifrån hennes kvinnlighet som är den som i första hand nämns, och den generella bilden är att detta är en benhård och känslolös kvinna. Något mellanläge tycks inte finnas. Till och med Antonia Ax:son Johnsons äkta make har omtalat deras personliga relation som "ett ständigt pågående styrelsesammanträde", vilket ytterligare förstärker bilden av den känslokalla kvinnan. Antonia är yrkesmässigt mycket skicklig och kompetent, ergo kan hon inte ha några känslor alls. Men varför skulle hon inte kunna det, när en man kan det?

En kvinna kan vara antingen medkännande eller känslokall, inte något däremellan. Och det beror just på den grundläggande värderingen om kvinnan som en snäll och medkännande varelse som hyser omtanke och omvårdnad om andra. En kvinna som i egenskap av chef inte har en känslomässigt baserad framtoning gentemot sina medarbetare klassas per automatik som kall och hård, medan en man som inte heller har en känslomässigt baserad framtoning gentemot sina medarbetare inte klassas som kall och hård utifrån samma underlag. I mannens fall gör man inte den bedömningen utifrån hans yrkesliv, man gör det utifrån hans privata liv, hans person. I kvinnans fall gör man bedömningen utifrån hennes yrkesliv, utan att ens fråga hurdan hon är som privatperson.

Vi är alla omgivna av fördomar på olika sätt, som påverkar oss i större eller mindre grad. Vid den här punkten i livet är det dessa små, men ack så märkbara fördomar som påverkar mig mest. Små saker som till synes är oskyldiga, men som har väldigt stor effekt både på mig som person och mig i förhållande till andra människor. Som kvinna bedöms jag automatiskt utifrån en stereotyp kvinnobild, där jag har att välja mellan att bedömas som antingen söt och snäll, eller en kall cyniker. Vill jag uppfattas av min omvärld som något däremellan, så är jag tvungen att aktivt jobba för att inte uppfattas som enbart känslosam eller känslokall. Jag har inte den förmån män har, att automatiskt kunna vara båda delar eller något däremellan.

För mig som ambitiös kvinna i yrkeslivet måste jag inte bara arbeta hårdare än en man för att bevisa min kompetens, utan jag måste också hitta ett sätt att göra det på som gör att jag inte uppfattas som en känslokall ragata - för jag vill faktiskt inte uppfattas så. Säg mig någon - hur gör man det? När de enda tillgängliga fack som finns för en ambitiös kvinna på arbetsmarknaden är två ytterligheter, och där jag varken vill eller kan uppfattas som någondera? Att lyckas med den saken är minst sagt ett komplext projekt, jag lovar er.

En sak är iaf säker - jag är trött på att vara snäll och acceptera att bli behandlad som en söt flicka av män generellt. Numera biter jag ifrån när jag omtalas som något annat än det jag är, hur kärleksfullt det än var avsett att vara. Jag tar mig rätten att ha tolkningsföreträde på vad som är okej eller inte okej att kalla mig, och jag kommer hädanefter att kräva att bli respekterad på den punkten av alla män, oavsett vilken relation vi har till varandra. Och måste jag välja mellan ytterligheterna, så föredrar jag faktiskt att klassas som känslokall istället för ett läspande våp.

Tänk dig att ditt allra största intresse är bilar...

Tänk dig att du ägnar all din tid åt bilar, i synnerhet en viss favoritmodell...

Tänk dig att du läser allt om bilar, kan allt om alla i branschen, och din största dröm vore att tillsammans med alla dina bilintresserade vänner få träffa alla de coolaste människorna som håller på med byggande av bilar, styling - rubbet. Alla de här man ser på Discovery och MTV, som gör de superhäftigaste bilarna...

Tänk dig att du tillsammans med en av dina bästa vänner kommer på idén att göra en sjuhelsikes bilbyggarträff där du samlar alla de där superkända, superduktiga människorna som du annars i bara läser om eller ser på tv. Och att alla kommer...

Tänk dig fyra dagar i en jättehall tillsammans med alla dessa människor, där ni bygger, stylar, köper, säljer, fixar, donar och grejar...

Tänk dig att din kompis bygger en egen bil under de dagarna, precis en sån som du gillar mest, och att den till och med är lackerad i din favoritfärg...

Tänk dig sen, att efter att de fyra dagarna så får du den bilen av din vän. Och du får den tillsammans med ett blogginlägg som visar vad bilen varit med om under de fyra dagarna din kompis byggde den...

Tänk dig att inlägget är fylld till bredden med foton på alla häftiga händelser som varit de dagarna, och där din bil är med på varenda bild. Alla föreläsningar, shower - allt har den varit en del av...

Tänk dig att inlägget också är fullt av bilder på varenda en av alla de där coola, duktiga människorna du alltid har beundrat, samt alla dina bästa vänner, och att varenda bild visar att var och en av dem har monterat eller stylat en del av den bilen...

Vore inte det coolt?

Om du tycker det vore häftigt, då kanske du förstår att för oss som stickar, så är det här samma sak. Wow.

Trodde ni att jag sov sött nu? Jo, tjena. Nej, uppenbarligen ska jag vara lika sömnlös inatt igen. Tredje natten på raken. Nu har jag sovit sammanlagt 8 timmar sen i...hm...torsdags morse? Jo, så blir det.

Ska vi se...jag sov nästan 6 timmar i fredags förmiddag, en timme på morgonen lördag, och nästan en timme på eftermiddagen. Det är i underkant av 8 timmars sömn på de senaste 64 timmarna. Hm. Lite dåligt med sömn, det, även för mig.

Men vet ni vad det jävliga är?

Just nu är jag inte trött alls. Och om ca 6 timmar kommer mina barn kliva upp.

Fan.

Så här kan man också roa sig, när ens mamma är trött bortom allt förnuft och inte orkar bråka alltför mycket:

Och det där är bara ungefär en tredjedel av allt lego...resten låg utspritt i hallen och köket...

Se där ja, då har man fått vila en timme. Saker och ting känns genast lite bättre. Jag klarar rent av av att äta lite. Fast bara toast (med bara lite smör, och absolut inget pålägg), apelsin och kaffe. Nu och då lite nudlar. Nåt annat får jag inte i mig nu för tiden.

Vetisjutton vad det beror på egentligen. Det var liksom inget medvetet val. "Nu ska jag leva på toast, apelsin och kaffe!". Hmm...nepp, jag har inget minne av att ha tänkt så. Det bara blev. Ungefär som den här hastigt påkomna sömnlösheten jag har drabbats av bara blev, även det av okänd anledning.

Det enda jag kan komma på som jag har gjort annorlunda på sistone, är att jag är mycket mindre online än jag normalt brukar vara. Det är i princip bara här i bloggen jag kikar in, med undantag av ett och annat samtal med min yngre syster på msn. Ja, och pojkvännen då, när jag känner att jag inte kan undvika honom längre.

Jag ids inte ens gå in på Facebook längre. Tidigare har den sidan alltid legat uppe och jag har kikat in nu och då. Nu har jag inte ens knappat in den sidan, än mindre loggat in där för att kolla vad folk har för sig, på flera dagar. Och mitt Netlog-konto har jag tagit bort helt och hållet för ett tag sedan. Orkade aldrig kliva in där ändå. Och på min msn har jag allt oftare stått som "visa offline", för att på sistone övergå till att helt enkelt strunta i att logga in där med.

Kanske har jag helt enkelt blivit internet-trött bara. Lite är det nog så. Men mest är det nog att jag är så trött på män som jagar en. Det känns lite som att oavsett vart man vänder sig i internetosfären så är det hela en gigantisk köttmarknad. Jag tror att den enda site jag aldrig utsatts för raggningsförsök på, är ravelry.com, som är en renodlad site för stickning och sånt. Fast när jag tänker efter...även där finns det någon som skulle kunna tänka sig att träffa mig. En ensamstående läkare. Fast han var så diskret, så det upplevdes aldrig som jobbigt. Det var liksom aldrig nån sån där "Hej! Ska vi knulla?"-grej, eller "Hej! När ska vi flytta ihop?"-grej. Fast jag var ju vrång ändå förstås, och någon träff blev det aldrig.

Jag vill inte bli raggad på. Jag tycker inte om det. Och inte tycker jag om att dejta heller. Okej, Peter var faktiskt ett undantag på den punkten, men i övrigt har hela dejtinggrejen bara varit katastrofal. Känner definitivt inte att jag vill upprepa det där igen. Åtminstone inte på länge. Och den dagen det eventuellt kan bli aktuellt, så vill jag nog helst undvika alla klassiska dejter. Ni vet, bio, middag och tända ljus och hela den där grejen. Nej, då skulle jag nog hellre vilja...hm...tja, köra lite paintball kanske? Det skulle nog kunna bli en kul date. 

Det är rätt skönt att inte vara online hela tiden, att inte konstant bevaka sin omvärld. Istället researchar jag lite på intressanta grejer nu och då, och bloggar lite bara. Känns lagomt. Spelar lite musik på Spotify. Har trillat in i ett Abba-skov och spelar en massa låtar jag inte hört på åratal. Nu och då kör jag även de som varit mest populära på sistone, men mest är det låtar som "When I kissed the teacher" och "One of us is lonely" och så, som jag inte tror jag spelat sedan någon gång på 80-talet.

En gång i tiden irc'ade jag också. Hängde på lite olika chattar runt omkring i cybervärlden. Var op på flera av dem också. Fick ofta frågan om jag ville vara op eftersom jag bara var allmänt trevlig, aldrig sökte något, och alltid försökte hjälpa dem som var nya och inte hade riktigt pejl på netiketten i såna sammanhang. Dessutom använde jag alltid mitt eget namn som mitt nick, och eftersom det börjar på A, så låg jag ju bland de översta i listan bland de som var online. Jag blev tjejernas first line of defense.

Klassikern är ju (eller var då åtminstone) frasen "Någon som vill?". Sen fanns det de som gick direkt privat och började bete sig som om varenda tjej var fritt vilt och ett potentiellt ligg. Och de som dök upp och kallade sig saker som "Michelle 69" och sånt ska vi inte ens prata om. Ju tjejigare namn, och en nuffra efter som var antingen "69" eller åtminstone innehöll talet "6" var oftast en karl som försökte jävlas med killarna online. Och det var hela tiden sex, sex, sex det tjatades om. Oavsett om chatten ifråga var en helt vanlig snacka-skit-chat, så var det lik förbannat alltid ett gäng som hysteriskt försökte ragga den vägen, och som gjorde det genom att bete sig som svin.

Jag har inte tal på hur många jag kickade, bannade, kickbannade osv under de där åren. Alla som gick privat i stort sett direkt plockade ju oftast mig först, så många kunde jag skyffla undan innan de verbalt antastade de andra tjejerna. Andra gånger fick tjejerna (eller killarna, när de behövde op-hjälp) säga till mig privat eller i kanalen, så kunde jag plocka bort drägget. Var det hela någorlunda oskyldigt och det uppenbarligen var någon som helt enkelt inte hade koll på netiketten, så fick de en varning bara och en förklaring om hur man beter sig. Framhärdade de, så blev det en temporär kick, typ en timme eller två. Och de som uteslutande betedde sig illa fick jag helt enkelt sätta en ban på ip-numren på, så att de inte kunde komma in alls förrän jag släppte det, eller de ändrade sitt ip (på den tiden var det oftast överkurs för de flesta att ändra sitt ip, så det räckte oftast med en ban på det).

Jag hade en aplång lista med highlights, minns jag. Jag var alltid online på den tiden, men oftast rullade irc'en i bakgrunden medan jag jobbade med annat, och jag stod som idle. Så för att ha koll på vad som hände, så hade jag highlights på vissa ord. Mitt namn, givetvis, ifall någon försökte påkalla min uppmärksamhet, men också alla tänkbara fula ord och så. Då blinkade det hejvilt hos mig, och man fick kliva in och kolla vad som stod på. Kanske kolla loggarna lite (de privata kunde vi inte se, men den publika chatten loggades alltid, samt våra egna privata samtal med dem vi kickade och bannade när vi gav ut varningar) innan jag beslöt om lämplig åtgärd.

Till sist tröttnade jag. Efter år av verbala antastningar både riktade mot mig själv och mot tjejerna som var online, så slutade jag till sist. Sa ifrån mig alla op-åtaganden, stängde ner irc'en och har sedan dess aldrig startat upp den igen. Det är många år sedan nu, men jag saknar det inte. Har inte ens programmet på någon av mina datorer längre. Kan inte tänka mig att jag någonsin kommer lägga in det igen heller. Det är bara ytterligare ett sätt att bli jagad på. Jag orkar inte med det längre. Orkar inte ens med det fåtal som är trevliga och kanske bara vill vara vänner. Därför att jag inte vet på förhand vad det där "hej"-et de skickar kommer dölja. Så jag har väl till sist, efter alla dessa år, kommit att iaktta en nolltolerans på det där området.

Jag vet att det finns de som tycker det bara är att ignorera de som beter sig som skitstövlar på nätet, eller att man ska ta det som en komplimang att det finns de som är intresserade. De vet inte vad de pratar om. De har ingen som helst uppfattning om hur det kan vara, hur det är, för de flesta tjejer online. De har inte sett det jag har sett. Har inte varit med lika länge. Online har jag varit högvilt i närmare 12 år nu. Det är rätt länge att behöva utstå skit från karlar som tror de är guds gåva till kvinnan, och att enda anledningen till att man är online är att man längtar efter just deras kuk. Ni kan inte ens börja föreställa er hur många tusen sådana "förfrågningar" jag har fått genom åren. Inte att undra på att man är desillusionerad när det gäller män. Dels alla de erfarenheterna, dels farsgubben och hans jävla beteende, ett par olyckliga och kraschade äktenskap...det är ju för fan ett mirakel att jag dejtat någon över huvud taget sedan senaste skilsmässan.

Jag har ju aldrig varit tvåsamhetstypen, aldrig direkt längtat efter ett sånt där happily ever after. Antagligen för att jag aldrig haft behov av en partner för att känna mig komplett som människa. Men självklart, skulle rätt person plötsligt korsa min väg, så är jag ju inte mer än människa, jag heller. Det är bara det att jag aldrig letat efter just honom. Jag har aldrig sökt efter just honom, eller ens längtat efter det. För mig är de delarna av livet en bonus. Grädde på moset. Händer det, så händer det. Skulle det inte hända, så kommer jag vara lycklig och ha ett bra liv ändå. Jag hoppas bara att om han finns där ute, så försöker han inte kontakta mig via internet. Då kommer han inte ha en chans. Aldrig mer att jag accepterar en date av någon okänd via nätet.

Varför ska man behöva få en sån förbenad huvudvärk bara för att man inte sovit? Jag ser inte riktigt poängen med det, faktiskt. Bara så ni vet.

Jag är inte så farligt trött (än), känner mig mest bara matt och så svider det i ögonen. Och stubinen är ju inte så himla lång just nu då. Men frånsett det, så är det hela faktiskt överkomligt. Undantaget huvudvärken.

Som tur är börjar minstingen se en smula trött ut också, så jag hoppas kunna vältra omkull både honom och mig i soffan om en stund, och kanske sova lite. Förhoppningsvis kan skallebanken försvinna sen.

Under tiden jag väntar på att vi ska försöka vila, så gör jag faktiskt ingenting. Jo, jag dricker kaffe. Vilket just nu räknas som OS-gren, med tanke på hur matt jag är ;p

Jag hade tänkt att vi skulle ha varit ute en hel del idag, men det ser lite dåligt ut på den punkten just nu...Vädret är bra, och solen skiner, men det var ju det där med orken då. Fast det kanske artar sig på den punkten efter lite vila.

Jag måste även plocka ur vitrinskåpet och hitta nya ställen för allt som står i det, eftersom det ska få flytta hem till exet och hans sambo i morgon. Hurra för det! Skåpet var egentligen exets från början, och jag har aldrig riktigt gillat det. Praktiskt på sitt vis, men det har ändå aldrig riktigt känts som nåt jag skulle köpa, om ni förstår hur jag menar. Och det ska bli riktigt skönt att bli av med en stor möbel, med tanke på hur trångt vi har det.

En annan sak jag behöver göra är att sortera upp lite leksaker åt dottern. Som jag berättat tidigare, så har vi ofantliga mängder sådant och en utrensning är verkligen på sin plats. Hos exet har inte barnen (våra barn) så himla mycket egna grejer, utan det mesta är hans sambos dotters, och hon är tydligen väldigt "protective" och gillar inte riktigt att dela med sig. Alltså ska jag sortera ut en del av det som finns här som de kan ta dit, och så får jag rensat lite på kuppen. För inte att tala om behovet av att slänga gamla trasiga leksaker. Jag ska ta itu med det också.

Det är rent ofantligt så mycket grejer det blir efter tre ungar. Jag ger mig tusan på att det finns en hel flyttkartong med skräpleksaker från McDonalds t.ex För inte att tala om att jag här om dagen hittade bebisleksaker...efter min äldsta son! För bövelen, han är 14 nu! Kan ju kanske vara läge att slänga de där ;) Men vi har en hel del bra grejer också, som Brio-tågbanan, legot och såna saker. Dockhusen blir givetvis kvar, fast där skulle jag behöva sätta mig en kväll och laga dockmöbler, för de börjar bli en smula slitna och trasiga nu. Minstingen är inte så himla försiktig med leksakerna att det gör något, tyvärr, i motsats till sina äldre syskon som alltid varit skötsamma på den punkten.

Jag har fortfarande ett oerhört stort behov av att rensa. I sanningens namn har jag inte rensat så mycket än iofs, utan det lilla jag har gjort har ju mest varit att flytta runt på möblerna. Men rensas ska det. Jag behöver luft, behöver kunna andas igen. Och allt plotter och alla färger får mig att känna ett behov av enkelhet och ljusa toner. Fast ändå inte...jag börjar bli sugen på röda och svarta bokhyllor på Ikea igen, precis som jag var inne på förra vintern. Har även spanat in ett enkelt vardagsrumsbord till det mycket trevliga priset 199kr hos Ikea. Snyggt är det nu inte, men ändå betydligt vackrare än det jag har. Dessutom brukar grejerna i Lack-serien väga strunt och ingenting, vilket definitivt är en fördel när man måste möblera om varenda gång man ska städa, för att kunna komma åt alla skrymslen.

Lack Soffbord.

Ikea har även billigt tyg på metervara. T.ex enfärgat bomullstyg för 19 kr/m. Helt klart överkomligt. Kanske två röda och två svarta längder? Eftersom det blir vitt bord och jag har en bunt vita bokhyllor, så vill jag inte ha ljusa/vita gardiner också.  8 meter tyg går ju dessutom inte loss på mer än lite drygt 150 kr. Skulle rent av kunna kosta på någon meter extra av varje, till de stora kuddarna som ska vara i soffan. Sen behöver jag strängt taget bara ett svart overkast till soffan, som ju egentligen är en säng.

Mjo, man kanske skulle kosta på några ören på hemmet i slutet på månaden...400 spänn för ett fräscht bord och nya gardiner kan man väl kanske avvara. Och sen rensa ordentligt, som sagt var. Slänga allt gammalt skit, kanske sälja nåt (det som nu potentiellt kan vara fräscht nog att säljas), och röja i största allmänhet. Till och med bokhyllan planerar jag att röja i. Det finns urgamla kärleksböcker i den som jag aldrig har läst och aldrig kommer läsa, som lämnats hos mig av min fd. svägerska. Sånt är ju fullständigt meningslöst att spara, i synnerhet när jag inte har ens minsta lilla intresse av att läsa dem över huvud taget.

Fasen, att man ska vara så matt nu då. Börjar ju känna mig inspirerad att tokrensa här. Kanske skulle ta ett ryck med leksakerna och bokhyllorna (så kanske jag kan ställa några av grejerna från vitrinskåpet där i morgon). Fast först ska jag nog ha lite mer kaffe. Och kanske vila lite :-)

Inte fasen kunde jag somna inatt. Klockan var sisådär tio över sex sista gången jag tittade på den. 07:20 blev jag väckt av barnen.

En timme och tio minuter är inte mycket att stå sig på. I synnerhet inte med två vilda barn hemma. Eller snarare en supertrotsig 3½-åring och en supertjatig (snart) 6-åring.

Jag lär inte vara mitt charmigaste jag idag, misstänker jag. Snarare en ocharmig ragata.

Kan bli en lång dag.