Alldeles strax är det dags för avfärd till Stockholm. Försöker få sonen att äta upp nudlarna han ville ha till middag, men måste erkänna att jag har bristande framgångar på den punkten. Fast nudlar och nudlar..."ödlor" kallar sonen dem.

"Mamma, kan jag få ödlor till middag?" låter onekligen lite småfestligt ;p

Jag är galet trött nu, så jag hoppas jag kan somna tidigt ikväll, även om jag nu ska sova borta. Och i morgon förmiddag är det fika på skolan, innan vi åker hem igen runt lunchdags, minstingen och jag. Tills dess - be well and behave! :-)

Äsch då, det blev sömnlöst igen inatt. Somnade någon gång framåt 5, tror jag, och har ju minstingen hemma, så det blev inte många timmars sömn.

Sitter och hinkar kaffe nu, och försöker vakna. Ska ta en sväng till dagis snart, och sen ska vi åka till Stockholm på eftermiddagen.

I morgon är det skolstart för dottern. Hon började fritids förra veckan, har från första dagen fått oerhört mycket beröm för att hon bara kliver rätt in i gruppen, leker med alla osv. Hon är världens lättsammaste unge på den punkten. Det har aldrig tagit mer än 5 minuter att skola in henne på nånting. Men så har hon också världens största självförtroende, min stora lilla tjej. Och är envis som synden. Och frågar om ALLT. Hm. Låter bekant, på nåt vis...det låter som...som...jag i den åldern ;p

Jah, skolstart i morgon. Nu har jag snart två skolbarn, och om två år är dagiseran över för min del. Dottern ska börja på montessoriskola, vilket ska bli en intressant erfarenhet. Skola och fritids ligger i stort sett i samma lokaler, så jag kommer nog hinna hälsa på de flesta av dem som har hand om dottern om dagarna i morgon. Och så får jag även se vart exet och hans sambo bor nu och dotterns nygjorda prinsessrum (tydligen var allt rosa, enligt exet, till och med persiennerna).

Minstingen är inne i en period då han är vansinnigt blyg för allt och alla. Alla barn har ju det, men han är nog det av mina barn som varit mest extrem på den punkten. Han gömmer sig, vill inte titta på folk, vill sitta i knät osv. Igår var M&J här, som han älskar mer än några andra, och till och med då satt han i mitt knä och gömde sig under hela besöket.

Han börjar bli stor, han också. Den här blygheten som barn får i större eller mindre grad i den här åldern beror ju på att de får ett ökat självmedvetande. Tidigare har deras ego varit det som rått mest, men nu börjar de tänka på sig själva i förhållande till andra istället. Börjar göra jämförelser på ett nytt sätt. Jag'et etableras nu ännu mer utifrån deras omvärld, och inte bara inifrån dem själva.

Det är en intensiv utvecklingsfas, och det berömda 3-årstrotset har väl alla småbarnsföräldrar varit med om i någon form. Här har det varit, och är fortfarande, livat värre emellan varven. Men det hör ju till. Det är klart ett barn ska reagera på sin egen mentala och fysiska utveckling.

En annan sak som händer nu, är ju att de minnen han får börjar lagras in i långtidsminnet hädanefter. Det är få av oss som minns något särskilt av tiden före 3-4-års ålder. Enstaka fragment eller starka händelser kan man minnas, men så mycket mer är det inte, eftersom hjärnan ännu inte utvecklat långtidsminnet ordentligt. Det används inte ordentligt förrän vi är 3-4 år. Det mesta av det sonen kommer ihåg idag kommer han ha glömt om ett par år. Det som kommer finnas kvar är enstaka minnen bara. Jultomten är en sån där grej som kan finnas kvar t.ex Han brukar göra intryck på barnen.

Det är rätt häftigt att vara med om ett barns utveckling. Det händer så otroligt mycket hela tiden, både mentalt och fysiskt. Dottern har alltid varit stor för åldern, och den här sommaren har hon även vuxit på sig på bredden. Istället för att vara långsmal så har hon blivit ruggigt stark och rundare i kroppen. Det finns inte ett gram övervikt på henne, hon är fortfarande smal, men hennes benstomme och muskler har vuxit. Hon är sinnebilden av den sunda, starka skolungen. När hon härjar runt här hemma, så får jag alltid en bild av en Ardennerhäst i huvudet när jag ser henne. Frisk och stark, liksom :-)

Minstingen är fortfarande långsmal och kommer nog så vara ett par år till, innan det är dags för honom att göra samma fysiska utveckling.

Och han är väldigt "grabbig" av sig, så nog får mama känna på och berömma hans "mussler" lite nu och då ;) Sen att det inte är så noga om det faktiskt är en muskel eller en armbåge jag ska klämma på och bedöma, är en annan sak ;)

Han är också typiskt grabbig i sina intressen. Bilar, fotboll och lego är hans stora intressen just nu. Han har haft en kortare prinsessperiod också, där allt skulle vara rosa och glittrigt, men den gick över relativt snabbt igen. Och jag är inte heller den som pushar mina barn åt något håll alls i genusfrågan, utan de har tillgång till allt på lika villkor, och så får deras respektive intressen utveckla sig åt vilket håll det nu än månde vara. Det är lika lite fel att vara liten grabb och ha stereotypiska grabbintressen, som det är fel att killar ska kunna ha rosa tyllkjol på sig om de vill, tycker jag. Hos oss är allt tillåtet.

Mina ungar kan slåss nåt så fruktansvärt emellanåt, och jag får ju se alla deras mindre roliga sidor också. Men det som är lite kul är att de alltid får så mycket beröm från andra. De är alltid väldigt hövliga, och otroligt duktiga på att visa uppskattning gentemot andra. Det är något jag som mamma känner mig väldigt stolt över. Jag har nu alltid tyckt att människor över lag är förfärligt dåliga på att berätta för andra att de är bra - vi är långt bättre på att säga det som är dåligt, eller snacka skit bakom ryggen på dem. Så jag försöker väl ändra världen en liten smula till det bättre genom att själv berätta för andra när de har gjort något bra, eller bara är snyggt klädda eller vad som helst, och lära mina barn att göra samma sak. Tänk dig själv, om du har en lite dålig dag, och så får du plötsligt en komplimang av någon, känd eller okänd, som säger "Vad fin du är!". Nog blir man lite glad då, eller hur? Det behöver ju inte vara så märkvärdigt. Det kan räcka att man känner sig sedd. Att någon ler mot en. En liten komplimang sådär i förbifarten, som inte kostar dig mer än de där sekunderna det tar att säga orden, men som kan göra någon annans skitdag till en rätt okej dag ändå.

Framförallt ska man ju göra det där till de människor man tycker om. För hur ofta säger man såna saker till sina närmaste? Visst, frasen "jag älskar dig" kan ju användas flitigt både till ens barn, partner och andra familjemedlemmar eller kanske också vänner - men hur ofta ger du komplimanger på riktigt? Hur ofta nämner du något specifikt som du tycker en viss person är bra på? Det är ju de komplimangerna vi bär med oss sen. De specifika. De som gör just mig speciell i dina ögon. Visst är det trevligt att få höra att man är älskad, men när samma människa säger samma sak till sin hund, sin mamma och sina barn, så får det ju inte riktigt samma kraft.

Ett annat tips är att utelämna dig själv när du ger en komplimang. Säg inte att du aldrig skulle kunna vara lika bra på si eller så, att du önskar att du också kunde blablabla. Gör ingen jämförelse när du ger en komplimang. Säg enbart "Vad fin du är!" och inte "Vad fin du är! Tänk om en annan kunde se ut sådär...". Skillnaden kan tyckas hårfin, men om du känner efter, så kanske du spontant inser skillnaden. Om du slänger på en jämförelse för att förstärka din komplimang, så startar du en tankekedja i den andra människans huvud, där den själv gör en jämförelse osv. Men vad händer om du enbart säger "Vad fin du är!"? Jo, du planterar enbart den tanken hos den andra. Jag tycker du är fin. Punkt. Dels blir det lite överraskningsmoment över det hela, och den andra torde bli glad bara. Istället för en tankekedja har du planterat en positiv känsla bara. En känsla de kanske sedan tar med sig resten av dagen. Som de kanske återkommer till nästa gång de har samma kläder på sig, och som kan göra att även den dagen börjar med ett leende även om man var trött som en gnu när man vaknade. De där fyra orden kan göra någon annans liv bättre, även om det kanske inte är en livsomvälvande ändring.

Fasen, vad klockan går nu. Har ju hur mycket som helst att göra innan vi ska åka till Stockholm, och jag tror nästan jag får stryka dagisbesöket idag, om jag ska hinna. Fick dessutom ett jobbtips här, som jag definitivt ska söka. Ett extrajobb som översättare från engelska och svenska till norska, där det också finns möjlighet att jobba hemifrån. Det vore ju perfekt för mig. Har för övrigt inte hört något än om det andra jobbet, och känner mig lite kluven till om jag vill ha det eller inte. Jag hade ju tänkt plugga på 150% hastighet i vinter, och heltidsjobb på det kan nog bli i mesta laget, i synnerhet som jag då måste jobba på plats. Men lönen är ju antagligen bra...hm...ja, vi får se hur det blir. Ska iaf söka det här jobbet också.

Nej, hör ni...nu får ni klara er utan mig en stund. Gå ut i världen och ge någon en komplimang istället! :-)

Jag har en hemlighet som jag aldrig har berättat för någon. Därför att jag, som så många andra, skämdes.

Jag pratar om vikten. För 7 år sedan hade jag dragit på mig ett antal extrakilon till följd av att jag var sjukskriven en längre period (jag fick närkontakt med den berömda väggen, ni vet), och var helt klart överviktig. Då hade jag genomgått min första skilsmässa några år tidigare, varit sjukskriven en sväng redan då pga utmattning (jag har alltid jobbat mycket), och träffat min nya sambo. Relationen till den sistnämnda var aldrig helt hälsosam, vilket också bidrog, men varför och vad som hände vill jag inte gå in på, det är lite för privat.

I vilket fall, jag hade dragit på mig ett antal extrakilon den där dagen jag stod där, 9 månader efter bröllop nr 2, och hade fått två blå på stickan. Exakt hur många minns jag inte alldeles säkert, men ungefär 15 kg kan det nog ha varit. Jag hade under några år gått från att träna flera gånger i veckan (jag var aerobicsinstruktör bl.a.), ha ett fysiskt krävande arbete (jag var åkare innan jag skilde mig första gången, och har skottat ett antal ton grus genom åren), till att jobba som projektledare och översättare inom IT-branschen, som nyhetsredaktör på en tidning och diverse andra stillasittande jobb. Jobb som krävde minst 80 timmars arbete per vecka, och där regelbundna, vettiga måltider inte existerade. Man värmde en pizza i micron, greppade en burk cola, och öste på med lite (mycket) choklad för att orka med arbetsbördan. Och vikten började naturligtvis öka. Men jag har alltid haft lätt att gå ner i vikt, så de där 15 kilona jag hade plussat störde mig inte så mycket.

Hur som helst...jag var gravid. Och i en destruktiv relation. Överrörlig är jag också, och fick därför en djävulsk foglossning. Jag kunde knappt röra mig från v12. Och har alltid älskat kaffe - men det gick ju inte att dricka när jag var gravid, då spydde jag. Det blev cola istället. Mycket cola. Och godis. Snabba kolhydrater så långt ögat kunde nå. 

Så småningom föddes bebisen, och jag började sakta men säkert gå ner i vikt igen. Siffrorna minns jag inte längre idag, men jag vet att jag var ner på storlek 42 i kläder iaf, när jag blev gravid igen, ett år efter att dottern föddes.

Denna gång var det tvillingarna som anmälde sin ankomst. Maken hade varit otrogen och det hade varit minst sagt turbulent under de första månaderna av dotterns liv, och trots att vi hade beslutat att göra ett nytt försök, så kändes relationen i sig sämre än någonsin. Och i den vevan blev jag alltså gravid igen. Samtidigt som jag påbörjade mina studier, och läsa in en väldans massa gymnasieämnen på distans, ta hand om min ettåring, och försöka få det minst sagt haltande förhållandet att fungera. Men är man gravid, så är man, och jag gick givetvis upp i vikt igen. Både som en reaktion på omständigheterna och graviditeten i sig. Dock skenade det inte iväg lika mycket den här gången. Halvvägs, när det upptäcktes att jag bar på acardiac twins, så hade jag nog inte gått upp mer än 7-8 kg, trots att jag bar på tvillingar (vilket förstås också berodde på att huset vi skulle hyra av exmake nr 1 inte blev klart i tid, och vi fick det tveksamma nöjet att vara inneboende på ett rum hos honom i ett halvår eller så).

Sen brakade allting loss. Jag flögs till London för operation för att försöka rädda åtminstone det ena barnet, operationen misslyckades, jag fick en fruktansvärd infektion i livmodern som spred sig till hela kroppen, och jag miste båda barnen. De föddes och dog den 9 februari 2005.

Jag slet som ett djur för att bli frisk från mina infektioner efter det. Penicillinkur efter penicillinkur följde, innan jag äntligen blev av med själva infektionerna i kroppen lagom tills första ägglossningen efter avslaget. Det var den 29. april 2005. En fredag. Vår bröllopsdag, dessutom. Och inte bara det, utan i början på veckan därpå fick vi brev om att tvillingarna hade lagts i minneslunden just den 29. april. Och två veckor efter det datumet stod det klart att det inte var det enda som hade hänt den dagen. Jag hade även blivit gravid igen, på första ägglossningen efter tvillingarna.

Vid det här laget var jag ekonomiskt ruinerad, fysiskt slutkörd efter både graviditeter, infektioner och förlusten av mina barn, relationen haltade värre än någonsin, och min kropp skulle klara av ännu en graviditet (jag har riktigt überjävliga sådana). Ni som har träffat mig under slutet på mina graviditeter vet hur gigantisk jag blir. Tror ni jag får någon plats för mat också, när det är så fullt i bebis? Glöm det. Så vad hände? Vad gjorde jag för att bibehålla ork igenom allting? Jodå. Socker. Mycket socker. Cola, godis, you name it. Dricka fick plats, och godis har väldigt högt energiinnehåll i väldigt små bitar, så jag levde i praktiken på det. Små-åt godis dagarna i ända.

Nu kommer min hemlighet. Den jag aldrig berättat för någon. Under slutet på graviditeten med minstingen var jag så dålig att jag knappt ens kunde andas, och var inlagd flera gånger på Ackis. Till sist beslöt de att ta ut bebisen akut (jag skulle snittas i vilket fall, men det tidigarelades) 3 veckor före tiden. Och kvällen innan klev jag på vågen utanför mitt rum på Ackis.

121 kg.

Etthundratjugoen kilon.

Hade jag vägt en handfull kilon till, så hade jag dubblat min matchvikt. Det är en sak att jag var höggravid, men jag bar i praktiken runt på en hel vuxen människa till, utöver mig själv. Kan ni ens föreställa er vilken påfrestning det var på kroppen? Och då var jag dessutom gravid, och kroppen hade aldrig hunnit återhämta sig efter allt som hände året innan...

Några få kilon försvann i samband med förlossningen, men det var inte många alls. Jag minns inte siffran, bara den missmodiga känslan när jag klev på vågen utanför mitt rum efter kejsarsnittet. Jag hade vägt 121 kg...

Det tog två år efter den förlossningen att återhämta sig från de föregående åren, och det försvann något kilo här och något kilo där. Men det var först för två år sedan, när jag separerade från äkta make nr 2, som det började hända något på allvar. Jag började må bättre, kunde lägga upp livet på mina egna villkor, anpassa dagen efter mina egna behov. Och utan att ens ta något medvetet beslut om saken, så började jag gå och cykla allt mer, eftersom jag faktiskt tycker om att röra på mig. Det har jag alltid gjort. Kosten ändrades, och det blev mer och mer frukt, grönt och proteiner, och jag slutade helt dricka cola. Och det började givetvis märkas på vikten också.

Samtidigt har det varit perioder med både mycket och god mat, så jag har definitivt inte bantat. Bara gjort små, små ändringar här och var, helt och hållet utifrån vad jag varit sugen på eller känt för. Och för mig, som ju är långt mer förtjust i en sallad än en biff, så blev ju resultatet därefter (jodå, ni ska snart få höra exakt hur mycket jag har gått ner, men jag är inte klar än).

I vintras flyttade jag hit till Uppsala, och kunde äntligen få börja röra på mig i större utsträckning, eftersom jag inte längre behövde lägga flera timmar per dag på resor till och från skolan, som jag hade innan. Det var helt enkelt svårt att hitta tid att träna innan flytten, eftersom jag var ensam med barnen större delen av tiden då. Men nu fanns det tid. Så jag gick. Och gick och gick och gick. Och började så småningom springa lite också, när min trasiga häl tillät det (har lite problem med en hälsena). Sen löste jag träningskort på Sats, men hann tyvärr bara träna én gång innan jag blev liggande i ryggskott och ischias. Vilket i sig inneburit lite plus på vågen igen, men de 5,4 kg jag nämner i föregående inlägg innebär att jag både gått ner det jag plussat och lite till.

Som sagt. Jag vägde 121 kg från start. Exakt hur mycket jag har gått ner när kan jag inte säga, men vi kan ju för sakens skull säga att det är någorlunda linjärt, och att jag nog hade de flesta av de där 121 kilona intakta när jag för två år sedan blev singel.

Idag väger jag 83,5 kg. Det innebär att jag utan att ha ansträngt mig alls, och bara genom att leva så som jag vill leva, har gått ner 37,5 kg de senaste par åren. Och då kanske ni också förstår varför jag tycker de ca 18,5 kg som återstår till matchvikt för mig känns som en piss i Mississippi. Jag har ju ett sprillans nytt träningskort jag inte ens hunnit börja använda, och all tid i världen att lägga på min träning i höst. Jag äter praktiskt taget aldrig godis längre (på sin höjd én gång i månaden, och inga mängder), jag äter mycket sallader och sånt och jag kommer fortsätta med springträningen jag fick avbryta när ryggskottet infann sig. Jag har 18,5 kg kvar att gå ner, och då har jag inte ens börjat på allvar med träningen...

Förresten har jag inte som slutmål att väga 63-65 kg, som alltid varit min matchvikt. Jag är fullt nöjd med 69 kg också. Det slutliga målet är att komma under 70 kg bara. Så egentligen är jag i mål när jag gått ner ytterligare 14,5 kg. Jämför det med de 37,5 jag redan gått ner...14,5 kg är ju ingenting! I synnerhet inte när de största förändringarna i motionsväg fortfarande ligger framför mig. Vill jag, så kan jag vara nere på matchvikt innan jul redan. Men det tänker jag inte sträva efter. Jag kommer fortsätta leva som jag gör nu, med perioder då man frossar lite, och däremellan dessa perioder få jag i första hand väljer nyttigare mat. Därför att det är så jag kommer leva även i fortsättningen. Och att börja banta är det absolut sämsta du kan göra om du vill ha en permanent viktminskning. Banta gör man under en period, men så fort man slutat, så börjar kilona smyga sig på igen. Gör man långsiktiga, permanenta förändringar, så blir viktminskningen också långvarig och permanent. Svårare än så är det faktiskt inte.