Idag känner jag mig mera avslappnad än jag gjort på ett bra tag. Jag känner mig inte fullt lika dränkt i elände som jag har gjort på sistone. Otroligt vilken skillnad en bebis i familjen kan göra :-D

Nu är det ju inte så att bebisen kommer kalla mig mormor, lika lite som bonusdottern kallar mig mamma. Bebisen har redan en mormor, och bonusdottern och jag är ju idag mera kompisar än vi har ett mor-dotter-förhållande. Men rent känslomässigt blir det ju lite så ändå. Jag var där när hon växte upp, hon har varit ett av mina barn (om än inte biologiskt, vilket aldrig gjort någon skillnad rent känslomässigt för mig), och för henne är jag den enda bonusföräldern hon har/haft. Så lite så blir det ju ändå, och jag känner mig ju lite som bonusmormor också. Ni anar inte vilken cool känsla det är! I love it!

Den allra första bebisen i nästa generation är på väg. Mäktig känsla. Lika mäktig som när man själv väntar barn, och familjen utökas på det sättet. Nej, mer ändå, just för att den här bebisen tillhör nästa generation. Cool beyond belief, helt enkelt. Så coolt att jag önskar att alla mina barn var stora och själva väntade barn. Kan inte på något vis säga att jag förstår dem som inte vill bli mor- och farföräldrar, som tycker det innebär att de då blir stämplade som gamla och allt vad det nu är. Jag respekterar det, absolut, men jag kan inte förstå det. Det här är ju hur underbart som helst!

Fast jag tror pojkvännen fick en tankeställare när jag berättade det, och det är ju inte så konstigt. För honom är ju en mormor för det första någon som tillhör den äldre generationen, och för det andra...han har aldrig ens varit sambo, har inga barn eller bonusbarn, och han är fortfarande på det stadiet då han är väldigt, väldigt kär...han har ju hela den där vara sambo-skaffa barn-få bonusbarn-biten framför sig - medan den han är kär i ska bli mormor! Fan, jag blir ju till och med mormor innan hans mamma får några barnbarn! Hahaha! Måste vara en rejäl tankevurpa för honom ;-) Kan inte hjälpa att jag tycker det där är ganska festligt ;p

Men nu blev det ju ett litet problem med hela skaffa-barn-biten då. Jag känner mig mer beredd än någonsin att sätta stopp vid de jag har, och att låta nästa generation ombesörja barnafödandet hädanefter. Men så har ju inte han några barn...hmm...hur dealar man med det? Jag nämnde det lite i förbigående igår, när vi pratade, lite försiktigt bara. Försökte pejla läget lite, frågade hur viktigt biologiska barn är för honom. Jag fick inget svar som sa mig att det var dödsviktigt, men det är ingen tvekan om att han önskar sig barn själv också. Jag antar att jag helt enkelt får låta tiden utvisa hur det blir med den saken. Och för övrigt är det ju inte säkert att det blir några alls, även om vi skulle försöka. Jag fyller ju trots allt 37 i vinter. Jag skulle inte heller sörja om det inte blev flera, för jag har ju trots allt fått fem barn redan (även om nu två av dem inte fick leva). Så vi får väl se.

Nej, som det känns just nu, så är jag mer beredd än någonsin på att i första hand se till att bygga upp et bra liv för de barn jag redan har, och de barnbarn som kommer. Fokusera mer på mig själv. Utbilda mig färdigt, få ett bra jobb, leva det där livet som kommer efter ens egna småbarnsår. Jag har ju i praktiken varit småbarnsmamma i 17 år. Bonusdottern var ju bara 7 år när jag kom in i hennes liv, och tre år senare kom mitt eget första barn. Och när han var 8, så kom dottern, och därefter tvillingarna och till sist yngsta sonen. Jag har varit småbarnsförälder långt mycket längre än de flesta människor är det. Dubbelt så länge. Om vi säger att småbarnsåren omfattar åren fram till att barnet är sisådär 7-8 år gammal, och jag får barn själv nästa år...då kommer jag att ha varit småbarnsmamma i sammanlagt 23 år. 23 ÅR! Förutsatt att jag inte får ännu flera barn längre fram, för då blir det ju ännu längre. Det är väldigt lång tid att vara småbarnsmamma, I tell you. Så det är väl inte så konstigt att jag tänker som jag gör nu...

Nej, hör ni...så här blir inga barn gjorda (haha)....mera kaffe!

Bonusdottern väntar barn.

Innebär det att jag måste bli vuxen nu?

Alltså...jag är inte alldeles säker på att jag vill upprepa hela grejen med att få barn. Emellanåt suger det nåt förskräckligt i äggstockarna (oftast i samband med ÄL), men samtidigt har jag på sistone känt mig allt mer nöjd med att småkottarna börjar bli stora. Det känns faktiskt rätt skönt att lägga det där bakom sig, och tanken på att börja om för tredje gången känns väl lite sådär...njae...liksom. Jag har ju i praktiken varit småbarnsmamma i 14 år nu. Då kan man väl få känna att man liksom gjort sitt litegrann?

Samtidigt har jag ännu inte fått tillbaka min egen kropp efter alla graviditeter, och det är närapå att jag ryser när jag ser mig själv i spegeln, eftersom den bild som visas där är så otroligt långt från det jag som är jag. Typ. Så det känner jag liksom också att jag vill göra i första hand. Komma tillbaka till mig själv. Och så är det studierna. Att jag vill satsa på studier och ett bra jobb. Det känns också viktigt. Inte för att jag måste på något vis, utan för att jag känner att jag vill satsa lite på mig själv också nu. Sånt som är viktigt bara för mig också, och inte bara för familjen. För inte att tala om att jag känner en viss press inför det här med att om det ska bli flera barn, så måste det ske inom de närmsta par åren. Det känns mest bara stressigt.

Och så finns det en faktor till...bonusdottern väntar barn i mars. Jag ska bli bonusmormor! Weee! Det känns så fantastiskt underbart roligt, att ni anar inte. Nästan så jag vill jaga på 14-åringen också ;-) Och grejen är den, att i släptåg med de där känslorna, så kom det några andra, oväntade känslor. En känsla av befrielse. En känsla av att "Hurra - nu är det nästa generations tur!". En känsla av att både ha kakan och äta den. Få snosa bebis och gå med vagn och allt det där, men samtidigt slippa de gräsliga graviditeterna, slippa nattvaket, slippa börja om igen. Och lustigt nog får det mig att känna mig väldigt ung. Nå, ur mormorsperspektiv är jag ju givetvis det, men jag menar att jag känner mig...levande på ett helt annat sätt. Just för att man kan både äta kakan och ha kvar den. Och jag kan komma på mig själv med att nästan avundas bebisens riktiga mormor, vars båda barn för länge sedan är vuxna. Inte så att jag tycker det är jobbigt med mina barn, men...det finns liksom en frihet i det där att ha vuxna barn också. Det blir en annan sorts samhörighet med barnen när de är stora, som jag också längtar efter. Svårt att förklara.

Så...jag vet inte. Kanske är det dags för mig att sätta punkt, trots allt. Bebisar är jättemysiga (för det mesta), men samtidigt känns inte tanken på att genomgå ännu en av mina gräsliga graviditeter speciellt lockande. Några mysiga moment finns det ju där också, givetvis, som de första rörelserna och så, men på det stora hela är de ju i huvudsak en plåga för mig, från början till slut.

Jag önskar lite att pojkvännen hade barn sedan innan...jag känner väl lite också att jag har ett visst ansvar för att se till att han får några biologiska barn. Och så ska det ju inte vara. Inte så att han förväntar sig det (tror jag), men det känns ändå lite så för min del. Som om jag har ett ansvar för att han också ska få biologiska barn.

Vi får väl se hur det blir. Det är ju tack och lov en frågeställning jag inte behöver ta ställning till på allvar förrän om ett år, när det är meningen att han ska flytta hit.

Fan, det är något seriöst fel på min kropp. Jag svettas som fan bara av att andas. Nejdå, det är inte klimakteriet (I wish! Då slapp jag åtminstone den förhatliga mensen sen), utan min kropp som på nåt sätt tycks gå på högvarv just nu, samtidigt som jag mår illa stup i kvarten och känner mig allmänt risig. Fast jag har inte feber eller är sjuk heller. Fan vet vad det är frågan om. Önskar bara ryggskottet och ischiasen kunde släppa taget én gång för alla, så att jag kunde få återuppta min träning och få ordning på saker och ting igen.

Okej. Det är bara att inse. Så här långt har det varit en skitsommar. Ryggont, mygghelvete, regn, ekonomi - you name it. Inte mycket att hänga i julgranen, tänkte jag. Och fick en idé.

Jag gillar jul. Avkopplande, lugnt och skönt, mysiga julfilmer, lussebullar och O'Boy (jag älskar O'Boy till lussebullar, även om mjölkprodukter får mig att se ut som en gravid rymdfärja), tända ljus...MYYYYS! Julen är min favorithögtid, och den tid på året då jag kopplar av som mest. Då mår jag bäst.

Alltså. Det krävs ju inte direkt ett snille för att lista ut att när man känner sig allmänt risig och så, så vore det ju en fördel att göra något som får en att må bra igen. Jul får mig att må bra. Alltså tänker jag fira jul idag. Litegrann iaf. Baka lussebullar och titta Tim Allen. Så det så. God jul på er.

Orkar inte riktigt blogga just nu. Jag är trött, slut och rasande. But I'll be back.

Det har varit time out även idag. Har umgåtts med barnen och annars bara läst. Stängt ute mina egna tankar. Mentalt trött nåt så gud förbannad. Så trött på att alltid kämpa. Så trött på att vara annorlunda. Trött på andra människors beteenden, deras brist på intelligens, deras brist på självinsikt, deras brist på att kunna bete sig så som en kille föreslog för sisådär 2000 år sedan, innan han spikades upp på ett kors. Trött på det mesta.

Inte deprimerad, inte alls. Bara trött. Längst in i själen. Sådär trött att det känns som det vore en lisa att bara sätta punkt för allt. _Så_ trött är jag. Men det kommer jag inte göra. Jag lämnar inte mina barn i sticket på det sättet. Men fy fan...vad skönt det vore att slippa allt jävla trivialt tjafs och alla idioter här i livet.

Idag tog jag en time out. Har fullständigt ignorerat världen utanför och bara umgåtts med mina barn, och läst en massa. Håller på med Twilight-serien, och finner det väldigt rogivande att läsa den. På engelska givetvis, jag vill ju läsa den på originalspråket.

Jag är trött och sliten. De senaste 5 åren flåsar mig i nacken, och jag känner inte riktigt att jag mäktar med längre. I need a break. Så idag blev det en time out. Inte alltför osannolikt att det blir det även i morgon.