Minstingen och jag tog ett långt bad tillsammans, sedan kröp vi ner på soffan och tittade på tecknat. Jag i min stora fleecemorgonrock, han under en filt. Det var så mysigt att vi toksomnade, båda två. Och sov i 2½ timme...yikes! Nu lär vi ju aldrig somna ikväll!

Jaja, shit happens. Vi får ta det lilla lugna och bara mysa istället, i vår relativt städade lägenhet, där det faktiskt börjar synas att det minskar på grejer. SÅ skönt! Men än återstår det en del innan det börjar likna något på riktigt. Fast det blir nog inte något mer röjt ikväll.

Fick städat upp lite i kaoset i stora garderoben idag iaf, och även om det fortfarande behövs sorteras och slängas en hel del där inne, så går det åtminstone att gå in dit nu. 

Hm...ska nog ta itu med lite stryktvätt ikväll. Strykbrädan är full i kläder som ska strykas, och är lite av en oroshärd i sig själv. Annars blir det nog lugnt. Lite spakväll, kanske? Fick ju inte gjort annat än att färga håret här om dagen. Kan ju vara skönt att få börja veckan med att känna sig lite fräsch.

Från och med i morgon är det tillbaka till vardagen som gäller. Äntligen. Normala rutiner. Dagis, skola och såna saker. Ja, för min del blir det nu inte skola förrän nästa vecka igen, men då kan åtminstone minstingen få komma igång med dagis i lugn och ro, och jag kan få några lugna timmar under dagen för att komma igång med träningen igen. I morgon blir det dock inget mer än promenaderna till och från dagis, eftersom jag har ett möte strax efter lunch. Tror inte jag försöker klämma in träning också i morgon.

Känner mig rätt nöjd med helgen i stort, när jag tänker efter. Fick tvättat en jäkla massa igår, både kläder och filtar och jag vet inte allt. Slängde en väldans massa sopor, bar ner grejer i förrådet, städade, sorterade och fixade i största allmänhet. Ni kan inte ana hur skönt det känns, efter att ha bott i något som känts som ett stökigt förråd.

Känner mig lite sysugen...kan undra om jag skulle släpa fram symaskinen en stund sen? Vi får se. Nu ska det strykas! :-)

Jag kan bara inte göra mig av med mitt norska medborgarskap. Ju mer jag tänker på det, desto mera fel känns det. Det vore som att offra en bit av sin själ att byta medborgarskap, och jag klarar inte av det. Jag är norska, och stolt över det.

Som "alla" andra norrmän är jag nationalist. Mitt hemland betyder oerhört mycket för mig. Det är mina rötter och det är en del av den jag är. Och som för de flesta norrmän som lever i exil, så är hemlandet och dess traditioner viktigare för mig än det är för de som bor kvar i hemlandet, till och med.

Så...nej. Jag kommer inte byta medborgarskap. Och därmed väljer jag bort kriminaltekniker och förmodligen även en framtid inom politiken. Det får bli den akademiska världen, eller privata näringslivet för min del, helt enkelt.

Det finns många yrken jag skulle kunna tänka mig att arbeta inom. Fler än jag ens orkar räkna upp. Tyvärr, får man väl säga, för det gör det ju desto svårare att välja något.

Det absolut mest optimala vore ett yrke där jag inte är bara anställd, utan har en ledarposition, ett fysiskt aktivt yrke, ett yrke där jag kan använda mina kommunikativa skills, där jag får göra mycket research och gärna ett där jag inte sitter instängd på kontor 8-17, utan helst jobbar oregelbundna tider.

Det finns många sådana yrken där ute, har jag upptäckt. Och ett av dem funderar jag på nu och då, men har hittills inte på allvar tagit det med i "debatten" eftersom det innebär att jag är tvungen att ge upp mitt norska medborgarskap, något som sitter väldigt långt in för mig att göra.

Samtidigt har jag allt oftare under de senaste par åren funderat på om jag skulle ansöka om svenskt medborgarskap, trots att det sitter så långt in att ge upp sitt norska. Jag har trots allt bott här i 17 år, och om ytterligare två år kommer jag att ha bott i Sverige halva mitt liv. Dessutom stör det mig att jag inte får rösta på lik linje med alla andra, och möjligheten att jag en dag kommer arbeta inom politik innebär ju även det att ett byte av medborgarskap vore på sin plats.

Det nygamla alternativet är att bli polis. En kompis till mig tänkte söka till polishögskolan, och jag känner ett visst sug att göra det, jag med. Visst behöver jag träna en hel del innan jag passerar fystesterna, och jag lär väl knappast hinna fixa både simintyg och medborgarskap på tre veckor (närmaste ansökningsfristen är 15 september), men frånsett det, så finns det en viss lockelse i den tanken. Jag tror det skulle vara en rolig utbildning (fan, man får ju både hantera vapen och leka biljakt under utbildningen - bara en sån sak), och det är säkert ett intressant jobb. Dock är det inte polis i sig jag skulle kunna tänka mig, utan det är mera vägen dit jag egentligen vill komma isf - Jag skulle kunna tänka mig att jobba som kriminaltekniker.

Nu tänker ni kanske att jag har överdoserat CSI-avsnitt eller nåt, men så är inte fallet. CSI må vara en trevlig serie (som jag inte tittat på de senaste par åren dock), men verklighetens kriminaltekniker arbetar inte riktigt på det där sättet. Not even close, faktiskt. För det första är karaktärerna i CSI inte bara kriminaltekniker, de är dessutom forensiker, vilket faktiskt är två vitt skilda saker. För det andra jobbar man inte på det sättet de gör på tv. Att analysera prover från en brottsplats är ett oerhört tidsödande arbete, och vad tror ni skulle hända om 2-3-4-5 CSI'are gick in på en brottsplats på det sättet de gör i tv-serien? Hur många extra hårstrån tror ni det skulle bli att analysera bara för att Catherine inte använde skydd över håret innan hon klampade in? Just det. Så riktigt sådär som på tv går det inte till. Men visst är det roligt att titta på.

Kriminalaren är alltså den som i första hand analyserar brottsplatsen och samlar in bevis. Sedan samarbetar man med övriga poliskåren och forensiker för att säkerställa vad som egentligen har hänt. Det skulle jag kunna tänka mig att arbeta med. Visst, det är ett nog så tufft jobb ibland, när det är frågan om någon som blivit brutalt mördad t.ex., men vad fasen...jag skulle ju också kunna tänka mig att bli kirurg, och då måste man ju också tåla sådant. Så det ser jag inte som något stort problem. Det är ju något som följer med ett sånt jobb bara.

What the heck...jag kan väl slänga in kriminaltekniker i potten också. Varför inte egentligen? Jag kan ju bli precis vad jag vill, och att fantisera lite kostar ju inget. Det innebär att så här långt har jag följande på min lista över presumptiva framtidsyrken:

- Författare/skribent

- Philosofie Doctor inom retorik (forskning och undervisning)

- Jobba inom politik

- Chefsposition inom privata näringslivet/egen företagare

- Kriminaltekniker

Hm...ja, det är väl egentligen de där fem som är mest aktuella. Det svåra är ju att välja något. Eller nej, det svåra är att välja bort något. Jag skulle ju helst  av allt vilja göra alltihop. Hur gör man egentligen? Hur fasen ska man kunna välja något, och sedan känna sig nöjd med sitt val, trots att man fått välja bort en rad lika intressanta alternativ?

Jag antar att jag får låta tiden utvisa vad det blir. Just nu är det nog en Ph.D som lockar mest, trots att det inte uppfyller mina krav/önskningar om ett rörligt arbete. Men å andra sidan...jag får väl göra som de flesta andra då, och träna på min privata tid istället. Svårare än så är det ju inte.

I morgon ska jag träffa min professor och prata lite om det här, och då tänker jag givetvis intervjua honom om just det här att ta en Ph.D Han har en sådan själv inom samma område som jag är intresserad av, så jag hoppas på ett och annat matnyttigt under samtalet i morgon. Samtidigt som jag skattar mig lycklig över att ha tillgång till en sådan människa, som kan svara på alla mina frågor och funderingar, som jag kan bolla idéer med, och som dessutom inte är en stel och tråkig professor, utan en mycket trevlig och lättsam människa både att umgås och prata med. Och så är han rakt på sak, vilket jag gillar. Inget trams, inget sånt där "nu säger jag så här bara för att försöka få den här responsen". I hate that. Jag genomskådar det alltid, och blir alltid lika trött på människor som försöker finta mig på det sättet. Det är så jävla tröttsamt. Lika tröttsamt som människor som försöker göra sig lustiga på ens bekostnad. Haaa-haaa-haaaa liksom. Vad kul. Verkligen.

Förresten...är det någon mer än jag som gör research på människor ni ska jobba med/för eller studera hos? Jag förmodar att man kan säga att det är lite av en occupational hazard för min del, det här att jag alltid gör det. Nu, som student, så är det mina lärare/adjunkter/professorer jag gör det med. Jag vill helt enkelt veta lite om den människans professionella bakgrund, och gärna lite om vilka deras intresseområden är, åtminstone de som påverkar deras arbete. På det privata planet intresserar deras liv mig föga, om vi nu bortser från mitt stora intresse för andra människors livshistoria - men den får man ändå inte fram genom att googla, utan det är ju sådant man får höra över en öl om man har tur. Nej, det är de yrkesrelaterade sakerna jag researchar. Som sagt, en occupational hazard, I suppose.

Ibland undrar jag om jag är ensam om att tänka så mycket som jag gör. Hur ser det ut i era huvuden egentligen? Mitt är ständigt fullt av allehanda funderingar, en konstant ström av tankar som aldrig tar slut. En del av det hamnar här i bloggen, helt enkelt för att det annars känns som om huvudet blir fullt i ord. Ibland kan jag skriva långa struntinlägg bara för att få tömma huvudet på ord. Såna där "nu har jag gjort det, och snart ska jag göra det"-inlägg, som bara handlar om vad jag gjort just den dagen. Blir det så för er också? 

Ibland önskar jag att det fanns en Av-knapp på det där. Som när jag ligger och ska sova, och plötsligt börjar fundera på den kemiska sammansättningen i norrskenet (typ), och prompt måste kliva upp, dra igång datorn och kolla upp det hela. Sånt kan ibland få mig att känna mig lite smått vrickad. Det här behovet av att ta reda på saker hela tiden. Har ni också det?

Ouff, jag borde verkligen, verkligen ta itu med disken. Verkligen. Men jag har då rakt ingen lust. Idag är en sådan dag då jag helst av allt sitter och gör en massa research på en massa olika saker. Men det är väl bara att bita i det sura äpplet, och börja röja lite här...