Bonusdottern väntar barn.

Innebär det att jag måste bli vuxen nu?

Alltså...jag är inte alldeles säker på att jag vill upprepa hela grejen med att få barn. Emellanåt suger det nåt förskräckligt i äggstockarna (oftast i samband med ÄL), men samtidigt har jag på sistone känt mig allt mer nöjd med att småkottarna börjar bli stora. Det känns faktiskt rätt skönt att lägga det där bakom sig, och tanken på att börja om för tredje gången känns väl lite sådär...njae...liksom. Jag har ju i praktiken varit småbarnsmamma i 14 år nu. Då kan man väl få känna att man liksom gjort sitt litegrann?

Samtidigt har jag ännu inte fått tillbaka min egen kropp efter alla graviditeter, och det är närapå att jag ryser när jag ser mig själv i spegeln, eftersom den bild som visas där är så otroligt långt från det jag som är jag. Typ. Så det känner jag liksom också att jag vill göra i första hand. Komma tillbaka till mig själv. Och så är det studierna. Att jag vill satsa på studier och ett bra jobb. Det känns också viktigt. Inte för att jag måste på något vis, utan för att jag känner att jag vill satsa lite på mig själv också nu. Sånt som är viktigt bara för mig också, och inte bara för familjen. För inte att tala om att jag känner en viss press inför det här med att om det ska bli flera barn, så måste det ske inom de närmsta par åren. Det känns mest bara stressigt.

Och så finns det en faktor till...bonusdottern väntar barn i mars. Jag ska bli bonusmormor! Weee! Det känns så fantastiskt underbart roligt, att ni anar inte. Nästan så jag vill jaga på 14-åringen också ;-) Och grejen är den, att i släptåg med de där känslorna, så kom det några andra, oväntade känslor. En känsla av befrielse. En känsla av att "Hurra - nu är det nästa generations tur!". En känsla av att både ha kakan och äta den. Få snosa bebis och gå med vagn och allt det där, men samtidigt slippa de gräsliga graviditeterna, slippa nattvaket, slippa börja om igen. Och lustigt nog får det mig att känna mig väldigt ung. Nå, ur mormorsperspektiv är jag ju givetvis det, men jag menar att jag känner mig...levande på ett helt annat sätt. Just för att man kan både äta kakan och ha kvar den. Och jag kan komma på mig själv med att nästan avundas bebisens riktiga mormor, vars båda barn för länge sedan är vuxna. Inte så att jag tycker det är jobbigt med mina barn, men...det finns liksom en frihet i det där att ha vuxna barn också. Det blir en annan sorts samhörighet med barnen när de är stora, som jag också längtar efter. Svårt att förklara.

Så...jag vet inte. Kanske är det dags för mig att sätta punkt, trots allt. Bebisar är jättemysiga (för det mesta), men samtidigt känns inte tanken på att genomgå ännu en av mina gräsliga graviditeter speciellt lockande. Några mysiga moment finns det ju där också, givetvis, som de första rörelserna och så, men på det stora hela är de ju i huvudsak en plåga för mig, från början till slut.

Jag önskar lite att pojkvännen hade barn sedan innan...jag känner väl lite också att jag har ett visst ansvar för att se till att han får några biologiska barn. Och så ska det ju inte vara. Inte så att han förväntar sig det (tror jag), men det känns ändå lite så för min del. Som om jag har ett ansvar för att han också ska få biologiska barn.

Vi får väl se hur det blir. Det är ju tack och lov en frågeställning jag inte behöver ta ställning till på allvar förrän om ett år, när det är meningen att han ska flytta hit.

Fan, det är något seriöst fel på min kropp. Jag svettas som fan bara av att andas. Nejdå, det är inte klimakteriet (I wish! Då slapp jag åtminstone den förhatliga mensen sen), utan min kropp som på nåt sätt tycks gå på högvarv just nu, samtidigt som jag mår illa stup i kvarten och känner mig allmänt risig. Fast jag har inte feber eller är sjuk heller. Fan vet vad det är frågan om. Önskar bara ryggskottet och ischiasen kunde släppa taget én gång för alla, så att jag kunde få återuppta min träning och få ordning på saker och ting igen.

Okej. Det är bara att inse. Så här långt har det varit en skitsommar. Ryggont, mygghelvete, regn, ekonomi - you name it. Inte mycket att hänga i julgranen, tänkte jag. Och fick en idé.

Jag gillar jul. Avkopplande, lugnt och skönt, mysiga julfilmer, lussebullar och O'Boy (jag älskar O'Boy till lussebullar, även om mjölkprodukter får mig att se ut som en gravid rymdfärja), tända ljus...MYYYYS! Julen är min favorithögtid, och den tid på året då jag kopplar av som mest. Då mår jag bäst.

Alltså. Det krävs ju inte direkt ett snille för att lista ut att när man känner sig allmänt risig och så, så vore det ju en fördel att göra något som får en att må bra igen. Jul får mig att må bra. Alltså tänker jag fira jul idag. Litegrann iaf. Baka lussebullar och titta Tim Allen. Så det så. God jul på er.

Orkar inte riktigt blogga just nu. Jag är trött, slut och rasande. But I'll be back.