Idag är en sådan dag då jag planerar resten av mitt liv. Funderar över det som har varit, och det som komma skall. Hur vill jag ha det, hur ska det vara. Såna saker. Och jag har ju några punkter att börja med. Det fysiska, givetvis, utbildningen, och att så smått börja ta klivet tillbaka ut i arbetslivet. Andra saker är att rensa i röran här hemma, och göra mig av med en massa skräp som tar upp plats. Det känns faktiskt oerhört viktigt, för det känns som om jag drunknar i prylar här. Behovet av att förenkla och rensa är överhängande.

I dag ska jag börja rensa lite, och att försöka ta en liten promenad, tror jag. Jag hoppas ryggen ska hålla för det. Dessutom ska jag skicka en ansökan på ett jobb vid Uppsala Universitet, som vore helt perfekt för mig, all den stund det är vid samma fakultet som jag studerar vid. Det är förvisso bara ett vikariat från september till februari, men det vore ju en början åtminstone. Dock är väl risken överhängande att det går till någon internt. Men söka kan jag ju alltid göra ändå. Jag ska även registrera mig hos Academic Work, bland annat.

En annan sak jag ska göra är att sluta röka igen. Jag vill inte röka, det är dyrt och luktar fan och inte mår man bra av det, men för att lyckas behöver jag kunna röra på mig. Att vara tvungen att sitta still när man har abstinens är inte att rekommendera. Ytterligare ett skäl till att försöka ta en promenad, så får vi se om ryggen håller.

En annan sak som ska ändras är all tid jag är online. Förvisso har jag ju varit mer eller mindre sängbunden (nåja, soffbunden, snarare) den här sommaren, och har inte haft så mycket annat att göra, men gaaaah! vad utled jag är på hela internet. Bort med det. Inte vara online dagarna i ända bara av gammal vana.

Det är helt enkelt dags för lite nya vanor - eller egentligen att återuppta de vanor jag haft under våren, som så snöpligen avbröts när ryggen kraschade. Back to business again! Og god damn, om inte ryggen nu håller...då blir jag förbannad.

Idag känner jag mig mera avslappnad än jag gjort på ett bra tag. Jag känner mig inte fullt lika dränkt i elände som jag har gjort på sistone. Otroligt vilken skillnad en bebis i familjen kan göra :-D

Nu är det ju inte så att bebisen kommer kalla mig mormor, lika lite som bonusdottern kallar mig mamma. Bebisen har redan en mormor, och bonusdottern och jag är ju idag mera kompisar än vi har ett mor-dotter-förhållande. Men rent känslomässigt blir det ju lite så ändå. Jag var där när hon växte upp, hon har varit ett av mina barn (om än inte biologiskt, vilket aldrig gjort någon skillnad rent känslomässigt för mig), och för henne är jag den enda bonusföräldern hon har/haft. Så lite så blir det ju ändå, och jag känner mig ju lite som bonusmormor också. Ni anar inte vilken cool känsla det är! I love it!

Den allra första bebisen i nästa generation är på väg. Mäktig känsla. Lika mäktig som när man själv väntar barn, och familjen utökas på det sättet. Nej, mer ändå, just för att den här bebisen tillhör nästa generation. Cool beyond belief, helt enkelt. Så coolt att jag önskar att alla mina barn var stora och själva väntade barn. Kan inte på något vis säga att jag förstår dem som inte vill bli mor- och farföräldrar, som tycker det innebär att de då blir stämplade som gamla och allt vad det nu är. Jag respekterar det, absolut, men jag kan inte förstå det. Det här är ju hur underbart som helst!

Fast jag tror pojkvännen fick en tankeställare när jag berättade det, och det är ju inte så konstigt. För honom är ju en mormor för det första någon som tillhör den äldre generationen, och för det andra...han har aldrig ens varit sambo, har inga barn eller bonusbarn, och han är fortfarande på det stadiet då han är väldigt, väldigt kär...han har ju hela den där vara sambo-skaffa barn-få bonusbarn-biten framför sig - medan den han är kär i ska bli mormor! Fan, jag blir ju till och med mormor innan hans mamma får några barnbarn! Hahaha! Måste vara en rejäl tankevurpa för honom ;-) Kan inte hjälpa att jag tycker det där är ganska festligt ;p

Men nu blev det ju ett litet problem med hela skaffa-barn-biten då. Jag känner mig mer beredd än någonsin att sätta stopp vid de jag har, och att låta nästa generation ombesörja barnafödandet hädanefter. Men så har ju inte han några barn...hmm...hur dealar man med det? Jag nämnde det lite i förbigående igår, när vi pratade, lite försiktigt bara. Försökte pejla läget lite, frågade hur viktigt biologiska barn är för honom. Jag fick inget svar som sa mig att det var dödsviktigt, men det är ingen tvekan om att han önskar sig barn själv också. Jag antar att jag helt enkelt får låta tiden utvisa hur det blir med den saken. Och för övrigt är det ju inte säkert att det blir några alls, även om vi skulle försöka. Jag fyller ju trots allt 37 i vinter. Jag skulle inte heller sörja om det inte blev flera, för jag har ju trots allt fått fem barn redan (även om nu två av dem inte fick leva). Så vi får väl se.

Nej, som det känns just nu, så är jag mer beredd än någonsin på att i första hand se till att bygga upp et bra liv för de barn jag redan har, och de barnbarn som kommer. Fokusera mer på mig själv. Utbilda mig färdigt, få ett bra jobb, leva det där livet som kommer efter ens egna småbarnsår. Jag har ju i praktiken varit småbarnsmamma i 17 år. Bonusdottern var ju bara 7 år när jag kom in i hennes liv, och tre år senare kom mitt eget första barn. Och när han var 8, så kom dottern, och därefter tvillingarna och till sist yngsta sonen. Jag har varit småbarnsförälder långt mycket längre än de flesta människor är det. Dubbelt så länge. Om vi säger att småbarnsåren omfattar åren fram till att barnet är sisådär 7-8 år gammal, och jag får barn själv nästa år...då kommer jag att ha varit småbarnsmamma i sammanlagt 23 år. 23 ÅR! Förutsatt att jag inte får ännu flera barn längre fram, för då blir det ju ännu längre. Det är väldigt lång tid att vara småbarnsmamma, I tell you. Så det är väl inte så konstigt att jag tänker som jag gör nu...

Nej, hör ni...så här blir inga barn gjorda (haha)....mera kaffe!