Det finns många yrken jag skulle kunna tänka mig att arbeta inom. Fler än jag ens orkar räkna upp. Tyvärr, får man väl säga, för det gör det ju desto svårare att välja något.

Det absolut mest optimala vore ett yrke där jag inte är bara anställd, utan har en ledarposition, ett fysiskt aktivt yrke, ett yrke där jag kan använda mina kommunikativa skills, där jag får göra mycket research och gärna ett där jag inte sitter instängd på kontor 8-17, utan helst jobbar oregelbundna tider.

Det finns många sådana yrken där ute, har jag upptäckt. Och ett av dem funderar jag på nu och då, men har hittills inte på allvar tagit det med i "debatten" eftersom det innebär att jag är tvungen att ge upp mitt norska medborgarskap, något som sitter väldigt långt in för mig att göra.

Samtidigt har jag allt oftare under de senaste par åren funderat på om jag skulle ansöka om svenskt medborgarskap, trots att det sitter så långt in att ge upp sitt norska. Jag har trots allt bott här i 17 år, och om ytterligare två år kommer jag att ha bott i Sverige halva mitt liv. Dessutom stör det mig att jag inte får rösta på lik linje med alla andra, och möjligheten att jag en dag kommer arbeta inom politik innebär ju även det att ett byte av medborgarskap vore på sin plats.

Det nygamla alternativet är att bli polis. En kompis till mig tänkte söka till polishögskolan, och jag känner ett visst sug att göra det, jag med. Visst behöver jag träna en hel del innan jag passerar fystesterna, och jag lär väl knappast hinna fixa både simintyg och medborgarskap på tre veckor (närmaste ansökningsfristen är 15 september), men frånsett det, så finns det en viss lockelse i den tanken. Jag tror det skulle vara en rolig utbildning (fan, man får ju både hantera vapen och leka biljakt under utbildningen - bara en sån sak), och det är säkert ett intressant jobb. Dock är det inte polis i sig jag skulle kunna tänka mig, utan det är mera vägen dit jag egentligen vill komma isf - Jag skulle kunna tänka mig att jobba som kriminaltekniker.

Nu tänker ni kanske att jag har överdoserat CSI-avsnitt eller nåt, men så är inte fallet. CSI må vara en trevlig serie (som jag inte tittat på de senaste par åren dock), men verklighetens kriminaltekniker arbetar inte riktigt på det där sättet. Not even close, faktiskt. För det första är karaktärerna i CSI inte bara kriminaltekniker, de är dessutom forensiker, vilket faktiskt är två vitt skilda saker. För det andra jobbar man inte på det sättet de gör på tv. Att analysera prover från en brottsplats är ett oerhört tidsödande arbete, och vad tror ni skulle hända om 2-3-4-5 CSI'are gick in på en brottsplats på det sättet de gör i tv-serien? Hur många extra hårstrån tror ni det skulle bli att analysera bara för att Catherine inte använde skydd över håret innan hon klampade in? Just det. Så riktigt sådär som på tv går det inte till. Men visst är det roligt att titta på.

Kriminalaren är alltså den som i första hand analyserar brottsplatsen och samlar in bevis. Sedan samarbetar man med övriga poliskåren och forensiker för att säkerställa vad som egentligen har hänt. Det skulle jag kunna tänka mig att arbeta med. Visst, det är ett nog så tufft jobb ibland, när det är frågan om någon som blivit brutalt mördad t.ex., men vad fasen...jag skulle ju också kunna tänka mig att bli kirurg, och då måste man ju också tåla sådant. Så det ser jag inte som något stort problem. Det är ju något som följer med ett sånt jobb bara.

What the heck...jag kan väl slänga in kriminaltekniker i potten också. Varför inte egentligen? Jag kan ju bli precis vad jag vill, och att fantisera lite kostar ju inget. Det innebär att så här långt har jag följande på min lista över presumptiva framtidsyrken:

- Författare/skribent

- Philosofie Doctor inom retorik (forskning och undervisning)

- Jobba inom politik

- Chefsposition inom privata näringslivet/egen företagare

- Kriminaltekniker

Hm...ja, det är väl egentligen de där fem som är mest aktuella. Det svåra är ju att välja något. Eller nej, det svåra är att välja bort något. Jag skulle ju helst  av allt vilja göra alltihop. Hur gör man egentligen? Hur fasen ska man kunna välja något, och sedan känna sig nöjd med sitt val, trots att man fått välja bort en rad lika intressanta alternativ?

Jag antar att jag får låta tiden utvisa vad det blir. Just nu är det nog en Ph.D som lockar mest, trots att det inte uppfyller mina krav/önskningar om ett rörligt arbete. Men å andra sidan...jag får väl göra som de flesta andra då, och träna på min privata tid istället. Svårare än så är det ju inte.

I morgon ska jag träffa min professor och prata lite om det här, och då tänker jag givetvis intervjua honom om just det här att ta en Ph.D Han har en sådan själv inom samma område som jag är intresserad av, så jag hoppas på ett och annat matnyttigt under samtalet i morgon. Samtidigt som jag skattar mig lycklig över att ha tillgång till en sådan människa, som kan svara på alla mina frågor och funderingar, som jag kan bolla idéer med, och som dessutom inte är en stel och tråkig professor, utan en mycket trevlig och lättsam människa både att umgås och prata med. Och så är han rakt på sak, vilket jag gillar. Inget trams, inget sånt där "nu säger jag så här bara för att försöka få den här responsen". I hate that. Jag genomskådar det alltid, och blir alltid lika trött på människor som försöker finta mig på det sättet. Det är så jävla tröttsamt. Lika tröttsamt som människor som försöker göra sig lustiga på ens bekostnad. Haaa-haaa-haaaa liksom. Vad kul. Verkligen.

Förresten...är det någon mer än jag som gör research på människor ni ska jobba med/för eller studera hos? Jag förmodar att man kan säga att det är lite av en occupational hazard för min del, det här att jag alltid gör det. Nu, som student, så är det mina lärare/adjunkter/professorer jag gör det med. Jag vill helt enkelt veta lite om den människans professionella bakgrund, och gärna lite om vilka deras intresseområden är, åtminstone de som påverkar deras arbete. På det privata planet intresserar deras liv mig föga, om vi nu bortser från mitt stora intresse för andra människors livshistoria - men den får man ändå inte fram genom att googla, utan det är ju sådant man får höra över en öl om man har tur. Nej, det är de yrkesrelaterade sakerna jag researchar. Som sagt, en occupational hazard, I suppose.

Ibland undrar jag om jag är ensam om att tänka så mycket som jag gör. Hur ser det ut i era huvuden egentligen? Mitt är ständigt fullt av allehanda funderingar, en konstant ström av tankar som aldrig tar slut. En del av det hamnar här i bloggen, helt enkelt för att det annars känns som om huvudet blir fullt i ord. Ibland kan jag skriva långa struntinlägg bara för att få tömma huvudet på ord. Såna där "nu har jag gjort det, och snart ska jag göra det"-inlägg, som bara handlar om vad jag gjort just den dagen. Blir det så för er också? 

Ibland önskar jag att det fanns en Av-knapp på det där. Som när jag ligger och ska sova, och plötsligt börjar fundera på den kemiska sammansättningen i norrskenet (typ), och prompt måste kliva upp, dra igång datorn och kolla upp det hela. Sånt kan ibland få mig att känna mig lite smått vrickad. Det här behovet av att ta reda på saker hela tiden. Har ni också det?

Ouff, jag borde verkligen, verkligen ta itu med disken. Verkligen. Men jag har då rakt ingen lust. Idag är en sådan dag då jag helst av allt sitter och gör en massa research på en massa olika saker. Men det är väl bara att bita i det sura äpplet, och börja röja lite här...

Det har dykt upp ett alternativ. Eller rättare sagt - ett gammalt alternativ har fått en ny aktualitet. Vi pratar framtid nu (igen). Problemet är bara...att jag i så fall är tvungen att ge upp mitt norska medborgarskap.

Vill jag det?

Kommer jag flytta tillbaka till Norge igen? 

Inte troligt.

Vad ska jag då med ett norskt medborgarskap till?

Ptja...jag är ju norska...

Fan, vad svårt.

Ibland tänker jag att det vore trevligt med någon där.

Jag tänker på de män som på ett eller annat sätt varit en del av mitt liv.

Jag tänker på hur det kan vara.

Då kommer jag djävligt snabbt på bättre tankar.

Det blir visst inget mer städat idag. Istället har jag suttit vid datorn och slösurfat på Facebooks Sparkey-sidor, och klickat "ja" och "nej" på de jag skulle kunna tänka mig att dejta ;p Bara som en kul grej liksom. Fast det blev bara två "ja", resten blev "nej". Och de två jag svarade "ja" på bodde i Florida och...hm, ja, den andra vet jag inte. Han hade tydligen engelska som modersmål iaf, så det är väl ingen större risk att han bor nästgårds iaf. Tror nog han var amerikan, han med, faktiskt.

Det var inte utseendet som fick mig att klicka "ja" på dem dock. Det var deras sysselsättning. Den ena jobbar i nån sorts naturpark, men alligatorer och sånt, och den andra var dramalärare. Yrken där de som utövar dem har någon form av passion. Jag gillar passion. Passion är attraktivt. Tycker jag iaf.

Jag är sugen på salami. Rätt naturligt egentligen, med tanke på vätskeförlusterna jag haft idag. Salami är salt. Frågan är dock om jag orkar gå på affären för att köpa det...Det vore nog bra iofs, eftersom jag äntligen blivit sugen på nånting. Det kanske skulle få igång matlusten igen.

Mjo. Så får det nog bli. Salami. Eller ölkorv. Eller nåt sånt. Lördagsgodis, helt enkelt, fast i min version då :-)

Puh. Tvätten klar, skräp utburet i soprummet, affären besökt två gånger, och en säck med uteleksaker arkiverade i förrådet i källaren. Nu är det bara resten kvar. Fast nu behöver jag iaf inte ränna mer i trapporna idag. Det som återstår är enbart inomhusarbete.

Sonen har varit jätteduktig idag, och har ränt i trapporna precis lika mycket som sin mamma. Det belönades med hyrfilm på Ica, så nu ligger den lille på soffan och vilar, och tittar på sin film. Själv har jag petat i mig en macka och vilar lite inför nästa etapp i mitt husfruande.

Jag hatar att städa. Förbannade ökengöra, som man bara får upprepa gång efter gång. Blä. Dock skattar jag mig lycklig att jag har röjt, plockat och städat under flera dagar nu, för det är inte så farligt, det som är kvar. Värst är badrummet. Måste vara en karl som aldrig städar som har konstruerat toaletter, badkar och handfat *övertygad*. 

Tror inte jag orkar ta itu med oroshärden i stora garderoben idag dock. Och inte heller barnens rum. Sen skulle jag behöva gå igenom alla pysselgrejer också, det finns säkert ett och annat jag kan göra mig av med där. Bl.a scrapbook-pappren jag köpte på mig i ett svagt ögonblick, när jag fick för mig att jag skulle hinna med sånt också. Det är två år sedan nu. Kanske skulle höra med Anne-Lene om hon vill ha dem...måste bara hitta dem först.

Puh, jag är alldeles matt. Men jäklars vad vi har sprungit idag, sonen och jag. Och ikväll tänker jag inte göra någonting annat än det som faller mig in, vilket förmodligen blir att krypa upp i soffan med stickningen och en film eller en bok. Känns lagomt efter den här dagen. Jag kanske rent av uppdaterar bloggen ikväll med bilder från mitt rena hem, bara så ni får se att jag faktiskt kan ha städat ibland ;-) Är väl på tiden att det kommer lite bilder, jag har varit slö på den punkten på sistone.

Nej...badrummet väntar...but I'll be back :-)

Tvättstugerace med 3½-åring, med affärsbesök och slängning av sopor mellan varven. Högst underskattad motionsform, I tell you. Måste ha gått ner 5 kg till de senaste par timmarna. Minst. Eller åtminstone 2 kg.

Och efter tvättstugerace, affärsbesök och sopslängning varvar vi ner med lite dammsugning, golvtorkande och disk. Jag kommer vara tokschnygg i morgon. Ja, om jag nu orkar ta ett bad efter allt det där iaf. Om inte, så kommer jag nog inte vara så mycket att jubla över.

Fy fasen, vad min kropp är häftig! Den är banne mig coolast i världen *tycka*.

Vikten har stått någorlunda still ett par dagar, så jag tog fram måttbandet. Och mycket riktigt - nu drar den ihop sig istället. Centimetrarna försvinner och det där degiga minskar.

Ställde mig framför spegeln och tittade, och det är ingen tvekan om att min läkare hade rätt den gången för ett års tid sedan. Jag frågade honom om det här med operation av överskottshud, eftersom den varit så vansinnigt uttöjd under mina graviditeter. Jag blir ju helt enkelt gigantisk, och jag trodde inte själv att allting skulle kunna dra ihop sig igen. Men min läkare menade på att det skulle det nog göra. Han har fan rätt. Wohoo!

Jag har fortfarande en "kängurupåse" längst ner, och den kommer väl kanske inte dra ihop sig helt, eftersom jag är snittad några gånger. Det blir liksom ett veck precis ovanför snitten, där jag inte heller har någon känsel. Känner absolut ingenting där, varken beröring, värme eller kyla. Men det allra mesta kommer dra ihop sig helt. Underbart! Då slipper jag en dyr operation iaf :-D Okej, jag hade kunnat få det via landstinget och sluppit betala själv, men det är vansinnigt långa väntetider då, och nu slipper jag ju ingreppet helt och hållet.

Matlusten lyser fortfarande med sin frånvaro. Lyckades äta en del i förrgår, men det uppsvinget i matlust försvann lika fort som det kom. Igår petade jag i mig en toast och senare en apelsin under eftermiddagen, men när kvällen kom var jag fortfarande inte hungrig. Gjorde ändå i ordning lite nudlar med ärtor och strimlad morot och paprika, som jag helt enkelt tvingade i mig. Självsvält tänker jag inte ägna mig åt, åtminstone inte medvetet. Så jag tvingar i mig litegrann nu och då, samtidigt som jag givetvis uppskattar att gå ner i vikt. Vem skulle inte göra det i min sits, liksom?

Faktum är, att det vore bra om jag krympte lite snabbt nu. Jag har bara ett par byxor kvar i min storlek, men desto flera i de kommande två storlekarna. Vore onekligen skönt att slippa lägga pengar på kläder nu, som jag ändå kommer krympa ur under de kommande månaderna. Dessutom är det riktigt snygga kläder, som jag längtar efter att komma i igen.

Fast träningskläder lär jag nog köpa snart i vilket fall...överdragsbyxorna har jag dragit åt så mycket det går i midjan, och de vill ändå hasa ner över höfterna på mig, och jazzbyxorna jag använder på Sats är det hål i + att även de börjat hasa. Det är svårt att köra fullt ut på passen när man måste hålla i byxorna med ena handen ;p

Det blev inte så mycket spakväll igår förresten. Trodde bergsäkert att sonen skulle somna tidigt, eftersom han inte sov något på dagen, men icke. Klockan blev över 22 innan han äntligen kom till ro och somnade. Vetisjutton vad som flög i ungen egentligen. Nåja, jag fick färgat håret iaf, och det var nu det viktigaste. Det är så vansinnigt fult med den där utväxten, tycker jag, speciellt när det blir så mycket som det var nu. Har ju inte kunnat färga håret alls i sommar, eftersom jag inte hade rygg till att stå lutad över badkaret och skölja ur färgen. Bara att stå rätt upp och ner i duschen var ju en plåga.

Nåväl. Idag är det städning och tvätt som står på schemat för mig. Hoppas bara jag kan få tag på en ledig tvättmaskin eller två. Och så ämnar jag plocka ihop mera skräp och slänga. Ute regnar det, så det är en lagom dag för innesysslor. Även om jag nu måste ut i regnet varje gång jag ska i tvättstugan.

Jag är kär. Hejdlöst kär. I dessa:

Ja, inte trodde ni jag pratade om en karl, väl? ;-)

Skorna kommer från Nelly förresten.