Det här kommer bli ett sånt där inlägg som liksom lever sitt eget liv bara. Jag känner det på mig. Ungefär som när man ska skriva en novell eller nåt, och huvudpersonen plötsligt får eget liv och börjar dra iväg åt ett helt annat håll än man hade tänkt sig från början.

Jag har iofs inte tänkt så mycket på vad jag ämnar skriva om nu. Det får bli som det blir. Jag sitter mest bara här och filosoferar i största allmänhet, medan de hemkomna barnen sover sött i sina sängar.

Jag samlar mod och styrka att avsluta relationen med pojkvännen. Inte för att jag är osäker på vad jag vill, utan därför att jag vet att det kommer bli ett jäkla liv. Jag önskar jag kunde kapa alla kommunikationskanaler helt enkelt, och slippa höra hans respons på det hela. Jag vet ju av erfarenhet vad det kommer bli. Och jag vill verkligen inte höra eländet. Verkligen inte. Samtidigt är det säkert jättetaskigt att tycka så, för visst vore det ju moraliskt rätt att låta honom få säga det han har att säga tillbaka. Men det ändrar varken hur jag känner eller att jag inte vill höra det. Jag har ödslat nog energi på honom nu.

Annars har jag fotat mig själv ikväll. Inte precis i något egoboostsyfte, utan mest bara för att få en bättre bild av hur fasen jag ser ut rent fysiskt numera. Jag har funnit att när man nu släpar runt på en bunt extrakilon, så är det mycket bättre att prova lite olika grejer i garderoben, och att ta kort på det, istället för att titta i spegeln. Man blir rätt förvånad, faktiskt. Man kan titta i spegeln och tycka att "ptja, det där är väl okej..." och sen få se det hela på kort, och inse att man ser ju för jävlig ut. Jag tror att korten, även om de är tvådimensionella, ger en rättvisare bild av det hela.

Jag krymper. Tack och lov för det. Rent viktmässigt har jag pendlat en del på sistone, och just nu pendlar jag neråt. Måtte det fortsätta så. Ni kan inte ana hur utled jag är på att se ut som jag gör, med en mittsektion som är dimensionerad för någon som är typ 2,30 lång, medan övre och nedre delen av mig är bättre anpassat till mina 165 cm. Om man ändå vore jämntjock, så skulle jag väl inte klaga, men när man liksom drar två olika storlekar - och den delen av mig som drar en större storlek råkar befinna sig mellan knäna och strax under bysten - så blir det förbannat svårt att hitta vettiga kläder. Man ser ju för fan ut som en bit sån där blåstång. Huga.

Blåstång.

Nej, vikten är det som närmast ska åtgärdas. Neråt, neråt, neråt. Enough is enough. Så illa som det varit de senaste 6 åren, med alla graviditeter och så, vill vi inte ha det. Inte jag iaf. Jag är utled på att titta i spegeln och inte känna igen mig själv. Och jag är utled på att inte kunna klä mig som jag vill. Jag är utled på att min kropp inte ser ut som jag varit van vid under större delen av livet. Inte så att jag har några funderingar på att se ut som när jag var 16, absolut inte. Men den här kroppshyddan jag har nu - det är så inte jag. Den ska bort. Minst 16 kg.

Minus 16 kg...Då ligger jag fortfarande på plus jämfört med det jag vägde innan barnen började anmäla sin ankomst. Ska jag ner på den vikten, så pratar vi -20 kg ungefär. Så då kan ni ju tänka er hur illa det känns just nu. Ändå har det varit värre. Mycket värre. Jag har redan gått ner över 20 kg de senaste par åren. Ja, egentligen är det mer ändå, eftersom jag samtidigt ökat min muskelvikt en hel del. Huuu...jag vill inte ens tänka på hur jag såg ut från början. Nu börjar det ju åtminstone likna nåt.

Alltså, 16 kg låter säkert som skitmycket att göra sig av med, men jag tycker inte det. Beakta att jag redan gått ner mycket mer än så redan, och att jag inte tyckt det varit speciellt jobbigt. Jag har inte ens ansträngt mig nämnvärt, bara levt som jag ändå föredrar att leva. Så de där 16 kilona...det känns ändå överkomligt. Det värsta är ju att ha tålamod med att göra sig av med dem. För visst önskar jag att jag skulle vakna i morgon, och så var de puts väck bara. Nog fan vore det nice allt. Men men...man kan väl inte få allt, förmodar jag.

Nog om det. Jag har ett annat problem jag behöver åtgärda med det snaraste också. Den där knäckta tanden börjar vålla mig visst besvär. Tandvärk är fan inte kul. Och det är ju lite retfullt att inte kunna tugga ordentligt heller. Nej, det är hög tid att dra till farbror tandläkaren en sväng, och få åtgärdat det där. Hur fan jag nu ska ha råd med det. Jag vägrar gå dit utan att få narkos. Över mitt lik. Jag har fått nog av att plågas hos tandläkare. Söv mig, gör hela jobbet på én gång, och så är det färdigt på én gång, istället för att jag ska behöva lida mig igenom sjutusen tandläkarbesök där man inte får gjort nåt vettigt, eftersom jag bara svimmar av det där satans oljudet hela tiden (för er som inte vet, så har jag nån sorts superhörsel som gör mig oerhört känslig för vissa frekvenser). Och idag kan jag nog dessutom lägga till en djupt rotad tandläkarskräck som skäl till att inte vilja gå dit. I mina ögon är tandläkarbesök något som hamnar i samma kategori som djurplågeri och barnmisshandel.

Nåväl. På nåt sätt ska jag väl hitta en lösning på det där bekymret också. Hur svårt kan det vara att få fram 15-20 000? Det löser sig. På nåt sätt.

Nu till gladare nyheter.

Hm.

Ja.

Har jag några glada nyheter, tro?

Mjo, det har blivit svalare, vilket åtminstone jag personligen tycker är skönt. Jag har aldrig varit någon stor fan av mycket värme, även om jag givetvis tycker om sommaren också. Faktum är att jag tycker det är oerhört jobbigt med en massa värme. Jag har väl egentligen aldrig funderat närmare över den saken, förrän under de senaste par dagarna. Istället har jag bara accepterat att andra prompt ska reta en eller tycka att man gnäller när det är en smula för varmt. Men faktum är att det beror på att min kropp starkt ogillar mycket värme. Jag mår fysiskt dåligt av det, och kroppen får arbeta oerhört mycket för att hålla min temperatur nere på en vettig nivå. Det i sin tur innebär att jag alltid har stora vätskeförluster, och får hinka vätska som en jävla kamel så fort jag befinner mig i värme som överstiger 20-25 grader.

Jag svettas helt enkelt nåt rent fantastiskt emellanåt. Eller inte svettas i vanlig bemärkelse, det är som om hela kroppen ger ifrån sig vätska ur varenda por. I hate that. De enda gånger jag inte har något emot att svettas är när jag tränar. I övrigt kan jag definitivt vara utan det. Man känner sig inte särskilt fräsch då. Jag vet inte varför det är på det där viset egentligen...Och nej, det är inte övergångsåldern heller, för er som vill göra er lustiga över det hela. Inte med mindre jag kom in i övergångsåldern redan när jag var typ 10 år. Inte heller har det med vikten att göra, eller att vara otränad, för jag har alltid mått lika dåligt av värmen oavsett om jag varit pinnsmal och/eller varit vältränad. Jag kan t.ex inte basta heller. Jag kvävs i en bastu, kan helt enkelt inte andas, och det hela är mer en nära-döden-upplevelse än något annat för mig.

Jag är definitivt en märklig sort, på alla sätt och vis. Mer än man kan ana. Ni vet, ett barn är ju resultatet av föräldrarnas genetiska kombination, där föräldrarna i sin tur är resultatet av sina föräldrars genetiska kombination. Allt som allt blir det en jäkla lång kedja, där den senast födda är den sista länken. Och ibland kan det bli så att ett barn får en kromosom för mycket och blir lite annorlunda av den anledning, och ibland kan det bli så att det barns genetiska arv innebär att de har neurosynapser som fungerar på ett sånt sätt att de kallas genier av sin omvärld. Men ibland blir resultatet en sådan som mig, som inte är riktigt klassifierbar. Någon som blir ett naturvetenskapligt frågetecken bara, eftersom man inte riktigt passar in någonstans.

Ibland kan jag bli så fruktansvärt trött på att vara udda. Jag kan ibland sörja rätt mycket över att inte vara normal. Allting vore så mycket enklare då. Istället är jag en sån som läkarna vill göra en massa tester på (jag säger alltid nej dock), som andra människor inte riktigt kan relatera till på en personlig nivå, och en sån som råkar ut för saker som förmodligen får andra att undra om jag fabricerat alltihop för att göra mig själv intressant. Det har jag inte. Definitivt inte. Det jag vill mest av allt är egentligen bara att få vara i fred...få leva så normalt jag nu kan, umgås med vänner och familj och så. Jag har aldrig haft någon önskan om att stå i centrum på det sättet. Aldrig drömt om att vara känd på nåt sätt (alltså, bara tanken på att alltid bli igenkänd...ryyyyys! Fy fan för att inte kunna ha en dålig dag, och kunna gå på affären i noppriga träningsbrallor och med mörka ringar under ögonen efter en sömnlös natt). Jag har aldrig haft någon längtan efter att andra ska se upp till mig på något sätt. Tvärt om. Jag vill bara vara i fred, få ägna mig åt det jag gör bäst, och sen om nån tycker det jag gör är bra, så fine. Så länge jag slipper uppmärksamhet mer än en kort stund bara. Ge mig en klapp på axeln bara, så är det bra sen.

Det kanske är lite därför jag har så fruktansvärt svårt för de här männen som får för sig att tamigfan avguda marken jag går på. Jag står verkligen inte pall för den typen av uppmärksamhet mer än en kort stund. Någon vecka, på sin höjd. Sen vill jag behandlas som en vanlig människa igen. Med förnuft, inte tillbedjan. Isch, vad jag avskyr det där. Blä! Älska mig gärna, men gör det lite lagomt sådär. Typ.

Herrejävlar, vad jag tuggar på ikväll då. Eller inatt då snarare. I skrivande stund är klockan över 01. Jag borde definitivt gå och sova. Och pojkvännen blir inte dumpad inatt heller...suck...jag måste verkligen ta itu med det där.

Men innan jag gör ett försök att sova lite, så får jag väl skriva lite om det utlovade hånglet i rubriken. However, I'm sorry to say, så har jag inte fått hångla idag heller. Det är så länge sedan jag fick nåt hångel, att jag inte ens är säker på om jag minns hur man gör. Men jag skulle vilja hångla lite. Inte tu tal om den saken. Och visst har jag någon specifik i tankarna som jag gärna skulle hångla med. Den som har riktigt gott minne kanske kommer ihåg förra gången jag skulle avsluta med pojkvännen, och jag råkade nämna att det fanns någon annan jag hellre skulle vilja träffa...

Well, people, det är just den människan jag gärna skulle hångla lite med nu också. Bara för att det vore trevligt, inte för att jag är kär. Och tur är väl det, för jag tror faktiskt han är gift, och jag misstänker att hans fru nog skulle ha synpunkter på det hela ;p Men titta kan man ju göra, och tänka tanken på att det vore trevligt att hångla lite med just den där karln. Så det tänker jag göra i höst. Titta lite, tänka lite på den saken, och annars bara låtsas som inget när vi umgås. Få honom att skratta. Det är jag bra på. Nå, faktum är att jag har en otrolig förmåga att få honom att fnissa som en fjortis, vilket jag tycker är rätt kul, med tanke på att han faktiskt är 42 ;)

Och vem vet...en vacker dag kanske jag upptäcker att han är singel av någon anledning, och då...då tänker jag banne mig försöka få provhångla lite på riktigt ;)

Nej, nu får jag nog försöka sova lite. Be well! :-)

Huuu, det blev inte mycket sömn inatt. Faktum är att det blev ingen sömn alls, utan jag däckade inte förrän någon gång efter kl 6, av okänd anledning. Och när klockan är 6, så är det definitivt morgon.

Nu sitter man här och är nyvaken kl 12 på dagen istället. Illa. Fast egentligen har jag ju inte sovit länge, bara vid fel tidpunkt, så att säga.

Idag kommer barnen hem från sin pappa! :-D Och för första gången ska dottern bara komma hem och stanna enbart över helgen...Kan undra hur det kommer kännas på söndag, när hon ska åka igen...

Men hjälp, vad trött jag är! Och min frisyr...ujuj, säger jag bara. Det mesta av den tycks ha emigrerat till någonstans ovanför mitt vänstra öra. Vackert är det inte, möjligtvis...intressant. Hm.

Pratade med pojkvännen igår kväll, som vanligt, och som vanligt kläcker han ur sig dumheter. Vi pratade om ett projekt jag ska leda, varpå karln kläcker ur sig "Så bra! Då får du ju chefserfarenhet!". Jah...just det...så, alltså...de sisådär 20 åren av erfarenhet jag har av att vara chef/ledare, de räknas inte, eller? Duh!

Män borde förklaras olagliga. Iaf de som har en IQ på nivå med en halmbal och personlighet som en blöt strumpa - vilket tycks vara en förvånansvärt hög andel av männen där ute. Eller om man åtminstone kunde avboka dem på grund av bristande intresse...

Nej, det där ska jag nog definitivt ge upp. Möjligtvis med undantag för att slicka lite på en snygg akademiker, om jag råkar snubbla över någon sådan. Fast de flesta av studenterna är ju yngre än mig, så jag får väl satsa på en professor isf...och det kan ju kanske se lite illa ut att slicka på en sån *misstänka*.

Mnjae, om man skulle dricka lite kaffe då kanske. Titta lite på vädret och samla mod inför frisyr-tämjningsprojektet som ligger närmast i pipelinen, medan jag kontemplerar hur jag ska på smidigaste sätt återfå min singelstatus.

Hepp! :-)

Som jag nämnde tidigare, så sitter jag och läser Learning from Liberal Arts Education, en avhandling som jag finner ytterst intressant. Den förespråkar samma sak som jag själv alltid har gjort - att utbildningssystemet idag behöver göras om för att anpassas till en heterogen grupp istället för en homogen, som är fallet nu, samt att man behöver komma bort från den nisch-utbildning vi har idag.

De programutbildningar vi har i Sverige idag är helt enkelt för nischade och ofta inriktade mot offentlig anställning, något näringslivet i övrigt haft synpunkter på under en längre tid. Sverige producerar helt enkelt en väldans massa akademiker som inte är anställningsbara i det privata näringslivet. Det finns stora luckor i deras kompetens.

Ta mig, till exempel. Om jag ska arbeta inom det privata näringslivet, så vill jag sitta i en högre position, eftersom det passar min personlighet, är något jag är intresserad av och ju också är det område jag har störst erfarenhet av rent praktiskt. Men, om jag vill ha ett toppjobb som retoriker någonstans, så räcker det inte att jag har läst allt av retorik som universitetet har att erbjuda. För vad kommer möta mig när jag kliver ut i arbetslivet? Vad behöver jag veta något om, om jag t.ex ska jobba som chef för en hel avdelning?

Jo, utöver den specifika kompetensen som retoriker, så kommer jag behöva ha kunskaper om t.ex ledarskap. Och det har jag ju för all del, men samtidigt är det ett tag sedan jag jobbade nu, och samhället förändras ständigt. Dessutom kan det vara en väsentlig skillnad på att vara egen företagare och att kanske vara anställd inom en större organisation. Jag kommer behöva kunskaper om ledarskap både på grupp- och individnivå, kunskaper om ledarskap och organisation, och en rad liknande ämnesområden. Dessutom behöver jag kunskaper om företagsekonomi, och om det företag/den organisation jag arbetar åt profilerar sig mot en internationell marknad, så behöver jag även kunskaper om både nationell och internationell ekonomi, nationell och internationell politik, politisk idéhistoria, juridik och så vidare. Kunskaper inom IT är också nödvändiga, inte minst IT-säkerhet, som är ett annat område jag studerar från tid till annan.

Därför kompletterar jag min retoriska utbildning med akademiska poäng även inom dessa områder. Jag försöker göra mig själv så anställningsbar som möjlig, helt enkelt. Och det är här vi egentligen kommer in på det här med Liberal Education. I USA har man genomgående ett system inom de högre utbildningarna på de skolor som erbjuder Liberal Arts Education. Där gör de exakt samma sak som jag själv gör i min egen utbildning - studenterna får en bredd i sin utbildning som syftar till att göra dem anställningsbara på en rad områden, och inte enbart nischade.

Idag krävs det en hög grad av eget engagemang om man vill åstadkomma så hög anställningsbarhet som möjligt i Sverige. Man måste helt enkelt göra som jag gör, och snickra sin egen utbildning. Det innebär också en hel del uppoffringar, eftersom du får arbeta hårdare när du läser upp till dubbel eller trippel heltid. Dock finns det numera möjligheter att få en Liberal Education även i Sverige. Som första högskola i Sverige har Högskolan på Gotland anammat en profil som just ett Liberal Education-lärosäte, och från höstterminen 2009 kommer alla deras utbildningar vara grundade i Liberal Education-filosofin. Mer om deras Liberal Education-profil kan du läsa här. Jag har själv studerat som distanselev hos HGO (Högskolan på Gotland), och kan varmt rekommendera deras kurser. Jag kommer även fortsättningsvis komplettera min retoriska utbildning med deras distanskurser.

Säkert är det många som blir avskräckt vid blotta tanken på att studera som jag gör. Det förstår jag. Det krävs en målmedvetenhet och ett fokus for att ro ett sådant projekt som detta i hamn, ingen tvekan om den saken. Personligen, som ensamstående småbarnsmamma, så offrar jag framförallt min egentid och mina nöjen för att ro det hela i land. Jag tittar praktiskt taget aldrig på tv, ägnar mig praktiskt taget aldrig åt nöjen som att gå ut eller resa bort på nöjesresor. Jag studerar. Alltid. För mig är det ingen skillnad på helg och vardag, skoltid och fritid. Jag studerar praktiskt taget _alltid_, och när jag inte gör det, så vilar jag huvudet och processar den information jag tagit in. Och när en kurs är avslutad, så säljer jag inte mina skolböcker, utan de hamnar i bokhyllan som referenslitteratur som jag ofta återvänder till. 

För mig är det värt det. Utan tvekan. För det handlar inte bara om att sträva mot ett mål, utan det handlar också om att ägna sig åt något jag tycker är både roligt och intressant. Och min uppskattning över att bo i ett land där jag ges möjlighet att på heltid ägna mig åt studier i den omfattning jag gör med ekonomiskt stöd från det offentliga, känner inga gränser. Fattig är jag, utan tvekan, men utan de ekonomiska medel jag får från CSN så skulle det öht inte vara möjligt för mig att ägna mig åt den förkovring i olika ämnen som jag gör. Det klagas mycket på livet som fattig student, och även om jag har förståelse för det, så tycker jag ibland att dagens studenter glömmer bort vilken förmån det är att över huvud taget få ekonomiskt stöd från staten för att just du ska få möjlighet att förvärva de nödvändiga kunskaperna för att kunna uppfylla det du drömmer om. Dessutom ser jag ingen nackdel i att leva fattigt under några år. Man lär sig mycket av det också. Man uppskattar livet på ett annat sätt och lär sig sätta värde på pengar på ett annat sätt. Åtminstone gör jag det.

Nog om det. Jag hoppas ni har en bra dag, allihop, och att de av er som studerar ser lika mycket fram emot en ny termin i skolbänken som jag gör, med nya ämnen och intressanta diskussioner med medstudenter, adjunkter och professorer :-)

Eftersom jag utsatts för stalkerproblem vid ett par tillfällen de senaste par åren, så har jag varit i kontakt med skattemyndigheten för att kolla upp möjligheterna att skydda mina personuppgifter. Tyvärr var det som jag misstänkte - man måste göra ett polisärende av det, eller ha intyg från t.ex Soc eller liknande.

Jag sitter med andra ord på pottkanten, för vad ska jag anmäla egentligen? Att någon stalkar mig och kontaktar människor runt mig för att få information om mig? Det får jag inga skyddade personuppgifter för. Det måste föreligga ett konkret hot, det räcker inte att det är obehagligt.

Men det spelar ingen roll. Skulle ett konkret hot någon dag föreligga, så finns det andra sätt att skydda sig, om man har rätt sorts kontakter. Jag säger inte att jag har det...men jag säger inte heller att jag inte har det.

'Nuff said.

Ju mer jag tänker på det, desto mera lockar det. En akademisk karriär. Flera av mina intresseområden kan kombineras inom en sådan yrkeskarriär. Både det retoriska, forskning, undervisning och inte minst mina åsikter på den högre utbildningen i Sverige.

Det råkar dessutom falla sig så att en av mina professorer från i våras, för övrigt en människa jag kommit att tycka mycket om som person, delar mina intresseområden, upptäckte jag av en slump. Det är nästan så man börjar ana att ödet haft ett finger med i spelet här, att det är meningen att jag ska gå den vägen, och att det skulle finnas någon till hands som kan hjälpa mig dra upp riktlinjerna för det hela.

Jag har varit in på biblioteket idag och lyckats låna den retorikbok vi ska använda under första kursen, från första skoldag. Olyckligtvis har jag inte råd att köpa den förrän en vecka in i kursen, så jag tackar min lyckliga stjärna att jag kom på den briljanta idén att kolla redan nu om den fanns att låna. Nu är jag all set inför skolstarten.

Jag passade även på att låna en avhandling skriven av ovan nämnda professor, som heter Learning from Liberal Arts Education. Ja, det är förstås avhandlingen som heter så, inte professorn ;) Hur som helst, den handlar om just jämförelser mellan det amerikanska och det svenska skolsystemet, och det är mycket intressant läsning. Det han skriver är saker jag själv haft funderingar kring en längre tid, och det är frågor som engagerar mig.

Jag har väl egentligen bestämt mig för att gå den här vägen nu. Satsa på den akademiska karriären. Jag har även mailat ovan nämnda professor och frågat om han kan tänka sig att hjälpa mig dra upp riktlinjerna för det hela, eftersom jag än så länge känner det lite som att jag famlar i blindo. Eller som jag skrev till honom: Det känns lite som att försöka dra en tråd från nu och in i framtiden, och försöka fästa den bortre änden i ett svart hål.

Jag är helt enkelt den typen som behöver ha konkreta riktlinjer att arbeta utifrån. Det räcker inte för mig att veta vad jag ska göra den här terminen, jag behöver en bättre översikt över kandidatprogrammet i sin helhet, samt även dra några riktlinjer in i den framtiden som kommer efter kandidatprogrammet. Vad kommer sen? Hur ska jag gå till väga? Vad ska jag lägga fokus på?

Många kanske tycker det är onödigt att veta vad de ska göra så långt fram som 5-10 år framåt i tiden, men för mig är det tvärt om. Jag behöver konkreta mål, och inte som nu, att det är lite av en blind spot, där orden "forskning", "undervisning" och "professur" glider runt lite obestämt, som geleklumpar i vatten. Jag lägger ju grunden för det jag vill uppnå nu, och då är det ju en fördel att veta exakt vad det är man vill uppnå och hur man ska gå till väga.

Nå, jag ska återgå till att läsa boken om Liberal Arts Education, så ni får klara er utan mitt eminenta sällskap en stund ;) Vi hörs sen, people!

Jag kommer inte till ro inatt. Ligger bara och tänker på än det ena, än det andra, medan jag snurrar runt i sängen.

Mest tänker jag på retorik. På universitetet, som jag älskar att vara på. Klasskamraterna, professorer, alla som jobbar där. Jag trivs där. Trivs väldigt bra.

Snurrar runt ett tag till, kliver sedan upp, går in på fakultetets sidor. Strosar runt bland sidorna. Funderar på vad jag kommer bli när jag blir stor. Sen slår det mig. Jag kanske redan är det jag ska bli.

Jag är retoriker. Skicklig på att formulera mig. Blir ofta missförstådd i privata sammanhang som försiggår via nätet. Inte för att jag är dålig på att kommunicera, utan tvärt om. För att jag kommunicerar som en retoriker. Det är ju därför jag aldrig får problem när jag kommunicerar med myndigheter. Då tolkas det inte in några känslor, då utgår mottagaren enbart från de ord som står där. Det är då jag är som skickligast.

Kanske är det därför jag så ofta har en massa skrivprojekt som jag aldrig gör klart. "Jag hinner inte" brukar jag säga när någon frågar. Det är sant. Jag har svårt att hinna. Men det är inte bara det. Jag tappar inspirationen när jag ska skriva om känslor. Och en bok, litteratur på det sättet, måste nödvändigtvis innehålla mycket känslor för att läsaren ska förstå vad som avses. Annars kommer läsaren lämnas att själv tolka in känslor, och vi vet ju vad som händer då, eller hur? Då blir det fel.

Ändå är jag så bra på att beskriva känslor. Jag har ett enormt ordförråd att ösa ur, och en gudagiven gåva för att sätta ihop dessa meningar på ett bra sätt. Men ändå tröttnar jag på att skriva om känslor. Det är som om jag skrev av mig allt sådant under de tidiga skolåren. Idag vill jag hellre skriva om fakta. Vara koncis, konkret, faktabaserad. Jag analyserar allt jag ser, hör och läser utifrån de retoriska grunderna. Retoriker ut i fingerspetsarna.

Kanske kommer jag aldrig skriva den där romanen, även om jag är duktig på den typen av skrivande också. När lusten inte finns, så kommer jag ju inte i mål. Men kanske är det dags att ha ett annat mål. Att helt enkelt förlika sig med att det är just retoriker jag är mest av allt.

En renodlad retoriker...kan undra vilken bana i livet man ska välja då? Politik är ju ett alternativ. Ett inte otänkbart alternativ. Men det finns ett annat, som nog trots allt ligger närmare till hands för mig. Jag kommer nog bli kvar vid UU i så fall. Doktorera efter utbildningen, och undervisa. Forska i retorik. Kan mycket väl tänka mig att skriva C-uppsats om retorik i IT-samhället. Eller kanske redan som B-uppsats, om jag får. Men i vilket fall, jag blir nog kvar vid UU om jag går den vägen. Och med tanke på att jag alltid får höra att jag borde undervisa, så är det kanske det mest logiska valet av alla, trots allt.

Jag kanske skulle göra mig som professor, eller vad tror ni? ;p

Den yxgalna fransmannen is back in action. Någon som har en sten jag kan gömma mig under?

Jag har en svaghet. Nå, jag har flera, men den här gången tänkte jag bara nämna en av dem. Nej, två, förresten.

Den ena är att jag gillar att komponera ihop outfits. Inte ur ett modesynpunkt, men utifrån min egen smak. Now, idag har jag roat mig med att bestämma min outfit inför första skoldagen - utifall det nu inte är tokvarmt just den dagen då. Vadan detta? Jo, mina vänner - den turkosa koftan är äntligen klar! :-D

Medan jag satt här och fixade det sista, så spånade jag lite på vad jag skulle ha till den, och när jag skulle vilja använda den. Och än så länge är det lite för varmt att bära en långkofta i alpacka, tillika stickad med dubbla trådar. Men, tänkte jag, kanske runt månadsskiftet augusti/september kunde vara lämpligt. Och då börjar ju skolan igen. Så jag spånade lite, och kom fram till att helvitt is the way to go. Vita byxor, vit topp, vita skor och turkos kofta. Sen insåg jag att det råder en akut brist på vita byxor i min garderob för tillfället - men att det någonstans skulle finnas en vit kjol som går strax nedanför knät. Alltså kastade jag mig över de säckar med kläder som jag ännu inte fått tummen ur att packa upp, och mycket riktigt - där var den.

Dock har jag uppenbarligen krympt en hel del sen sist jag hade den, så jag får sy in den en hel del. Eller om Morgana saknar en outfit för sin första skoldag - då kan vi dela på den ;P Hur som helst, det var även någon svart fläck på den som jag måste se om jag kan få bort. Och medan jag tittade på kjolen, så kom jag på att jag har ett väldigt snyggt halsband i silver med en turkos i bl.a., som jag inte använt på flera år. Nästa stopp blev således lådan med kronjuveler (nåja), där jag fiskade upp ovan nämnda halsband. Som nu var tämligen skitigt och allmänt...svart bara. Fram med putsgrejerna bara, och en gammal, uttjänt bebistandborste. Sen blev det fint igen. Och allt som allt, så har jag väl min outfit klar nu då. Ja, frånsett kjolen som måste rengöras och tas in.

Blockning pågår! Turkosa koftan är klar, och jag är toknöjd. Bilden gör den inte rättvisa alls dock.

Mitt fina halsband. De stora löven på sidorna upptil (som mest ser ut som vingar, tycker jag) ska liksom ligga precis på nyckelbenet. Hur snyggt som helst på!

Och nu kommer vi till min andra svaghet: Skor! Jag älskar högklackade skor :-D

Mina vackra, vita älsklingsskor! Köpte dem i våras, men fick ryggskott strax därefter, så jag har inte haft tillfälle att använda dem än. But I love them!

Några av alla mina skor...borde verkligen införskaffa en skohylla.

Ptja, det var dagens tips från modecoachen ;-)