Den här helgen får ni klara er utan mitt eminenta sällskap, people. Jag kommer inte vara tillgänglig online. Semester! Underbart! :-D

Äldsta sonen, 14 år, kom nyss och berättade att inatt hade han drömt att jag hade tvingat honom att åka tåg hem till pappa - i bara underkläder! Dessutom var det vinter. Och jag hade motiverat det med att jag hade ju redan betalat tågbiljetten ;-) Hahaha!

Vet ni...jag saknar att vara singel...

Och en sak till...det verkar onekligen som jag har en stalker. Den där människan jag dejtade för urminnes tider sedan, som jag inte har pratat med på långt över ett år, och som mailade killen jag dejtade förra hösten och i vintras...Han har tydligen varit i farten fler gånger. Idag fick jag veta att inte bara hade han lyckats snoka reda på att jag var i Thailand i november (undrar vem han var i kontakt med för att få reda på det...), utan han hade mailat mitt ex och velat veta om min lägenhet stod tom medan jag var borta...Creepy! Då hade jag ju inte pratat med honom på flera månader!

Helvetes karlar. Vad trött jag blir. Inte minst på pojkvännen, som tycks ha svårt att förstå att jag både är en människa av kött och blod, men också svårt att förstå att jag har ett liv här borta. T.ex ställer han aldrig några följdfrågor om mig som person. Säger jag att jag har haft en dålig dag, så förekommer det inte att han frågar mig varför eller vad som hänt. Never. Istället säger han att nu är ju han online, så jag kan vara glad igen, och övergår till att berätta hur hans dag har varit. Jag har till och med testat honom, sagt och berättat saker som vem som helst skulle ställa följdfrågor om - i synnerhet ens pojkvän - men icke. Han tycks vara fast i någon drömbild av mig, och greppar inte att jag är en människa på riktigt.

Igår hände en annan sak. Jag har ju berättat för pojkvännen att jag varit egen företagare i många år, att jag jobbat som projektledare med ansvar för hela Skandinavien, att jag jobbat som nyhetsredaktör på en tidning, att jag jobbat som skribent, översättare och varit med att bygga grunden för olika databaser osv. Jag har helt enkelt a shitload av erfarenhet rent yrkesmässigt. Och det vet han mycket väl. Sen igår, så berättade jag att jag hade sökt det där jobbet på UU, och att jag verkligen hoppades att jag skulle få det. Vet ni vad han svarade? "Ja, det vore ju bra, då får du ju lite erfarenhet på ditt CV"!!! WTF?? Hör han över huvud taget något jag säger?? Eller är han så förbannat fast i sin egen drömbild av mig, att han över huvud taget inte greppar att jag faktiskt är en människa på riktigt??

Han älskar mig över allt på denna jord, ingen tvekan om den saken. Men det räcker inte. Man kan inte bygga ett liv på att den ena parten älskar den andra över allt på denna jord, och inget mer än det. Han är jättesöt och jätterar, men...det kommer inte funka. På nåt sätt måste jag försöka avstyra det hela framöver, tror jag. Helst på ett sätt där jag inte riskerar att få en stalker till. Sen...om jag någonsin fattar intresse för en annan människa på det där sättet igen - SLÅ MIG!

*muttra*

Jag borde gå och lägga mig, men jag är för lat. Seriously. Jag ids liksom inte lyfta på röven och pallra mig in i sängen. Istället sitter jag här i soffan med min stickning och jultomtefilmer på tv (jag vet, jag är en sjuk människa. Men ni tycker om mig ändå. Bara så ni vet).

Jultomten är förresten min drömman. Jo, på allvar. En rundlätt gubbe med nära till skratt och som inte räds att klä sig lite färggrant. Som är miljövänlig (renar måste vara mer miljövänligt än bil...tror jag), har huset fullt i kakor och varm choklad, och en massa tomtenissar som tillverkar allt från leksaker till tröjor. I could totally live with that.

Anyway...jag har stickat lite mer på min turkosa kofta ikväll, och vore jag inte så lat, så skulle jag hämta kameran och fota den så ni fick se. Istället får ni föreställa er mitt fantastiska hantverk. Schnyggt blir det. Och lite ludet. Jag hade tänkt bära den över vita kläder, men börjar misstänka att det inte kommer synas om jag tar av den. Jag kommer vara täckt med turkost ludd efter koftan, så det lär väl se ut som om jag har den på fortfarande. En lite oväntad variant av "köp 2, betala för 1"-grejen, frågar ni mig. Men det gör ni förstås inte. Det behövs ju inte, när jag nu redan upplyst er om det hela. Jah.

Jag hoppas jag får det där jobbet på UU. Det vore perfekt. För inte att tala om att lönen på ett sånt jobb tycks ligga mycket högre än jag trodde det skulle göra. Sånt gillar vi. Får jag jobbet, och en såpass bra lön som det verkar vara, så ska jag banne mig köpa en laptop i julklapp åt äldsta grabben. Det vore den perfekta överraskningen, för han skulle aldrig förvänta sig det. Så håll tummarna, people, if you please.

Hmm...jag är sugen på O'Boy. Men lat. Jobbigt läge. Och jag borde strängt taget gå och lägga mig. Men eftersom köket ligger halvvägs mellan soffan och sängen, så kanske jag skulle masa mig upp för lite O'Boy som en sorts uppvärmning inför sänggåendet? Hm...Jo, så får det bli. Brb!

*drar igång lite pausmusik*

Så. Ledsen att ni fick vänta så länge. Jag var tvungen att blänga lite ilsket på disken en stund också. Fast inte fasen minskade den för det. Hmpf.

Jag är nog lite trött, när allt kommer omkring. Men det är ju inte att undra på, jag har ju faktiskt gått hela vägen till köket och tillbaka. Måste vara minst 20 steg. Och så har jag blängt på disken, icke att förglömma. Ansträngande. Man börjar ju bli lite till åren nu, så man kan ju faktiskt inte begära för mycket *tycka*.

Hmm...jahapp....neee....roligare än så här blir det väl inte. Kanske skulle masa mig i säng, trots allt. Fullmåne ikväll, så det är väl lika bra att passa på att vila. Mensdags på söndag, men eftersom det är fullmåne redan idag, så lär den väl dra igång med buller och bång lite tidigare. Brukar gärna bli så.

Anyway...god natt med er, vi ses i morgon :-)

Det här utspelade sig alldeles nyss på mitt Ica:

Kvinna i kassan: Är det kött i de här? (håller upp två paket korv).

Tjejen i kassan: Ja...(ser lite förvånad ut).

Kvinnan: Min dotter är vegetarian, hon äter inte kött. Är det skinka i de här??

Tjejen i kassan: Ja, det är korv. Gjord på fläskkött.

Kvinnan: Jamen, det står ju här att de är skinkfria! (pekar på framsidan av paketet).

Tjejen i kassan: Eh...det står att de är SKINNFRIA...

;-)

Då var åtminstone én punkt på min lista avverkad. Min jobbansökan är skickad via mail, och jag har skrivit ut den också, för att skicka via snailmail (ja, de vill ha båda delarna).

Nu är det bara resten kvar...;p

Det blev aldrig röjt något igår. Jag fastnade i en diskussion på en mailinglista (mansdominerad, kanske jag ska tillägga) kring det här med att kalla oss vuxna kvinnor "tös". Min ståndpunkt var att jag som 36-årig kvinna inte uppskattar att bli omnämnd som tös, annat än i undantagsfall och då enbart av pojkvännen och i en kärleksfull ton. Men att däremot t.ex vara medbjuden på företagsfest och träffa hans chef, och där bli presenterad som hans tös, det är inte okej i mina ögon. Detta för att en tös är en ung flicka som saknar kunskaper och erfarenheter av livet, och det därmed blir en degradering av mig som person, och ett sätt att diskvalificera allt jag kan och vet idag. Det var en mycket intressant diskussion :-)

För övrigt kan jag också konstatera att det antal tillfällen då jag kärleksfullt vill bli omnämnd tös av pojkvännen gärna får ligga rätt långt isär, något som nog hänger ihop med min ålder. Vid 36 får det gärna hända mer sällan än vid 26 eller 16. Det är nog bara att konstatera att det antal tillfällen man vill bli omnämnd som tös står i direkt proportion med när jag de facto var en tös ;-)

Nog om det. Jag är vaken (ni kan vänta med applåderna) och väntar på att mitt kaffe ska bli klart. Det har blivit rätt sena nätter på sistone, så man har ju sovit lite längre på dagarna, men så länge jag är uppe senast 9, är känns det okej. Jag har någon sorts inneboende aversion mot att vakna efter kl 9 på morgonen. Det kanske också är en åldersgrej, vad vet jag. Känner mig iaf hyfsat utsövd idag, om än något matt, eftersom jag tycks köra morgongymnastik innan jag ens har vaknat. What's up with that? Vet inte vad det beror på...jag kanske drömmer nåt. I vilket fall vaknade jag med flexade muskler, framförallt i armarna. Mina biceps såg ut som om jag hade gjort armhävningar hela natten, de var tokspända. Även nu, när jag slappnat av någorlunda, så är det en rejäl bula på varje överarm.

Hm...jag kanske skulle börja med natt-träning? I sömnen, alltså. Vore ju oerhört praktiskt, så slipper jag lägga en massa tid på det när jag är vaken ;-)

Nåväl. Idag ska jag försöka åstadkomma något här. Hela rensa-i-röran-konseptet är något jag lär ta bit för bit, har jag insett. Det känns bara oöverstigligt stort om jag försöker tänka mig hela den grejen som én sak jag ska göra. Så mycket prylar har jag. Jag misstänker att någon av mina föräldrar kan ha varit åtminstone hälften hamster...måste ju vara därifrån jag har fått det. Eller om jag fått någon muterad scout-gen kanske. Ni vet, "alltid beredd" och allt det där. För nog är jag beredd alltid. Här finns allt och lite till. Jag kan till envar tid knåpa ihop ett födelsedagskort på bara ett par minuter, och skulle jag få en bebis någon gång de närmaste 13 minuterna, så kommer den inte behöva vara naken eller frysa. Likaså är jag beredd om jag innan lunch skulle upptäcka att jag har gått ner 20 kg sedan frukost, eller om jag måste hålla ett aerobicspass på eftermiddagen iförd 80-tals-aerobics-outfit. Jah...hög tid att rensa lite, som sagt var.

Jag måste även knåpa ihop den där jobbansökningen till UU idag. Sista dagen idag, så det är bara att få tummen ur. Jag är tvungen att ha ett jobb nu, för att backa upp ekonomin när det glappar från CSN. Blir ju knas med hyra och allting då, och det går ju inte. Plus att jag ju behöver de extra pengarna, förstås. Så håll gärna en tumme att jag får det där jobbet på UU, för det vore helt perfekt för mig. Ja, frånsett att jag är fel kön då. De ville gärna ha manliga sökande, eftersom de är många kvinnor redan. Men men...jag kanske kan köra på att jag är norska istället, för de har nog inte så många sådana jobbar där heller ;-) Minoritet som minoritet, liksom.

Ska vi se...vad mera? Hmm...plugga förstås. Borde jag också peta in, även om inspirationen lyser med sin frånvaro just nu. Skulle egentligen ha varit sista dagen i skolan idag, men så blir det ju inte. Konflikten har inte lösts, och jag har inte ens fått svar på mailet jag skickade sent i måndags kväll. Ja, mitt svar på det mail jag fick från den där gräsliga människan, och som jag även kopierade och mailade till min lärare. Där påtalade jag även att jag framställdes som om jag misshandlade mina barn, all den stund människan väntade tills vi hade återvänt till klassrummet innan hon högljutt började anklaga mig för att vara elak mot mina barn. Det jag hade sagt tog plats ute i korridoren, så klasskompisarna hörde ju aldrig den delen. Snyggt jobbat, kärringhelvete...forcera in mig i en situation där jag inte bara måste stå till svars inför henne, men även inför mina klasskamrater, eftersom jag inte vill ha rykte om mig att misshandla mina barn. Det är ju precis sådär rykten uppstår. Det räcker att én enda av mina klasskamrater för vidare att hon anklagade mig för det där, så är snöbollen i rullning. Och med tanke på att jag inte har det vanligaste efternamnet här i stan, så...ja, you do the math.

Man kan ju undra varför jag jämt ska råka ut för en massa saker på det där sättet. Ja, inte just på det sättet, för jag kan inte tänka mig att det finns en enda av mina av de människor som faktiskt känner mig som skulle komma på något så befängt som att jag misshandlar barnen. Men jag tycks ju onekligen vara en idiotmagnet. Igår fick jag höra att en kille jag dejtade vid något tillfälle, hade kontaktat en kille jag dejtade efter honom, och frågat efter mig. WTF?? Vill människan ha tag på mig, så vet han vart jag finns. Och om han behöver fråga någon, så finns det andra människor som ligger mycket närmare till hands - till exempel någon av mina vänner som han plötsligt fick för sig att maila efter den där dejten. Jah...normalt och sunt beteende. Dejta någon, stalka hennes blogg, kolla vilka som kommenterar, och sedan börja skicka mail till dem. Det var ju uppskattat, både av mig och mina vänner. Not. Och nu har han tagit kontakt med någon jag dejtade senare, vilket tydligt talar för att han har stalkat mig och hållit koll på vilka jag umgås med sedan dess. Något står ju inte riktigt rätt till där, den saken är ju klar. Jag är bara glad att han som blev kontaktad frågade mig om det hela innan han svarade på det mail han fick, så jag fick möjligheten att avråda från att upprätta någon kontakt.

Som sagt...man är en idiotmagnet. Är det konstigt att man är förbannat desillusionerad när det gäller andra människor? För inte att tala om när det gäller relationer. Det är nog egentligen lite synd om pojkvännen, som har just mig som flickvän. Det är alltid mera realism och cynism i mina tankar, än det är romantik och små rosa moln. Jag ser inte bara allt det roliga, mysiga och puttinuttiga i att leva tillsammans t.ex Jag ser en man som aldrig har levt tillsammans med någon, inte har några barn, och som aldrig ens har tvättat sina egna kläder(!). Höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när han berättade det där sista här om dagen. Men sen tillade han att han misstänkte att det nog skulle ändras om han skulle leva med mig, vilket han har alldeles rätt i. Nog för att det är jag som sköter tvätten här, och jag inte tillåter någon annan att tvätta mina kläder, men ska man leva under mitt tak, så ska man fanimig kunna sköta en tvättmaskin. Vilket jag givetvis upplyste honom om. 

Kanske är det när allt kommer omkring inte nödvändigtvis en dålig sak, det här att han saknar så många erfarenheter. För det tycks ju inte vara så att det är frågan om att han tvingar mamma att tvätta åt honom, utan hon har erbjudit sig, och han har helt enkelt accepterat erbjudandet. Och samtidigt inser han ju tydligen själv att under mitt tak ser inte livet ut riktigt som det har gjort för honom hittills. Han tycks både acceptera att han måste lära sig en massa saker om det ska fungera, och han är villig att göra det utan knot. Om det funkar i praktiken är väl en annan femma, men det är åtminstone hans inställning, och det är ju bra. Största problemet är väl egentligen att jag ställer väldigt höga krav på honom, och att jag har så dåligt tålamod med män numera. Jag måste ju ge honom tid att hinna ställa om sig också, och göra det på ett sätt där det inte är jag som har makten och bestämmer hela tiden. Det är nog tur att vi har ett helt år på oss att diskutera såna här saker, så att vi båda kan vänja oss rent mentalt vid det hela. Det blir ju en helt annan sorts liv för oss båda i det ögonblick vi ska bo tillsammans.

Ja, jävlar...bo tillsammans med någon igen. Scary. Bra också, givetvis, det finns alltid fördelar med att vara två. Men det finns också nackdelar. Man måste anpassa sig, man är inte längre enväldig. Och jag gillar att vara enväldig, faktiskt. Sole possession of the remote control och så. 

Jag har varit sådär enväldig i snart två år nu. I september är det två år sedan exet och jag beslöt att gå skilda vägar, och i slutet på oktober är det två år sedan han flyttade ut. Jag har bott själv i nästan två år nu, och den biten har faktiskt varit oerhört underbar. Det är något jag kommer sörja den dagen det upphör, faktiskt, och tanken på att bara vara särbos är något som finns som ett alternativ i mina tankar. Fast det skulle nog inte fungera så bra i praktiken, med tanke på hur långt bort han bor. Hade han bott här i stan, så var det ju en annan sak.

Mycket tankar och funderingar idag, hör ni...Men så befinner jag mig väl vid en sorts vägskäl också. Igen. Nästa generation knackar på dörren, och jag reagerar spontant med att börja ställa om mig och fundera på livet, universum och allting. I always do. Livet tar nya vändningar, och man ska förhålla sig till dem. Mormorsgrejen känns ju vansinnigt häftig. Det är utan tvekan något av det coolaste som någonsin hänt mig. Det gör mig också mer medveten om att jag närmar mig 40, fast på ett positivt sätt. Jag har börjat längta efter att fylla 40. Is that weird? Jag vet inte. Jag gör det iaf, längtar efter att fylla 40 alltså. Innan har jag alltid längtat efter att fylla 36, men den milstolpen passerade jag ju i vintras. Nu har det kommit en ny istället. 40. Jag ska nog faktiskt fira min födelsedag det året. Ordentligt. Samla ihop en bunt vänner och göra något kul. Kanske rent av göra en heldag av det. Pojkvännen ska iväg i slutet på den här månaden och köra 4WD med jobbet, vilket jag tycker låter vansinnigt roligt. Nåt sånt skulle jag kunna tänka mig att göra. Fast jag fyller ju år på fel årstid för det...det ska ju vara sommar om man ska göra nåt sånt. Det är inte alls lika roligt i snö och kyla. Nåväl, jag hittar väl på något. Kanske kan släpa med mig en bunt kompisar til nånstans soligt och varmt i en vecka istället. Kan ju vara trevligt sådär mitt i mörkaste januari. 

Livet går vidare, det rullar på även för mig, trots att det nu kantas av en och annan märklig människa som stör min vardag och stjäl lite kraft. Jag tänker inte låta mig nedslås av det, åtminstone inte mer än tillfälligt. Man får ta ett djupt andetag, kavla upp ärmarna, och fortsätta framåt bara. Jag får väl se min förmåga att vara idiotmagnet som en krydda i vardagen bara ;p

Idag är en sådan dag då jag planerar resten av mitt liv. Funderar över det som har varit, och det som komma skall. Hur vill jag ha det, hur ska det vara. Såna saker. Och jag har ju några punkter att börja med. Det fysiska, givetvis, utbildningen, och att så smått börja ta klivet tillbaka ut i arbetslivet. Andra saker är att rensa i röran här hemma, och göra mig av med en massa skräp som tar upp plats. Det känns faktiskt oerhört viktigt, för det känns som om jag drunknar i prylar här. Behovet av att förenkla och rensa är överhängande.

I dag ska jag börja rensa lite, och att försöka ta en liten promenad, tror jag. Jag hoppas ryggen ska hålla för det. Dessutom ska jag skicka en ansökan på ett jobb vid Uppsala Universitet, som vore helt perfekt för mig, all den stund det är vid samma fakultet som jag studerar vid. Det är förvisso bara ett vikariat från september till februari, men det vore ju en början åtminstone. Dock är väl risken överhängande att det går till någon internt. Men söka kan jag ju alltid göra ändå. Jag ska även registrera mig hos Academic Work, bland annat.

En annan sak jag ska göra är att sluta röka igen. Jag vill inte röka, det är dyrt och luktar fan och inte mår man bra av det, men för att lyckas behöver jag kunna röra på mig. Att vara tvungen att sitta still när man har abstinens är inte att rekommendera. Ytterligare ett skäl till att försöka ta en promenad, så får vi se om ryggen håller.

En annan sak som ska ändras är all tid jag är online. Förvisso har jag ju varit mer eller mindre sängbunden (nåja, soffbunden, snarare) den här sommaren, och har inte haft så mycket annat att göra, men gaaaah! vad utled jag är på hela internet. Bort med det. Inte vara online dagarna i ända bara av gammal vana.

Det är helt enkelt dags för lite nya vanor - eller egentligen att återuppta de vanor jag haft under våren, som så snöpligen avbröts när ryggen kraschade. Back to business again! Og god damn, om inte ryggen nu håller...då blir jag förbannad.