Min äldsta son har skjutit i höjden nåt alldeles kolossalt det senaste året. Han har nästan bokstavligen växt så man hört det knaka. Faktum är att han växt så snabbt att han har rejäla bristningar i huden längst ner i ryggen - det ni! Jag har aldrig sett något liknande. Det ser ut som om jag har piskat honom. Kolla själva:

Hudbristningar till följd av växtspurt.

Nu, vid 14 år, är han 181,5 cm lång. En ståtlig kille, som växt om sin lilla mamma med hela 16,5 cm...:-)

Jag gillar kvinnor. Starka kvinnor. Inte på ett sånt där kärleks-relationssätt alltså, utan som människor. Jag fascineras av kvinnor, kvinnors mentala styrka, kvinnors liv, kvinnors vardag. Kanske ligger det någon form av identifikationsgrej i det där, jag vet inte. Jag har iaf kommit att inse att jag i föredrar kvinnor på många olika sätt.

Jag läser mest kvinnliga författare. Hanne-Vibeke Holst, Torey Hayden, Karin Alvtegen, Herbjørg Wassmo, Toni Morrison, Marianne Fredriksson, Anna Politskovskaia är några av de författare som intagit mina bokhyllor. Inte för att jag medvetet valt kvinnliga författare, det har bara slumpat sig så. Dessutom råkar jag gilla biografier, men även där är det kvinnorna som dominerar. Hilary Rodham Clinton, Amelia Adamo, Jane Fonda, Monica Lewinsky är några exempel.

Musik är också ett område där kvinnor dominerar för mig. Idag vaknade jag och kände för att lyssna på Shania Twain (vilket var vad som utlöste hela tankekedjan och det här blogginlägget). Så nu lyssnar jag på henne, och kan konstatera att när det gäller musik så lyssnar jag ofta bl.a på Pink, Anastasia, Shania Twain, Melody Gardot osv. 

Samma mönster hittar vi i filmer. Det finns en och annan film i min hylla där den starka kvinnan står i centrum, i motsats till det fåniga våpet i högklackat som ofta är en accessoir till actionhjälten (dock ska det ju sägas att det i det sistnämnda fallet blivit något bättre än vad det var på 80-talet). En av mina favoritfilmer är Hålla Andan med Angela Bassett, Loretta Devine, Lela Rochon och Whitney Houston. Den handlar om fyra kvinnor som allihop är singlar på olika sätt, och de relationer de har till män runt dem. Och till sex, inte minst! Äntligen en film där de påtalar hur sex kan upplevas för oss. Där mannen kör sitt race, är jättenöjd med sig själv efteråt, och en annan undrar om han på allvar trodde han gjorde nåt för en. Om män visste hur många gånger vi kvinnor i efterhand beskriver det "like watching paint dry", som Angela Bassett vid ett tillfälle uttrycker det...

Jag menar inte att säga att alla män är kassa i sängen, det är inte det. De är bara så övertygade om sin egen förträfflighet, att de tycks tro att det räcker med den...Now, det vanliga motargumentet från män brukar då vara "Jamen, ni får ju säga vad ni vill ha då!". Grejen är den, att det gör vi. Allt som oftast är vår spontana reaktion i den där situationen att säga "Hey...ta det lite lugnt...vi har hela natten....varför så bråttom?", men när vi inte får någon respons alls ens på det, så har vi ju hunnit tappa intresset när han är klar. Jag är långt från den enda kvinnan som i det läget hellre går och äter en skål flingor och tittar på nyheterna, än att ha sex med den där människan igen.

Sen, när jag nu ändå är inne på ämnet, finns det ju den sorten som överkompenserar åt andra hållet. Som tar sig an hela sexakten som om det vore hans stora projekt att tillfredsställa kvinnan på så många sätt som möjligt under ett och samma ligg. Det är inte heller riktigt bra sådär precis i början. Det kan man ta sen, när man faktiskt är ett par. I början blir det bara fel, tycker jag. Känslolöst och med en förväntning hängande i luften om att vi ska tycka det är det bästa sex vi någonsin haft. Och visst kan det vara bra, det är inte det, det känns bara väldigt kliniskt liksom. Inte någon hit när man precis träffat någon.

Men för att återgå till ursprungsämnet....kvinnor. Jag har alltid varit en sådan sort som haft många manliga vänner och få kvinnliga dito. Men under de senaste 10 åren har det där ändrats allt mer. Jag har fått många kvinnliga vänner under de här åren, och det de alla har gemensamt är att de inte bara är kvinnor, utan exceptionella sådana. De har en sådan otrolig styrka, och att umgås med dem är helt enkelt underbart. Kvinnor har antagit en helt annan roll idag, på något vis. De ställer sig inte längre i skuggan.

Styrkan har alltid funnits där, men idag tycks det ha blivit så att istället för att inte ha något större behov av att hävda sig och bara hålla sig i bakgrunden och bara skaka på huvudet åt männens alla tokigheter, så har vi tagit klivet ut i ljuset och slutat låta männen ta upp all plats där. Kanske tröttnade vi till sist på bara låta männen hållas...Kanske var det mycket det också som hände när hela jämställdhetsdebatten blossade upp. Vi har alltid vetat att vi är bra, att vi kan precis lika bra som vilken man som helst, och även om det inte tycks riktigt ligga i kvinnans natur över lag att behöva hävda sig eller bevisa något, så frångick vi det der bara. Inte för att ett behov av att hävda sig egentligen har dykt upp (i motsats till vad många män tror), utan helt enkelt för att vi tröttnat på trams som att vi skulle vara det svaga könet. Vi vet ju bättre.

Det finns inte mycket "svagt" hos en modern kvinna. Den ensamstående kvinnan kan mycket väl äga sitt eget hus, vara ensamstående mamma samtidigt som hon har ett arbete och kanske även en karriär. Det som dock är en vanlig missuppfattning är att det är något nytt som inträffat, medan kvinnor i själva verket i grund och botten alltid levt så. Det ligger i den kvinnliga naturen att ha många bollar i luften, och den stora skillnaden är ju egentligen bara att vi idag många gånger medvetet väljer bort mannen. Kanske är det det som många män har så svårt för idag. Att vi väljer bort dem, att vi inte behöver dem. Vi behöver inte bli omhändertagna, behöver inte försörjas, behöver inte någon att hålla handen - ja, vi behöver inte ens en man för barnafödandets skull. Kanske är det därför så många män där ute så desperat söker någon att leva tillsammans med, därför att de fortfarande behöver de där sakerna. Kanske är det därför vissa män går från att prata med en människa för första gången till förlovning på bara én vecka (ja, det är ett exempel ur verkligheten, som jag fick höra talas om så sent som igår av min goda vänninna M).

Jag har funderat mycket på min egen situation när det gäller män. Att de tycks ha så otroligt svårt att släppa taget om en när man sagt tack för sig, och inte minst det här lustiga beteendet de får redan i början när man pratar med dem och kanske dejtar en gång eller två. Att de beter sig som om de är centrum i vårt universum. Att de ska skydda en, ta hand om en osv. Som om de är de självklara valet. Om jag fick en krona för varje gång en man betedde sig så, så skulle jag ha varit störtrik vid det här laget. En återkommande kommentar är "Kom inte till mig om det skiter sig!" om man sagt tack och hej till en man, och provar att dejta någon annan. Då blir det liksom lite "say what??" för min del. På nåt sätt tycks de tro att det är just dem jag i första hand skulle vända mig till om jag får problem på något sätt alls. Som om jag inte har vänner som känt mig i åratal som jag i första hand skulle vända mig till, som om jag inte har systrar och bröder som skulle ställa upp för mig, som om jag inte har en extended family att prata med vid behov. Nej, de beter sig som om jag föddes i det ögonblick de dök upp i mitt liv, och de tror sig vara inte bara centrum i mitt universum, utan de tror att jag tycker de är det också. Whoa...goddag, yxskaft, säger jag då.

Det är väl inte att undra på att man blir allt mer avogt inställd till män. De tycks dels vara fast i nån sorts 50-talsbild av kvinnan, och har dels blivit så emotionellt behövande att vi som kvinnor inte har känslan av att det är en vuxen man vi har att göra med, utan ett behövande barn. Vem fan vill dejta ett barn?? Det blir en jävligt skruvad bild för oss att deala med.

Jag funderar också lite över det här uttrycket att män inte kan gå och tugga tuggummi samtidigt. Det uttrycket kan man applicera ett annat uttryck på: Ingen rök utan eld. Kvinnor har i alla tider haft ett flertal "jobb" att ägna sig åt, ett antal bollar i luften hela tiden. Man är kvinna, vänninna, mor, yrkesaktiv, älskarinna, kokerska, trädgårdsarbetare osv. Kvinnor gör helt enkelt en jäkla massa saker samtidigt hela tiden. Män går däremot in i én enda sak hela tiden, och tycks inte ha förmågan att fördela sin uppmärksamhet på samma sätt. Antingen ägnar han sig åt karriären, eller så bygger han något, eller så kan han inte tänka på annat än sex osv. Det ena kan byta ut det andra, men det tycks inte förekomma att han gör alla saker parallellt. Det här tankespåret ledde mig vidare in på det här jag var inne på igår, om mannen som behöver bekräftas som man och att han är älskad genom sexakten. Kanske är det därför vi kvinnor så ofta uppfattar mannen som sexfixerad. Det blir en kombination av att han inte känner sig behövd på något annat område, och sex liksom blir det enda som är kvar, och att män över lag fokuserar på én sak i taget. Så en man som inte gör annat än tjata om sex ständigt och jämt är nog ofta en man som inte känner sig behövd av någon, och där sex är den enda bekräftelse som återstår för att han ska känna sig behövd, älskad och bekräftad. Nu menar jag inte att alla män är sådana, men jag kan utan problem dra fram ett antal namn ur min egen bekantskapskrets där det är en adekvat beskrivning.

Jag undrar vart allt det här kommer sluta. Vad den fortsatta utvecklingen blir. Kvinnors liv och leverne har ändrats så oerhört numera, och mannen har för många av oss blivit en överflödig accessoir, som är mer till frustration än glädje för oss. Jag undrar vilka förändringar männen kommer genomgå under åren som kommer...för vi kvinnor lär garanterat inte återgå till det som har varit. Det kommer vara nödvändigt för män att också ändras som män om den här klyftan mellan män och kvinnor ska kunna stängas igen, istället för att bara bli större. Kanske kommer det en dag då även en som jag kommer känna att det här med en relation kan vara trevligt, istället för som idag, då jag bara upplever hela konseptet med en man som att ha en klamp om foten. För i dagsläget kan jag inte se att fördelarna med att ha en pojkvän skulle väga tyngre än nackdelarna. Not even close.

Och de få saker man som kvinna ibland kan sakna, som ett hastigt uppblossande behov av att hålla handen en stund, kanske kramas lite, några kyssar, och kanske lite sex...det har vi ju inga svårigheter att få. Det finns en uppsjö av emotionellt behövande män där ute, som till envar tid är beredda att ge oss det där. Fast problemet med det hela är ju att vi inte har behov av det hela tiden, bara nu och då, vilket leder till att den man som blivit utvald, som vi faktiskt tar en kopp kaffe med eller går på en date med, oftast reagerar med att bli smått hysterisk över att vi inte genast vill leva tillsammans. Problemet med stalkers har blivit så stort för många av oss, så vi avstår istället helt och hållet från de där sakerna, eftersom männen tenderar att gå fullständigt från konsepterna bara man säger hej. Att de tror sig vara centrum i universum bara för att vi var villiga att gå på en dejt eller två. De dödar det lilla intresse vi hade från början på effektivast tänkbara sätt.

Jag har varit på ett fåtal dejter under dessa två år jag varit singel, och ingen av dem har kunnat släppa taget om mig efteråt. Några har tiggt och bett om mig uppmärksamhet efter att jag avböjt att träffas igen, några har blivit regelrätta stalkers. Och allting sammantaget gör ju bara att jag inte alls vill träffa någon igen. Det finns helt enkelt inga som helst fördelar med det hela för mig. Nej, tacka vet jag mina kvinnliga vänner. Det är dem jag vänder mig till i första hand när jag har det jobbigt, därför att de inte agerar som om det är just dem jag behöver i mitt liv. Som om de blir centrum i mitt universum och de ska skydda mig när saker går snett. De lyssnar förutsättningslöst, bollar tankar och idéer, och förutsätter aldrig, aldrig att jag kommit till dem för att de är starkare än mig och jag behöver deras beskydd. De är mina jämlikar även då, de ställer sig bakom mig som ett säkerhetsnät jag kan landa i, samtidigt som de är en del av mig. Och de gör det utan att ha ett "lilla gumman"-beteende gentemot mig. En kvinna kommer alltid att påtala den styrka jag har, kommer alltid hjälpa mig hitta nya tankesätt för att deala med problem som uppstår utan att försöka hålla om mig och skydda mig från världen utanför, som en man gör. En man tycks konsekvent vilja vara sin kvinnas trygghet i livet, medan vi kvinnor konsekvent är varandras trygghet. Vi är ett nätverk, där vi alla utgör en lika stark länk i kedjan.

Tänk om män kunde förstå det där. Förstå att såna som jag och mina vänner inte behöver deras beskydd, lika lite som vi behöver deras påträngande emotionella behövande. Tänk om de också kunde vara en länk i samma kedja, en maska i samma skyddsnät. Tänk om de också kunde vara lyckliga med sig själva och på egen hand. Tänk om också de kunde komma dithän att de väljer en partner därför att de vill vara tillsammans med just den människan, inte för att de behöver det. Såna män skulle kunna vara interessanta för mig.

Långt blev det, och det är väl hög tid att sätta punkt för det här inlägget. Men innan jag gör det, så ska jag lämna er med årets mest använda kommentar från män till mig. Alltid när jag säger att mina barn är hemma, eller att jag får besök eller ska åka bort själv, så får jag kommentaren: "Så bra! Då slipper du vara ensam!". För mig är det årets höjdpunkt av goddag yxskaft-kommentarer. Slippa vara ensam? Varför i herrans namn skulle det vara något negativt att vara ensam? Man känner mig oerhört dåligt om man kläcker ur sig något sådant. Och applicerar sina egna känslor på mig, dessutom. Under de två år jag varit ensamstående och ensam hemma, så har jag aldrig någonsin känt mig ensam, i betydelsen allena och övergiven. Never ever. Och när jag varit i en relation, så har jag ofta skickat iväg karlen på egna äventyr så ofta jag har kunnat, just för att få vara i fred.

För mig är ensamhet något fint. Ett tillfälle att enbart ägna mig åt sådant jag tycker om, utan att behöva ta hänsyn till någon annan. För mig är ensamhet ett tillfälle att njuta av att vara själv. I love it. Så att frånvaron av en man skulle innebära någon form av ensamhetskänsla för mig, och att jag skulle "kompensera" med umgänge med mina barn och/eller vänner, är bland det mest befängda jag får höra. Jag är inte ensam på det sättet. Jag är lycklig. Att andra önskar mig att jag ska slippa vara ensam, blir för mig som att säga "jag hoppas du slipper vara lycklig". Det får mig bara att tycka synd om dem, som uppenbarligen inte själva kan vara lyckliga på egen hand. Det känns lite tragiskt, faktiskt...

Lördag kväll. Lugnt och skönt. Har tittat på film, ätit hamburgare, stickat, fixat lite i min budoir (mycket fancy ord för min heller stökiga sängkammare, eller hur ;p) och gjort en fransk manikyr. En underbar kväll :-D

Fransk manikyr.

Koftan börjar arta sig.

Snart sängdags. Ska sticka nåt varv till och göra slut på min cider, sen tänker jag krypa i säng i sällskap med Albert Collins. Han var en av världens bästa bluesgitarrister, och inatt kommer jag somna till en av mina favoritskivor; Frostbite :-)