Så har exet varit här och hämtat dottern. Jag har just haft min första helg som bara helgförälder åt henne. Känns mycket märkligt. Inte ledsamt, bara märkligt. Men tids nog kommer väl även sorgen över att se dottern så sällan.

Nu är jag i praktiken bara en fjärdedels förälder. Båda de äldsta bor i huvudsak hos sina pappor, och den yngsta på halvtid hos mig och på halvtid hos sin pappa. Weird. Det är en ny epok, helt enkelt. Ett nytt kapitel. Ett kapitel där jag kommer ha ovant lugnt hemma, med bara treåringen hemma två veckor i stöten, och de stora barnen på helger och lov.

För mig som mamma är det inga konstigheter att göra på det här sättet, men jag kan tänka mig att det för omvärlden kommer se konstigt ut. En mamma som bara är helgförälder? Hujedamig, så kan man väl inte göra? Men jodå, det kan man visst. Hur mycket mamma jag än är, så går barnens ve, väl och vilja före mina egna känslor.

Den äldsta fick ha kvar sitt huvudsakliga boende hos sin pappa den gången vi separerade. Han var då 4 år och en väldigt känslig sort (det kan han fortfarande vara, även om han vuxit av sig det mesta nu), och att rycka upp honom från det hem han hade haft hela sitt liv, sin underbara dagmamma osv bara för att jag skulle tillfredsställa mina egna känslor och önskningar var aldrig aktuellt.

Och nu är det dotterns tur att ha sitt huvudsakliga boende hos sin pappa, nu när hon ska börja skolan. Hon har själv fått vara aktivt delaktig i beslutsfattandet kring vart hon ville gå i skola, och har självmant valt att gå i skola i Stockholm, där pappan bor. Hon må vara bara 5, snart 6 år, men hon har fullständigt klart för sig vad hon vill och inte vill, och hade jag satt mig på tvären och vägrat henne rätten att försöka bo hos pappa och gå i skola där, så skulle hon aldrig förlåta mig. Hon är sin mor upp i dagen, och jag minns mycket väl den åldern. Dessutom är det inte längre dit än tillbaka, och hon vet att hon har möjlighet att ändra sig ifall det inte känns bra.

Själv försöker jag se det hela positivt. Det är definitivt lättare med ett än två barn hemma, både vad gäller logistik och den allmänna atmosfären (med tanke på deras totalt olika personligheter och deras förmåga att ryka ihop ständigt och jämt). Det kanske rent av kan vara bra för dem att slippa de ständiga konflikterna sinsemellan.

Och för mig personligen blir det ju än mera tid att ägna åt studier, träning eller vad jag nu vill ägna mig åt. Som sagt, jag försöker se det positivt. Saker och ting blir så mycket lättare då.

Så. Ett nytt kapitel i livet har inletts. Ett barn på halvtid bara. Oj, vad märkligt. Det var ju några år sedan senast jag var ens i närheten av att leva på det sättet. Lustigt nog är min spontana reaktion just nu att vilja ta itu med den där uppröjningen här hemma på allvar, att få rensat och börja om även på den punkten. Minstingen fyller fyra om några månader, och bebisåren är definitivt förbi. Nu följer ett par år av den här lösningen, innan vi ställs inför nästa val - vart vill minstingen gå i skola? Kanske vill även han gå i samma skola som sin syster, och jag övergår till att enbart vara helgförälder? Det får tiden utvisa. Men jag tänker tanken, givetvis. Inte med sorg, bara som ett konstaterande om att det även kan bli så.

Det heter ju att man ska vara snäll. Det har väl de flesta av oss fått höra vid något tillfälle i livet, både män och kvinnor, skulle jag tro.

Jag brukar vara snäll. Det är rent av en av de saker jag är känd för att vara. Ni som läser min blogg kan väl dock från gång till annan misstänka att jag inte alltid är så snäll, och att jag ibland kan ha ganska starka åsikter om vissa saker. Men annars är jag faktiskt för det mesta känd för att vara snäll.

En diskussion nyligen som avhandlade huruvida det är okej eller inte att tilltala en vuxen kvinna med benämningen "tös" har dröjt sig kvar i mitt huvud. Vi var ett antal människor involverade i diskussionen, där jag var den enda kvinnan (undantaget en kort kommentar från en annan kvinna, som stödde det jag sa), medan resterande var män.

Jag ansåg att man aldrig ska benämna en kvinna "tös" t.ex på arbetsplatsen, såvida man inte gör det i generella termer och omfattar alla, exempelvis genom att säga "God morgon, töser och pågar!". I ett redaktionsmöte är det dock aldrig okej att t.ex säga "...och du, tösen, kan väl..." när uppdrag fördelas. Det blir då en titulering av mig som person, som fråntar mig alla kunskaper och erfarenheter jag samlat på mig sedan jag de facto var en tös - något jag inte varit på över 20 år.

Det intressanta är att de män som mest envetet hävdade sin rätt att kalla kvinnor "töser" var män i min ålder och äldre, med hänvisningen att det är ett tillmäle av kärleksfull karaktär. Fundera lite på den. Här sitter det alltså ett antal män, varav några i rätt höga positioner (en är t.ex redaktör för en av Sveriges största och mest seriösa tidningar) och på allvar hävdar sin rätt att kärleksfullt kalla en kvinnlig medarbetare "tös". Sånt är lite skrämmande. I synnerhet som det inte tycks existera något liknande beteende gentemot männen på arbetsplatserna. Den enda som möjligtvis ska ge en kvinna kärleksfulla tillmälen på det sättet är hennes pojkvän - aldrig hennes chef eller medarbetare, eller andra män som inte har en intim relation med henne.

Ju äldre jag blir, desto mer påtagligt blir det här beteendet där vi kvinnor konsekvent behandlas på ett sätt som försvaras med att man avser det vara en benämning i positiv bemärkelse. Och inte bara det - att man som kvinna upplever det vara förnedrande ignoreras fullständigt, och man hävdar att det inte är förnedrande eftersom man inte avsett det på det sättet.

Frågan är då - vem har tolkningsföreträde? Den som upplever tillmälet som något negativt, eller den som använder tillmälet? Jämför med användandet av ordet "nigger" t.ex

Personligen uppskattar jag inte ens att kallas "tös" av den jag är tillsammans med annat än i undantagsfall, något som är direkt relaterat till min ålder. Antal gånger jag accepterar att bli omnämnd som "tös" idag är avsevärt mycket lägre än det var för 10 eller 20 år sedan, just för att ju längre jag kommer ifrån den punkt då jag de facto var en tös (ung, oerfaren flicka), desto mindre kan jag relatera mig själv till ett sådant tillmäle. Idag kan jag det inte alls.

Jag tror att det många glömmer bort är att vad du säger om andra säger mest om dig själv. Oavsett vilket skäl och i vilket sammanhang en man kallar mig "tös", så gör jag per automatik en värdering av honom både som människa rent generellt och utifrån den relation vi har till varandra. En man som i ett yrkesmässigt sammanhang kallar mig "tös" t.ex tappar jag omedelbart all respekt för, eftersom han då lagt sig på en nivå i förhållande till mig som inte är i första hand yrkesmässigt relaterat. Om en manlig vän jag inte skulle kalla min allra närmaste vän kallar mig "tös" (eller liknande), så kommer han aldrig få mitt fulla förtroende. Och eftersom jag även på en personlig nivå inte uppskattar att kallas så, så ger det inte heller min pojkvän några pluspoäng.

För män generellt tycks det vara en självklarhet att använda dessa benämningar på oss kvinnor. Det är förvånansvärt sällan en man i något sammanhang beskriver en kvinna som smart, kunnig, skärpt - och enbart det. De beskrivningar som oftast ges är saker som beskriver vårt utseende och saker som att man är snäll, duktig på matlagning eller andra sysslor som rent historiskt ansetts vara kvinnogöra, medan saker som beskriver t.ex vårt yrkesmässiga kunnande hakas på som en förstärkning. Vi beskrivs helt enkelt för det mesta fortfarande utifrån en modell där kvinnan är i första hand snäll och vacker. Männen beskrivs däremot tvärt om. Både kvinnor och män vill i första hand beskriva en mans kompetens, och sedan förstärka det med uttalanden som att han t.ex är snygg.

Som kvinna idag kan det här vara nog så frustrerande. I synnerhet om man är en ambitiös kvinna som i första hand vill bli bedömd utifrån sin kompetens, och inte utifrån hur stora bröst jag har eller vad jag väger, om jag är söt, snygg eller ful osv. Visst uppskattar jag att få höra att jag är snygg också, men om jag var fluga på väggen och hörde en man omtala mig så här: "Hon är jättesnygg! Ja, och så är hon smart också.", så skulle min spontana reaktion vara att vilja ge honom en dagsedel. Bedöm mig i första hand utifrån min kompetens, och i andra hand utifrån mitt utseende, inte tvärt om.

Jag har aldrig kallat mig själv feminist, och gör det inte heller nu, eftersom också det är ett tillmäle som har negativa förtecken. Däremot vill jag så absolut hävda min rätt att påpeka vad vi kvinnor ofta möter när vi har att göra med män, oavsett sammanhang, och att det inte alltid ger ett positivt intryck när män behandlar oss på det här sättet. Förmodligen ligger en del av svaret på den ändring som skett i datingträsket här också. Kvinnor i min ålder tenderar över lag att se män i vår ålder och äldre som desperata, vilket till stor del hänger ihop med hur de behandlar oss. Återigen - det man säger om andra säger mest om en själv. Om en man behandlar mig som om jag vore en kärlekskrank 14-åring, så är det också den bedömning jag gör av honom. Och en man som uppvaktar en 36-årig kvinna som om han vore en kärlekskrank 14-åring kommer inte ha särskilt stora framgångar.

Det lockar inte att en man säger att han vill ha någon att hålla handen, någon att mysa med, någon att dela säng och boende med. För det han säger då är att han värderar mig enbart utifrån de sakerna. Jag tror många män skulle vinna mycket på att istället säga att de söker någon som är smart, kompetent, engagerad i olika frågor osv, och inte fokusera på just hålla handen-biten. En vuxen kvinna som jag, som har ett antal förhållanden, barn, karriärer etc bakom sig är inte intresserad av att bara hålla handen. Så du som är man och ute i datingträsket - testa att bemöta kvinnorna som om du söker efter din bästa kompis.

Det är helt okej att säga att man vill hålla handen och mysa också, men reducera henne inte enbart till ett hålla-handen-objekt. Intressera dig för hennes liv, yrke, vänner, tankar och drömmar också, för ju mer kärlekskrank du verkar vara, desto mindre intressant kommer du vara. En man som framstår som enbart kärlekskrank och bara pratar om henne utifrån sina egna drömmar om en kärleksrelation kommer framstå som egoistisk och ointresserad av henne som person. Det är inte attraktivt.

Nå, ett litet sidospår där om dating (igen). Låt oss återgå till där jag började - hur kvinnor rent generellt blir bemötta av män. Jämställdhetsdebatten har ju till stor del kommit att handla om lika lön för lika arbete, och att vi kvinnor oftast bedöms utifrån vårt utseende och de för all del positiva särdrag som alltid ansetts vara typiskt kvinnliga, som t.ex att vara snäll. Now, att bedömas utifrån huruvida man är snäll eller ej är inte negativt per se, det säger jag inte, men när det föreligger en tydlig differens mellan kvinnor och män och hur man bedöms beroende på om man har kuk eller bröst, så kan det vara läge att tänka till lite.

Exempelvis: Vilket intryck får du av den kvinnliga chefen som beskrivs som snäll? Hurdan tror du hon är som chef? Håll kvar den tanken. Föreställ dig sedan en manlig chef som omtalas som snäll. Hurdan tror du han är?

Det vi pratar om här är de grundläggande, instinktiva bedömningar vi gör av andra människor utifrån det ena ordet "snäll" och att veta vilket kön de har, och enbart det. Och jag kan slå vad om att de flesta av er som hör en kvinnlig chef omtalas som snäll instinktivt ser för er någon med en moderlig ådra, som tar hand om sina anställda, som har förståelse för att man kanske har sjuka barn och/eller som man kan prata med på en lite mer personlig nivå och förvänta sig förståelse. Och jag kan slå vad om att de flesta av er såg för er en liknande bild av den manliga chefen MEN att ni även instinktivt tog med hans kompetens som chef i bilden, och automatiskt räknade in hans förväntningar på dig som anställd. Gjorde ni det med kvinnan? Fundera på det.

Det här är också ett problem för oss kvinnor. Om man som kvinna bedöms som snäll och kanske också anses ha ett tilltalande yttre, så är det som om ens kunnande och yrkesmässiga kompetens försvinner, och man reduceras till en medkännande varelse och inget mer. Det lustiga (nåja) är att de kvinnor som inte bedöms som snälla, vare sig det är Liza Marklund eller Antonia Ax:son Johnsson, framställs som raka motsatsen. Fortfarande är det en subjektiv bedömning utifrån hennes kvinnlighet som är den som i första hand nämns, och den generella bilden är att detta är en benhård och känslolös kvinna. Något mellanläge tycks inte finnas. Till och med Antonia Ax:son Johnsons äkta make har omtalat deras personliga relation som "ett ständigt pågående styrelsesammanträde", vilket ytterligare förstärker bilden av den känslokalla kvinnan. Antonia är yrkesmässigt mycket skicklig och kompetent, ergo kan hon inte ha några känslor alls. Men varför skulle hon inte kunna det, när en man kan det?

En kvinna kan vara antingen medkännande eller känslokall, inte något däremellan. Och det beror just på den grundläggande värderingen om kvinnan som en snäll och medkännande varelse som hyser omtanke och omvårdnad om andra. En kvinna som i egenskap av chef inte har en känslomässigt baserad framtoning gentemot sina medarbetare klassas per automatik som kall och hård, medan en man som inte heller har en känslomässigt baserad framtoning gentemot sina medarbetare inte klassas som kall och hård utifrån samma underlag. I mannens fall gör man inte den bedömningen utifrån hans yrkesliv, man gör det utifrån hans privata liv, hans person. I kvinnans fall gör man bedömningen utifrån hennes yrkesliv, utan att ens fråga hurdan hon är som privatperson.

Vi är alla omgivna av fördomar på olika sätt, som påverkar oss i större eller mindre grad. Vid den här punkten i livet är det dessa små, men ack så märkbara fördomar som påverkar mig mest. Små saker som till synes är oskyldiga, men som har väldigt stor effekt både på mig som person och mig i förhållande till andra människor. Som kvinna bedöms jag automatiskt utifrån en stereotyp kvinnobild, där jag har att välja mellan att bedömas som antingen söt och snäll, eller en kall cyniker. Vill jag uppfattas av min omvärld som något däremellan, så är jag tvungen att aktivt jobba för att inte uppfattas som enbart känslosam eller känslokall. Jag har inte den förmån män har, att automatiskt kunna vara båda delar eller något däremellan.

För mig som ambitiös kvinna i yrkeslivet måste jag inte bara arbeta hårdare än en man för att bevisa min kompetens, utan jag måste också hitta ett sätt att göra det på som gör att jag inte uppfattas som en känslokall ragata - för jag vill faktiskt inte uppfattas så. Säg mig någon - hur gör man det? När de enda tillgängliga fack som finns för en ambitiös kvinna på arbetsmarknaden är två ytterligheter, och där jag varken vill eller kan uppfattas som någondera? Att lyckas med den saken är minst sagt ett komplext projekt, jag lovar er.

En sak är iaf säker - jag är trött på att vara snäll och acceptera att bli behandlad som en söt flicka av män generellt. Numera biter jag ifrån när jag omtalas som något annat än det jag är, hur kärleksfullt det än var avsett att vara. Jag tar mig rätten att ha tolkningsföreträde på vad som är okej eller inte okej att kalla mig, och jag kommer hädanefter att kräva att bli respekterad på den punkten av alla män, oavsett vilken relation vi har till varandra. Och måste jag välja mellan ytterligheterna, så föredrar jag faktiskt att klassas som känslokall istället för ett läspande våp.

Tänk dig att ditt allra största intresse är bilar...

Tänk dig att du ägnar all din tid åt bilar, i synnerhet en viss favoritmodell...

Tänk dig att du läser allt om bilar, kan allt om alla i branschen, och din största dröm vore att tillsammans med alla dina bilintresserade vänner få träffa alla de coolaste människorna som håller på med byggande av bilar, styling - rubbet. Alla de här man ser på Discovery och MTV, som gör de superhäftigaste bilarna...

Tänk dig att du tillsammans med en av dina bästa vänner kommer på idén att göra en sjuhelsikes bilbyggarträff där du samlar alla de där superkända, superduktiga människorna som du annars i bara läser om eller ser på tv. Och att alla kommer...

Tänk dig fyra dagar i en jättehall tillsammans med alla dessa människor, där ni bygger, stylar, köper, säljer, fixar, donar och grejar...

Tänk dig att din kompis bygger en egen bil under de dagarna, precis en sån som du gillar mest, och att den till och med är lackerad i din favoritfärg...

Tänk dig sen, att efter att de fyra dagarna så får du den bilen av din vän. Och du får den tillsammans med ett blogginlägg som visar vad bilen varit med om under de fyra dagarna din kompis byggde den...

Tänk dig att inlägget är fylld till bredden med foton på alla häftiga händelser som varit de dagarna, och där din bil är med på varenda bild. Alla föreläsningar, shower - allt har den varit en del av...

Tänk dig att inlägget också är fullt av bilder på varenda en av alla de där coola, duktiga människorna du alltid har beundrat, samt alla dina bästa vänner, och att varenda bild visar att var och en av dem har monterat eller stylat en del av den bilen...

Vore inte det coolt?

Om du tycker det vore häftigt, då kanske du förstår att för oss som stickar, så är det här samma sak. Wow.

Trodde ni att jag sov sött nu? Jo, tjena. Nej, uppenbarligen ska jag vara lika sömnlös inatt igen. Tredje natten på raken. Nu har jag sovit sammanlagt 8 timmar sen i...hm...torsdags morse? Jo, så blir det.

Ska vi se...jag sov nästan 6 timmar i fredags förmiddag, en timme på morgonen lördag, och nästan en timme på eftermiddagen. Det är i underkant av 8 timmars sömn på de senaste 64 timmarna. Hm. Lite dåligt med sömn, det, även för mig.

Men vet ni vad det jävliga är?

Just nu är jag inte trött alls. Och om ca 6 timmar kommer mina barn kliva upp.

Fan.