Så här kan man också roa sig, när ens mamma är trött bortom allt förnuft och inte orkar bråka alltför mycket:

Och det där är bara ungefär en tredjedel av allt lego...resten låg utspritt i hallen och köket...

Se där ja, då har man fått vila en timme. Saker och ting känns genast lite bättre. Jag klarar rent av av att äta lite. Fast bara toast (med bara lite smör, och absolut inget pålägg), apelsin och kaffe. Nu och då lite nudlar. Nåt annat får jag inte i mig nu för tiden.

Vetisjutton vad det beror på egentligen. Det var liksom inget medvetet val. "Nu ska jag leva på toast, apelsin och kaffe!". Hmm...nepp, jag har inget minne av att ha tänkt så. Det bara blev. Ungefär som den här hastigt påkomna sömnlösheten jag har drabbats av bara blev, även det av okänd anledning.

Det enda jag kan komma på som jag har gjort annorlunda på sistone, är att jag är mycket mindre online än jag normalt brukar vara. Det är i princip bara här i bloggen jag kikar in, med undantag av ett och annat samtal med min yngre syster på msn. Ja, och pojkvännen då, när jag känner att jag inte kan undvika honom längre.

Jag ids inte ens gå in på Facebook längre. Tidigare har den sidan alltid legat uppe och jag har kikat in nu och då. Nu har jag inte ens knappat in den sidan, än mindre loggat in där för att kolla vad folk har för sig, på flera dagar. Och mitt Netlog-konto har jag tagit bort helt och hållet för ett tag sedan. Orkade aldrig kliva in där ändå. Och på min msn har jag allt oftare stått som "visa offline", för att på sistone övergå till att helt enkelt strunta i att logga in där med.

Kanske har jag helt enkelt blivit internet-trött bara. Lite är det nog så. Men mest är det nog att jag är så trött på män som jagar en. Det känns lite som att oavsett vart man vänder sig i internetosfären så är det hela en gigantisk köttmarknad. Jag tror att den enda site jag aldrig utsatts för raggningsförsök på, är ravelry.com, som är en renodlad site för stickning och sånt. Fast när jag tänker efter...även där finns det någon som skulle kunna tänka sig att träffa mig. En ensamstående läkare. Fast han var så diskret, så det upplevdes aldrig som jobbigt. Det var liksom aldrig nån sån där "Hej! Ska vi knulla?"-grej, eller "Hej! När ska vi flytta ihop?"-grej. Fast jag var ju vrång ändå förstås, och någon träff blev det aldrig.

Jag vill inte bli raggad på. Jag tycker inte om det. Och inte tycker jag om att dejta heller. Okej, Peter var faktiskt ett undantag på den punkten, men i övrigt har hela dejtinggrejen bara varit katastrofal. Känner definitivt inte att jag vill upprepa det där igen. Åtminstone inte på länge. Och den dagen det eventuellt kan bli aktuellt, så vill jag nog helst undvika alla klassiska dejter. Ni vet, bio, middag och tända ljus och hela den där grejen. Nej, då skulle jag nog hellre vilja...hm...tja, köra lite paintball kanske? Det skulle nog kunna bli en kul date. 

Det är rätt skönt att inte vara online hela tiden, att inte konstant bevaka sin omvärld. Istället researchar jag lite på intressanta grejer nu och då, och bloggar lite bara. Känns lagomt. Spelar lite musik på Spotify. Har trillat in i ett Abba-skov och spelar en massa låtar jag inte hört på åratal. Nu och då kör jag även de som varit mest populära på sistone, men mest är det låtar som "When I kissed the teacher" och "One of us is lonely" och så, som jag inte tror jag spelat sedan någon gång på 80-talet.

En gång i tiden irc'ade jag också. Hängde på lite olika chattar runt omkring i cybervärlden. Var op på flera av dem också. Fick ofta frågan om jag ville vara op eftersom jag bara var allmänt trevlig, aldrig sökte något, och alltid försökte hjälpa dem som var nya och inte hade riktigt pejl på netiketten i såna sammanhang. Dessutom använde jag alltid mitt eget namn som mitt nick, och eftersom det börjar på A, så låg jag ju bland de översta i listan bland de som var online. Jag blev tjejernas first line of defense.

Klassikern är ju (eller var då åtminstone) frasen "Någon som vill?". Sen fanns det de som gick direkt privat och började bete sig som om varenda tjej var fritt vilt och ett potentiellt ligg. Och de som dök upp och kallade sig saker som "Michelle 69" och sånt ska vi inte ens prata om. Ju tjejigare namn, och en nuffra efter som var antingen "69" eller åtminstone innehöll talet "6" var oftast en karl som försökte jävlas med killarna online. Och det var hela tiden sex, sex, sex det tjatades om. Oavsett om chatten ifråga var en helt vanlig snacka-skit-chat, så var det lik förbannat alltid ett gäng som hysteriskt försökte ragga den vägen, och som gjorde det genom att bete sig som svin.

Jag har inte tal på hur många jag kickade, bannade, kickbannade osv under de där åren. Alla som gick privat i stort sett direkt plockade ju oftast mig först, så många kunde jag skyffla undan innan de verbalt antastade de andra tjejerna. Andra gånger fick tjejerna (eller killarna, när de behövde op-hjälp) säga till mig privat eller i kanalen, så kunde jag plocka bort drägget. Var det hela någorlunda oskyldigt och det uppenbarligen var någon som helt enkelt inte hade koll på netiketten, så fick de en varning bara och en förklaring om hur man beter sig. Framhärdade de, så blev det en temporär kick, typ en timme eller två. Och de som uteslutande betedde sig illa fick jag helt enkelt sätta en ban på ip-numren på, så att de inte kunde komma in alls förrän jag släppte det, eller de ändrade sitt ip (på den tiden var det oftast överkurs för de flesta att ändra sitt ip, så det räckte oftast med en ban på det).

Jag hade en aplång lista med highlights, minns jag. Jag var alltid online på den tiden, men oftast rullade irc'en i bakgrunden medan jag jobbade med annat, och jag stod som idle. Så för att ha koll på vad som hände, så hade jag highlights på vissa ord. Mitt namn, givetvis, ifall någon försökte påkalla min uppmärksamhet, men också alla tänkbara fula ord och så. Då blinkade det hejvilt hos mig, och man fick kliva in och kolla vad som stod på. Kanske kolla loggarna lite (de privata kunde vi inte se, men den publika chatten loggades alltid, samt våra egna privata samtal med dem vi kickade och bannade när vi gav ut varningar) innan jag beslöt om lämplig åtgärd.

Till sist tröttnade jag. Efter år av verbala antastningar både riktade mot mig själv och mot tjejerna som var online, så slutade jag till sist. Sa ifrån mig alla op-åtaganden, stängde ner irc'en och har sedan dess aldrig startat upp den igen. Det är många år sedan nu, men jag saknar det inte. Har inte ens programmet på någon av mina datorer längre. Kan inte tänka mig att jag någonsin kommer lägga in det igen heller. Det är bara ytterligare ett sätt att bli jagad på. Jag orkar inte med det längre. Orkar inte ens med det fåtal som är trevliga och kanske bara vill vara vänner. Därför att jag inte vet på förhand vad det där "hej"-et de skickar kommer dölja. Så jag har väl till sist, efter alla dessa år, kommit att iaktta en nolltolerans på det där området.

Jag vet att det finns de som tycker det bara är att ignorera de som beter sig som skitstövlar på nätet, eller att man ska ta det som en komplimang att det finns de som är intresserade. De vet inte vad de pratar om. De har ingen som helst uppfattning om hur det kan vara, hur det är, för de flesta tjejer online. De har inte sett det jag har sett. Har inte varit med lika länge. Online har jag varit högvilt i närmare 12 år nu. Det är rätt länge att behöva utstå skit från karlar som tror de är guds gåva till kvinnan, och att enda anledningen till att man är online är att man längtar efter just deras kuk. Ni kan inte ens börja föreställa er hur många tusen sådana "förfrågningar" jag har fått genom åren. Inte att undra på att man är desillusionerad när det gäller män. Dels alla de erfarenheterna, dels farsgubben och hans jävla beteende, ett par olyckliga och kraschade äktenskap...det är ju för fan ett mirakel att jag dejtat någon över huvud taget sedan senaste skilsmässan.

Jag har ju aldrig varit tvåsamhetstypen, aldrig direkt längtat efter ett sånt där happily ever after. Antagligen för att jag aldrig haft behov av en partner för att känna mig komplett som människa. Men självklart, skulle rätt person plötsligt korsa min väg, så är jag ju inte mer än människa, jag heller. Det är bara det att jag aldrig letat efter just honom. Jag har aldrig sökt efter just honom, eller ens längtat efter det. För mig är de delarna av livet en bonus. Grädde på moset. Händer det, så händer det. Skulle det inte hända, så kommer jag vara lycklig och ha ett bra liv ändå. Jag hoppas bara att om han finns där ute, så försöker han inte kontakta mig via internet. Då kommer han inte ha en chans. Aldrig mer att jag accepterar en date av någon okänd via nätet.

Varför ska man behöva få en sån förbenad huvudvärk bara för att man inte sovit? Jag ser inte riktigt poängen med det, faktiskt. Bara så ni vet.

Jag är inte så farligt trött (än), känner mig mest bara matt och så svider det i ögonen. Och stubinen är ju inte så himla lång just nu då. Men frånsett det, så är det hela faktiskt överkomligt. Undantaget huvudvärken.

Som tur är börjar minstingen se en smula trött ut också, så jag hoppas kunna vältra omkull både honom och mig i soffan om en stund, och kanske sova lite. Förhoppningsvis kan skallebanken försvinna sen.

Under tiden jag väntar på att vi ska försöka vila, så gör jag faktiskt ingenting. Jo, jag dricker kaffe. Vilket just nu räknas som OS-gren, med tanke på hur matt jag är ;p

Jag hade tänkt att vi skulle ha varit ute en hel del idag, men det ser lite dåligt ut på den punkten just nu...Vädret är bra, och solen skiner, men det var ju det där med orken då. Fast det kanske artar sig på den punkten efter lite vila.

Jag måste även plocka ur vitrinskåpet och hitta nya ställen för allt som står i det, eftersom det ska få flytta hem till exet och hans sambo i morgon. Hurra för det! Skåpet var egentligen exets från början, och jag har aldrig riktigt gillat det. Praktiskt på sitt vis, men det har ändå aldrig riktigt känts som nåt jag skulle köpa, om ni förstår hur jag menar. Och det ska bli riktigt skönt att bli av med en stor möbel, med tanke på hur trångt vi har det.

En annan sak jag behöver göra är att sortera upp lite leksaker åt dottern. Som jag berättat tidigare, så har vi ofantliga mängder sådant och en utrensning är verkligen på sin plats. Hos exet har inte barnen (våra barn) så himla mycket egna grejer, utan det mesta är hans sambos dotters, och hon är tydligen väldigt "protective" och gillar inte riktigt att dela med sig. Alltså ska jag sortera ut en del av det som finns här som de kan ta dit, och så får jag rensat lite på kuppen. För inte att tala om behovet av att slänga gamla trasiga leksaker. Jag ska ta itu med det också.

Det är rent ofantligt så mycket grejer det blir efter tre ungar. Jag ger mig tusan på att det finns en hel flyttkartong med skräpleksaker från McDonalds t.ex För inte att tala om att jag här om dagen hittade bebisleksaker...efter min äldsta son! För bövelen, han är 14 nu! Kan ju kanske vara läge att slänga de där ;) Men vi har en hel del bra grejer också, som Brio-tågbanan, legot och såna saker. Dockhusen blir givetvis kvar, fast där skulle jag behöva sätta mig en kväll och laga dockmöbler, för de börjar bli en smula slitna och trasiga nu. Minstingen är inte så himla försiktig med leksakerna att det gör något, tyvärr, i motsats till sina äldre syskon som alltid varit skötsamma på den punkten.

Jag har fortfarande ett oerhört stort behov av att rensa. I sanningens namn har jag inte rensat så mycket än iofs, utan det lilla jag har gjort har ju mest varit att flytta runt på möblerna. Men rensas ska det. Jag behöver luft, behöver kunna andas igen. Och allt plotter och alla färger får mig att känna ett behov av enkelhet och ljusa toner. Fast ändå inte...jag börjar bli sugen på röda och svarta bokhyllor på Ikea igen, precis som jag var inne på förra vintern. Har även spanat in ett enkelt vardagsrumsbord till det mycket trevliga priset 199kr hos Ikea. Snyggt är det nu inte, men ändå betydligt vackrare än det jag har. Dessutom brukar grejerna i Lack-serien väga strunt och ingenting, vilket definitivt är en fördel när man måste möblera om varenda gång man ska städa, för att kunna komma åt alla skrymslen.

Lack Soffbord.

Ikea har även billigt tyg på metervara. T.ex enfärgat bomullstyg för 19 kr/m. Helt klart överkomligt. Kanske två röda och två svarta längder? Eftersom det blir vitt bord och jag har en bunt vita bokhyllor, så vill jag inte ha ljusa/vita gardiner också.  8 meter tyg går ju dessutom inte loss på mer än lite drygt 150 kr. Skulle rent av kunna kosta på någon meter extra av varje, till de stora kuddarna som ska vara i soffan. Sen behöver jag strängt taget bara ett svart overkast till soffan, som ju egentligen är en säng.

Mjo, man kanske skulle kosta på några ören på hemmet i slutet på månaden...400 spänn för ett fräscht bord och nya gardiner kan man väl kanske avvara. Och sen rensa ordentligt, som sagt var. Slänga allt gammalt skit, kanske sälja nåt (det som nu potentiellt kan vara fräscht nog att säljas), och röja i största allmänhet. Till och med bokhyllan planerar jag att röja i. Det finns urgamla kärleksböcker i den som jag aldrig har läst och aldrig kommer läsa, som lämnats hos mig av min fd. svägerska. Sånt är ju fullständigt meningslöst att spara, i synnerhet när jag inte har ens minsta lilla intresse av att läsa dem över huvud taget.

Fasen, att man ska vara så matt nu då. Börjar ju känna mig inspirerad att tokrensa här. Kanske skulle ta ett ryck med leksakerna och bokhyllorna (så kanske jag kan ställa några av grejerna från vitrinskåpet där i morgon). Fast först ska jag nog ha lite mer kaffe. Och kanske vila lite :-)

Inte fasen kunde jag somna inatt. Klockan var sisådär tio över sex sista gången jag tittade på den. 07:20 blev jag väckt av barnen.

En timme och tio minuter är inte mycket att stå sig på. I synnerhet inte med två vilda barn hemma. Eller snarare en supertrotsig 3½-åring och en supertjatig (snart) 6-åring.

Jag lär inte vara mitt charmigaste jag idag, misstänker jag. Snarare en ocharmig ragata.

Kan bli en lång dag.

Det här kommer bli ett sånt där inlägg som liksom lever sitt eget liv bara. Jag känner det på mig. Ungefär som när man ska skriva en novell eller nåt, och huvudpersonen plötsligt får eget liv och börjar dra iväg åt ett helt annat håll än man hade tänkt sig från början.

Jag har iofs inte tänkt så mycket på vad jag ämnar skriva om nu. Det får bli som det blir. Jag sitter mest bara här och filosoferar i största allmänhet, medan de hemkomna barnen sover sött i sina sängar.

Jag samlar mod och styrka att avsluta relationen med pojkvännen. Inte för att jag är osäker på vad jag vill, utan därför att jag vet att det kommer bli ett jäkla liv. Jag önskar jag kunde kapa alla kommunikationskanaler helt enkelt, och slippa höra hans respons på det hela. Jag vet ju av erfarenhet vad det kommer bli. Och jag vill verkligen inte höra eländet. Verkligen inte. Samtidigt är det säkert jättetaskigt att tycka så, för visst vore det ju moraliskt rätt att låta honom få säga det han har att säga tillbaka. Men det ändrar varken hur jag känner eller att jag inte vill höra det. Jag har ödslat nog energi på honom nu.

Annars har jag fotat mig själv ikväll. Inte precis i något egoboostsyfte, utan mest bara för att få en bättre bild av hur fasen jag ser ut rent fysiskt numera. Jag har funnit att när man nu släpar runt på en bunt extrakilon, så är det mycket bättre att prova lite olika grejer i garderoben, och att ta kort på det, istället för att titta i spegeln. Man blir rätt förvånad, faktiskt. Man kan titta i spegeln och tycka att "ptja, det där är väl okej..." och sen få se det hela på kort, och inse att man ser ju för jävlig ut. Jag tror att korten, även om de är tvådimensionella, ger en rättvisare bild av det hela.

Jag krymper. Tack och lov för det. Rent viktmässigt har jag pendlat en del på sistone, och just nu pendlar jag neråt. Måtte det fortsätta så. Ni kan inte ana hur utled jag är på att se ut som jag gör, med en mittsektion som är dimensionerad för någon som är typ 2,30 lång, medan övre och nedre delen av mig är bättre anpassat till mina 165 cm. Om man ändå vore jämntjock, så skulle jag väl inte klaga, men när man liksom drar två olika storlekar - och den delen av mig som drar en större storlek råkar befinna sig mellan knäna och strax under bysten - så blir det förbannat svårt att hitta vettiga kläder. Man ser ju för fan ut som en bit sån där blåstång. Huga.

Blåstång.

Nej, vikten är det som närmast ska åtgärdas. Neråt, neråt, neråt. Enough is enough. Så illa som det varit de senaste 6 åren, med alla graviditeter och så, vill vi inte ha det. Inte jag iaf. Jag är utled på att titta i spegeln och inte känna igen mig själv. Och jag är utled på att inte kunna klä mig som jag vill. Jag är utled på att min kropp inte ser ut som jag varit van vid under större delen av livet. Inte så att jag har några funderingar på att se ut som när jag var 16, absolut inte. Men den här kroppshyddan jag har nu - det är så inte jag. Den ska bort. Minst 16 kg.

Minus 16 kg...Då ligger jag fortfarande på plus jämfört med det jag vägde innan barnen började anmäla sin ankomst. Ska jag ner på den vikten, så pratar vi -20 kg ungefär. Så då kan ni ju tänka er hur illa det känns just nu. Ändå har det varit värre. Mycket värre. Jag har redan gått ner över 20 kg de senaste par åren. Ja, egentligen är det mer ändå, eftersom jag samtidigt ökat min muskelvikt en hel del. Huuu...jag vill inte ens tänka på hur jag såg ut från början. Nu börjar det ju åtminstone likna nåt.

Alltså, 16 kg låter säkert som skitmycket att göra sig av med, men jag tycker inte det. Beakta att jag redan gått ner mycket mer än så redan, och att jag inte tyckt det varit speciellt jobbigt. Jag har inte ens ansträngt mig nämnvärt, bara levt som jag ändå föredrar att leva. Så de där 16 kilona...det känns ändå överkomligt. Det värsta är ju att ha tålamod med att göra sig av med dem. För visst önskar jag att jag skulle vakna i morgon, och så var de puts väck bara. Nog fan vore det nice allt. Men men...man kan väl inte få allt, förmodar jag.

Nog om det. Jag har ett annat problem jag behöver åtgärda med det snaraste också. Den där knäckta tanden börjar vålla mig visst besvär. Tandvärk är fan inte kul. Och det är ju lite retfullt att inte kunna tugga ordentligt heller. Nej, det är hög tid att dra till farbror tandläkaren en sväng, och få åtgärdat det där. Hur fan jag nu ska ha råd med det. Jag vägrar gå dit utan att få narkos. Över mitt lik. Jag har fått nog av att plågas hos tandläkare. Söv mig, gör hela jobbet på én gång, och så är det färdigt på én gång, istället för att jag ska behöva lida mig igenom sjutusen tandläkarbesök där man inte får gjort nåt vettigt, eftersom jag bara svimmar av det där satans oljudet hela tiden (för er som inte vet, så har jag nån sorts superhörsel som gör mig oerhört känslig för vissa frekvenser). Och idag kan jag nog dessutom lägga till en djupt rotad tandläkarskräck som skäl till att inte vilja gå dit. I mina ögon är tandläkarbesök något som hamnar i samma kategori som djurplågeri och barnmisshandel.

Nåväl. På nåt sätt ska jag väl hitta en lösning på det där bekymret också. Hur svårt kan det vara att få fram 15-20 000? Det löser sig. På nåt sätt.

Nu till gladare nyheter.

Hm.

Ja.

Har jag några glada nyheter, tro?

Mjo, det har blivit svalare, vilket åtminstone jag personligen tycker är skönt. Jag har aldrig varit någon stor fan av mycket värme, även om jag givetvis tycker om sommaren också. Faktum är att jag tycker det är oerhört jobbigt med en massa värme. Jag har väl egentligen aldrig funderat närmare över den saken, förrän under de senaste par dagarna. Istället har jag bara accepterat att andra prompt ska reta en eller tycka att man gnäller när det är en smula för varmt. Men faktum är att det beror på att min kropp starkt ogillar mycket värme. Jag mår fysiskt dåligt av det, och kroppen får arbeta oerhört mycket för att hålla min temperatur nere på en vettig nivå. Det i sin tur innebär att jag alltid har stora vätskeförluster, och får hinka vätska som en jävla kamel så fort jag befinner mig i värme som överstiger 20-25 grader.

Jag svettas helt enkelt nåt rent fantastiskt emellanåt. Eller inte svettas i vanlig bemärkelse, det är som om hela kroppen ger ifrån sig vätska ur varenda por. I hate that. De enda gånger jag inte har något emot att svettas är när jag tränar. I övrigt kan jag definitivt vara utan det. Man känner sig inte särskilt fräsch då. Jag vet inte varför det är på det där viset egentligen...Och nej, det är inte övergångsåldern heller, för er som vill göra er lustiga över det hela. Inte med mindre jag kom in i övergångsåldern redan när jag var typ 10 år. Inte heller har det med vikten att göra, eller att vara otränad, för jag har alltid mått lika dåligt av värmen oavsett om jag varit pinnsmal och/eller varit vältränad. Jag kan t.ex inte basta heller. Jag kvävs i en bastu, kan helt enkelt inte andas, och det hela är mer en nära-döden-upplevelse än något annat för mig.

Jag är definitivt en märklig sort, på alla sätt och vis. Mer än man kan ana. Ni vet, ett barn är ju resultatet av föräldrarnas genetiska kombination, där föräldrarna i sin tur är resultatet av sina föräldrars genetiska kombination. Allt som allt blir det en jäkla lång kedja, där den senast födda är den sista länken. Och ibland kan det bli så att ett barn får en kromosom för mycket och blir lite annorlunda av den anledning, och ibland kan det bli så att det barns genetiska arv innebär att de har neurosynapser som fungerar på ett sånt sätt att de kallas genier av sin omvärld. Men ibland blir resultatet en sådan som mig, som inte är riktigt klassifierbar. Någon som blir ett naturvetenskapligt frågetecken bara, eftersom man inte riktigt passar in någonstans.

Ibland kan jag bli så fruktansvärt trött på att vara udda. Jag kan ibland sörja rätt mycket över att inte vara normal. Allting vore så mycket enklare då. Istället är jag en sån som läkarna vill göra en massa tester på (jag säger alltid nej dock), som andra människor inte riktigt kan relatera till på en personlig nivå, och en sån som råkar ut för saker som förmodligen får andra att undra om jag fabricerat alltihop för att göra mig själv intressant. Det har jag inte. Definitivt inte. Det jag vill mest av allt är egentligen bara att få vara i fred...få leva så normalt jag nu kan, umgås med vänner och familj och så. Jag har aldrig haft någon önskan om att stå i centrum på det sättet. Aldrig drömt om att vara känd på nåt sätt (alltså, bara tanken på att alltid bli igenkänd...ryyyyys! Fy fan för att inte kunna ha en dålig dag, och kunna gå på affären i noppriga träningsbrallor och med mörka ringar under ögonen efter en sömnlös natt). Jag har aldrig haft någon längtan efter att andra ska se upp till mig på något sätt. Tvärt om. Jag vill bara vara i fred, få ägna mig åt det jag gör bäst, och sen om nån tycker det jag gör är bra, så fine. Så länge jag slipper uppmärksamhet mer än en kort stund bara. Ge mig en klapp på axeln bara, så är det bra sen.

Det kanske är lite därför jag har så fruktansvärt svårt för de här männen som får för sig att tamigfan avguda marken jag går på. Jag står verkligen inte pall för den typen av uppmärksamhet mer än en kort stund. Någon vecka, på sin höjd. Sen vill jag behandlas som en vanlig människa igen. Med förnuft, inte tillbedjan. Isch, vad jag avskyr det där. Blä! Älska mig gärna, men gör det lite lagomt sådär. Typ.

Herrejävlar, vad jag tuggar på ikväll då. Eller inatt då snarare. I skrivande stund är klockan över 01. Jag borde definitivt gå och sova. Och pojkvännen blir inte dumpad inatt heller...suck...jag måste verkligen ta itu med det där.

Men innan jag gör ett försök att sova lite, så får jag väl skriva lite om det utlovade hånglet i rubriken. However, I'm sorry to say, så har jag inte fått hångla idag heller. Det är så länge sedan jag fick nåt hångel, att jag inte ens är säker på om jag minns hur man gör. Men jag skulle vilja hångla lite. Inte tu tal om den saken. Och visst har jag någon specifik i tankarna som jag gärna skulle hångla med. Den som har riktigt gott minne kanske kommer ihåg förra gången jag skulle avsluta med pojkvännen, och jag råkade nämna att det fanns någon annan jag hellre skulle vilja träffa...

Well, people, det är just den människan jag gärna skulle hångla lite med nu också. Bara för att det vore trevligt, inte för att jag är kär. Och tur är väl det, för jag tror faktiskt han är gift, och jag misstänker att hans fru nog skulle ha synpunkter på det hela ;p Men titta kan man ju göra, och tänka tanken på att det vore trevligt att hångla lite med just den där karln. Så det tänker jag göra i höst. Titta lite, tänka lite på den saken, och annars bara låtsas som inget när vi umgås. Få honom att skratta. Det är jag bra på. Nå, faktum är att jag har en otrolig förmåga att få honom att fnissa som en fjortis, vilket jag tycker är rätt kul, med tanke på att han faktiskt är 42 ;)

Och vem vet...en vacker dag kanske jag upptäcker att han är singel av någon anledning, och då...då tänker jag banne mig försöka få provhångla lite på riktigt ;)

Nej, nu får jag nog försöka sova lite. Be well! :-)