Lustigt hur gårdagens inlägg får folk att reagera. Män känner sig påhoppade, och tycker jag idiotförklarar alla män. Now, det tycker jag nu inte jag gjorde, det var mera ett konstaterande om att kvinnor som är som jag, har svårt att hitta de där männen som är kompatibla med oss. Men å andra sidan...om man som jag, inte letar efter någon, så har man ju inte heller särskilt stort överseende med män och deras beteende. Det har ni säkert konstaterat redan att jag inte har. Jag har helt enkelt inget som helst tålamod med vare sig pojkvännen eller andra män som vill dejta mig.

Det är nog rent av så att jag har långt mindre tålamod med män som vill ha min uppmärksamhet på det sättet. Eftersom de ju vill ha något av mig. Andra män kan jag ju bara skratta åt, och sedan strunta i. Men en man som liksom jagar en...det blir en annan sak. När det hela bara känns jobbigt, så är det svårt att ha överseende. Mitt tålamod räcker inte så långt. Jag försöker verkligen att inte idiotförklara någon, det är inte min avsikt, jag försöker bara berätta hur det känns att vara jag i de där situationerna.

Jag är inte känslomässigt styrd. Jag har aldrig varit det. Jag är bara inte den typen, vilket gör mig till en jävligt udda fågel i världen. Och det ger mig problem oftare än ni kan ana. Oavsett vad jag säger eller gör, så väger andra människor in känslor i det - känslor jag inte har. Låt oss ta just det där inlägget om kvinnor och män som exempel - jag skrev det med lika mycket känslor som man skulle beskriva gräs som växer. Typ. Det fanns ingen ilska, ingen aggression, ingenting sådant bakom. Bara en lång tankekedja som jag omvandlade till ord. Varken mer eller mindre.

Jag vet inte. Kanske är jag helt enkelt avtrubbad. Kanske är det ett arv från farsgubben, som var psykopat och oförmögen att förstå andras känslor. Fan vet. Nej, förresten, det tror jag inte. Jag älskar mina barn, älskar mina vänner, älskar mina syskon, och jag kan känna mig hejdlöst lycklig bara av att få vakna till en solig dag eller över en struntsak som att världen på våren exploderar i en orgie av blommor och färger. Och visst kan jag också bli kär...men det där första stadiet går så otroligt fort över för mig. Jag stannar inte kvar i det särskilt länge. Mitt liv utgår helt enkelt inte från de där intensiva lyckokänslorna, eller att vara arg, ledsen, nere...whatever. Jag fungerar inte så. Och det gör det oerhört svårt för andra människor att hantera mig. För de är oftast sådana. Går väldigt mycket på sådana känslor, och tror därmed att jag också gör det. Det är ju det som är det "normala". Men i det avseendet är jag inte normal.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "Alla behöver någon" i mitt liv. Det är bara det att det aldrig har varit så för mig. Jag kan ha det bra i en relation, finna det givande i en viss grad, men det har aldrig kommit dithän att jag faktiskt behövt det. Jag är precis lika lycklig om jag inte lever tillsammans med pojkvännen, precis lika lycklig om vi inte ses hela tiden och precis lika lycklig om jag inte har någon pojkvän alls. För mig är kärlek på det sättet en extra bonus, men inget jag måste ha, förstår ni?

Nå, det är väl rent av så att jag är lyckligare utan en partner. För en sån som jag...kan ni ens börja förstå vilka uppoffringar jag måste göra i en relation? Hur mycket jag måste göra för att fylla min partners behov av närhet, ömhet, kärlek och allt det där? Jag vet att det låter hemskt, men försök vara jag en liten stund, istället för den andra parten. Försök vara den som har helt andra behov än att mysa och hålla handen, försök vara den som upplever det där jättebehovet av intimitet som att bli invaderad. Om det gör det lättare, så försök föreställa er att det är någon ni verkligen inte tycker om, som ni måste dela den intimiteten med. Förstår ni då?

Grejen är den, att jag får ytterst sällan det behovet av fysisk intimitet med min pojkvän heller. Det betyder inte att jag inte tycker om honom eller att jag inte älskar honom - det har över huvud taget ingenting med honom att göra. JAG tycker bara inte om det. Det är inte jag. 9 gånger av 10 ger det mig inget, utan är något jag gör för hans skull. Och tyvärr är det inte heller något som inte spelar någon roll för mig, för om det inte spelar någon roll, så skulle jag utan problem kunna stå ut med det. Men jag tycker inte om det. Inte i den omfattningen. Jag upplever det som oerhört jobbigt på alla sätt och vis. Intimitet för mig har en helt annan innebörd. Jag har behov av den mentala intimiteten, inte den fysiska. Och den mentala intimiteten är något jag ytterst sällan får. Så, i ett förhållande blir det alltid så att jag dels måste göra uppoffringar för den andra partens skull, för att de ska må bra, men de förmår inte samma sak för mig. Det är förbannat jobbigt att leva så, ska ni veta. Alltid otillfredsställd, och tvungen att tillfredsställa hans behov. Är det då så konstigt att jag föredrar att vara singel? För jag har ännu inte träffat någon som kan tillgodose mina behov också.

Mitt stora behov ligger just i den mentala tillfredsställelsen. Att kunna diskutera allt mellan himmel och jord, att göra och uppleva saker som ger mental tillfredsställelse, vare sig det handlar om att uppleva nya kulturer eller att träffa nya människor och höra deras historier. Det är sånt jag behöver. En man som inte förmår prata och diskutera med mig på den nivån kan ju inte heller tillfredsställa mig, det blir en bit som fattas. En bit som för mig är oerhört stor, som utgör närmare 90% av mina behov i en relation.

Somliga har ofta påtalat att om jag verkligen var kär, så skulle jag vilja träffa pojkvännen så fort som möjligt. Och för en normal människa så är det så det fungerar. Men jag...kan ni förstå att mina behov blir bättre tillfredsställda så länge jag bara pratar med honom på msn? Att bara kommunicera via nätet tvingar honom att prata med mig. Det blir det närmaste jag kommer en relation som är tillfredsställande för mig. Eller det vore det, om han kunde möta på min intellektuella nivå...men tyvärr förmår han inte det. Jag vill inte påstå att han är korkad, bara att jag är...jag har upplevt så mycket mer, levt så mycket mer, har så mycket större kunskaper. Det gör det oerhört svårt för honom att möta mig på rätt nivå. Men rent principiellt, så är kommunikationen online idag enda sättet för mig att få mina behov tillgodosedda. Därför att det tvingar min motpart att faktiskt prata med mig. När vi sedan träffas, så försvinner det där. It always does. Och mina behov återgår till att vara otillfredsställda. Det är så det har varit i över 20 år nu, i varenda en av mina relationer. När vi träffas, så förväntar sig männen en kvinna som är någon helt annan än den jag är. Därför att de vägt in känslor jag inte har i allt jag har sagt. Därför att de tror att jag trots allt är som alla andra, även om jag alltid påtalat att jag inte fungerar så. När det själva verket är så att de enda gånger känslor ska vägas in, är när jag uttryckligen påtalar vilken känsla jag har.

Som sagt....runt 90% av mina behov, både i en relation och annars, ligger på det området. Och när 90% av ens behov inte blir tillfredsställda, så räcker det inte att resterande 10% blir det. För visst behöver även jag lite fysisk närhet och så...jag behöver det bara så oerhört mycket mindre än folk flest för att jag ska få den sidan av det hela tillfredsställt. Fysisk närhet och intimitet utgör inte ens alla de 10% som är kvar. Det är mindre än så till och med. Men måste det innebära att det är något fel på mig? Finns det inte utrymme i världen för någon som jag också?

Det finns flera som jag där ute. Men de flesta är män, och då är det mera accepterat att vara som jag. Och de kvinnor som är som jag, är ofta framgångsrika affärskvinnor. Just för att de inte är emotionellt styrda. Och då är det också okej, på nåt skruvat sätt. Titta på Antonia Ax:son Johnsson. Jag är tämligen säker på att hon och jag är rätt lika, faktiskt. Man blir inte framgångsrik på det sättet om man inte är mer intellektuellt än känslomässigt styrd. Skillnaden mellan henne och mig är att hon föddes in i en familj där den egenskapen premieras, medan jag föddes in i en vanlig medelklassfamilj. 

Kanske skulle jag satsa på att bli karriärkvinna. En enveten karriärkvinna förväntas väl vara a coldhearted bitch, och jag antar att det är vad somliga tror att jag är...I guess you just can't have it all. Jag får nöja mig med att vara smart, singel och snygg (nåja...). I could be the god damn president för den klubben.

 

Peter

10 augusti 2009 19:13

Du får skriva Peter...

 

/A

10 augusti 2009 19:59

@Peter: Det skulle jag kunna göra. Men då skulle jag även få skriva en rad namn utöver det. Du är inte den enda mannen som har svårt att förstå den jag är...De flesta har det. Det är ju därför issues som detta blir ett så stort problem. Om du var den enda, så skulle jag ju inte ha relationsproblem över huvud taget, eller hur...
Nej, det är bara att inse att den typ av relation och den typ av kärlek som krävs för att någon som jag ska kunna uppleva samma sak som du kan med en annan människa...den finns nog inte. Inte för såna som mig.

 

Morgana

10 augusti 2009 21:48

coldhearted bitch är väl det minsta jag skulle kalla dig.
Men så är jag ju inte man heller... ;-)

Du och jag är så lika.
Men ändå inte.
Jag är ju så otroligt känslomässigt styrd och det är ju också därför jag får mina återkommande depressioner. Därför att jag känner FÖR mycket. Är FÖR känslig.
Och därför klarar jag väl inte av att min partners alla känslor heller. Det blir liksom för mycket känslor att hantera. Då stänger jag hellre av.
Men annars är det lite som att se mig själv i spegeln när jag läser dina ord gällande relationer. Men det vet du ju redan :-)
Och det där med fysisk intimitet och det lilla behovet av just det.
Ett tag funderade jag på om det kan bero på att man hela dagarna är så fysisk genom att leka och stoja med barnen och krama och bära och kånka och rida på rygg osv. Så när dagen är slut och kidsen till slut sover...då vill man liksom bara ha sin kropp i fred och i lugn och ro? Bara en teori.
Men jag hade iofs mycket lite behov av fysisk närhet även innan Barnen kom också... Men det blev mycket mer påtagligt sedan jag blev förälder, har jag märkt.

Kramis!

http://queenofnight.bloggagratis.se

 

/A

10 augusti 2009 22:04

@Morgana: Ja, du förstår hur jag fungerar, även om våra likheter grundar sig i olika saker. Konsekvensen blir ju ändå den samma för oss båda, vi sliter båda med samma problematik...

Jag har också märkt det där med att det lilla närhetsbehov man har blir fullt tillfredsställt av barnen. Men det är väl så när man har så små behov på det punktet...ett barns kärlek, ömhet och deras närhet är så omfattande, så det täcker mer än väl in allt vi behöver. Så precis som du har också jag känt att jag hellre vill ha min kropp i fred när barnen somnat för kvällen.

Kram!

 

Morgana

10 augusti 2009 22:23

Mmm det sistnämnda har visat sig vara knepigt - iaf för mig - när jag är i en relation. De få partners jag har haft verkar se det fysiska som det ultimata beviset för hur mycket jag tycker om just den personen. Och när jag då bara vill vara ifred genom att mitt närhetsbehov redan är fyllt på andra sätt... då blir det liksom svårt.
Sedan har ju jag också behov av VUXENnärhet, precis som du skriver. Och sedan x antal år tillbaka så har jag ju funnit hur otroligt biologiskt styrd jag är.
För jag är typ bara sugen på vuxennärhet (läs: sex hehe) en gång i månaden = aha, ägglossning på g! Övrig tid klarar jag mig helst utan sådana närmanden.
Och när mensen är i antågande = jag blev inte befruktad. Rör mig inte!
Och det har inte spelat någon roll om jag varit i en relation med en man eller en kvinna. Min kropp beter sig så ursprungligt och biologiskt som den bara kan och det är bara för mig att hänga med i svängarna.
Det är lite häftigt att vara så medveten om vad ens kropp faktiskt berättar för en, bara man lyssnar... :-)

......och jag går varje dag och hoppas på att min grinighet INTE beror på trötthet för att jag sitter här vid datorn och häckar halva nätterna, utan att det är pms och att mensen är på väg tillbaka. Men icke.
Jag kanske skall gå och lägga mig istället? *Fniss*

http://queenofnight.bloggagratis.se

 

/A

10 augusti 2009 22:46

@Morgana: Ouff, ja - gissa om jag känner igen det där! Det har alltid kokat ner till sex i slutändan. Vill jag inte ha sex, så är det samma sak som att jag säger till min partner att jag inte älskar honom. Kan du begripa det?? Jag gör det inte. Herregud, om jag har valt att vara med den människan, kanske rent av leva tillsammans med honom - räknas inte det då?? Jeeeezuz...

Det där med biologin har jag också. Sexlusten styrs oerhört mycket av vart i min menscykel jag befinner mig, och aldrig är väl män så vackra som när jag har ägglossning. Herregud, jag skulle förmodligen tända på en vandrande pinne om den såg minsta lilla manlig ut i det läget *garva*.
En annan lustig sak är att min menscykel alltid följer månens faser om jag inte är påverkad av hormoner. Min mens kommer alltid inom 48 timmar efter fullmåne, och ägglossningen alltid inom 48 timmar efter halvmåne. Om jag påverkat min cykel med exempelvis Primolut (för att skjuta upp mensen), så kommer den alltid återgå till att jag har mens och ägglossning vid fullmåne respektive halvmåne. Häftigt!

Jag håller tummarna att det är pms! ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.   2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade ...

Jag har både svårt att hinna med saker och ting numera, och svårt att orka med. Och nu, när jag dessutom har två bloggar, så är det verkligen svårt att hinna med. Jag skriver nu även på http://rhetorica-galactica.bloggplatsen.se/ , som är en "publik"...

Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and th...

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov ...

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det job...