Fördel med att vara barnledig: Du kan sitta uppe halva natten och titta på Sex and the City, dricka Irish Coffee (en välförtjänad sådan eftersom jag skurat badrummet ikväll - I hate that), virka mormorsrutor och emellanåt spana på roliga saker på nätet. Vad sägs om den här ringen från Maria Nilsdotter t.ex? Jag bara föll pladask för den. Måste sälja en granne eller nåt så att den kan bli min bara.

Feather Claw Ring, design Maria Nilsdotter. Den ska sitta på lillfingret så att fjädern liksom ligger mot ovansidan på handen. Så häftig! Och dyr...4890 kronor går den loss på, vilket är 4/5 av min månadshyra ungefär. Men å andra sidan...det ÄR ju ändå vår, och jag har ju tält...    

Aprilsockorna blev klara under påskhelgen, och är nu blockade och klara  

Kärlek!      

Äntligen lite nyheter om Ola, som blev knockad av en av tivolits nya karuseller förra veckan. Han hade ju änglavakt mitt i allting, och trots brutna revben och krossat ansikte, så fick han inga invärtes skador alls. Han har varit fullproppad av smärtstillande sedan olyckan hände, och nu har han opererats i ansiktet. Näsan sitter fast igen, likaså kindbenen och överkäken. Den sistnämnda var så lös innan att hela ansiktet guppade när han försökte svälja...

Hur som helst, han är opererad och allt har gått bra, även om han tydligen ser rätt illa ut just nu. Rund som en boll och blågrönsvart av blåmärken i ansiktet. Nästa steg, vad jag förstår, är diskussioner kring när han kan överflyttas till Ackis här i Uppsala, som ju är det sjukhus han tillhör (just nu ligger han på sjukhus i Bergen). Skönt att det går framåt! Och en tankeställare...man vet aldrig när livet vänds upp och ner, vet aldrig när man riskerar förlora någon som står en nära.

Det är dags att ändra min karma. Från fattig, skuldsatt student till framgångsrik, ekonomiskt oberoende yrkeskvinna. Eller så.

Jag känner mig lite starkare idag. Kan inte riktigt förklara på vilket sätt, men jag känner mig iaf inte så "spunklös" som innan (sluta fnissa, M!  ). 

Barnen har åkt till sina fäder, och jag är barnledig i ett par veckor. Och luspank efter all mat som inhandlades till påskhelgen. Det sistnämnda känns faktiskt riktigt öken just nu. Jag är så trött på att aldrig ha pengar. Det är hög tid att ändra på det. Jag har ägnat ett par timmar åt att titta på Sex and the City, och jag kan inte låta bli att längta efter att ha de ekonomiska möjligheterna att gå ut och ta en drink om och när jag har lust, eller att köpa ett par nya skor.

En annan sak som slår mig är att min personliga mr Big är min första exmake. Go figure. Tror dock inte det blir samma happy ending i det här fallet som det blir för Carrie, som till sist gifter sig med Big och sen förmodligen lever happily ever after. Men det där skruvade bandet kommer vi nog alltid ha till varandra, min Big och jag.

Just idag är jag jättetrött på att bo trångt, att det alltid blir så stökigt eftersom saker och ting inte har någonstans där de hör hemma. Jag är utled på mina billiga Billy-bokhyllor och jag önskar mig fina, bländvita sängkläder. Och en ny säng.

Jag antar att jag någonstans har börjat tröttna på mitt budget-leverne. Trött på att spara precis allt utifall att. Jag har rensat ur hur mycket som helst de senaste åren, men jag ska baske mig fortsätta rensa. Slänga gammalt skräp som bara ger dålig karma genom att just ligga och skräpa överallt. Jag kan säkert slänga ännu mer kläder. Och ungarnas leksaker - det finns flera flyttkartonger fulla med grejer. Större delen av det hamnar bara på golvet i en hög när de gräver igenom sina lådor. Och alla mina pysselgrejer kan nog också minskas en hel del på.

Jag vill ha rent. En ny start. Ny karma.

Jag tror det är dags för mig att börja ett nytt kapitel i livet. Att helt enkelt börja jobba, börja tjäna pengar, bli av med mina skulder. Jag älskar livet vid universitetet, älskar människorna där, men jag är samtidigt förfärligt trött på att studera nu.

Jag har studerat i snart 8 år. Samtidigt som jag haft små barn, trassliga relationer, förlorat barn, skilt mig och allt vad det nu är. Det har varit tufft, inte tu tal om den saken. Jag har många gånger fått slita mig fram på hörntänderna. Både ekonomiskt och praktiskt.

Jag tror att en del av det jag "lider" av just nu, frånsett mitt behov av det sociala, är just att jag har åstadkommit något jag drömt om i 26 år, nånting jag jobbat hårt för de senaste 8 åren. Det har blivit någon sorts post-reaktion på det hela, tror jag. Kanske är det därför jag inte tagit mig för med att begära ut min examen också. Att jag omedvetet drar mig från att få det svart på vitt, att jag egentligen är klar.

Det vore onekligen väldigt skönt att hitta ett bra jobb som betalar bra. Dels tjäna pengar, dels kunna börja beta av på alla mina skulder, och dels faktiskt få börja ha ledig tid på allvar. Som studerande småbarnsmamma har man ju aldrig riktigt det. Alla de stunder man annars skulle kalla "lediga" får man ta till pluggandet. Så att få åka hem från jobbet på eftermiddagen och kunna släppa taget om det hela kvällen vore väldigt, väldigt skönt. Och att ha helt lediga helger.

Jag får helt enkelt se till att få tummen ur här och begära ut min examen till att börja med. Sen måste jag se till att få tag på en vanlig lägenhet istället för en studentlägenhet, så att om drömjobbet sedan dimper ner så kan jag faktiskt tacka ja till det. Vill ju inte sätta mig själv på pottkanten så till vida att jag söker och får ett jobb jag verkligen vill ha, och sen måste tacka nej därför att jag har ett boende som kräver heltidsstudier för att jag ska få behålla det.

Samtidigt vore det skönt att få gjort klar min master...inte tu tal om den saken. Men kanske piggnar jag till lite bara jag får tummen ur att begära min examen, och aktivt letar efter nytt boende och ett jobb. Det kan ju ta tid också att hitta både boende och arbete, och så länge jag fortsätter studera så kan jag ju kosta på mig att vara lite kräsen också. Och allra bäst vore ju att hitta ett jobb jag kan sköta på deltid och där jag samtidigt hinner med att läsa klart min master.

Nå. Nu spånar jag hejvilt här. Men det är ungefär så det rör sig i mitt huvud. Det är verkligen, verkligen dags för mig att göra något annat än att bara studera. Så dagens målsättning är att få iväg min begäran om min examen. Så får jag ta det därifrån.

Glad påsk på er!   

Jag vet inte vad det är med mig nu för tiden. Jag tycks ha tappat min spunk alldeles. Jag får ingenting gjort längre. Saknar all inspiration för precis allt, förutom handarbete. Det sistnämnda är alltid min livlina såna här gånger. När inspiration och lust bara helt sonika överger mig. Då kryper jag ihop i ett hörn med stickningen. Och det har jag ju gjort nu med.

Det konstiga den här gången är att det hållit i sig så länge. När jag får såna här svackor, så är de aldrig långvariga. Men den här gången har det pågått hur länge som helst. Typ sen i höst någon gång, egentligen. Det har gått som i sirap, och någon gång i februari bara dog allting. Kanske som en reaktion på relationen jag avslutade? Vem vet. Just nu vet jag bara att jag är fast i den här svackan, och att jag inte tar mig någonvart. Har inte pluggat i egentlig mening på flera veckor, om jag ska vara ärlig.

Jag måste hitta ett sätt att ta mig ur det här. Kanske behöver jag något nytt i tillvaron? En ny aktivitet av något slag? Kanske behöver jag mer socialt umgänge? För sedan jag började skriva uppsats i höstas, så har jag tydligt känt av att den sociala biten minskade kolossalt när jag inte längre var schemalagd åtminstone en gång i veckan.

Ja...när jag tänker efter, så kan nog just det sociala, eller bristen på det, vara en stor bov i sammanhanget...Nog för att jag trivs med att vara ensam, det gör jag, men jag behöver ju även få träffa andra människor.

Hm...tror jag spinner vidare på den tanken, så får vi se vad jag kommer fram till. Kanske har jag svaret precis här. Det kanske är där min spunk hamnat. Vi får se. Jag återkommer.

En bekant råkade ut för en allvarlig olycka i förrgår: Hardt skadet på tivoli.

Han hade tur i oturen, och klarade sig ifrån det hela med livet i behåll. Men han är allvarligt skadad. Inte ett helt revben någonstans. Ansiktet är krossat. Tryckt in helt enkelt. Näsbenet, gommen, tänderna, käkbenet. Allt trycktes in. Samtidigt hade han tur bortom allt förnuft. Själva skallbenet höll. Hjärnan är oskadd, de intryckta benen har knappt ens nuddat vid den.

Han opereras idag, så jag håller tummarna här på min kant. Hoppas att han är på benen snart. Och tänker att livet är kort. Även de som har livslång vana och rutin av sitt arbete råkar ibland ut för olyckor. Man vet aldrig. Carpe Diem.