Det blev en rätt så lugn dag för mig idag. Väldigt lugn, egentligen. Hade sovmorgon ända till kl 8, sen skulle jag städa under förmiddagen, men det blev mest att jag lullade runt. Sen åkte jag in till stan för att lämna tillbaka lite böcker på biblioteket och träffa Sara, bland annat. Vi tog en fika på Barista, och jag passade på att prova den varma chokladen med chili, som goaste M pratat så varmt om. Och den var verkligen jättegod! Rekommenderas!

Jag vet inte hur länge Sara och jag satt på Barista, men trevligt hade vi. Jag tänker inte ens på att jag rent tekniskt är gammal nog att vara hennes mamma. Vi kommer så bra överens och pratar om allt möjligt, så det faller mig inte ens in att där finns en rätt stor ålderskillnad. Känns skönt också, jag skulle storkna om de enda jag kunde umgås med var folk i min egen ålder. Hu, vad tråkigt det vore!

Efter fikat så tog vi en sväng in på ett par inredningsaffärer, där det blev både önskningar och skratt. Hittade bland annat en disktrasa med Reinfeldt på, som jag skulle kunna tänka mig. Inte för att jag har något emot Reinfeldt, utan snarare tvärt om. Jag är ju i grund och botten moderat (så vet ni det *s*).

Hittade förresten en annan kul grej på samma affär som hade Reinfeldt-disktrasorna, en fickspegel med det käcka meddelandet på baksidan: Tjocka personer är svåra att kidnappa. Hysteriskt kul, tyckte jag (men ja...jag har väl lite udda humor *s*).

Idag var det förresten premiär för rock och stövlar. Ja, inte gummistövlar alltså, utan mina stövletter. Till det en svart farfarströja, mina svarta dressbyxor (som tyvärr är alldeles för stora nu) och en tunn, röd sjal. Det hela fick mig att se ut som en jurist. Annars tycker jag min uppenbarelse numera har gått allt mer från rockbrud till kulturtant, vilket ofrånkomligen får mig att känna att jag nog borde åka och få nånting tatuerat

Åkte sedan hem, och hade för avsikt att sätta mig och plugga. Dock mellanlandade jag i soffan först med min stickning, varpå jag tyckte jag kände mig en aning kall, så jag la mig ner och drog en filt över mig. Och innan jag fick en suck för mig, så hade jag somnat - och sov i hela fyra(!) timmar. När jag vaknade var klockan nånstans mellan sju och halv åtta nu ikväll, och ute var det becksvart. Jag tror bestämt min kropp har behov av lite mer vila än den fått de senaste veckorna...Således beslutade jag att ta ledigt resten av kvällen också, och jag har ägnat mig åt den mjukaste merinoullen ever och njutit av doftljus, soft musik och varvat blogg- och bokläsande.

Jag lyxade nämligen lite i fredags, när jag var till Stockholm och hämtade dottern. Vi tog ju en sväng i Gamla Stan också, och där blev det ett besök på Theodores Home, där vi tittade på alla fina saker, och jag köpte en bunt doftljus. Lustigt nog var nästan alla jag köpte blå...Hur som helst, jag har tänt det ena ikväll. Minns tyvärr inte vad det heter, men det luktar liksom hav och hedar, och får mig ofrånkomligen att tänka på Dartmoore-hedarna, trots att jag aldrig varit där (vilket jag måste åtgärda, btw).

Doftljus.

Har spelat mycket musik på sistone, mest av allt Jan Werner. Det är en norsk artist som dog för inte så länge sedan, i en hjärtattack, tror jag. Alldeles för ung, dessutom, han var inte många år äldre än mig. Hur som helst, han har varit obekant för mig, tills ganska nyligen, då hans namn och musikvideos dykt upp i statusmeddelanden hos mina norska vänner. Således knappade jag in hans namn i Spotifys sökmotor, och har spelat hans musik till större delen de senaste dagarna.

Jag har även kostat på mig några klassiker i pocketformat hos Akademibokhandeln. Att bokmomsen sänktes och deras "köp 4, betala för 3" är det bästa som någonsin hänt mig, tror jag

Dessa fyra blev det denna gång:

Klassiker.

Jag har redan läst ut Emily Brontës Svindlande höjder (Wuthering Heights), och måste säga att det var en smått märklig bok. Emily dog ung, bara 29 år gammal, och detta är den enda bok hon har skrivit, så vitt jag vet, förutom ett antal dikter. Den anses vara en av de klassiska kärlekshistorierna, och handlar om passion och så, men jag tycker mest den var en orgie i vedervärdiga karaktärer, som mestadels inte hade en enda försonande sida. En störande bok, i mitt tycke, och egentligen inte särskilt välskriven, även om den håller en helt annan kvalité än mycket av det som kommer ut på marknaden numera. Hur som helst, jag har läst klart den nu, och precis påbörjat Selma Lagerlöfs Jerusalem. Jag återkommer med vad jag tycker om den när jag läst klart den.

Stickning, ja...Jag håller nu på med ena ärmen på sonens julklappströja, och det går snabbt att sticka nu. Och bra är det, för jag har ett antal strumpor ligger som jag borde göra klara också.

Tröjärm i världens underbaraste merinoull.

Den ensamma äppelstrumpan, där jag fortfarande lider av SSS (Second Sock Syndrome), och den första Polly Jean-strumpan, där jag bara är halvvägs med hälen.

Jag har som sagt även läst ikapp lite bloggar, bland annat Persiljas. I ett av sina inlägg skriver hon om att våra hem kanske speglar oss själva, att hur det ser ut speglar hur vi är inuti. Det stämmer rätt bra för mig iaf. Det är fortfarande totalt kaos hemma hos mig, och min pågående rensning tycks aldrig ta slut riktigt. Det är grejer och lådor överallt. Men sakta men säkert så minskar det. Det blir lite mer yta, lite mer utrymme, lite mer ordning, även om det tar tid. Precis som i mitt huvud. Även där är det en förfärlig röra av tankar och intressen som snurrar runt, men bit för bit städar jag även där. Hjärnträngseln minskar. Sakta men säkert rör jag mig mot den framtid jag vill ha, där jag lever på ett helt annat sätt än jag gör nu.

Jag längtar efter en framtid där jag aldrig behöver oroa mig för att pengarna ska räcka både till räkningar och mat, där inkassoräkningarna inte längre kommer i drivor, och där jag aldrig behöver oroa mig för kronofogden. Jag har som mål att göra en klassresa, från lägre medelklass till överklassen, helt enkelt. Jag behöver inte bli störtrik, men jag vill veta att jag har pengar nog till allt det dagliga iaf, och gärna den ekonomiska friheten att kunna köpa den mat jag vill eller de kläder jag vill utan att behöva titta på prislappen. Kunna bo och leva bra, och resa lite nu och då. Aldrig behöva frukta att jag kanske inte har tak över huvudet nästa dag, som jag gjorde som barn.

Det är en klassresa jag redan påbörjat, i och med att jag ämnar bli högutbildad, även om jag fortfarande har långt kvar. Men nån dag...nån dag ska jag komma dithän.

Ett ljus i mörkret...i väntan på en bättre framtid.

Jag funderar mycket på det här med medborgarskap, mitt efternamn, politisk aktivitet osv också. Ju flera av mina gamla vänner jag hittar på Facebook, desto mer känner jag att jag kommit bort ifrån det livet. Att jag är en helt annan idag. Att jag kanske rent av blivit mer svensk än jag insåg själv. Kanske är det trots allt dags att byta medborgarskap? Jag skulle ju vilja vara mer politiskt aktiv också, och då känns det rent av som en nödvändighet att byta medborgarskap. Kanske skulle jag göra allting i en smäll - både byta efternamn och medborgarskap. En ny start. Det tål att tänkas på. Måste dock hitta ett nytt efternamn jag vill ha...Vill ju ha ett helt nybildat namn, men har inte hittat rätt ännu. Vi får se hur det blir.

Jag har förresten sällskap ikväll. Emma är här, och ska vara kvar tills lunch i morgon. Jag hoppas på riktigt fint höstväder, så att vi kan ta en lång promenad på morgonen/förmiddagen. Det har vi inte gjort på aldrig så länge nu, hon och jag.

Emma.

Sen borde jag nog städa lite också, även om vissa saker tar emot att städa undan. Som spåren av barnens lek i söndags...Kanske får det helt enkelt stå kvar, så städar jag runt det. Jag tycker om de där spåren av dem när de inte är här. Ja, annars också. Bevisen på deras lek, i synnerhet när de lekt fördragsamt tillsammans.

Spår av lek.

Nå, jag ska inte uppehålla er längre, utan lämna er med något lite att sova på (i förhoppning om att länkningarna fungerar nu då, i det här nya formatet):

Jag har drabbats av livsleda. Sakta, men säkert har den smugit sig på mig under de senaste par veckorna.

Det är högst ovanligt att jag drabbas av dylikt. Jag är annars den som alltid hittar något positivt i livet, något att glädjas åt. Det gör jag nu med, men livsledan vill ändå inte släppa taget om mig.

Det känns som om jag gjort allt, sett allt, upplevt allt. Som om allting som händer bara är upprepningar. Visst är det en sanning med modifikation, men ändå. I viss mån är det ju sant också. Jag har verkligen gjort mycket, levt mycket. Kanske lite för mycket.

Jag känner mig mest av allt trött, matt och slut. Influensan vill inte släppa taget om mig helt. Bihålorna krånglar fortfarande, och den senaste veckan har jag dragits med en enerverande huvudvärk som stundtals övergått till migränhuvudvärk. Den sistnämnda har dock varit något lindrigare igår och idag.

Det är ingen höstdepression. Jag får aldrig sådana. Tvärt om, jag älskar hösten, och så även iår. Hösten är min favoritårstid, och har alltid varit det. Jag känner mig bara sliten. Det har varit tufft ett tag, och givetvis är kroppen lite slut.

Minstingen har varit väldigt intensiv också de senaste veckorna. 3½ år och förkyld, och samtidigt mitt uppe i en intensiv utvecklingsfas - aka trotsålder. Han testar gränser, lär sig nya saker och är en mycket viljestark liten herre. Det rimmar illa med en trött och sliten studerande småbarnsmamma.

I eftermiddag åker barnen till sin pappa i två veckor, och jag ska vara barnledig. Jag behöver faktiskt lite egentid nu. Hinna återhämta mig, komma ikapp med studierna. Bli frisk. Och ta mig bort från den här känslan av livsleda som jag dras med.

Jag ska njuta av mörka, kyliga kvällar, dricka te och sticka. Promenera i höstvädret, få röjt upp här hemma nån gång. Alla de där sakerna jag inte hunnit eller orkat de senaste veckorna. Hinna med mina studier igen.

Nån gång under de senaste par veckorna tänkte jag att det vore trevligt med någon här. Tills min stalker dök upp igen, och jag med full kraft kom ihåg hur jävla jobbigt det egentligen är att vara tillsammans med någon hela tiden. Hur det har varit för mig.

Sen träffade jag min första exmake igår, för första gången på flera månader, och fann att ett visst mått av attraktion fortfarande finns där. Inte så att det någonsin mer kommer bli något av det, men den finns där. Och jag mindes att vi hade ju faktiskt bra stunder. Ibland. Men det är så länge sedan. Över 10 år sedan jag hade ett förhållande som var tillnärmelsevis normalt. Fast inte ens det förhållandet var riktigt bra. Det var långt från bra. Men det var ändå det bästa jag har haft.

Jag tror inte jag någonsin kommer träffa någon som får mig att känna att den här människan kompletterar mig. Min spontana tanke är alltid "Vad får jag offra? Hur många kompromisser måste jag ingå för att han ska få som han vill?". Det är så min syn på förhållandet som begrepp har kommit att bli.

Livet har kommit att kännas lite tomt under de senaste par veckorna, och kanske är det därför den eviga bebisfrågan har dykt upp igen. Barn ger ju livet mening i mångt och mycket. Åtminstone är det så jag har upplevt det, och det är nog delvis därför suget har dykt upp lite igen. Fast jag vill fortfarande inte få barn tillsammans med någon - det betackar jag mig för. På den punkten har jag uteslutande dåliga erfarenheter, och vill inte upprepa dem.

Snart kommer dottern hem från M&J (vi hälsade på där igår, och hon ville sova över), så jag ska dra igång lite kaffe här, och försöka få röjt upp lite i svinstian. But I'll be back.

Lång dag. Lååång dag. Stockholmsresa som tog hela dagen, för att hämta dottern i skolan, handla lite födelsedagspresenter, och lite annat smått och gott. Vid 17:30 var vi äntligen hemma igen, och jag kunde lämna över de små till sin storebror en halvtimme, så att jag fick handla hem en massa mat.

Middagen blev mycket sen, men föll alla barnen (och mamman) i smaken. Vi körde amerikanskt idag, och gjorde cheeseburgers, cole slaw och coke float. Sen tittade vi på film. Nån tecknad film om discomaskar (minns inte namnet), och Marley & Me. Där låg jag på soffan, med de sovande småbarnens armar och ben inlindade i mina egna, medan storebror satt i stolen bredvid, och tittade på filmen. Det slutade med att vi grinade, båda två. Både 14-åringen och jag. Den var inte alls som jag trodde den skulle vara. Och mycket bättre, dessutom. Definitivt en film som kommer hamna i vår filmhylla permanent med tiden.

Nu ämnar jag dock sova lite. Är galet slut efter den här dagen.

Så hittade han mig igen då. Min stalker. Två gånger ikväll har han försökt kontakta mig, men jag vägrar svara. Börjar bli redigt trött på det här. Och hoppas vid gud att han inte lyckas snoka rätt på någon av mina vänner, och lyckas få dem att prata. Han kan framstå som nog så trevlig, men det har visat sig vara en slug fan.

Om han nu inte ger sig snart, så kommer jag få ta itu med det hela på allvar. Jag har trots allt små barn.

...säger minstingen. Min morfar si, min morfar så. Morfar är bäst i världen. Säger han. Fast han aldrig har träffat sin morfar - tack och lov.

Hans morfar är död, vilket jag har berättat för honom. Det jag inte berättar är att hans morfar inte alls var någon snäll och rar människa. Jag biter mig i tungan för att inte säga att om hans morfar hade levt, så skulle sonen aldrig, aldrig få träffa honom. Över mitt lik. Men det säger jag inte. Han är bara 3½, och han kan få låtsas att morfar är bra. Tids nog kommer han få veta sanningen ändå.

Mina söner.

I söndags knäppte jag ovanstående kort på mina söner. Mitt äldsta och mitt yngsta barn. Och för första gången slår det mig att utöver att dottern inte är med på kortet, så fattas det två stycken till. Det skulle ha suttit två 4½-åringar där också. Där skulle ha varit fem barn.

Det hela gör mig lite vemodig, men får mig även att längta efter fler barn, av någon anledning. Inte för att ersätta de två som fattas, utan för att jag helt enkelt inte känner mig riktigt klar ännu. Mycket märkligt. Eller kanske inte. Kanske är det en helt naturlig reaktion på de vemodiga känslorna, kanske beror det på att jag närmar mig ägglossning, kanske beror det på att jag saknar minstingen oerhört idag, och har lite ont i hjärtat vid tanken på att han inte ville vara kvar på dagis i morse.

I vilket fall...jag tar allting som det kommer. Och börjar med att gå och hämta min lilla prinskorv tidigt från dagis idag. Min lilla konstnär, som här om dagen ropade på mig och upplyste att han var sjuk. Titta bara:

"Mamma! Jag är sjuuuuk!"

"Jasså?"

"Ja! Titta bara!"

"Ehum...jahaja...Älskling, nu ska vi nog lägga undan tuschpennorna en stund..."

Ska kasta i mig ett par smärtstillande bara, eftersom höfterna plågar mig idag (jag är överrörlig och föddes med höftledsdysplasi, vilket innebär att jag ibland får värk), sen blir det dagis nästa.

Blir inte så mycket bloggat just nu, eftersom jag har fullt upp med både studier, bihåleinflammation, huvudvärken från helvete och barn. But I'll be back.

Yngsta sonen målade akvareller idag :-)

Två stycken blev det. Den första föreställer en lyftkran, och den andra en bio, meddelar konstnären.

Nu, mina vänner, ska jag lägga mig själv på laddning över natten. G'natt! :-)