Måste ju bara visa den fina ritningen som dottern gjorde åt mig igår:

Tyvärr har scannern lyckats kapa att hon har skrivit sitt namn längst upp (alldeles själv, vilket inte är så pjåkigt, med tanke på att hennes namn är ganska långt). Ritningen visar mig, henne och lillebror. Storebror är inte med på ritningen eftersom han satt vid datorn och spelade, upplyser hon ;-) Själv önskar jag bara att jag verkligen var så lång som hon porträtterat mig, för det skulle innebära att jag faktiskt var lång nog för min vikt. Just nu är jag ju som bekant lite för kort för den vikt jag har...;-)

Okej. Nu måste jag försöka tagga ner lite här, och få något konstruktivt gjort. Jag behöver bara bo här i 4 veckor till. 28 dagar. I can do that. Och om två veckor åker barnen till pappan, vilket innebär att det inte är hela världen om det går proppar stup i kvarten och jag inte kan ha värme på. So. First things first.

Plugga. Det är det viktigaste. Måste få in mina poäng. Alltså får jag prioritera det, och vänta med flyttpackning och städning tills i slutet på månaden. Det ska inte behöva ta mer än en vecka att göra allting själv. Så det kan jag släppa taget om för stunden. Det som måste göras snabbt är dock att ansöka om dagisplats där nere, beställa el och beställa användarid hos UU för att få tillgång till bredband. De sakerna tar jag itu med i morgon. Dagisfrågan får nog bli på onsdag dock, det är väl ingen större risk att någon på kommunen jobbar i morgon.

Jag behöver låna en bil till flytten. Släp har jag redan fixat. Måste kolla om P (som jag lånar släp av) har någon presenning jag kan låna också. Spännband har han iaf, det vet jag (han är ju åkare). Jag har även fått lov att ställa alla utegrejer (barnens uteleksaker, cyklarna, cykelkärran osv) hos honom till en början (måste fixa en presenning att lägga över cyklarna och kärran bara).

E har erbjudit sig att hjälpa mig här uppe, underbara hon. Vi ska nog klara av att bära de prylar jag har, hon och jag. Städningen kommer jag fixa för varv. Packar övervåningen först, och städar undan i takt med att rummen töms. Nere får jag komprimera grejerna och städa runt dem i möjligaste mån. Planen är att när det sista bärs ut, så ska det enbart återstå att städa golven, så att jag inte behöver återvända för den sakens skull. När jag åker med sista lasset, så planerar jag inte att komma tillbaka mera.

Måste göra mig av med en del grejer. Verandan på baksidan är full i skräp som ska slängas, och mera blir det. Får väl ta det i samma vända som jag lånar bil och släp. Har ju nära till tippen iaf, den ligger bara ett par kilometer bort. Sen behöver jag göra mig av med lite grejer också...tänkte sälja växasängen och byrån med skötbordet, men är lite osäker på om jag ska behålla den sistnämnda. Använder ju byrån, och skötbordsdelen tar ju inte så mycket plats...och skulle det nu bli flera barn med tiden, så...ja, jag gillar det skötbordet. Finns badkar till också, och byrån har hjul, så att man enkelt kan flytta runt det. Nej, det får nog vara kvar.

Gamla frysen ska jag göra mig av med. Den skänker jag nog bort till första bästa som vill ha den. Den är inte värd något i vilket fall. Bortskänkes mot avhämtning. Torktumlaren...ja, hur fan gör jag med den? Den är trasig, men enkel att laga, och är en dyr sort som jag inte kommer ha råd att ersätta inom överskådlig tid. Vill nog ha kvar den. Bra att ha, även om det nu finns tvättstugor i Flogsta. Den får också vara kvar. Förvaringsutrymme för någons alla pluspoäng - haha! (Ja, det där var internt. Never mind. Moving on.)

Jag har silverfiskar överallt här. Upptäckte just en som krävlar runt i taklampan här i köket. Ser den i siluett mot vita plasten. Sanslöst.

Vart var jag? Hm. Flytta, ja...det mesta av det praktiska får alltså vänta. Studierna först. Banka in poäng. De kommande 11 dagarna ska jag avsluta båda sommarkurserna, skriva klart Sinnena, och skriva en tenta. I can do that. Hinner jag ännu mer, så är det jättebra. Har lite bekymmer med tentan dock, eftersom den är nästa lördag, vilket innebär att jag inte har tillgång till dagis. Barnvakt alltså...inte det enklaste att lösa, men med E's hjälp kan det nog gå ändå. Jag kan få låna en av hennes barnvakter, säger hon, så kan jag ta barnen med till skolan, och barnvakten leka med barnen utanför medan jag skriver. Barnen känner inte barnvakterna förvisso, men om E går i god för dem, så är det okej. Och det är väl värt de hundralappar det kommer kosta mig.

Ska vi se...då har jag lite struktur på det hela iaf. Nästa på schemat idag är att åka och handla, äta lite tårta med barnen, försöka få skrivaren att fungera så att jag får skrivit ut lite papper, och att plugga. Och försöka få minstingen att piggna till. Stackarn, han är krasslig idag, och ligger och sover nu. Ont i halsen och vill inte äta :( Hoppas han piggnar till sen, så att han orkar äta lite tårta iaf. Men han gillade iaf sina födelsedagspresenter :)

3 proppar till gick åt idag. 10:or. Jag blir galen. Jag blir mäkta förbannad. Jag tänker ringa elbolaget i morgon och säga att de inte får ett öre till av mig förrän de rett ut vad det är frågan om. Det är över ett år sedan jag begärde utredning, både av dem och hyresvärden, men ingenting händer. 4 datorer har brunnit upp, én torktumlare, två element och ett okänt antal glödlampor och proppar. Jag menar, det är fan inte normalt att det ska gå åt 5 proppar på en och samma krets på två veckor.

Tack gode gud att jag ska flytta. Jag är utled på de här problemen, utled på att saker går sönder hela tiden, utled på att frysa, eftersom pannan inte fungerar som den ska mer än en kvart i stöten och jag inte kan ha några element på, för då går propparna ännu snabbare. En 10:a ska då fan hålla för mer än 3 glödlampor! Grrrrr!!! 

Vore det inte för barnen, så skulle jag försöka hitta någon annanstans att vara de veckor som är kvar här uppe. Hyra förråd av Shurgard i Uppsala och bara knöla in alla mina grejer fram tills jag får tillgång till lägenheten i Uppsala. Lämna den här satans hålan én gång för alla. Lämna den här jävla lägenheten. Satan, vad arg jag är nu...

Klockan har passerat midnatt, och minstingens födelsedag är här. Jag inleder hans födelsedag med ännu flera nostalgikickar, att värma lite kebabpizza och äta upp alla mina favoriter i chokladasken ;)

Nostalgikickarna har avlöst varandra i snabb takt de senaste par dagarna, och lär nog göra så även under den här dagen. Hela 3 år nu...det går fort. Otroligt fort. Liten blir stor. Vid den här tiden för 3 år sedan var jag hemma och försökte sova, men visste redan att jag skulle få en pojke bara några timmar senare.

Jag var redan inskriven på Akademiska, men fick sova hemma, för att återkomma på morgonen till kl 8. Sen dröjde det tills efter lunch innan det äntligen blev min tur, eftersom de fick klämma in mig som ett akut snitt bland alla andra operationer den dagen. Men vid 14-tiden var det dags. Jag fick min epidural, blev förberedd för ingreppet, och snart nog var det dags att börja. Själva snittet och att ta ut honom gick snabbt, som snitt brukar göra. Det tog bara en handfull minuter, så var han ute, min lilla knubbis. 4740 gram. Lika klotrund som sin syster. Fullkletad i fett och blöt och varm. Luktade sådär speciellt som nyfödda gör. Salt, liksom. Sen fick pappan ta hand om honom, medan jag blev ihopsydd igen, och fick ligga dessa evighetslånga timmar på uppvaket innan jag fick se min yngsta son igen. 

Han fick ligga på neonatalen någon dag först, eftersom han var född tre veckor för tidigt. Ni kan inte föreställa er det surrealistiska i att ha en nästan 5-kilos bebis på neo, tillsammans med bebisar som väger bara en tiondedel. Han var en jätte jämfört med dem, min lilla prinskorv. Men till sist fick vi åka hem till storasystrarna, som ivrigt väntade på att få träffa lillebror.

De här tre åren har flugit förbi, och vi har genomgått en hel del. Han har genomgått en hel del. Flytt, magproblem i över ett år som gjorde att han skrek i smärtor större delen av dygnet, skilsmässa, växelboende, krupp och det senaste på schemat är denna hejdlösa 3-årstrots som drabbat honom. Allt är nej, nej och vill inte. Samtidigt är han världens goaste. Mammas fisrumpa, prinskorv, busunge, Bamamin och den som kryper tätt intill mig på natten. Min älskade, envisa unge.

Det är en upplevelse utan motstycke att följa dig på vägen, hjärtat. Från den där knubbiga lilla varelsen som såg dagens ljus för första gången för tre år sedan, till den bestämda och charmiga lilla karl du är idag. Grattis på födelsedagen, älskling min.

Har haft några sköna timmar med barnen. Vilat och myst tillsammans. Äldsta grabben har spelat dataspel, jag och de små har spelat Disneymonopol, och småbarnen har spelat lite Spyro på XBoxen. Vi har ätit korv med bröd, choklad och clementiner, lyssnat på julmusik på Spotify, och bara mått bra i största allmänhet. Så skönt...tänk att jag haft så svårt att ta mig tid för sånt här på sistone. Vi mår ju så bra av det, allihop.

Dottern äter korv.

Gurkmajonnäsen är nog ändå det som är godast...

Speldags!

Barnen väljer sina spelpjäser.

Dottern spelar Spyro.

Äldsta grabben vid sin dator.

Måste förresten ta itu med att städa upp på laptopen. Tar sju evigheter att starta upp den nu. Ska lägga över alla program jag vill behålla på min 500GB. Behöver nog rensa lite på den också, har bara 150GB kvar nu. Det är nog mest filmer, resten tar inte så mycket plats. Alla bilder är inte mer än lite drygt 4GB, all musik är väl sisådär 43GB, har jag för mig. Sen är resten mest textfiler av olika slag, och film. Sen skulle jag bra gärna vilja ha mitt Photoshop...saknar det programmet. Hoppas jag kan få igång den stationära sen, och åtminstone få sparat över de program jag vill ha kvar och de bilder som är tagna mellan mars och oktober i år (resten fanns back up'at på externa disken). Men det får bli en annan dag.

Börjar bli rätt trött nu...blir nog inte så mycket läst ikväll. Ska nog ta min igelkottslaptop (den ser ut som en igelkotte med alla externa enheter jag för tillfället har anslutit till den - haha!) och sätta mig i soffan med barnen, och ta fram stickningen. Sen blir det i säng tidigt idag. Nå, iaf tidigt med de senaste veckornas mått mätt. Krypa ner med de små och få sova ut ordentligt...och i morgon blir det paket och tårta! :)

Jag får inget vettigt gjort idag. Tröttheten är förlamande, likaså den påföljande huvudvärken. Två nätter i rad med alldeles för lite sömn är ingen höjdare. Ikväll ska jag i säng i vettig tid, och hör sen!

Hittills har jag ägnat mig åt att ta hand om barnen, göra klart min lilla filmsnutt och att diska. Det var ungefär så långt min kapacitet sträckte sig idag. Plugga? Jojo...jag hoppas få läst de sista sidorna om grupp-psykologi ikväll, men just nu, med barnen omkring mig och så trött, så är det bara att skrinlägga alla dylika aktiviteter. Det är helt hopplöst att fokusera just nu. Men aldrig så illa att det inte är bra för något - jag tar helt sonika en ledig dag och ägnar mig åt att aktivt umgås med mina barn istället. Det har de då inte varit alltför bortskämda med det senaste halvåret-året. Vi kanske kan pyssla lite, eller måla, det var länge sen. Fast först av allt kryper jag nog ner i soffan en halvtimme med minstingen, som till allt förtret somnade nyss och inte går att väcka (undra på, så länge som han var vaken inatt).

Har förresten tagit fram min externa hd, och suttit och tittat på en massa kort från de senaste åren, sen småbarnen kom...det är inte utan att man blir en smula nostalgisk. Samtidigt är det vissa saker som är lite ledsamma också, som det faktum att jag knappt minns något alls från minstingens första år. Tog bara ut några få veckor föräldraledighet när han var ett halvår gammal, i samband med att vi flyttade upp hit. Och så mycket ledigt blev det ju inte då, eftersom jag hade hand om alla barnen och skötte allt kring flytten själv (frånsett att bära alla tunga saker, det hade jag hjälp med). Exet jobbade, och...tja, flyttpackning och att packa upp är väl inte hans starkaste gren, så att säga. Så det första året av minstingens liv är mer eller mindre icke-existerande i mitt huvud. Det känns rätt trist. Skulle gärna vilja upprepa det året, och faktiskt ta mig tid att vara ledig med barnen.

Samtidigt blir man ju hejdlöst bebissjuk när man tittar på de där korten. Åååh, vad jag vill ha flera barn! Sisådär 17 stycken. Ungefär. Haha! Men det är ju så mysigt...För all del har jag rätt jobbiga graviditeter, men den där känslan när man står där med två blå på stickan...eller när man för första gången känner att det rör sig där inne...eller när de blir lite större och får hicka, så hela magen bara hoppar...eller mot slutet, när man tror att man ska spricka vilken sekund som helst, och bebisen äntligen bökar sig runt och lägger sig med huvudet neråt...eller bara bökar i största allmänhet, och kör ut en armbåge eller ett knä eller en fot, så att man kan kittla dem fastän de inte ens är födda än...Alla de där sakerna gör att man står ut ändå, även om det är jobbigt att vara gravid.

Själva förlossningen är verkligen...förlösande på alla sätt och vis. De sista par månaderna är jag mer eller mindre ett vrak, som knappt ens kan gå (foglossning de luxe), men i samma ögonblick som bebisen är ute, så blir jag jättepigg. Då kan jag ta över världen, om så. Och det håller alltid i sig (eller har gjort hittills iaf). Jag är aldrig så stark och orkar så mycket som då, konstigt nog (borde man inte vara lite sliten efter den jobbiga graviditeten liksom?). Och den där känslan när man får upp bebisen på magen, får se vem det är som bott där inne så länge...den är häftig. Kladdig och blöt, skrynklig och kanske lite skrikig, och letar efter bröstet och maten på én gång. De vet hur de ska göra, de små liven. Överlevnadsinstinkten är oerhört stark. Det är rätt mycket "wow" över det där. Jag tycker det är otroligt häftigt att en annan människa har vuxit där inne. En annan personlighet, ett litet knytte som en dag ska bli stor och vuxen och kanske förälder själv. Jag kommer ofta på mig själv med att betrakta mina barn, och tänka för mig själv "Wow...jag gjorde dig. Din pappa och jag gjorde dig. Det är fanimig det största jag någonsin kommer göra".

I morgon fyller min minsting 3 år. Han är ingen bebis längre. Han är stor och duktig och kan en jäkla massa saker. Han har nyligen börjat prata om sig själv i jag-form istället för i tredjeperson, han går på pottan ibland, pratar som en forss, är viljestark till tusan, och världens goaste lilla kille, som nu och då kramar sin mamma jättehårt och säger "Jag har saknat dig!" eller "Jag älskar dig!". Ingen bebis längre...en stor kille på 3 år om bara några timmar.

Sen tittar jag på min äldsta, som fyller 14 om tre månader, och baxnar lite över tanken på att jag har varit mamma i så många år nu. Ja, egentligen ännu längre, eftersom jag fick en bonusdotter när jag flyttade till Sverige. Hon är ju också en av mina, även om hon var 6 år innan vi träffades. Hon växte inte under mitt hjärta, som de andra, utan inuti det. Där bor tvillingarna också. De blir aldrig större än de var den dagen de föddes. De är fast i tiden och blir aldrig äldre, och jag tittar aldrig på de andra barnen och undrar hurdana Oliver och Marco skulle ha varit i samma ålder. Det faller mig aldrig ens in.

Och så min dotter då...envis och viljestark, hon med, och är med sina 5 år långt tuffare än både pojkarna tillsammans. Min rockprinsessa. Stentuff, men älskar prinsessor, glitter och glamour. Är det något av barnen som blir punkare eller svartrockare eller något dylikt, så är det hon. Hon lär gå sin egen väg, den saken är säker. Och skulle hon någon dag komma hem som 15-åring och ha blivit gravid, så kan jag garantera att det inte är någon pojk som lurat henne. Onej...då har den unga damen allt sett till att det blivit så, den saken hyser jag inga som helst tvivel om ;) Då är det nog snarare pojkstackarn som blivit lurad.

Fem barn har jag satt till världen, och jag har fått behålla tre av dem. Jag skulle kunna få fem till. Jag skulle inte tveka en sekund. Barnen är min lycka och min kärlek, och jag har plats i hjärtat för flera att älska. Om det blir så, återstår ju att se, givetvis, men får jag chansen...då tackar jag ja till den.

Vill ni se magen förresten? Kolla här, så här såg jag ut när jag hade gått 8 månader med minstingen:

Jag blir alltid skrattretande stor under mina graviditeter. Så här såg jag ut en vecka innan dottern föddes (en vecka innan fullgången tid alltså):

Och här är jag 4 månader gravid med tvillingarna:

Håll med om att jag blir gigantisk...;) Ändå gör jag gärna om det. Jag har förmodligen tappat en rätt viktig skruv någonstans, eftersom jag kan tänka mig att göra om det där...men...ja. Så är det :-D

Nå, jag ska avsluta det här nu, och lägga mig bredvid min stora lilla nästan-3-år gamla pojk och vila en stund. Ytterligare nostalgikickar lär nog följa dock, under dygnet som kommer, so be prepared ;)

Idag är jag tröttast i hela världen. Det måste jag vara. Det kan inte rimligtvis finnas någon som är tröttare än mig. Gäääääääääääääääääääääääääsp!

Hade nattvak med minstingen inatt, som helt enkelt tokvägrade sova. Jag ska inte ens berätta när han till sist somnade, för då kommer ni sätta kaffet i vrångstrupen, jag lovar.

Men men, jag roade mig lite medan den lille var vaken, och jag ändå för trött för att orka plugga, så jag gjorde en liten film i anledning hans födelsedag. Den är inte riktigt klar ännu, filar lite på time linen, men den blir nog klar under dagen. I övrigt ska det handlas lite mat, göras tårtbotten och pluggas. Inget märkvärdigt, alltså. Business as usual. Det mest upphetsande som händer idag är nog att jag funderar på att göra tacopaj till middag - haha!

Nej, lite kaffe nu, så jag piggnar till...Ha en bra dag, folket :)

Ännu en laboration i IT-kursen godkänd. Fick även denna gång kommentaren att jag hade gjort ett mycket bra arbete, vilket alltid känns roligt. Det innebär att moment 2 i kursen är avklarat och godkänt, och att ytterligare några poäng kommer ticka in under rubriken "Akademiska meriter" hos studera.nu nästa vecka :)

Om jag nu bara kunde komma på lösenordet till PGP'n, så jag får skicka in uppgift 3...Klurar fortfarande, men kommer inte ihåg hela lösenordet. Mycket irriterande. Sen är det bara den sista uppgiften kvar att färdigställa i den kursen, och jag har kommit några poäng närmare målet. Det går framåt! :)