Sitter och pratar med en kompis på msn, som har stora problem med en kille som fattat tycke för henne nåt så förbannat, men som vägrar acceptera att hon inte är intresserad. Nu har det hela eskalerat till den punkt då han börjat hota henne, komma med fula tillmälen, samt anklaga henne för att vara en dålig mamma. Och hon tar åt sig, eftersom hon redan har dåligt samvete gentemot barnet (hon har varit sjuk en del, och tvingats operera sig flera gånger).

Jag sa åt henne att bara ignorera fanskapet, att det är absolut bästa sättet att få honom att sluta. Han slår under bältet därför att han kan, och han satsar stenhårt på hennes sårbara punkter. Minsta lilla komma hon säger eller skriver tillbaka till honom ger honom bara mer näring och han kommer fortsätta. En mur av tystnad är bästa sättet att hantera sånt där. Det kan ta några veckor, men sen ger de sig. Jag sa även åt henne att inte bli ledsen, utan att istället bli arg. Riktigt, heligt förbannad. Han har ingen som helst rätt att sätta sig till doms över henne, för det första, och för det andra - tror idioten verkligen att det där beteendet kommer få henne att välja honom?? Hur dum får man bli egentligen?

Jag blir så förbannad över sånt där. Jag har varit med om det själv, mer än én gång. Hot om att ta livet av sig, slag under bältet...been there, done that. Got the t-shirt. Och det blir visst flera också. Fikabesöket i förrgår har ta mig fan skickat meddelanden på sms och msn var femte minut sen han åkte härifrån. Och jag svarar mestadels inte, som jag brukar. Tills jag hade skrivit på min msn att jag hade ett akut behov av barnvakt nästa lördag - då fick han frispel och messbombade på alla möjliga jävla ställen, och undrade vart jag var och blablabla. Då var han ju orolig för mig, gud bevars, för pojken hade ju hostat så illa när han var här (då var gossen bara litegrann förkyld, och hostade knappt alls), och när jag hade skrivit sådär på min msn, så blev han ju såååå orolig. What the fuck?? Om det nu var så att gossen faktiskt hade hostat illa, vilket han inte gjorde, vad hade så det att göra med mitt behov av barnvakt nästa lördag?? Gah!

Jag såg mig tvungen att svara honom då. Det började bli en överhängande risk för att han skulle dyka upp här och leta efter mig, och kanske knacka på hos mina grannar för att höra vart jag tagit vägen. Jodå, jag har varit med om den här sorten förut, och jag aktar mina löss för snuva. Då var det ju en massa ursäkter för att han hade blivit orolig, och "jag ska inte störa dig" och blablabla. Vad trött jag blir. Och karln är ju dessutom sambo! Har han inget skamvett över huvud taget? Tror han över huvud taget att det finns minsta lilla chans att jag skulle ens titta två gånger på en karl som ger sig till att på det intensivaste uppvakta andra, när han har en sambo? Jo tjena. Jag kan lova er, att hade jag varit intresserad (vilket jag inte varit för en sekund sedan jag lärde känna honom), så hade det tagit tvärstopp där. Är de otrogna én gång, så gör de det igen, det kan man slå sig i backen på. De där som faktiskt bara gör sådant én gång är sällsynta, och då brukar det handla om en impulshandling - inte att försöka uppvakta någon i nästan ett år.

Nej, än är inte den sista idioten född, det ska gudarna veta. Själv tycks jag vara något av en idiotmagnet. De dras till mig, som bin till honung. Ett och annat undantag dyker upp (Hej, Peter), men mestadels är det en bedrövlig samling som försöker fånga ens intresse. Men det beror väl kanske på att det är mest såna i omlopp där ute. De som ingen annan vill ha. Och så det där fåtalet som inte har behov av att lägga omkull vartenda fruntimmer de får syn på, och som klarar sig alldeles utmärkt på egen hand (Hej igen, Peter).

Jag är utled på det där. Mina singelkompisar är utled på det där. Det är inget Sex and the city för vår del - för att hitta karlar är då fan inget problem. Men att hitta en vettig karl, det är banne mig nästan omöjligt. Skrik och panik, pip och gnäll, ömhetsbetygelser i kubik och kvadrat som inte alls står i proportion till att man känt varann i typ 5 minuter, man presenteras med färdiga planer för framtiden, och fan och hans moster. Jag har god lust att utfärda skottpremie på kokosnötterna. Man får ju för fan avsmak för att ens dricka kaffe med någon av motsatta könet, och än mindre dejta dem. Det ju inte att undra på att man blir förbannat avvaktande efter ett tag, och väntar in sin motpart, väntar på hans nästa drag. Man vågar ju inte ta initiativ till något som helst längre, för risken finns ju att man får en klängig fan på halsen, som man har ett helvete att bli av med sen.

Det var nog lite det också som hände i Thailand. Jag blev hemskt avvaktande där. Försökte pejla in honom, lista ut exakt vart jag hade honom. Men tji fick jag, för han gjorde precis likadant. Men jag tror att han har liknande erfarenheter av kvinnor som jag har av män, så det är väl inte så konstigt. Och sen dess har han varit avvaktande gentemot mig. Åtminstone upplever jag det så. Det verkar som jag inte kan få den där gyllene medelvägen - antingen är de på som fan, eller så behandlar de en som en kompis bara. Det är ju som förgjort med det där. Men vi får väl se vad som händer framöver.

Nu ska jag ta med mig min ilska över män generellt och gå och lägga mig. God natt med er.

Jag försöker hitta lite balans i tillvaron igen, leva som vi gjorde innan, barnen och jag. Det har varit för mycket studier, jobb och stress det senaste året. Den här helgen har jag försökt göra som vi jämt gjorde förut på helgerna. Det har inneburit mindre studier, men effekten är ändå positiv. Jag mår långt bättre, och studerar långt mer fokuserat när jag sätter mig med skolböckerna, vilket innebär att jag hinner med det jag tänkt hinna med ändå. Någorlunda iaf.

Idag har våran dag sett ut så här, bland annat:

Husets nyblivna 3-åring öppnar paketet med traktortröjan.

Spindelmannen-paket...

...och den högt älskade Alvin-filmen låg i ett paket.

Mammas snygging!

Barnen fick pyssla en stund...

...och här är ett par av deras konstverk :-)

Och det här är vad en annan får roa sig med ;-)

Nu är det kväller, och det börjar bli dags för barnen att sova. Själv ska jag varva lite stickning och umgänge med barnen, med mina studier ikväll. Vi har haft en bra dag. Exet, som hade letat sig upp hit igår kväll tydligen, dök plötsligt upp för att gratta sonen, vilket var mycket uppskattat av barnen. Och modern, eftersom han hade den goda smaken att låna ut sin bil när jag skulle handla, samt stanna kvar här med barnen medan jag var iväg. Han har sina ljusa stunder, något annat ska jag inte påstå (även om han kan reta gallfeber på mig ibland...).

Dagens ilska över den icke-fungerande elen har för tillfället lagt sig, och efter den mentala genomgången av det jag har att göra den här månaden (se tidigare inlägg) gjorde att jag känner mig lugnare nu. Enda smolket i bägaren för stunden är att minstingen har blivit redigt förkyld under dagen och har ordentligt ont i halsen. Som bäddat för ett kruppanfall inatt, med andra ord. Håll gärna en tumme för att vi undviker det.

Nej, nu ska de väna barnen nattas, och den ömma modern fortsätta med sina studier. Och lite stickning, förstås ;-) Puss på er! :-D

Måste ju bara visa den fina ritningen som dottern gjorde åt mig igår:

Tyvärr har scannern lyckats kapa att hon har skrivit sitt namn längst upp (alldeles själv, vilket inte är så pjåkigt, med tanke på att hennes namn är ganska långt). Ritningen visar mig, henne och lillebror. Storebror är inte med på ritningen eftersom han satt vid datorn och spelade, upplyser hon ;-) Själv önskar jag bara att jag verkligen var så lång som hon porträtterat mig, för det skulle innebära att jag faktiskt var lång nog för min vikt. Just nu är jag ju som bekant lite för kort för den vikt jag har...;-)

Okej. Nu måste jag försöka tagga ner lite här, och få något konstruktivt gjort. Jag behöver bara bo här i 4 veckor till. 28 dagar. I can do that. Och om två veckor åker barnen till pappan, vilket innebär att det inte är hela världen om det går proppar stup i kvarten och jag inte kan ha värme på. So. First things first.

Plugga. Det är det viktigaste. Måste få in mina poäng. Alltså får jag prioritera det, och vänta med flyttpackning och städning tills i slutet på månaden. Det ska inte behöva ta mer än en vecka att göra allting själv. Så det kan jag släppa taget om för stunden. Det som måste göras snabbt är dock att ansöka om dagisplats där nere, beställa el och beställa användarid hos UU för att få tillgång till bredband. De sakerna tar jag itu med i morgon. Dagisfrågan får nog bli på onsdag dock, det är väl ingen större risk att någon på kommunen jobbar i morgon.

Jag behöver låna en bil till flytten. Släp har jag redan fixat. Måste kolla om P (som jag lånar släp av) har någon presenning jag kan låna också. Spännband har han iaf, det vet jag (han är ju åkare). Jag har även fått lov att ställa alla utegrejer (barnens uteleksaker, cyklarna, cykelkärran osv) hos honom till en början (måste fixa en presenning att lägga över cyklarna och kärran bara).

E har erbjudit sig att hjälpa mig här uppe, underbara hon. Vi ska nog klara av att bära de prylar jag har, hon och jag. Städningen kommer jag fixa för varv. Packar övervåningen först, och städar undan i takt med att rummen töms. Nere får jag komprimera grejerna och städa runt dem i möjligaste mån. Planen är att när det sista bärs ut, så ska det enbart återstå att städa golven, så att jag inte behöver återvända för den sakens skull. När jag åker med sista lasset, så planerar jag inte att komma tillbaka mera.

Måste göra mig av med en del grejer. Verandan på baksidan är full i skräp som ska slängas, och mera blir det. Får väl ta det i samma vända som jag lånar bil och släp. Har ju nära till tippen iaf, den ligger bara ett par kilometer bort. Sen behöver jag göra mig av med lite grejer också...tänkte sälja växasängen och byrån med skötbordet, men är lite osäker på om jag ska behålla den sistnämnda. Använder ju byrån, och skötbordsdelen tar ju inte så mycket plats...och skulle det nu bli flera barn med tiden, så...ja, jag gillar det skötbordet. Finns badkar till också, och byrån har hjul, så att man enkelt kan flytta runt det. Nej, det får nog vara kvar.

Gamla frysen ska jag göra mig av med. Den skänker jag nog bort till första bästa som vill ha den. Den är inte värd något i vilket fall. Bortskänkes mot avhämtning. Torktumlaren...ja, hur fan gör jag med den? Den är trasig, men enkel att laga, och är en dyr sort som jag inte kommer ha råd att ersätta inom överskådlig tid. Vill nog ha kvar den. Bra att ha, även om det nu finns tvättstugor i Flogsta. Den får också vara kvar. Förvaringsutrymme för någons alla pluspoäng - haha! (Ja, det där var internt. Never mind. Moving on.)

Jag har silverfiskar överallt här. Upptäckte just en som krävlar runt i taklampan här i köket. Ser den i siluett mot vita plasten. Sanslöst.

Vart var jag? Hm. Flytta, ja...det mesta av det praktiska får alltså vänta. Studierna först. Banka in poäng. De kommande 11 dagarna ska jag avsluta båda sommarkurserna, skriva klart Sinnena, och skriva en tenta. I can do that. Hinner jag ännu mer, så är det jättebra. Har lite bekymmer med tentan dock, eftersom den är nästa lördag, vilket innebär att jag inte har tillgång till dagis. Barnvakt alltså...inte det enklaste att lösa, men med E's hjälp kan det nog gå ändå. Jag kan få låna en av hennes barnvakter, säger hon, så kan jag ta barnen med till skolan, och barnvakten leka med barnen utanför medan jag skriver. Barnen känner inte barnvakterna förvisso, men om E går i god för dem, så är det okej. Och det är väl värt de hundralappar det kommer kosta mig.

Ska vi se...då har jag lite struktur på det hela iaf. Nästa på schemat idag är att åka och handla, äta lite tårta med barnen, försöka få skrivaren att fungera så att jag får skrivit ut lite papper, och att plugga. Och försöka få minstingen att piggna till. Stackarn, han är krasslig idag, och ligger och sover nu. Ont i halsen och vill inte äta :( Hoppas han piggnar till sen, så att han orkar äta lite tårta iaf. Men han gillade iaf sina födelsedagspresenter :)

3 proppar till gick åt idag. 10:or. Jag blir galen. Jag blir mäkta förbannad. Jag tänker ringa elbolaget i morgon och säga att de inte får ett öre till av mig förrän de rett ut vad det är frågan om. Det är över ett år sedan jag begärde utredning, både av dem och hyresvärden, men ingenting händer. 4 datorer har brunnit upp, én torktumlare, två element och ett okänt antal glödlampor och proppar. Jag menar, det är fan inte normalt att det ska gå åt 5 proppar på en och samma krets på två veckor.

Tack gode gud att jag ska flytta. Jag är utled på de här problemen, utled på att saker går sönder hela tiden, utled på att frysa, eftersom pannan inte fungerar som den ska mer än en kvart i stöten och jag inte kan ha några element på, för då går propparna ännu snabbare. En 10:a ska då fan hålla för mer än 3 glödlampor! Grrrrr!!! 

Vore det inte för barnen, så skulle jag försöka hitta någon annanstans att vara de veckor som är kvar här uppe. Hyra förråd av Shurgard i Uppsala och bara knöla in alla mina grejer fram tills jag får tillgång till lägenheten i Uppsala. Lämna den här satans hålan én gång för alla. Lämna den här jävla lägenheten. Satan, vad arg jag är nu...

Klockan har passerat midnatt, och minstingens födelsedag är här. Jag inleder hans födelsedag med ännu flera nostalgikickar, att värma lite kebabpizza och äta upp alla mina favoriter i chokladasken ;)

Nostalgikickarna har avlöst varandra i snabb takt de senaste par dagarna, och lär nog göra så även under den här dagen. Hela 3 år nu...det går fort. Otroligt fort. Liten blir stor. Vid den här tiden för 3 år sedan var jag hemma och försökte sova, men visste redan att jag skulle få en pojke bara några timmar senare.

Jag var redan inskriven på Akademiska, men fick sova hemma, för att återkomma på morgonen till kl 8. Sen dröjde det tills efter lunch innan det äntligen blev min tur, eftersom de fick klämma in mig som ett akut snitt bland alla andra operationer den dagen. Men vid 14-tiden var det dags. Jag fick min epidural, blev förberedd för ingreppet, och snart nog var det dags att börja. Själva snittet och att ta ut honom gick snabbt, som snitt brukar göra. Det tog bara en handfull minuter, så var han ute, min lilla knubbis. 4740 gram. Lika klotrund som sin syster. Fullkletad i fett och blöt och varm. Luktade sådär speciellt som nyfödda gör. Salt, liksom. Sen fick pappan ta hand om honom, medan jag blev ihopsydd igen, och fick ligga dessa evighetslånga timmar på uppvaket innan jag fick se min yngsta son igen. 

Han fick ligga på neonatalen någon dag först, eftersom han var född tre veckor för tidigt. Ni kan inte föreställa er det surrealistiska i att ha en nästan 5-kilos bebis på neo, tillsammans med bebisar som väger bara en tiondedel. Han var en jätte jämfört med dem, min lilla prinskorv. Men till sist fick vi åka hem till storasystrarna, som ivrigt väntade på att få träffa lillebror.

De här tre åren har flugit förbi, och vi har genomgått en hel del. Han har genomgått en hel del. Flytt, magproblem i över ett år som gjorde att han skrek i smärtor större delen av dygnet, skilsmässa, växelboende, krupp och det senaste på schemat är denna hejdlösa 3-årstrots som drabbat honom. Allt är nej, nej och vill inte. Samtidigt är han världens goaste. Mammas fisrumpa, prinskorv, busunge, Bamamin och den som kryper tätt intill mig på natten. Min älskade, envisa unge.

Det är en upplevelse utan motstycke att följa dig på vägen, hjärtat. Från den där knubbiga lilla varelsen som såg dagens ljus för första gången för tre år sedan, till den bestämda och charmiga lilla karl du är idag. Grattis på födelsedagen, älskling min.