Hah! Släppte hela tanken på uppgifterna inom sjuksköterskeprogrammet, och kan ni tänka er - genast dök det upp både studielust och inspiration! Det där programmet och allt strul tar helt enkelt knäcken på mig. Men studierna i ledarskap och IT-säkerhet känns givande och roliga :)

Nu är det dock studiepaus. Knåpar ihop lite spaghe^H^H^Hmakaroner och köttfärssås, sen ska de väna barnen få bada lite (om nu minstingen orkar hålla sig vaken för det) och under tiden ska jag fortsätta repa upp de varv på min Ruby som jag stickat för långt. Sen kryper vi upp i soffan, alla tre, och tittar på film en stund, tror jag, och tänder lite ljus och så. Och sen ska jag nog försöka plugga en liten stund till sen. Dock planerar jag att vara lite ledig och bara sticka också ikväll.

Måste packa ikväll också. Vi åker till Knivsta i morgon, allihop. Barnen ska till sin pappa, och jag ska sova över hos M&J. Och på måndag börjar terminen i Uppsala. Måste komma ihåg att kolla om det går några tåg hem igen på kvällen, förresten.

Nej, nu är maten klar, så jag får återkomma senare :-)

Det har blivit en plåga att studera. Har drösvis med uppgifter kvar som ska göras, och jag mår illa bara vid tanken på att ens titta på dem. Vill inte, orkar inte. Pest och kolera. Att studera har blivit ett nödvändigt ont för att överleva och ta sig härifrån. Jag ser inte ens fram emot att få plugga i Uppsala längre.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det hela. Försöker motivera mig själv, försöker hitta någon liten gnista som gör att jag orkar med eländet, men det blir svårare för varje dag som går. Jag ligger farligt nära gränsen att bara skita i allting, känns det som. Det är inte likt mig. Jag gör bara inte så. Jag ger aldrig upp. Men jag har banne mig god lust att göra det nu.

Tyvärr finns det inga alternativ. Jag måste fixa det här, annars blir jag tvungen att lämna landet och återvända till Norge. Inte för att jag har något att återvända till. Men inte ens det känns som någon motivationshöjande faktor. Jag är bara utled, hur jag än vrider och vänder på det.

Jag ger upp den förbaskade uppsatsen för ikväll. Jag orkar bara inte. Är så trött att jag inte ens orkar tänka. Det får bli som det blir. Släpper den för stunden och...jag vet inte. Går och sover, tror jag. Orkar inte göra något annat vettigt iaf.

Jag är så utled på hela sjuksköterskeprogrammet och Gävle högskola. Trött på att sitta på pottkanten så fort barnen blir sjuka, trött på att slita mig igenom den ena meningslösa uppgiften efter den andra. Trött på att plugga över lag.

Just nu vill jag mest bara skita i alltihop. Vore det inte för att jag är beroende av att studera på heltid för att få behålla lägenheten i Uppsala, så skulle jag kliva av i denna sekund. Utan tvekan. I've had it. Jag vill kunna öppna en bok och läsa den för nöjes skull, inte för att komma ihåg allt som står i den. Jag vill kunna ha fritid och unna mig att sitta i soffan och titta på tv utan att ha dåligt samvete över studierna. Jag vill ha ett normalt liv igen.

Sista dagen på dagis idag. Kändes så sorgligt...Det var tungt att gå efter att ha kramat alla hejdå, och veta att vi inte ska åka tillbaka dit mera. Svårt att greppa också...

Det är även sista dagen på högskolan i Gävle, men än är jag inte klar med alla uppgifter. Måste försöka koncentrera mig nu, så att jag får in så mycket som möjligt de kommande dagarna. Samtidigt ska jag åka till Knivsta på söndag och lämna över barnen till sin far där, samt sova över hos vänner tills på måndag, då jag påbörjar mina studier i Uppsala. Det har jag inte heller lyckats greppa. Sen är det flytten. Och nu har det tillkommit ytterligare ett moment som kan innebära extra pengar in, men även extra arbete, som jag strängt taget inte har tid med just nu. Samtidigt behöver jag pengarna akut, så att jag vet att jag kan betala första hyran i Uppsala samt åtminstone en del av flyttkostnaden. Är lite orolig för hur det ska bli med studiemedlet...ligger på gränsen poängmässigt, eftersom jag inte satte anatomitentan, samtidigt som strulet med poängen för höstterminen ligger mig i fatet. Så jag är lite orolig för den sakens skull. Det kan dröja innan jag får mitt studiemedel, om jag har otur.

Exet bråkar med mig. Sätter sig på sina höga hästar och agerar moralens och etikens väktare, trots att den som verkligen betett sig illa i alla år är han själv. Ska man skratta eller gråta åt sådant? Energi tar det iaf. Tröttsamt värre. Får se till att upplösa alla förbindelser som går att upplösa så fort som möjligt. Det går inte att ha att göra med honom. Han är definitivt det största misstag jag någonsin gjort, och just nu ångrar jag varenda minut jag spenderat med honom.

Jag är trött. Måste skriva en uppsats ikväll dock, så jag har kokat en ny laddning kaffe för att förhoppningsvis piggna till. Barnen ska snart sova, och jag hoppas jag får lugn och ro att skriva ikväll.

Börjar känna mig lite lätt apatisk. Studierna går trögt som sirap, och jag känner mig mest bara orkeslös inför att ta itu med dem. Tror det är gårdagen som sitter i på nåt vis. Det blev en rätt skum dag. Tyckte inte jag gjorde annat än att tacka för alla grattis - ca 200 pers grattade mig igår! Kan ni fatta det?? Tvåhundra! Sanslöst. Och sen avslutade jag dagen med ett jättegräl med exet. Kul.

Nåväl. Ny dag, nya tag. Idag är det sista dagen på dagis för barnen...Tog med hem en del av deras grejer redan nu på morgonen, så att det inte blir så mycket att bära sen. Känns jätteskumt. De har varit min livlina i 2½ år, och nu ska vi inte åka dit mera. Ella, som är dotterns bästa kompis på dagis, kom rusande ut när vi kom, och kramade om båda mina barn. Hur gulligt som helst.

Sista dagen...det är onekligen rätt vemodigt.

Idag är det 16 minusgrader här. Höll på att frysa av mig både det ena och det andra när jag väntade på bussen hem. Men det var iaf Lennart som körde idag, så jag hade trevligt sällskap på hemvägen åtminstone. Dock var han sjuk, stackarn, så han skulle åka hem och lägga sig efter den vändan. Hade bra gärna velat lägga mig, jag med. Plugga är jag inte alls inspirerad att göra, utan jag hade hellre flyttpackat. Men men, alla uppgifter måste in, så det är bara att bita ihop och beta av dem. Hoppas få undan mycket nu under helgen. Eller idag och i morgon iaf. På söndag blir det resa neröver, och jag ska sova över hos Michaela och Johan tills på måndag, då jag påbörjar mina studier i Uppsala. Vilket påminner mig...jag skulle behöva beställa hem studielitteraturen...för de pengar jag inte har. Jaja.

Nej, det här går inte. Måste försöka få något gjort innan jag ska iväg igen. Har möte på dagis strax efter kl 13, så jag får försöka utnyttja tiden nu.

Jo, just det...ringde Telia ang. den här hotande avstängningen, och de hävdar att så inte alls är fallet. De har bara skickat en påminnelse på räkningen jag skjutit upp (som jag brukar få göra över jul, eftersom jag är student och får mycket mindre pengar den månaden), och att det bara är standardformuleringar på deras påminnelser. Exet hävdar dock envist att det inte är någon påminnelse, utan ett regelrätt hot om avstängning. Jaja.

Vad gör man när ens ex förpestar tillvaron för en? Jo, man surfar runt lite hos fyrabarnsmamman, dödergöken och allas våra kära yarn harlot, halkar vidare in på StickaMeras sida, och anmäler sig ofrånkomligen till Sockklubb 2009. Sista chansen att anmäla sig är idag. Därefter skriver man ut januari-månadens sockmönster, som är ett par sockor med keltiskinspirerad design. Och i morgon ska jag dyka ner i mitt stash, och kolla om jag har något lämpligt garn för ändamålet.

När anmälan är skickad och man har skrivit ut mönstret, så öser man upp en gigantisk tallrik glass, surfar runt lite mer på sticksidor och blir lite allmänt inspirerad sådär. Sen kan man ta itu med 2009-års första stickning - min Ruby. Råkade sticka lite för långt på henne, och måste ta upp några varv (nackdelen med att sticka medan man tittar på tv *s*). Sen mår man bättre igen :-)

Exet hörde av sig. Nåt om en obetald räkning och att internet skulle stängas av, och så levde han rövare som fan. Ja, självklart låter jag bli att betala interneträkningarna, så att de stänger av internet för mig - jag, som är beroende av internet för mina studier och min ekonomi. Självklart gör jag det *ironi*. Snacka om att kasta sten i glashus.

Att det kanske skett ett misstag från antingen min eller Telias sida föll honom inte ens in. Jag, å andra sidan, har inte en susning om vad det är frågan om, och Telias fakturaavdelning hade stängt, så jag kan inte ta reda på det heller. Det enda jag vet, är att jag kan bli utan internet vilken sekund som helst.

Vad trött jag blir. Att han alltid ska leva rövare om precis allting. Allting ska blåsas upp till proportioner som inte liknar någonting alls. Dramatiseras i det oändliga och lite till. Vi bråkade jävlar i havet den här gången. Jag vill inte ha med honom att göra mera.

Slut cigg har jag också. Great.

Jag har stora skulder. Exakt hur stora vet jag faktiskt inte riktigt just nu. Men säg i runda svängar 300 000 kanske? Och sen tillkommer studielånet, som just nu är uppe i underkant av 200 000. 500 000 totalt. Mycket skulder är det. Och jag har inte mycket igen för dem.

Ringde krono för att höra hur mycket som ligger där just nu. Ca 77 000 kronor. Inte såååå farligt, om man beaktar den totala skuldsumman. Så länge ingen annan lägger in krav på mera, så är det ju bara den summan de kan göra utmätning på. Och allt det andra kan jag ordna avbetalningsplaner på. Lägga mig på lägsta summan de har bara, och sen kan jag peta in extra när tillfälle ges. Då får jag kontroll på skulderna. Och de flesta erbjuder även att stoppa räntan efter att man betalat i ett år, så jag kan få hejd på den biten. Det blir helt enkelt som att betala lån, frånsett att jag inte kommer ha någon ekonomisk frihet förrän alla skulder är borta. Men jag kommer ha kontrollen över dem. Ingen risk för utmätningar. Och jag kan ägna mig åt att dra in pengar och själv bestämma vilka skulder som ska bankas ner först.

Varför dessa funderingar, kanske ni undrar? Well, jag har pratat lite ekonomi både med min syster och Peter, och lägger man ihop det med att jag egentligen är rätt skoltrött och även känner ett visst behov av att få kontroll över de skenande skulderna, så är det väl inte så svårt att lägga ihop 1+1. Jag har ett allt ökande behov av att komma på fötter rent ekonomiskt igen - dels för egen del, men inte minst eftersom jag har träffat någon som givetvis också kommer känna av mina skulder. Det går ju inte att komma förbi. Tanken på att kliva av studierna och börja jobba växer allt mer. Den gör det. Återfå min frihet igen. Kunna äga något av värde, kunna ha ett kreditkort om jag vill...såna saker. Och för varje år som går, så växer mina skulder allt mer. Det börjar bli hög tid att sätta stopp för det.

Blev en liten paus här...Fick ett ryck och började slita i alla dessa inkassobrev som jag annars aldrig öppnar, utan bara lägger på hög. Brev efter brev slets upp, tills jag hittade alla de stora posterna jag vet om...och vet ni...om jag lite snabbt räknar ihop det hela sådär tumme-pekfinger, så hamnar jag på någonstans mellan 150 och 180 000....och inte 300 000, som jag fruktade. Och de totala skulderna (inklusive studielånet, som ju bara är ett vanligt lån) hamnar på nånstans mellan 350 och 380 000, inte 500 000. Det var ju faktiskt lite skillnad. Det innebär att jag har 150-180 000 ungefär i totala akuta skulder som jag behöver få bort så snabbt som möjligt, medan studielånet ju bara kan löpa som ett vanligt lån under tiden. Dessutom var det flera av inkassobolagen som erbjöd att man frös räntan på én gång. Då blir det bara kapitalskuld alltså. Ingen tillkommande ränta.

Jag blir sugen på att börja jobba, helt klart. Börja dra in pengar. Börja banka ner de där skulderna, bli av med dem. Men just nu är jag ju lite låst, eftersom jag blir bostadslös om jag börjar jobba nu. Måste studera på heltid i Uppsala för att få behålla lägenheten. Men suget finns där...att ta itu med den där oroshärden én gång för alla. Bli av med den. Frihet.