De senaste dagarna har jag haft mer livskvalitet än jag haft på länge. Det har varit på bekostnad av studierna, som jag inte ägnat alls så mycket tid åt som jag skulle behöva just nu, men det har det varit värt. Det har gjort gott både i själ och hjärta att ta sig tid att bara vara med barnen.

Mammas hjärta.

Kvällsfika. Ostmacka och varm choklad i en mugg man själv fått dekorera på dagis.

Tillverkning av ostmackor.

Somliga somnade tidigt idag, och vaknade först efter kvällsfikan. Välling var bättre än ostmackor och varm choklad, tyckte den lilla tröttisen :)

Jag fick en sån underbar kommentar i min blogg ikväll, som jag ombetts att inte publicera (den var av privat art), men jag vill ändå nämna den eftersom den får mig att tro på att det finns kärlek som varar och varar. Det gör det. Det kan gå lite upp och ner, men den finns, och det gör mig glad att veta det. Så tack, du som skrev det! :-)

Ingenting får mig att gå från koncepterna så hejdlöst som att inte ha pengar så det räcker till. Vi pratar hysterisk stress här, den sorten som får mig att totalt tappa all tankekapacitet. Aldrig att jag får någon ro förrän jag löst problemet, det finns inte på kartan ens.

Idag har jag inte kunnat lösa mitt ekonomiska problem. I'm not even close. Och normalt sett skulle det leda till att jag befinner mig i ett stadie av hysterisk stress ända fram tills att jag kan göra det. Då hände det något märkligt. Peter dök upp på msn och jag pratade lite med honom. Inte så mycket om mina ekonomiska bekymmer, utan mest om diverse annat. Och jag svär att jag bokstavligen kände stressen släppa, trots att problemet kvarstår. Bara av att prata med honom om ditt och datt.

Så länge jag lever, kommer den mannens lugnande effekt på mig att vara en gåta, det är jag övertygad om. Men just nu är jag väldigt glad att han har det, för det innebär att jag kommer kunna fokusera på det jag behöver göra i studieväg istället för att bli helt låst av den där stressen. Och ikväll ska det pluggas. Men först ska jag ta ett bad tillsammans med småbarnen, för idag har jag varit en stressad mamma, och gormat åt dem. Vi ska inte avsluta dagen så. Nu tar vi det lilla lugna och myser lite istället, innan jag betar av en bit till av mina studier.

Nuuuuu är jag stressad. Galet stressad. Mina pengar räcker inte heller den här månaden, och som vanligt är det elräkningarna som stjälper mig. Ligger efter som fan med dem, och är 2000 kort den här månaden. Är livrädd att de ska stänga av eländet för mig. Försöker förtvivlat få tag på dem, men det är givetvis upptaget, upptaget, upptaget, som det alltid är när man ska ringa ett obehagligt samtal. I hate this shit...Tack gode gud att jag ska flytta. Måtte de bara inte stänga av elen innan dess.

Min drömprins är....Tänk, så svårt det ska vara att förklara just den saken. Men jag gör ett försök ändå.

Han måste ha humor och glatt humör. Vara duktig på att berätta för mig vad han tycker, tänker och känner. Tycka om att kramas. Vara självgående och kunna fixa saker utan att jag måste säga åt honom hela tiden. Vara ekonomiskt stabil, så att jag inte far ännu mer illa ekonomiskt. Tycka om barn. Kunna lita på mig. Kunna leva med alla mina tankar och idéer om allt möjligt. Inte prioritera sprit före allting annat. Inte vara otrogen. Vara känslomässigt stabil, dvs inte bete sig som en trotsig sexåring när han inte får som han vill, och inte dränka mig i omsorger (det har inte hänt mig något bara för att jag inte hört av mig var femte minut sen jag vaknade).

Älska mig som jag behöver det. Lyssna på mig, se mig, krama mig och tyck om mig som jag är. Lev med mig för att du inte vill leva utan mig, inte för att du inte kan. Ge mig hellre blommor du plockat själv än dyra rosor från butik. Ge mig inga dyra diamanter, jag har inte avändning för dem. Jag drömmer inte om dyra resor, slott och champagne. Ge mig hellre av din tid och din närvaro. Ge mig inga presenter till jul eller min födelsedag, överraska mig hellre med något som är till oss båda, för det säger att du vill behålla mig. Och ska du ge mig presenter, så gör det då när du vet att jag har haft en dålig dag, inte när konventionen säger att du ska göra det (som jul och födelsedagar). Ge mig gåvor med glimten i ögat, för det uppskattar jag mest - om min bil har totalhavererat, så är en leksaksbil och meningen "Det var tyvärr allt jag hade råd med..." något som garanterat får mig att skratta igen.

Det är vad jag vill ha av en man. Det är min "kravlista". Min definition på drömprinsen. Det vore trevligt om han fanns där ute någonstans.

Det slog mig idag. Nånting tycks ha hänt. Det är som om rollerna blivit ombytta plötsligt. Jag kan räkna upp ett flertal av mina kompisar, som allihop är ensamstående med barn, som gärna vill ha flera barn, men som hellre skulle amputera både armar och ben än att få barn tillsammans med en man. De åker hellre till Danmark och får barn på egen hand.

Den allmänna uppfattningen är att män är gnälliga, krävande, korkade, tjatar om sex hela tiden och att det helt enkelt inte är värt mödan att engagera sig i dem. Hellre ensamstående med barn, även om det har både ekonomiska och praktiska konsekvenser. Men vi mår bättre, både vi och barnen. Vi har varit där, varit i ett parförhållande, där mannen bara upplevs som en börda och inte en tillgång på något sätt. Frågan är varför det blivit så.

Är det en generationsfråga? Våra mammor brände bh'n, vi växte upp under 70- och 80-talet, och blev både itutad att vi skulle vara snälla och duktiga flickor, samtidigt som vi fick lära oss att det inte fanns något vi inte kunde göra. Vi blev tonårsflickor under yuppie-eran, då allt var möjligt och inga axelvaddar var för stora. 70-talets starka, kvinnliga förebilder ersattes av förebilder som var en explosion både i färg och styrka. Plötsligt började det satsas på tjejer på ett annat sätt. Och vi var med. Vi var också starka. Att känna sig underlägsen på grund av kön föll oss inte ens in annat än när feministerna påpekade att vi var det på arbetsmarknaden.

Sen kom 90-talet, och den tekniska utvecklingen tog ett nytt skutt in i IT-eran för gemene man. Återigen dök det upp ett område där männen dominerade, men vi kämpade på. Allt fler tjejer tog klivet in även där, tog för oss, visste att vi inte var sämre än killarna. Samtidigt började vi få barn, gifta oss och fick nya familjekonstellationer att vänja oss vid. Vi stod inför valet mellan den traditionella könsrollen som kvinna och mamma, och rollen som karriärkvinna, och feministerna fick ytterligare vatten på sin kvarn. Det blev minst sagt skruvat. Vi styrdes av hormoner, som fick oss att vilja prioritera barnen, och vi styrdes av viljan och förmågan att vara lika bra som killarna, och för många av oss var det förhållandet som i slutändan fick betala priset. Den ena skilsmässan efter den andra blev ett faktum, och det var ofta vi tjejer som gick.

Sen kom nästa steg. 2000-talet. Då politikerna börjar prata om att tvångsmässigt införa delad föräldraledighet, det pratas om att pappor är lika bra som mammor, och det pratas om pappans rättigheter istället för skyldigheter. Det pratas om att vi kvinnor inte ska fastna i kvinnofällan, som innebär sämre lön och att vi fastnar vid spisen och föder barn. Den påtvingade jämlikheten gör sitt intåg i våra liv. Och då blir det så här istället - allt fler väljer att få barn utan att ha en man involverad över huvud taget. Vi kvinnor har börjat se män som det svaga könet istället, de behövande, krävande, pipiga, gnälliga, de som är mer till besvär än nöje. Man kan ju undra vad det beror på...Om vi är en produkt av den utveckling som skett och den tid vi lever i, så lär ju männen också vara det - men vad fan har hänt med dem? Hur har rollerna blivit så ombytta?

Jag tror det här kommer märkas allt mer, inte bara bland mig och mina vänner, utan över lag. De kommande åren kommer bilden bli allt tydligare. Den traditionella familjekonstellationen har tagit en ny vändning. Den självmant ensamstående mamman börjar bli ett begrepp. Vi har allt mer plockat bort männen ur våra liv, och fixar allting själva. Vi får barn själva, köper hus själva, och vi skruvar ihop våra möbler själva. Mannen har blivit överflödig rent praktiskt, vilket tycks få många män att bli tagna på sängen. Reaktionerna är allt från att de är imponerade över oss, till att de inte tror på oss när vi säger att vi fixar allting själva. Och vår reaktion är allt från förvåning över att de blir imponerade över sådant (varför skulle vi vara sämre än dem på något?) till att bara skaka på huvudet och rycka på axlarna åt att inte bli trodd på vårt ord. Det berör oss inte egentligen, för vi har ingenting att bevisa för männen. Vi vet att vi kan, och när vi behöver hjälp, så ber vi i första hand varandra om hjälp, inte en man.

Det är lite märkligt att vara kvinna idag. Vi ska vara starka och självgående, och det har närapå blivit tabu att vara i ett förhållande och självmant vilja ha en typisk kvinnoroll. Men istället för att välja det ena eller det andra, så väljer vi båda delar, och väljer istället bort mannen och parförhållandet. Kan undra vad genusforskningen har att säga om det om några år...

Även jag har de här tankarna på att få barn utan en man involverad, för även jag är en produkt av den tid jag växt upp i och av de erfarenheter jag har. Behovet av kärlek från en partner består fortfarande, men även jag är benägen att välja bort den biten om jag inte kan få den på mina premisser. Jag vill inte ha en man som jag upplever som svag, pipig, gnällig och en börda, jag vill ha en man som är mig jämlik. Jag har inga problem med att han tar föräldraledigt och jag har inga problem med att han är den som lagar mat medan jag skruvar ihop möblerna. Tvärt om. Men han måste vara mig jämlik.

Men idag är det inte ofta jag upplever det så. Idag upplever jag de flesta män som svagare än mig, och som någon jag måste ta hand om på lik linje med mina barn, och det intresserar mig inte. Och männen...ja, de reagerar med överdrivna omsorger eller att framställa sig själva som sexgudar för att locka oss, och förstår inte att ingetdera är intressant för oss. Vi vill inte bli omhändertagna eller vara porrstjärnor. Vi vill bli älskade och accepterade för dem vi är, inte utifrån någon könsstereotypisk syn, där vi antingen placeras in i facket som det svaga könet, eller i facket som den tuffa tjejen, som går tvärt emot allt som är könsstereotypiskt. Vi befinner oss någonstans däremellan. Det finns en anledning till att stereotypen över huvud taget existerar, och vi är starka och kan själva. Vi är både och. Därför väljer vi bort män som inte kan acceptera oss som vi är och som inte kan möta oss på vår nivå. Vi behöver män som också är starka och kan själva, och som inte är emotionellt panikbehövande. Någon som är som oss. Tyvärr verkar det vara tunnsått med sådana män där ute just nu, så skytteltrafiken till Danmark lär nog snarare öka än minska.