Oj, vad den här dagen försvinner snabbt! Iofs sov jag länge idag, men ändå - tycker det var alldeles nyss jag klev upp. Det första jag gjorde var att ta en promenad, en halvtimme bara, sen har det gått slag i slag. Studier, disk, städning, tvätt, barnen kom hem, lagat strulande internet, packat ihop det trasiga elementet för retur och studier, studier, studier.

Jag sitter fortfarande och poar med sista uppgiften i IT-säkerhet. Den har blivit något av en evighetsuppgift, där jag ständigt kommer på nya aspekter vid säkerheten som jag vill ta med. Så istället för att stressa med den, så låter jag den vara och arbetar vidare med den för varv nya saker dyker upp, så att jag kan lämna in en uppgift jag känner mig nöjd med, istället för att hasta klart den bara för att bli klar. Samtidigt jobbar jag vidare med andra uppgifter, naturligtvis, och finner att det fungerar bättre just nu. Jag får mera gjort igen.

Nu ikväll sitter jag och betar av 247 sidor om grupp-psykologi. Rätt tråkig läsning, men jag måste ju igenom det. Tar lite pauser nu och då, för att vila huvudet, sen är det bara att fortsätta. Förr eller senare blir jag klar med dem. Sen ska det skrivas en mindre uppsats om gruppdynamik, baserat på egna erfarenheter och med utgångsperspektiv på allt från regressiva grupp-processer till beteenden kopplat till FIRO-teorin. Och det är precis lika tråkigt som det låter ;) Ah well...bara att spotta i nävarna och köra på, eller hur? :)

Tur jag har fått hem barnen, kanske...ur studiesynpunkt, menar jag. Av någon anledning tycks jag plugga långt mer koncentrerat när de är hemma - go figure. Kanske sitter de senaste 5 åren såpass mycket i ryggmärgen ändå...jag har ju till 95% pluggat med barnen kring benen, och är van vid de ständiga avbrotten osv. När jag är själv hemma finner jag det ofta svårare att jobba lika fokuserat. Jag blir lite handikappad när barnen inte är här, tror jag. Men det är ju en vanesak bara, snart nog har jag vant mig vid den här ordningen också, att barnen är borta två veckor i stöten.

Längtar efter att börja plugga i Uppsala. Smakar lite på det där med en fil.kand Tycker det känns bra. Jag tycker om tanken på att kunna säga att jag har en fil.kand i retorisk kommunikation.  Eller en fil.kand i litterär kommunikation. Det känns på något sätt som jag, om ni förstår hur jag menar. Det känns...rätt. Känns bra. Så jag ser fram emot att få börja på den utbildningen. Bara 2½ vecka kvar :)

Dags att återgå till den tråkiga boken nu. Ju mer jag har fått undan om 2½ vecka, desto bättre är det.

Skriv ner dina lösenord. Alltid. Bra att ha, i synnerhet när dina key encryption files har försvunnit någonstans i etern. Det underlättar när man ska dekryptera PGP-låsta mail. Det underlättar OERHÖRT. Crap...Hur gör jag nu då?

*klurar*

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Ok, I'm so totally screwed. Totally. Jag har bara två alternativ:  Knäcka lösenordet med brute force, eller helt enkelt komma ihåg det igen. Alternativt göra en ny nyckel. Brute force har jag inte möjlighet att köra, och komma ihåg det...well, det går inget vidare. Det lösenord jag är helt hundra på att det är, är det tydligen inte. Så, återstår då bara att skapa en ny nyckel. Fast jag väntar en stund, och ser om jag kommer ihåg lösenordet ändå. Skit också...

...att få något gjort här just nu. De små har kommit hem (och exet var trevlig, det tackar vi för), och klättrar på mig mest hela tiden. Dessutom behagade nätverket att få frispel totalt, och dela ut samma ipnummer till flera av enheterna, vilket innebar att ingenting tog sig ut på nätverket, än mindre på nätet. Hugaligen. Men men, jag tar det med glatt humör och låter mig inte nedslås av dylikt. Fördelningen av ipnummer är fixat, och barnen...well, det är lite stökigt, som det brukar vara när de nyss kommit hem. Det går till sig om en dag eller så.

Nu blir det en liten time out för att läsa andras bloggar en liten stund, sen ska det pluggas igen.

Så har det nya året börjat. Och vet ni, det känns alldeles, alldeles underbart. Långt bättre än jag hade förväntat mig. Jag menar, visst kan man hoppas på att det nya året ska bli så mycket bättre än det gamla, men när man vaknar på nyårsdagen, så känns det ändå precis lika som det gjorde innan. Men för mig känns det faktiskt annorlunda. Jag känner mig glad, lättad, förväntansfull...alla de där känslorna man får när man avverkat något jobbigt och vet att man har det bakom sig, och att det som ligger framför en innebär positiva saker. Så känns det.

Min mobil var inte lugn många minuter åt gången igår. Det började någon gång på tidiga eftermiddagen, och höll i sig ända till halv sex i morse. Meddelande efter meddelande trillade in, och ett antal samtal, och jag hade fullt upp med att svara på allihop. Det var allt från massmess med nyårshälsningar, till mera personliga meddelanden, som allihop egentligen hade samma budskap: "Jag tycker om dig!". Och jag log och log och svarade på alla dessa meddelanden, och kände verkligen att de här människorna faktiskt tycker om mig. 

Nu börjar folket vakna efter sitt nyårsfirande, för nu börjar meddelanden och mail trilla in igen. Det är ganska rart, tycker jag. De vaknar efter sjöslaget igår/inatt, och jag är bland det första de tänker på...that's friendship, people :) Jag har sagt det förr, och jag säger det igen - jag har världens bästa vänner!

Själv tog jag det lugnt igår. Äldsta sonen och jag var hemma och gjorde mest ingenting, och gick knappt ens ut för att titta på fyrverkerierna vid 12-slaget. Jag brukar inte fira nyårsafton...det blir helt enkelt inte av, på nåt vis. Sen är jag inte så vansinnigt förtjust i kombinationen fylla och fyrverkerier heller, efter att ha fått närkontakt med en raket i Narvik under LKAB's 100-årsjubileum för ett antal år sedan. Förbannat obehagligt, och det sitter i fortfarande. Fyrverkerier är vackert att titta på, men jag håller mig helst undan uppskjutningsplatserna, och önskar nog att det hela kunde ske i mera organiserade former. Även om de flesta inte har några svårigheter att hantera det hela, vare sig de är fulla eller ej, så finns det alltid några som inte hanterar det hela särskilt väl, och de olyckor som händer är ofta allvarliga. Och egentligen, om man tänker på det...är det inte lite galet att det alltid annars krävs utbildning för att hålla på med explosiva saker - men att på nyårsafton får varenda fyllskalle roa sig bäst de vill med sånt? Nåja, jag ska inte orda så mycket mer om den saken. Jag håller mig undan lite bara, och mina åsikter är givetvis präglade av att ha varit förbannat nära att bli olycksstatistik på nyårsafton.

Idag kommer mina små hem, och jag kommer ha alla barnen hemma igen. Skönt! På schemat står det studier, lite husarbete och umgänge med barnen. Jag har mycket att göra under månaden som kommer, och det är bara att kavla upp ärmarna och dyka ner i uppgiftsträsket på én gång. No rest for the weary, så är det bara.

Ha en riktigt underbar nyårsdag, people, jag hoppas ni inte är alltför bakis idag ;) Kram på er!