Herregud, vad jag bloggar idag! Sanslöst...Men det blir lätt så. Någonstans måste jag tömma huvudet, sortera upp allting, och när jag inte har någon för handen att prata med, så blir det bloggen som får ta smällen. Jag pratar av mig här.

Det börjar sjunka in att jag är klar med en av mina tre högskolor/universitet. Jag känner mig allt lugnare, mindre splittrad, stressen minskar för varje minut som går nu. Jag kommer klara det här. Förhoppningsvis är allting klart under nästa vecka, som jag hoppats och planerat inför. Bara en vecka kvar av dessa vansinnesstudier...det ni. Känns lite ofattbart. Det har varit så mycket, så svårt att greppa den enorma massan arbete jag har haft att skyffla undan, så att plötsligt ana ett slut på det hela är...smått osannolikt. Kan det verkligen vara ljuset i slutet av tunneln jag skymtar där borta?  Eller är det bara en fet, jävla eldfluga? :P

Nej, nog är det ljuset i tunneln allt. Nu kommer förvisso inte alla mina bekymmer vara över bara för att jag kommit ikapp med alla studier, men nog fasen kommer det innebära att min arbetsbörda blir väldigt mycket lättare att bära. Och sen blir det aldrig mer dubbelstudier. Never, ever again. Det har kostat långt mer än det smakade, och det kommer nog dröja ett bra tag innan det hela släppt taget om mig, och jag verkligen kan uppskatta det jag har åstadkommit.

Nu, mina vänner, ska jag läsa på lite mer inför tentan i morgon, ta ett glas vin (och hoppas att kroppen inte avvisar det också), och försöka varva ner lite till. I morgon är det tentadags. Förmodligen går det åt helvete, men vad fasen...då har jag åtminstone försökt :-)

Jag använder bloggen för att städa i mitt eget huvud, har ni märkt det? *s*

Well, nu tänker jag göra det igen. Jag behöver släppa taget om studierna vid HGO, eftersom jag ju faktiskt är klar med dem nu. Egentligen är jag ju det. Om det eventuellt skulle behövas någon komplettering på den allra sista uppgiften, så är det något jag gör via mail, och som inte tar upp särskilt mycket av min tid. Så jag släpper tills vidare taget om den, och anser mig vara klar med mina studier hos HGO.

Vet ni vad det innebär? Det innebär att jag denna vecka dunkat in inte mindre än 10 hp. Det motsvarar drygt 6 veckors heltidsstudier - och då har jag samtidigt skött heltidsstudier i Uppsala, pendlat till Uppsala, dealat med praktiska saker kring flytten, läst in en massa litteratur till ssk-programmet och förberett mig lite inför anatomitentan i morgon. Det, mina vänner, är fanimig inte illa. Jag tror rent av jag ska ta ett glas vin senare, för att fira det jag åstadkommit.

Det innebär även en annan sak. Efter morgondagens tenta, som jag har beslutat mig för att åtminstone göra ett försök att skriva (våga vinn), så kommer jag bara ha två skilda moment att pendla mellan; ssk-kurserna från november-januari och de nuvarande studierna i Uppsala, istället för att pendla mellan de två utbildningarna och anatomi, it-säkerhet och ledarskapsteorier. Fem moment minskas ner till två från den här veckan till nästa. Det kommer göra en enorm skillnad, det är jag övertygad om. Ju färre moment att splittra sin uppmärksamhet mellan, desto lättare att beta av det man måste beta av.

Det går framåt. Banne mig.

:-)

Fick just svar från min lärare ang. den komplettering jag skulle göra på en tidigare uppgift, och jag behöver inte göra om den. Det jag skrev i mitt mail till henne räckte, och uppgiften är nu godkänd :-)

Det innebär att det enda som kvarstår just nu är den kamratuppgift jag skickade in idag, och som hon lovat mig återkomma till senast måndag. Håll tummarna att den också går igenom...då har jag bankat in ytterligare 7,5 hp.

Efter att ännu en gång ha fått höra hur otrolig jag är, och att ännu en gång ha fått frågan "Hur orkar du??", så ska jag berätta hur det egentligen är.

Jag är inte ett dugg otrolig. Jag orkar inte alls. Jag är så sönderstressad att jag knappt ens vet vad jag heter just nu. Jag har svårt att prata, svårt att komma ihåg saker och jag tappar ibland bort vad vissa ord betyder. Jag sover så lite jag kan för att ha mesta möjliga tid tillgänglig för studier, därför att just nu är jag så stressad att allting tar längre tid för mig. Min tankeverksamhet fungerar inte som den ska.

Fysiskt fungerar jag inte heller som jag ska. Jag är i slutet av min mens, vilket innebär att jag under 1½ vecka förlorat stora mängder blod, som jag alltid gör, och jag är matt och sliten. Samtidigt gör stressen att jag tappar all aptit och får tvinga i mig mat. Mat jag sällan får behålla, eftersom kroppen per automatik stöter ifrån sig den kort tid efter att jag ätit. Samma sak när jag färdigställt en uppgift och ska ställa om och ta itu med nästa. Jag kräks hejdlöst varje gång av stressen.

Jag är konstant yr, jag skakar så hejdlöst att jag har stora svårigheter att skriva för hand, och jag fryser hela tiden. Huvudvärken har inte släppt taget en enda gång den senaste veckan och jag har emellanåt svårt att se ordentligt, jag har konstant hjärtklappning och enda anledningen till att jag sover över huvud taget är att jag praktiskt taget svimmar när jag lägger mig. Jag är oerhört pressad just nu, inte bara på grund av alla studier jag försöker beta av, utan även därför att jag är ensam i världen. Det finns ingen som kan backa upp mig, som kan hjälpa mig, vare sig praktiskt eller ekonomiskt. Jag har bara mig själv att lita till, och när jag misslyckas måste jag tigga om lån av mitt ex för att klara mig en liten stund till.

Så säg inte att jag är otrolig, undra inte över hur jag orkar, för det är inte det det är frågan om. Jag betalar dyrt för förra årets överbelastning genom att vara ännu högre belastad nu. Jag har inget val. Jag måste klara det här. Konsekvenserna om jag inte gör det är att jag blir bostadslös, utan studieplats och måste överlämna mina barn till sin far på heltid. Så jag gör det jag måste. Det ska du inte beundra. Bli hellre avskräckt, för så här ska ingen människa ha det. Inte ens jag.

Så var den allra sista uppgiften till HGO inskickad. En kamratreflektion på någon annans uppgift, och jag fick givetvis en svår jäkel. I positiv bemärkelse. Killen hade ju skrivit hur bra som helst! Det fanns ju ingenting att slå ner på någonstans, och det enda jag kunde göra var att stapla superlativer på hög. Hm hm. Får väl se vad läraren har att säga om det...

Har även mailat henne lite kring den saknade kompletteringen, och förklarat vissa delar av den uppgift jag gjorde förra sommaren, men finner det svårt att komplettera på ett vettigt sätt eftersom det är så länge sedan jag skrev den. Föreslog att jag helt enkelt skulle göra om hela rasket, så jag väntar just nu på närmare besked i den frågan. 

För övrigt fick jag en liten överraskning i min HGO-mail, då min stora ledarskapsuppgift tydligen är föremål för någon annans kamratuppgift just nu. Huga. Jag inväntar domen med bävan. Tur att det inte påverkar mitt betyg iaf.

Så...allt som allt är statusen att jag eventuellt är klar med mina studier hos HGO, och eventuellt inte. Kanske får jag komplettera kamratuppgiften, och kanske får jag skriva om en tidigare uppgift. Vi får se. Det jäkliga är att det är fredag idag, och det inte alls är säkert att jag hinner få någon återkoppling på någondera förrän nästa vecka. Men man kan ju alltid hoppas.

Nu ska jag försöka ställa om lite, och ägna mig åt ssk-programmet istället. Frågan är om jag ska försöka tokplugga till tentan i morgon, eller satsa på att beta av uppgifter? Får fundera lite på det medan jag petar in lite kolhydrater i kroppen. Och kokar mera kaffe.

Ibland får man ta till lite knep för att orka fortsätta. Idag är en sån dag. Sirapssegt var ordet. So, positivt tänkande:

- Min vän som omnämndes i förra inlägget. Är jätteglad för hennes skull.

- En annan vän som idag fick besked från tingsrätten om att hon vunnit ett mål där.

- Goda vänner som skickar gulliga och rara meddelanden när man behöver det som mest. Tack, Lennart.

- Erik, som fyller år idag, och som också är en sån där underbart rar människa.

- Fabbe, som alltid peppar och kommer med tokiga kommentarer på vad jag har för mig och får mig att skratta.

- Staffan, die waffelmeister, som ska få den stora äran att bjuda på våfflor sen (fast det verkar som jag får göra smeten själv...hm.).

- Bengt, som lovat mig att jag kommer få se nakna karlar i parti och minut så fort jag är klar med min utbildning. Exakt vad han grundar det hela på vetisjutton, men jag tar det som ett löfte från hans sida *moahaha*.

- Systrar som säger pricksäkra saker om en, som faktiskt begriper sig på en. Någorlunda iaf. Världens bästa Rita.

- Peter. Kommentarer egentligen överflödiga. Alltid saknad när han inte är online.

- Morgana. Vad gjorde jag utan dig??

- Michaela och Johan. Min familj här i Sverige. Alltid där. Alltid.

- Sverre. Frånsett min yngre syster finns det ingen som känt mig lika länge som han. 32 år i år. Också alltid där. Stabil, trygg, en livlina jag alltid kan lita på.

- Gunn Inger. Always.

- Anne Gunn. Söstra mi. Den äldre av dem.

- Trond. Bror min. Skvatt galen. Familjedrag, helt klart :P

- Pelle. Exmake nr 1. Livlina, vän för livet, vare sig vi grälar intensivt eller är rörande överens om andras idioti - haha!

- Mina barn. Det bästa jag någonsin gjort och någonsin kommer göra.

- Stefan. Det har inte uppfunnits ord för att beskriva denna man ännu. Unik.

- Tina. Bäst, helt enkelt.

- Henrik. Sötaste personligheten någonsin. Gav mig ett körsbärsträd i blom förra våren.

- Monica och Monika. I år SKA vi ses!

Alla andra som jag inte nämnt ännu...ni är många. Alla betyder ni något positivt för mig, alla finns ni där på olika sätt. Det hjälper att veta det. Då orkar man lite till, när allting känns tungt.

En av mina vänner har gjort något riktigt jobbigt idag, som utföll på bästa tänkbara sätt, och jag är så glad för hennes skull att jag bara måste nämna det här i bloggen! Jag gläds med henne, och dessa nyheter var precis vad jag själv behövde också för att dagen genast skulle kännas ljusare :-)

Grattis, tjejen! Jag är sååå glad för din skull! :-D Underbart!

Jag är jagad. Inte en karl den här gången, men en tjejkompis. Hon bombarderar mig med meddelanden via msn och sms, ringer mig sju tusen gånger när jag sitter i skolan med redovisningar och seminarier, och jag håller på att bli tokig. Hon vet hur mycket jag har att göra, men är på mig hela tiden. Tjatar, gnatar, ställer samma frågor om igen och om igen, och jag har fått ställa mig som offline allt mer den här veckan för att få lite arbetsro. Mobilen står på ljudlös mest hela tiden också. Det går inte annars, jag får inget gjort. Så jag gömmer mig. Visst, hon har det lite jobbigt nu, men snälla...när man ställt exakt samma fråga 17 gånger och jag svarat och förklarat samma sak 17 gånger i rad, så finns det inte så mycket mer jag kan säga den 18, 19, 20 gången...Och situationen har hon själv skapat. Hon borde ha vetat bättre. Jag orkar inte bära hennes börda också just nu.

Mår kasst idag. Vet inte riktigt vad det är, känner mig bara allmänt eländig. Värker i kroppen och så, är förkyld och trött. Har verkligen inte tid att bli sjuk nu också. Knaprar lite alvedon till frukost och försöker frammana lite ny ork inför dagens arbetslass. Varje morgon är det som att kliva upp till en ny hög med skit som måste skottas undan, och den känns lika oöverstiglig varje dag. Inspirationen lyser med sin frånvaro större delen av tiden, det är bara frågan om att bita ihop och börja skotta. Ta sig igenom det. Get the work done.

Funderar på hur jag ska göra med tentan i morgon. Kommer jag klara den? Inte troligt. Det är ett år sedan jag läste allt det där, och tiden finns inte för att hinna repetera som jag skulle behöva. Ska jag kasta bort större delen av en dag på en tenta jag sannolikt inte klarar ändå, eller fokusera på att beta av uppgifterna, och klara dem? Vet inte. Det finns ju alltid en chans att jag klarar tentan...Jag får fundera lite till på saken.

Kaffe. Jag behöver kaffe.