Ännu en laboration i IT-kursen godkänd. Fick även denna gång kommentaren att jag hade gjort ett mycket bra arbete, vilket alltid känns roligt. Det innebär att moment 2 i kursen är avklarat och godkänt, och att ytterligare några poäng kommer ticka in under rubriken "Akademiska meriter" hos studera.nu nästa vecka :)

Om jag nu bara kunde komma på lösenordet till PGP'n, så jag får skicka in uppgift 3...Klurar fortfarande, men kommer inte ihåg hela lösenordet. Mycket irriterande. Sen är det bara den sista uppgiften kvar att färdigställa i den kursen, och jag har kommit några poäng närmare målet. Det går framåt! :)

Jag är svår att begripa sig på. I get that a lot. Tror inte det är någon någonsin som lyckats begripa sig på mig. Det är faktiskt rätt jobbigt. Det finns ett behov för andra människor att begripa sig på mig, som jag inte förmår tillgodose. Inte kan jag begära att de bara ska acceptera mig som jag är heller, eftersom jag bara förvirrar dem. Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Kanske är en del av problemet att jag inte bara är engagerad i en massa olika saker, men att jag pratar om dem också. Jag använder mina nära och kära som bollplank, och det är då det blir fel. Det kanske är bättre att bara vara tyst. Men det känns ju också fel...som om jag skulle ljuga ifall jag försökte dölja delar av min personlighet. Men frågan är ju hur man gör då...Finns det nån gyllene medelväg i det hela som jag missar? Berätta då för mig, för all del, för jag är lite clueless just nu.

Jag har aldrig varit tillsammans med någon som lyckats begripa sig på mig, eller som bara kan acceptera mig som jag är. Alla saker jag tänker på och som kommer ut ur min mun blir alltid ett problem. Jag kan engagerat hänge mig till diskussioner om allt möjligt som jag skulle tycka var roligt att göra, men jag tycks förmedla det som spikade planer, inte som de idéer de är. Jag har ju inte spikat något alls egentligen...jag är bara intresserad av en massa saker, och ser möjligheter lite överallt. Och det jag allra helst vill göra är ju att skriva, men jag ser ändå ingen anledning att skrinlägga alla andra idéer av den anledning...om jag vill göra allt och lite till, och får möjlighet till det, så är det väl inget fel i det? Det är det väl ingen som tycker, de har bara svårt att förstå sig på mitt engagemang i alla de olika sakerna, tror jag. De flesta tänker nog inte som jag gör. De har långt färre saker som engagerar dem, tror jag...jag kan inte komma på någon annan rimlig förklaring.

Det finns någon jag önskar jag kunde förmedla hur jag är till. Där det känns viktigt att han faktiskt begriper sig på mig, och där jag känner mig frustrerad över att misslyckas med det. Jag kommer på mig själv med att leta efter rätt ord, men utan att hitta dem. Jag vill att han, om någon, ska få åtminstone en chans att begripa sig på mig. Och jag fallerar hejdlöst, ännu en gång. Känner att min diversifierade personlighet blir ett hinder även denna gång. Ett hinder jag verkligen vill överbrygga, men inte vet hur. Det gör mig förbaskat frustrerad. Jag VILL säga rätt saker, men jag vet inte vad som är rätt saker att säga. Gah!

Eller är det kanske så att jag inte säger tillräckligt? Pratar jag för mycket om allt jag är intresserad av och skulle tycka var roligt att göra, och för lite om...om...hm. Ja, vad är det jag inte säger egentligen? Vad jag vill ha ut av livet kanske? Är det det som blir fel? Borde jag prata mer om såna saker? Om hur jag känner och så? Jag kanske inte gör det så mycket, när jag tänker efter...jag kanske pratar mest om alla de där intressena och om saker som jag retar mig på...Jag kanske skulle försöka säga något om vad jag vill ha ut av livet, vad som är viktigt för mig och sånt...?

Jag vet precis vad jag vill ha ut av livet. Jag är inte egentligen så mycket annorlunda än alla andra på den punkten. Någon att älska, som finns där för mig och som jag kan finnas där för. Ett hem, någonstans att höra till, där jag inte känner mig rotlös längre. Kanske flera barn, om det finns möjlighet till det. Det är grunden i det hela. Basen. Jag drömmer inte om att flänga jorden runt och göra stora affärer, eller att bli rikare än alla andra. Jag drömmer om någon att dricka kaffe med på morgonen, som står ut med att lyssna på min senaste idé om nånting, vad det nu månde vara. Som kan se igenom mitt engagemang i det jag pratar om, och ändå veta att jag inte är ifärd med att vända upp och ner på allting, som kan veta att vad som än händer, så är det för mig aldrig ens en valmöjlighet att välja bort honom, min familj och mitt hem. Att om jag faktiskt skulle få möjlighet att göra något riktigt stort, men det skulle kosta mig min familj, så tvekar jag aldrig ens en sekund att välja bort att göra något stort. Inget är viktigare än mina närmaste. Aldrig. Utan dem är jag olycklig.

Jag behöver någon som jag kan lita på, som inte sviker, som inte är otrogen och som inte ljuger. Och som kan tycka om mig och älska mig, med fel och brister och hela faderullan. Någon som litar på mig, som vet att jag aldrig skulle svika, att jag är notoriskt trogen och att jag aldrig ljuger. Som jag kan få tycka om och älska, både med fel och brister. That's pretty much it. Det vore underbart om jag dessutom kunde ägna mig åt att skriva på heltid. En stor bonus. Eller om jag kunde roa mig med att tjäna pengar på alla dessa idéer jag har. Men det är inte alls viktigt på det sättet. Inte ens i närheten. Det kan aldrig bli mer än sekundärt i jämförelse. Lycka för mig är familjen. Att kliva ut på gården en sommarmorgon med kaffet i handen och bara vara. Såna saker. Enkla saker. Det må så vara att mitt huvud är fullt i än det ena, än det andra, men när det gäller hur jag vill leva, så är jag lika normal som alla andra. Jag önskar mig lugn, ro, lite vardagslycka och lite (eller mycket, gärna) kärlek. Precis som alla andra. Någon att vakna med i morgon och om 10 år och 20 år och 30 år...Jag kan till och med tänka mig att vara gift igen. Det satt långt in, men nu...jag har insett att förhållanden inte behöver vara så skeva som de jag har haft.

Tvåsamhet, familj, trygghet, kärlek. Pengar så det går runt och ingen av oss svälter eller fryser. Att man har roligt och skrattar tillsammans. Att kunna vara tillsammans utan att behöva säga så mycket. Att även om vi skulle vara osams, alltid stå tillsammans om vi hotas utifrån. Att alla i familjen, både barn och vuxna, har både tillit till och respekt för varandra. Att ha frihet under ansvar. Att finnas där för varann. Samarbeta. Att få vakna på morgonen och må bra. Det är vad jag önskar mig. Allt annat är bara lösa idéer, som kanske blir något konkret någon dag, men bara om det passar ihop med det jag önskar mig och hoppas att jag får. Annars får det vara, då blir det aldrig mer än idéer bara. Då får någon annan förverkliga de idéerna.

Just den här typen av inlägg hade jag väl strängt taget inte tänkt skriva mera. Men jag gör ett undantag ändå. Kanske säger jag rätt saker den här gången, kanske lyckas jag förmedla något som gör att det går att begripa sig på mig litegrann iaf. Kanske är det de här sakerna jag borde prata om när jag pratar med människor som är viktiga för mig. Saker som kanske får dem att förstå att jag är likadan som dem i mångt och mycket, även om mitt huvud rymmer en massa extramateriale som inte intresserar folk flest. Så jag gör ett undantag. Om det innebär minsta lilla chans att någon, vem som helst egentligen, förstår mig lite bättre, så vet jag åtminstone att jag är på rätt väg...

Eller god förmiddag, snarare. Fick lite sovmorgon trots allt, och med tanke på när jag kom i säng, så ska jag helt klart skatta mig lycklig åt det.

Idag fortsätter studierna i grupp-psykologi, och jag hoppas finna ett visst nöje i dem även idag. Eller ja...nöje är väl kanske att ta i, men det är ju alltid lättare när man kan förankra det man läser i något. Som det jag skrev om gruppbeteenden igår. Fast inte vet jag...det kanske upplevs som mest bara flummigt om man inte reflekterat över den saken tidigare. Men om man tänker på det, så blir det ju ofelbarligen så att man delas in i olika roller och positioner. Som på film, där det många gånger handlar om kampen mellan det goda och det onda, eller "good cop, bad cop", eller i relationer osv. Och vad vore väl hjälten i en berättelse om han inte hade sin motpol han kan rädda (jungfrun i nöd - eller den korkade blondinen, som är Hollywoods version av det hela). Eller för att ta en mera allvarlig version av det hela: De religiösa fanatikerna, sekterna, terrorgrupperna, som gör sin lära till något absolut som har monopol på sanningen, och som nödvändigtvis måste ha en ond fiende som sin motpol, annars skulle deras föreställningsvärld förlora sin mening. Deras hat får aldrig stillas, för utan en fiende att hata blir det hela poänglöst.

För mig, som vill bli författare, finns det en annan poäng med att kunna sådana saker. När jag porträtterar en karaktär, så ligger mycket av dens dragningskraft för läsaren i möjligheten att identifiera sig med den på ena eller andra sättet. I första hand då genom positivt eller negativt igenkännande. Sedan finns det ju ytterligare mekanismer som behöver fungera för att en läsare ska ta till sig karaktären, som t.ex att den är antingen mänsklig eller omänsklig, dess beteende i de sociala sammanhang som uppstår i berättelsen, hur den återspeglar olika känslor i handlingen. Allt sådant kräver att man har viss kännedom om grundläggande psykosociala funktioner hos människan och hennes beteende i generella termer. Hur beter sig en stark och trygg människa när han/hon är väldigt rädd? Och hur beter sig en svag och otrygg människa i samma situation? Om det jag skriver inte är trovärdigt ur sådana synvinklar, så är det ingen som vill läsa det jag skriver. Då hjälper det inte hur vackra beskrivningar jag än kan stapla på hög i övrigt, eller hur duktig jag än är på att disponera en berättelse och lägga in höjdpunkter på rätt ställen som ska driva berättelsen vidare. Om karaktärerna inte är trovärdiga, så faller hela historien.

Nå, jag ska inte tråka ut er med det där. Det är ändå hög tid att ta sig in i duschen och få läst några sidor till, innan jag får fikabesök av en kompis jag inte sett sen i somras. Be well! :)

Ok, jag borde verkligen lägga mig, men just nu är det jag läser faktiskt rätt intressant, eftersom jag kan identifiera mig med materialet, och det väcker tankar kring mig själv och mitt eget beteende.

I alla gruppkonstellationer tar de deltagande an olika roller, beroende på den egna personligheten. Det är roller som den svaga, den aggressiva, clownen, den kompetenta osv. I ett klassrum kan man tydligt se dessa roller. Någon är uppkäftig och gör som den vill, vägrar underordna sig läraren. Någon är alltid tyst som en mus, blir retad, är inte riktigt delaktig och får klä skott för de övrigas ilska och frustrationer. Någon har rollen som klassens clown, och får uppmärksamhet genom att få klassen att skratta åt eller med honom. Och någon är den kompetenta, den som alltid kan alla svaren, som är "kompis" med läraren, och en självskriven ledare i alla gruppsammanhang.

Jag är förstås den sistnämnda. Den kompetenta. Det är en krävande roll, även om den faller sig lika naturligt för mig, som de övriga rollerna faller sig naturligt för dem som innehar dem. Den kompetenta förväntas alltid kunna och veta, vilket givetvis ställer ytterligare krav utöver de krav man har själv. Samtidigt är den kompetenta ständigt utsatt för andras skadeglädje de gånger man inte lyckas, vilket får en att anstränga sig ännu mer för att inte misslyckas med något av det man företar sig. Man förväntas alltid ta ledningen, även de gånger det handlar om projekt man inte egentligen är särskilt intresserad av.

I alla grupper finns det poler och motpoler. Om jag är den kompetenta, så är min motpol givetvis den inkompetenta (som inte nödvändigtvis är inkompetent per se, utan det kan handla om bristande engagemang i just den/det specifika sammanhanget). Och i egenskap av att vara kompetent, så är inkompetens något av det värsta jag vet, något som gör mig illivilligt och aggressivt inställd gentemot den jag uppfattar som inkompetent. Men jag kan inte uttrycka det, eftersom det ingår i rollen som kompetent att även ha en moralisk grundsyn som förhindrar att man beter sig illa - för beter jag mig illa, så är jag inte längre kompetent som människa (hänger ni med fortfarande? Vi gör en liten djupdykning i projektiva och introjektiva processer här). För att återgå till klassrummet: Den duktiga tjejen är aldrig den som mobbar, eller hur? Hon har och förväntas alltid ha en viss mogenhet som gör att hon inte beter sig så (eller han, det kan ju lika gärna vara en kille).

Anyway, jag tror att en del av anledningen till att jag ogillar att jobba i mindre grupper hänger ihop med det här. I en mindre grupp blir det väldigt tydligt vem som blir min motpol, och jag får anstränga mig oerhört för att bita ihop och arbeta med människan, samt peppa denne att göra sitt bästa. Jag har inga svårigheter att peppa de övriga i gruppen, men denna ena dränerar mig på lust och energi. I en liten grupp, där vi kanske är 5 personer som samarbetar, så utgör denna ena människa 20% av gruppens helhet, vilket är en ganska stor, icke-fungerande (i mina ögon), del av gruppen. I en större grupp däremot, kan jag fördela arbetet på ett sådant sätt att den/de inkompetenta inte påverkar i lika stor grad för gruppens arbete i helhet, samt att jag därför inte heller behöver lägga lika mycket energi på att få min motpol att göra det den ska, och jag behöver inte heller bära runt på aggressioner jag inte kan visa när jag upplever att den inte håller måttet.

Detta utöver den påtvingade intimiteten jag pratar om i mitt föregående inlägg. Den påtvingade intimiteten är för övrigt ett fruktansvärt kapitel i förhållande till min motpol - det sista jag vill är ju att dela något personligt med en människa jag upplever som inkompetent, ointresserad och oengagerad. Ens privatliv delar man med sina likar, inte sina motpoler, eller hur? 

Sen kan vi ju vrida på saken, och se det från ett helt annat perspektiv (när jag nu ändå är igång). Vilken grupp fungerar bäst? Den där alla har olika roller, och förhoppningsvis nått en sådan mognadsgrad att de trots allt kan komplettera varandra, eller den mera homogena gruppen, där man är till större delen jämlika? Ja ni, jag har lite olika erfarenheter på den punkten, faktiskt. Ju större gruppen är, desto bättre är det att alla har olika roller och kan komplettera varandra. Men ju mer gruppen krymper, desto bättre resultat har jag/vi haft om vi varit liktänkande. Och i en dyad (tvåsamhet) har jag alltid fungerat bäst tillsammans med en annan som också har rollen som kompetent. Min kompis E, som jag pluggat mycket tillsammans med, är också en som har den rollen, och vi arbetar otroligt bra tillsammans.

I en liten grupp upplever jag att mognadsgraden inte hjälper nämnvärt, eftersom ens motpol utgör en så stor del av helheten. Det blir ett oerhört stort irritationsmoment för mig, precis som jag blir ett otroligt stort irritationsmoment för min motpol. Den parallellen kan jag för övrigt även dra vidare till mitt ex och det förhållande vi hade. Där hade båda flera roller samtidigt, och samtliga var motpoler till varandra. Jag var den kompetenta, som ständigt fick honom att känna sig underlägsen, och han var den som inte brydde sig nämnvärt om saker, vilket fick mig att känna irritation, uppgivenhet och ilska, och som fick mig att ständigt vara på honom, försöka få honom att engagera sig. Vi triggade konsekvent varandras dåliga sidor. Samtidigt var vi motpoler i övriga saker också. Han hade ett enormt behov av närhet jag inte kunde ge honom (eftersom vi var så olika), och hans reaktion blev att försöka närma sig mig allt mer, medan jag backade undan allt mer för att upprätthålla avståndet. Vårt förhållande var som att sitta i en båt mitt ute på havet, där vi ägnade all tid åt att cirkla runt varandra och samtidigt försöka hålla båten i jämnvikt så att den inte skulle kappsejsa, istället för att sätta oss ner och ro till land tillsammans. Att vi inte lämnade varandra tidigare hängde nog även ihop med att vi ständigt dränerade varandra på energi, och att det helt enkelt inte fanns energi kvar för att ta itu med en såpass stor fråga. Det var enklare att fortsätta som vi alltid gjort, som två Duracell-kaniner, fast i en båt utan åror.

Det förhållande jag haft som fungerat bäst, var det med min första make. Även han är en kompetent personlighet, och vi fungerade väldigt bra tillsammans, i synnerhet i jobbsammanhang och på kompisnivå. Dock gick det överstyr när jag började söka mig utanför det sammanhang hans värld bestod av (det egna företaget och de egendomar som tillhörde honom). Han kunde inte acceptera att jag hade behov som inte överensstämde och var identiska med hans, gällande vad jag ville ägna mig åt, och det gjorde att de olikheter som fanns oss emellan förstärktes väldigt mycket, och slutligen gick det hål på ballongen.

Kontentan av det hela är, om vi tittar på det hela ur relationssammanhang, att jag behöver leva tillsammans med någon som har samma personlighet som mig (kompetent), men som kan tillåta mig att gå min egen väg i yrkesval och andra saker som är viktiga för mig. Samma grundläggande sätt att tänka, med andra ord, men inget tvång att tänka identiskt av den anledning. Sedan finns det givetvis andra kriterier som också behöver uppfyllas för att man ska ha en bra relation, det här är ju bara en liten del av det hela. Det heter ju att "opposites attract", men erfarenheten visar ju helt klart att i en relation, så ska jag absolut inte vara med någon som är min motsats, för det saknar helt och hållet förutsättningar för att lyckas och bli bra. Nej, min like är vad jag behöver och vad som är nödvändigt om det ska kunna bli något vettigt av det.

Ojoj, många och långa tankar blev det här...undrar om någon ids läsa alltihop? ;p Nå, det är inte egentligen relevant, jag skriver det här enbart för min egen del, även om jag nu delar med mig av det hela. Man kan väl se det som en sorts skoluppgift i sig, där jag applicerar studielitteraturen på mig själv och de erfarenheter jag har. Fast jag kan slå mig i backen på att en viss kille jag känner, kommer säga åt mig i morgon att jag är överskolad - haha! ;) Det är jag nu inte, det är långt kvar innan dess. Det jag däremot faktiskt är, är en vuxen student som varit med ett tag, med en bakgrund i lägre arbetarklassen, ett i huvudsak darwinistiskt antropologiskt synsätt, en akademikerådra och samtidigt med en jordnära själ och ett sätt att leva som ständigt genomsyras av min kompetenta personlighetsstruktur. Herrejävlar, vilken blandning! Haha! Inte att undra på att man känner sig lite sådär allmänt rotlös i livet ;)

Nu MÅSTE jag sova, vare sig jag vill eller ej...klockan är 03:20, och mina barn lär väl väcka mig om....typ en kvart eller så (det lär kännas som om det bara gått en kvart iaf). God natt med er!

Sitter och läser om grupp-psykologi i Ledarskapskursen, och har efter några fullkomligt tröstlösa kapitel äntligen kommit in på områden som åtminstone har ett visst läsvärde (jag slipper iaf hugga en gaffel i benet på mig själv för att hålla mig vaken). Det jag läst om alldeles nyss handlar om gruppdynamik och hur människor reagerar och beter sig i olika typer av grupper. Det handlar om rangordning, intima (personliga) och icke-intima relationer, vilken plats och vilket utrymme man tar i gruppen. Äntligen något jag kan relatera till.

Själv är jag den sorten som aldrig någonsin lidit av rampfeber, som aldrig känt annat än ett förväntansfullt pirr i magen inför att ställa mig inför en grupp människor och prata till dem, vare sig jag känner dem eller de är främlingar. Tydligen tillhör jag en minoritet av människor, det är bara ett fåtal som känner som jag gör i det läget. De flesta har någon form av rampfeber, i olika grad. Samma sak gäller gruppstorlekar. De flesta trivs bäst i dyader (tvåsamhet), triader eller i en mindre grupp. Där hittar de lättast sin plats, sin roll och känner sig mest bekväma och trygga. Även där är jag tvärt om. Jag ogillar att jobba i små grupper, och tycker att den påtvungna intimiteten är obehaglig. Jag trivs bättre ju större gruppen är. Dels för att jag i en liten grupp alltid känner att jag måste lägga band på mig själv för att inte dominera gruppen totalt, och dels för att gruppens övriga medlemmar kommer försöka skapa en personlig relation med mig (såväl som de övriga) som jag inte trivs med.

För mig är det viktigt att sära på mitt privatliv och mitt arbets- och studieliv, och att påtvingas andra människor i min privata sfär av en lärare eller chef känns fruktansvärt obehagligt. Jag mår mentalt och fysiskt dåligt i sådana gruppkonstellationer, eftersom jag inte själv får påverka vilka som ska komma in i min privata sfär. Resultatet blir att jag känner mig tvungen att vara delaktig på lik linje med de övriga, att jag måste släppa in dem i delar av mitt privatliv, så som de övriga gör sinsemellan, eller också ställa mig utanför gruppen genom att helt enkelt inte delta på samma villkor. Ingendera fungerar särskilt väl.

Nej, jag fungerar bäst i stora grupper. Där slappnar jag av på ett helt annat sätt, och känner mig bekväm med att ta plats, att höras, synas och vara den som leder. Jag finner det dessutom långt enklare att leda en stor grupp än en liten, hur konstigt det än må låta. Får jag valet mellan att spontant ställa mig och hålla tal till 300 människor, eller att delta i ett grupparbete tillsammans med 5 andra, så ställer jag mig framför de 300 utan att blinka, hur oförberedd jag än är. 

Nej, faktum är att jag alltid har haft lite svårt med dyaderna och de mindre konstellationerna, att jag alltid känner att jag måste lägga band på mig i de sammanhangen. Exakt varför jag känner så kan jag i skrivande stund inte riktigt redogöra för, utan bara konstatera att rent känslomässigt är det så jag fungerar. Den enda orsak som jag rent spontant kan ta fasta på är en rädsla för att jag ska ta över och dominera min(a) motpart(er). Varför den tanken inger sådana känslor vetifan. Jag kanske kommer på det så småningom, nu när jag är inne på de tankebanorna. Vi får se. Det bottnar iaf inte i någon rädsla för att inte duga, som man kanske kan tro. På den punkten är jag inte orolig alls.

Nå, dags för lite energitankning (mat!) och att läsa lite till. Och snart blir det sängen...