Äntligen hemma. Hade tänkt smita tidigare från kursen, men idag hade vi praktiska övningar och lite rollspel, så jag kunde inte gå ifrån tidigare. Men det gjorde egentligen inte så mycket, för det var hemskt roligt.

Först var det en liten föreläsning om 30-minuters regeln och 1-minuts intervjuer osv. Det säger er förmodligen inte ett skvatt, och jag ska inte orda så mycket om det, annat än att det handlar om hur snabbt man organiserar saker och ting vid en kris.

Hur som helst, vi blev uppdelade i två team, där båda teamen skulle iordningställa en registreringsstation för frivilliga som ville hjälpa till vid en kris. I det här fallet handlade det om kontaminerat vatten, med 5000 påverkade hushåll, där även sjukvårdspersonell blivit magsjuka och det förelåg behov både av förstärkningar på den punkten, såväl som för transport av vatten osv.

Det andra teamet var först ut att demonstrera sin registreringsstation. Vi andra fick då spela olika roller, dels självvalda, men även ett par förutbestämda. Jag fick t.ex vara påstridig journalist, och brandchefens fru fick spela allmänt förvirrad. Sen kom vi till deras station då, och agerade som vi hade förutbestämt. Jag, som ju faktiskt har journalistisk erfarenhet, lyckades få alla att prata hur mycket som helst, och fick dem att säga saker de inte borde ha sagt. Ajaj. Brandchefens fru tog sig ända in till registreringen i sitt förvirrade tillstånd, vilket inte heller borde ha skett. I övrigt gjorde de det ganska bra.

Sen var det vår tur. Nu var jag registrator för alla som var intresserade av att jobba inom vården. Vi fick till det ganska bra, men hade givetvis fördel av att vara sist ut. Vår sållning i första led brast lite, men tog upp sig i andra och tredje ledet. Jag, som satt i fjärde led, fick ändå ett par intressanta karaktärer att ta hand om. Först en arbetslös typ som angett sin adress som "hemma" och sitt yrke som "kompis", och när jag på andra frågan fick ett personnummer som inte liknade nånting, så stod det ju klart att det här var någon som inte hade alla hemma. Men jag låtsades som det regnade, registrerade honom som alla de andra, la hans papper i en särskild hög, och sa att vi skulle kontakta honom vid behov, och att han kunde få fika i ett angränsande rum. Den nästa jag fick på mitt bord insåg jag snabbt var en journalist, som var ute efter information. Men den gick han bet på. Alla sådana frågor besvarade jag med "jag har inte den informationen, var vänlig kontakta informationsansvarige". Tyckte själv jag hanterade det ok, trots det allmänna kaoset, men blev ändå förvånad över den otroligt positiva kritik jag fick efteråt. Jättekul! De tyckte jag hade hanterat det väldigt proffsigt och snyggt, och dessutom snabbt, så nu är jag både egoboostad och odräglig - haha! Men vad fasen, det är ju i såna där situationer jag är som bäst.

Hur som helst, jag missade givetvis bussen hem eftersom det drog ut på tiden, så även idag fick jag gå hem från stan. Det gjorde dock inte så mycket, för nu var det milt, det har slutat snöa, och vinden har mojnat. Det var faktiskt en rätt skön promenad. Halvvägs hemma blev jag dock hejdad av ett gäng damer som var på väg hem till Hudik efter att ha besökt en kompis eller nåt, för att hjälpa dem med en vindrutetorkare. Den hade flugit av och de kunde inte för sitt liv begripa hur de skulle få på den igen. Så jag tittade och kunde ju snabbt konstatera hur den skulle sitta, men att passformen var heller dålig. Den hade antagligen inte suttit som den skulle innan heller, eftersom damen som ägde bilen sa att hon bara hade nuddat vid den, sen flög den av. Nu var det ju så, att det var en liten plastgrej som skulle in i fästet på torkararmen, och jag vågade inte att ta i för mycket, så att den skulle gå sönder. Och medan jag står där och fipplar, så kommer det en karl förbi och ska hjälpa till, som karlar brukar vilja göra. Jag hoppas dock han inte har körkort, för maken till kratta har jag inte varit med om. Han skulle prompt försöka få dit torkarbladet - men försökte trä i plastgrunkan från fel håll, och höll på att bryta av spärren till den lilla plastgrunkan. Tre gånger fick jag förklara hur det skulle sitta, innan han gav upp. Damerna funderade om det fanns någon mack där de kunde få hjälp, och jag hänvisade dem till Statoil, som är bemannad dygnet runt. Kände att jag inte ville riskera att bryta sönder hela torkarbladet, utan då kan väl de på Statoil få ge det ett försök istället. Om inte annat kunde hon ju köpa ett torkarblad som faktiskt passade där. Anyway, det sista jag säger till damen innan jag går, är att "lämna torkararmen uppfälld, utifall du skulle komma åt spaken för torkarbladen eller reflexmässigt råka dra igång den, så att du inte skadar rutan". Tror ni inte karln genast förmanar dem att de absolut inte får fälla ner torkararmen, för då kan hon få repor på rutan och blablabla. Bah. Ibland blir jag så trött på karlar.

Parallellt med kurs och torkarbladsproblem har jag grälat intensivt med exet via sms. Kände dock rätt snabbt att jag inte orkade lägga ner möda på att bli upprörd, så till sist släppte jag bara det hela. Jag orkar inte med det. Vill han hata mig, så fine.

Kom hem strax före 22:30 ikväll. Nu ska jag förbereda morgondagens lunch, göra middag, renskriva mina anteckningar, förbereda grupparbetet på eftermiddagen, skriva mitt brev...I think not. Ska upp tidigt, så jag lär nog allt krypa i säng tämligen omgående. Får bli en snabbvariant på de där uppgifterna bara. Middagen får vara, dock måste jag äta något. Sen måste jag ordna lunch på nåt sätt...och jag måste...måste, måste, måste. Jaja, det löser sig.

Nej, nu har jag vilat tillräckligt efter kurs och promenad, nu får det bli lite snabba ryck här, så jag kommer i säng nån gång. God natt med er! :-)

Fan. Hade tänkt göra middag i lugn och ro, för att sedan sätta mig och författa ett brev, renskriva gårdagens anteckningar och titta på Obamas inauguration speech (vad fan heter det på svenska?), vilket är en av de uppgifter vi har att göra den här veckan. Men så blir det inte. Upptäckte precis innan jag skulle åka och handla att jag hade glömt bort att det är FRG-kurs ikväll, som börjar kl 18. Bah...

Tycker jag måste åka, för det är ju sista gången här uppe, så just nu kastar jag i mig en macka innan jag måste åka igen, och hade hoppats få med mig åtminstone en del av Obamas tal, men det kommer jag missa. Det ska visst visas kl 18 ungefär, och då är jag på kursen. Får kolla på det senare ikväll då. Likaså göra middag senare ikväll. Och hinna med allt det andra. Och lista ut hur fan jag får barnens regnkläder vidare från Uppsala till Stockholm i morgon, all den stund jag inte har en chans att hinna med det själv. Att det hela tiden ska vara såna där saker som måste fixas...*tröttsamt*.

Jaja, det löser sig nog med blommor, bara kärringen dör, som mitt ex P brukar säga :-) Jag åker på kursen om en halvtimme, så får jag lösa resten när jag kommer hem vid 21-tiden.

Jag har alltid vetat att jag skulle bo i Sverige som vuxen. Och att jag skulle plugga vid Uppsala Universitet. Hur jag kom på det vet jag inte riktigt, men jag har mina misstankar...Som liten hörde jag låten "Ein Student aus Uppsala", och det kan mycket väl ha varit den som gjorde att jag fick den idén. Varför vet jag inte, det är inte en särskilt bra låt egentligen, men den fastnade på nåt sätt i mitt huvud när jag var liten.

Nu är jag där. Jag bor i Sverige sedan många år tillbaka, och sen igår är jag student vid Uppsala Universitet. Jag vet inte om jag ska gå så långt som att säga att drömmen blev sann, men den tanken jag hade som liten har ju alltså förverkligats. Inte illa, bara det.

Igår var alltså första skoldagen i Uppsala. Det blev en lång dag. Först sov jag dåligt på natten, för tredje natten i rad, så jag var grymt trött. Sliten i kroppen var jag efter resan ner dagen innan, med ungar och en massa bagage, och karpaltunneln på höger hand har delvis svällt igen, som den brukar göra om jag belastar handleden tungt och på fel sätt. Fick karpaltunnelsyndrom när jag gick gravid med dottern, och ibland kan jag känna av det, t.ex när jag försöker få med mig fjorton ton bagage och två ungar på sjuttioelva tåg. Det gör inte jätteont, utan är mera en molande värk, och jag har skena jag kan använda, så det är ingen fara.

Exet lyckades givetvis göra mig på dåligt humör genom att bli grinig över att jag inte hade fått med alla regnkläder + barnens extra ytterjackor. Det vore väl én sak om jag hade glömt de grejerna, men jag fick helt enkelt inte med dem. Det gick inte att bära ännu mer saker än jag gjorde redan. Och inte blev jag gladare när jag fick höra att han försökt pumpa bonusdottern på information om hur jag sköter barnen här hemma. Utifrån det hon berättade, så står det fullkomligt klart att han försöker samla information för att få mig att framstå som en dålig mamma. Sånt gör mig på dåligt humör. Min bonusdotter är för all del vuxen, men man försöker fan inte pumpa mina barn på information för att försöka framställa mig i dålig dager. Ärligt talat. Hur förbannad man än är, så lämnar man samtliga barn utanför konflikten.

Anyway. Första skoldagen i Uppsala igår. Kändes skönt att vara tillbaka i "min" stad, även om det envisades med att snöa och blåsa allt mer under dagen. Kom till skolan strax efter 8, och fick registrerat mig, fick lite papper, och blev bjuden på kaffe av en städerska :-)

Hittade mina salar utan större problem också, och fann till min glädje att det bjöds på kaffe, saft och gigantiska kanelbullar innan första föreläsningen.

Föreläsningen, eller seminariet eller vad det nu var tänkt att vara, handlade om retorik, vilket var ganska intressant. Vi pratade om Aristoteles, Platon, retorikens grunder och en massa såna saker, och de latinska uttrycken haglade. Läraren var dessutom engagerad, vilket också gör att man blir engagerad själv med.

På vårt program är vi bara 21 stycken. Lite skillnad jämfört med de program jag läst tidigare, där vi varit runt 200 stycken. De flesta är ganska unga, det är jag och en till som är lite äldre. Gissar att hon och jag är ungefär jämnåriga. Men det är inget som stör mig, jag har inga problem att umgås med folk som är mycket yngre än mig.

Enda minuset från gårdagen egentligen, är att vi givetvis skulle ha dessa förbaskade grupparbeten. Jag har kommit att avsky dessa grupparbeten i skolform nåt så fruktansvärt. Det positiva är dock att i vår grupp (vi är 5 stycken), så verkar det finnas ett "go" som jag inte upplevt i Gävlegrupperna, vilket gör att det kanske rent av kan bli roligt att arbeta i gruppen. Bonus dessutom är att en av killarna spontant axlade ansvaret som gruppledare och försökte samla ihop oss alla direkt efter indelningen osv. Sånt tycker jag är kul. Annars brukar det alltid vara jag som får göra sånt. Har inga problem med att han axlar den rollen till en början, det känns mest bara skönt just nu. Och roligt att få se någon annan med lite driv som omväxling. Sen är det meningen att vi ska turas om att ha den rollen under terminen, så alla ska få vara den som leder. Sånt är bra. Och inte minst att vi ska ha samma grupp hela terminen, vilket innebär att det finns utrymme att bygga upp en vettig gruppdynamik. Och stort plus till läraren, som redan innan indelningen sa att om det inte skulle fungera i någon grupp, t.ex pga personkemi osv, så skulle vi göra om dem, för det är oerhört viktigt att ha en fungerande grupp. Den mannen skulle jag vilja ta upp till Gävle Högskola, han skulle kunna lära dem ett och annat om det här med grupparbeten.

Efter första föreläsningen följde det en drygt 4 timmars lång väntan innan nästa föreläsning. Ägnade tiden åt att gå ner på stan en sväng, äta lite, försöka plugga lite, och att sticka lite. Ändå kändes tiden outhärdligt lång, och jag hade helst av allt velat gå och lägga mig. Men till sist blev klockan 16:15, och nästa föreläsning tog vid. Den handlade mycket om samma saker, men det berodde på att vid denna föreläsning var alla som läser retorik A med, både vi som läser kursen inom vårt program, och de som läser den antingen fristående eller inom andra program. Föreläsaren var dock rätt så  bra, så det blev inte tråkigt även om vi hade gått igenom en stor del av de sakerna redan på morgonen. En lite kul grej var att han tog upp månlandningen 1969, och pratade om vad som sades då, t.ex det här med "One small step for (a) man, one big leap for mankind", och hur man påverkas bara av uppbyggnaden av meningen. Jag ska inte gå in på några detaljer och tråka ut er, utan bara konstatera att det inte råder några tvivel om att den ena meningen var helt klart designad på förhand. Det var inget han sa helt spontant, som man kanske kan tro.

En annan festlig grej var att vi fick en kopia på utkastet till det tal som Nixon skulle hålla utifall det hela gick åt pipan, och killarna t.ex inte skulle kunna återvända från månen. Även där användes det givetvis vissa knep avsedda att påverka den som hörde talet i en viss riktning, så som ju fallet är med alla tal av den typen. Det många inte tänker på dock, är att offentliga tal, t.ex av politiker, inte bara är konstruerade att övertyga den som lyssnar om att man har rätt, utan lika mycket att bortse från saker man inte vill att de ska lägga tankeverksamhet på. I det här specifika fallet handlade det ju givetvis om att världen inte skulle klassa månlandningen som ett misslyckande, vilket vore katastrofalt med tanke på den kapplöpning som på den tiden rådde mellan USA och Ryssland. Ett tal är aldrig bara ett tal. Det är ett verktyg.

Nog om det. Föreläsningen slutade strax före kl 18, och jag knatade iväg till tågstationen. Det snöade och blåste än värre vid det laget, och jag var genomfrusen innan jag kom fram. Och blöt. Fick vänta en stund på tåget, men till sist bar det av uppåt. Dock fick vi stanna undervägs för att starta om en dator, vilket innebar att den enda, ynka minuten jag hade på mig att hinna med bussen hem här uppe försvann. Så blöt, frusen och trött fick jag gå i ännu värre snö och blåst hem från Resecentrum igår kväll. Vet inte riktigt hur långt det är, men det är väl sisådär 3-4 km. Normalt sett går jag på 45 minuter, men igår tog det över en timme. Var minst sagt mera död än levande när jag kom hem, och jag är fortfarande frusen idag.

Tisdag idag. Har som vanligt mycket att göra, men det känns så rörigt i huvudet att jag har svårt att fokusera. Vet inte riktigt hur jag känner inför studierna i Uppsala, för även om det verkar intressant, så är den förhärskande känslan just nu skoltrötthet. Men jag tror nog det blir bra, bara jag får komma igång ordentligt, får positivt besked från CSN ang. studiemedel, får flyttat, och blir av med allt gammalt skit som släpar efter. Det känns faktiskt lite bättre idag än det gjorde igår iaf, även om jag fortfarande känner mig hemskt sliten. Allt strul som har varit, och är, tar på krafterna. Om det bara vore én sak, så skulle jag nog inte ha några större bekymmer, men nu är det strul på nästan alla fronter, och det är påfrestande, minst sagt. Men å andra sidan...det kan ju bara gå uppåt härifrån.

Det är knäpptyst här hemma. Inga barn hemma. Saknar dem allihop. Känner mig nästan lite handlingsförlamad när ingen är hemma så här...blir lite apatisk. De första dagarna efter att barnen åkt till sin pappa blir alltid så. Det blir en sån påtaglig skillnad jämfört med att ha dem hemma, och ha liv och rörelse här.

Ska snart börja ta itu med det jag har att göra, men tror jag ska börja med att ta ett bad. Behöver få värmen i mig och fräscha upp mig lite. Känner mig som nånting katten släpat in just nu. Håret på ända, och iförd raggsockor, svarta tights och en lila tröja med möss på, så är man ju inte direkt någon kalaspingla idag ;-) Dessutom ska jag ha mens i morgon eller torsdag, vilket innebär att jag ser ut som om jag råkat svälja en gigantisk badboll. Huga.

Nej, ladies and gentlecowboys, badet kallar. Vi hörs senare! :-)