Har haft några sköna timmar med barnen. Vilat och myst tillsammans. Äldsta grabben har spelat dataspel, jag och de små har spelat Disneymonopol, och småbarnen har spelat lite Spyro på XBoxen. Vi har ätit korv med bröd, choklad och clementiner, lyssnat på julmusik på Spotify, och bara mått bra i största allmänhet. Så skönt...tänk att jag haft så svårt att ta mig tid för sånt här på sistone. Vi mår ju så bra av det, allihop.

Dottern äter korv.

Gurkmajonnäsen är nog ändå det som är godast...

Speldags!

Barnen väljer sina spelpjäser.

Dottern spelar Spyro.

Äldsta grabben vid sin dator.

Måste förresten ta itu med att städa upp på laptopen. Tar sju evigheter att starta upp den nu. Ska lägga över alla program jag vill behålla på min 500GB. Behöver nog rensa lite på den också, har bara 150GB kvar nu. Det är nog mest filmer, resten tar inte så mycket plats. Alla bilder är inte mer än lite drygt 4GB, all musik är väl sisådär 43GB, har jag för mig. Sen är resten mest textfiler av olika slag, och film. Sen skulle jag bra gärna vilja ha mitt Photoshop...saknar det programmet. Hoppas jag kan få igång den stationära sen, och åtminstone få sparat över de program jag vill ha kvar och de bilder som är tagna mellan mars och oktober i år (resten fanns back up'at på externa disken). Men det får bli en annan dag.

Börjar bli rätt trött nu...blir nog inte så mycket läst ikväll. Ska nog ta min igelkottslaptop (den ser ut som en igelkotte med alla externa enheter jag för tillfället har anslutit till den - haha!) och sätta mig i soffan med barnen, och ta fram stickningen. Sen blir det i säng tidigt idag. Nå, iaf tidigt med de senaste veckornas mått mätt. Krypa ner med de små och få sova ut ordentligt...och i morgon blir det paket och tårta! :)

Jag får inget vettigt gjort idag. Tröttheten är förlamande, likaså den påföljande huvudvärken. Två nätter i rad med alldeles för lite sömn är ingen höjdare. Ikväll ska jag i säng i vettig tid, och hör sen!

Hittills har jag ägnat mig åt att ta hand om barnen, göra klart min lilla filmsnutt och att diska. Det var ungefär så långt min kapacitet sträckte sig idag. Plugga? Jojo...jag hoppas få läst de sista sidorna om grupp-psykologi ikväll, men just nu, med barnen omkring mig och så trött, så är det bara att skrinlägga alla dylika aktiviteter. Det är helt hopplöst att fokusera just nu. Men aldrig så illa att det inte är bra för något - jag tar helt sonika en ledig dag och ägnar mig åt att aktivt umgås med mina barn istället. Det har de då inte varit alltför bortskämda med det senaste halvåret-året. Vi kanske kan pyssla lite, eller måla, det var länge sen. Fast först av allt kryper jag nog ner i soffan en halvtimme med minstingen, som till allt förtret somnade nyss och inte går att väcka (undra på, så länge som han var vaken inatt).

Har förresten tagit fram min externa hd, och suttit och tittat på en massa kort från de senaste åren, sen småbarnen kom...det är inte utan att man blir en smula nostalgisk. Samtidigt är det vissa saker som är lite ledsamma också, som det faktum att jag knappt minns något alls från minstingens första år. Tog bara ut några få veckor föräldraledighet när han var ett halvår gammal, i samband med att vi flyttade upp hit. Och så mycket ledigt blev det ju inte då, eftersom jag hade hand om alla barnen och skötte allt kring flytten själv (frånsett att bära alla tunga saker, det hade jag hjälp med). Exet jobbade, och...tja, flyttpackning och att packa upp är väl inte hans starkaste gren, så att säga. Så det första året av minstingens liv är mer eller mindre icke-existerande i mitt huvud. Det känns rätt trist. Skulle gärna vilja upprepa det året, och faktiskt ta mig tid att vara ledig med barnen.

Samtidigt blir man ju hejdlöst bebissjuk när man tittar på de där korten. Åååh, vad jag vill ha flera barn! Sisådär 17 stycken. Ungefär. Haha! Men det är ju så mysigt...För all del har jag rätt jobbiga graviditeter, men den där känslan när man står där med två blå på stickan...eller när man för första gången känner att det rör sig där inne...eller när de blir lite större och får hicka, så hela magen bara hoppar...eller mot slutet, när man tror att man ska spricka vilken sekund som helst, och bebisen äntligen bökar sig runt och lägger sig med huvudet neråt...eller bara bökar i största allmänhet, och kör ut en armbåge eller ett knä eller en fot, så att man kan kittla dem fastän de inte ens är födda än...Alla de där sakerna gör att man står ut ändå, även om det är jobbigt att vara gravid.

Själva förlossningen är verkligen...förlösande på alla sätt och vis. De sista par månaderna är jag mer eller mindre ett vrak, som knappt ens kan gå (foglossning de luxe), men i samma ögonblick som bebisen är ute, så blir jag jättepigg. Då kan jag ta över världen, om så. Och det håller alltid i sig (eller har gjort hittills iaf). Jag är aldrig så stark och orkar så mycket som då, konstigt nog (borde man inte vara lite sliten efter den jobbiga graviditeten liksom?). Och den där känslan när man får upp bebisen på magen, får se vem det är som bott där inne så länge...den är häftig. Kladdig och blöt, skrynklig och kanske lite skrikig, och letar efter bröstet och maten på én gång. De vet hur de ska göra, de små liven. Överlevnadsinstinkten är oerhört stark. Det är rätt mycket "wow" över det där. Jag tycker det är otroligt häftigt att en annan människa har vuxit där inne. En annan personlighet, ett litet knytte som en dag ska bli stor och vuxen och kanske förälder själv. Jag kommer ofta på mig själv med att betrakta mina barn, och tänka för mig själv "Wow...jag gjorde dig. Din pappa och jag gjorde dig. Det är fanimig det största jag någonsin kommer göra".

I morgon fyller min minsting 3 år. Han är ingen bebis längre. Han är stor och duktig och kan en jäkla massa saker. Han har nyligen börjat prata om sig själv i jag-form istället för i tredjeperson, han går på pottan ibland, pratar som en forss, är viljestark till tusan, och världens goaste lilla kille, som nu och då kramar sin mamma jättehårt och säger "Jag har saknat dig!" eller "Jag älskar dig!". Ingen bebis längre...en stor kille på 3 år om bara några timmar.

Sen tittar jag på min äldsta, som fyller 14 om tre månader, och baxnar lite över tanken på att jag har varit mamma i så många år nu. Ja, egentligen ännu längre, eftersom jag fick en bonusdotter när jag flyttade till Sverige. Hon är ju också en av mina, även om hon var 6 år innan vi träffades. Hon växte inte under mitt hjärta, som de andra, utan inuti det. Där bor tvillingarna också. De blir aldrig större än de var den dagen de föddes. De är fast i tiden och blir aldrig äldre, och jag tittar aldrig på de andra barnen och undrar hurdana Oliver och Marco skulle ha varit i samma ålder. Det faller mig aldrig ens in.

Och så min dotter då...envis och viljestark, hon med, och är med sina 5 år långt tuffare än både pojkarna tillsammans. Min rockprinsessa. Stentuff, men älskar prinsessor, glitter och glamour. Är det något av barnen som blir punkare eller svartrockare eller något dylikt, så är det hon. Hon lär gå sin egen väg, den saken är säker. Och skulle hon någon dag komma hem som 15-åring och ha blivit gravid, så kan jag garantera att det inte är någon pojk som lurat henne. Onej...då har den unga damen allt sett till att det blivit så, den saken hyser jag inga som helst tvivel om ;) Då är det nog snarare pojkstackarn som blivit lurad.

Fem barn har jag satt till världen, och jag har fått behålla tre av dem. Jag skulle kunna få fem till. Jag skulle inte tveka en sekund. Barnen är min lycka och min kärlek, och jag har plats i hjärtat för flera att älska. Om det blir så, återstår ju att se, givetvis, men får jag chansen...då tackar jag ja till den.

Vill ni se magen förresten? Kolla här, så här såg jag ut när jag hade gått 8 månader med minstingen:

Jag blir alltid skrattretande stor under mina graviditeter. Så här såg jag ut en vecka innan dottern föddes (en vecka innan fullgången tid alltså):

Och här är jag 4 månader gravid med tvillingarna:

Håll med om att jag blir gigantisk...;) Ändå gör jag gärna om det. Jag har förmodligen tappat en rätt viktig skruv någonstans, eftersom jag kan tänka mig att göra om det där...men...ja. Så är det :-D

Nå, jag ska avsluta det här nu, och lägga mig bredvid min stora lilla nästan-3-år gamla pojk och vila en stund. Ytterligare nostalgikickar lär nog följa dock, under dygnet som kommer, so be prepared ;)

Idag är jag tröttast i hela världen. Det måste jag vara. Det kan inte rimligtvis finnas någon som är tröttare än mig. Gäääääääääääääääääääääääääsp!

Hade nattvak med minstingen inatt, som helt enkelt tokvägrade sova. Jag ska inte ens berätta när han till sist somnade, för då kommer ni sätta kaffet i vrångstrupen, jag lovar.

Men men, jag roade mig lite medan den lille var vaken, och jag ändå för trött för att orka plugga, så jag gjorde en liten film i anledning hans födelsedag. Den är inte riktigt klar ännu, filar lite på time linen, men den blir nog klar under dagen. I övrigt ska det handlas lite mat, göras tårtbotten och pluggas. Inget märkvärdigt, alltså. Business as usual. Det mest upphetsande som händer idag är nog att jag funderar på att göra tacopaj till middag - haha!

Nej, lite kaffe nu, så jag piggnar till...Ha en bra dag, folket :)