Det blev en lång dag, men jag fick en del gjort iaf. Har packat ett gäng lådor, packat ihop minstingens rum och även skruvat isär hans säng och bokhylla, lagt ut en annons på Blocket, städat lite, burit några ton sopor och skräp ut i soprummet och fixat i största allmänhet. Men har jag pluggat? Nej. Illa. I morgon måste jag ägna mig åt det i första hand.

Skulle varva städning och studier idag, och kanske börja packa lite inför flytten. Så jag började lite smått med att ta ner gardinerna i vardagsrummet och slänga dem i tvättmaskinen, skruva ner gardinstänger och fästen och sen gick det av bara farten. Ännu en gång packar jag ihop hela mitt liv i kartonger och säckar, och även om det känns lite vemodigt att ännu en gång göra det, så kan jag inte sluta.

Jag vet inte vad det är som driver mig idag. Idag känner jag ingen galen längtan vare sig efter att flytta härifrån eller att komma till Uppsala. Ingenting sånt. Jag bara måste packa. Jag river och sliter och fyller de få lådor jag har, och svär över att inte ha flera, för jag MÅSTE packa! Jag kan inte sluta. Jag skruvar sönder grejer, planerar vad som måste tvättas innan flytten och vad som kan vänta, och utrymmet under trappan fylls av den ena lådan efter den andra. Jag borde verkligen bryta nu, ägna mig åt studierna istället. Men jag kan inte. Det är som en feber i blodet, det här behovet av att få packa ihop allting. Jag kan inte förklara det.

Har ägnat mig åt lite allmän uppröjning, flyttpackning och tvätt i några timmar. Det ser fortfarande ut som om en tromb dragit fram här, precis som det gjorde innan jag började, men samtidigt börjar det bli lite kalt här och var. Har börjat packa prydnadssaker bland annat, och det syns rätt snabbt när hyllorna töms, trots att jag egentligen inte har så mycket såna saker alls.

Jag har monterat ner minnestavlan för tvillingarna också. Tavlan med lite kort, armbandet från sjukhuset, gipsavgjutningarna, biten ur den filt de begravdes i och dopklänningen. Den sistnämnda var jobbig. Det högg till lite när jag tog i den igen, för första gången på nästan 4 år. Minnesbilderna fladdrade förbi. En liten, liten pojke i en glaskupa, som inte kunde ha på sig kläder, för då skulle hans hud gå sönder. En dopklänning som egentligen bara var ett framstycke, som de lagt över honom, och som var alldeles för stor, trots att den är så liten. En liten pojke som fick ett nöddop, därför att det inte var sannolikt att han skulle överleva. Min son, som döptes i en glaskista, därför att vi inte kunde ta ut honom. Som bara en liten stund innan hade fått bröstet brutalt perforerat av en slang, eftersom hans ena lunga kollapsade. Liten, försvarslös och drogad av morfin, omedveten om prästens mässande ord, pappans gråt och hans mammas hjälplöshet.

Det är snart 4 år sedan. Den 9 februari är det fyra år sedan jag miste Oliver och hans bror, Marco (som var dödfödd). 10 timmar fick jag med Oliver.

Det kommer alltid fattas två små pojkar i mitt liv. De finns inte mer, annat än i mina minnen. De blir inte äldre än de var då. Jag tänker sällan på det som hände då, men jag minns det som om det var igår. Jag minns mina pojkar. Sorgen är över sedan länge, även om den ibland, som nu, dyker upp en sväng igen. Sen går det över igen.

Bevingade ord från någon exfru, var det väl? Ivana Trump, kan det ha varit hon? Hur som helst, här är jag på väg att göra båda delar. Hoppas jag. Ilskan växer fram, och det brukar leda till att jag får gjort stordåd. Det vore sannerligen bra just nu.

Har påbörjat städningen, och den fysiska aktiviteten får mig att bli arg. Stressen får ett utlopp. Bra! Det kan jag behöva just nu, så jag får nånting gjort. Så jag plockar lite här, dammsuger lite där, och börjar lite smått förbereda flyttpackning samtidigt som jag filosoferar kring den skoluppgift jag tänkte göra idag.

Bara att köra på. I can do this. I have to. Get mad. Get everything.

Jag är galet stressad. Har pratat med CSN nu, men får inga konkreta svar. Någon specialist ska titta på mitt ärende och besluta i det, men när kan de inte svara på. Det tas i turordning. Problemet är ju bara att jag måste betala första hyran i Uppsala nästa fredag, och behöver flytta veckan efter. Det innebär att jag måste få mitt beslut senast tisdag. Ett beslut om att jag ska få studiemedel. Vilket inte alls är säkert att jag får. Just nu är det väl inte ens troligt. Faaaan....

Måste försöka fokusera, försöka göra klart sommarkurserna sen förra året under de kommande par dagarna, så jag får in de poängen åtminstone. Sen får vi se om det kan hjälpa...

Fan. Fan, fan, fan.

*stressad*