Vad gör man när ens ex förpestar tillvaron för en? Jo, man surfar runt lite hos fyrabarnsmamman, dödergöken och allas våra kära yarn harlot, halkar vidare in på StickaMeras sida, och anmäler sig ofrånkomligen till Sockklubb 2009. Sista chansen att anmäla sig är idag. Därefter skriver man ut januari-månadens sockmönster, som är ett par sockor med keltiskinspirerad design. Och i morgon ska jag dyka ner i mitt stash, och kolla om jag har något lämpligt garn för ändamålet.

När anmälan är skickad och man har skrivit ut mönstret, så öser man upp en gigantisk tallrik glass, surfar runt lite mer på sticksidor och blir lite allmänt inspirerad sådär. Sen kan man ta itu med 2009-års första stickning - min Ruby. Råkade sticka lite för långt på henne, och måste ta upp några varv (nackdelen med att sticka medan man tittar på tv *s*). Sen mår man bättre igen :-)

Exet hörde av sig. Nåt om en obetald räkning och att internet skulle stängas av, och så levde han rövare som fan. Ja, självklart låter jag bli att betala interneträkningarna, så att de stänger av internet för mig - jag, som är beroende av internet för mina studier och min ekonomi. Självklart gör jag det *ironi*. Snacka om att kasta sten i glashus.

Att det kanske skett ett misstag från antingen min eller Telias sida föll honom inte ens in. Jag, å andra sidan, har inte en susning om vad det är frågan om, och Telias fakturaavdelning hade stängt, så jag kan inte ta reda på det heller. Det enda jag vet, är att jag kan bli utan internet vilken sekund som helst.

Vad trött jag blir. Att han alltid ska leva rövare om precis allting. Allting ska blåsas upp till proportioner som inte liknar någonting alls. Dramatiseras i det oändliga och lite till. Vi bråkade jävlar i havet den här gången. Jag vill inte ha med honom att göra mera.

Slut cigg har jag också. Great.

Jag har stora skulder. Exakt hur stora vet jag faktiskt inte riktigt just nu. Men säg i runda svängar 300 000 kanske? Och sen tillkommer studielånet, som just nu är uppe i underkant av 200 000. 500 000 totalt. Mycket skulder är det. Och jag har inte mycket igen för dem.

Ringde krono för att höra hur mycket som ligger där just nu. Ca 77 000 kronor. Inte såååå farligt, om man beaktar den totala skuldsumman. Så länge ingen annan lägger in krav på mera, så är det ju bara den summan de kan göra utmätning på. Och allt det andra kan jag ordna avbetalningsplaner på. Lägga mig på lägsta summan de har bara, och sen kan jag peta in extra när tillfälle ges. Då får jag kontroll på skulderna. Och de flesta erbjuder även att stoppa räntan efter att man betalat i ett år, så jag kan få hejd på den biten. Det blir helt enkelt som att betala lån, frånsett att jag inte kommer ha någon ekonomisk frihet förrän alla skulder är borta. Men jag kommer ha kontrollen över dem. Ingen risk för utmätningar. Och jag kan ägna mig åt att dra in pengar och själv bestämma vilka skulder som ska bankas ner först.

Varför dessa funderingar, kanske ni undrar? Well, jag har pratat lite ekonomi både med min syster och Peter, och lägger man ihop det med att jag egentligen är rätt skoltrött och även känner ett visst behov av att få kontroll över de skenande skulderna, så är det väl inte så svårt att lägga ihop 1+1. Jag har ett allt ökande behov av att komma på fötter rent ekonomiskt igen - dels för egen del, men inte minst eftersom jag har träffat någon som givetvis också kommer känna av mina skulder. Det går ju inte att komma förbi. Tanken på att kliva av studierna och börja jobba växer allt mer. Den gör det. Återfå min frihet igen. Kunna äga något av värde, kunna ha ett kreditkort om jag vill...såna saker. Och för varje år som går, så växer mina skulder allt mer. Det börjar bli hög tid att sätta stopp för det.

Blev en liten paus här...Fick ett ryck och började slita i alla dessa inkassobrev som jag annars aldrig öppnar, utan bara lägger på hög. Brev efter brev slets upp, tills jag hittade alla de stora posterna jag vet om...och vet ni...om jag lite snabbt räknar ihop det hela sådär tumme-pekfinger, så hamnar jag på någonstans mellan 150 och 180 000....och inte 300 000, som jag fruktade. Och de totala skulderna (inklusive studielånet, som ju bara är ett vanligt lån) hamnar på nånstans mellan 350 och 380 000, inte 500 000. Det var ju faktiskt lite skillnad. Det innebär att jag har 150-180 000 ungefär i totala akuta skulder som jag behöver få bort så snabbt som möjligt, medan studielånet ju bara kan löpa som ett vanligt lån under tiden. Dessutom var det flera av inkassobolagen som erbjöd att man frös räntan på én gång. Då blir det bara kapitalskuld alltså. Ingen tillkommande ränta.

Jag blir sugen på att börja jobba, helt klart. Börja dra in pengar. Börja banka ner de där skulderna, bli av med dem. Men just nu är jag ju lite låst, eftersom jag blir bostadslös om jag börjar jobba nu. Måste studera på heltid i Uppsala för att få behålla lägenheten. Men suget finns där...att ta itu med den där oroshärden én gång för alla. Bli av med den. Frihet.

Idag fyller jag 36. Äntligen. Jag har längtat efter att fylla 36 sen jag var...12 ungefär. Varför vet jag inte riktigt...men så är det.

Dagen börjar dock lite sådär. Skulle upp redan kl 5 för att åka till skolan och göra ett seminarium. Det sket sig. Minstingen har varit väldigt trött och sliten de senaste par dagarna, och igår var han så slut när jag hämtade honom på dagis, så han ville bara somna ståendes på busshållsplatsen. Och väl på bussen toksomnade han. Sen sov han i två timmar, vaknade till och var jättehungrig, men var så trött att han inte orkade hålla ögonen öppna, så han toksomnade igen i ytterligare två timmar. Sen vaknade han och åt lite, var uppe några timmar, men tjatade till sist på att få gå och lägga sig - han som i normala fall skulle ha varit vaken hela natten efter att ha sovit så mycket på eftermiddagen/kvällen.

Förkyld är han också, och jag visste ju vad det var bäddat för, men vågade inte säga det högt. Då kanske det skulle gå troll i ord. Men det hjälpte inte. Kruppanfallet kom som ett brev på posten inatt. Förkyld och sliten - då åker han på det. Så det blev ingen skola idag. Jag sliter inte upp en unge som varit så slut de senaste dagarna, och som haft krupp på natten, kl 5 på morgonen, för att skicka honom till dagis till 06:30, där han måste vara kvar till 16 innan jag kan hämta honom igen. Skolan är för all del viktig, men inte viktigare än mina barns hälsa. I synnerhet inte när det rör sig om ett seminarium där min aktiva del omfattar ca 15 minuter (och jag får vara borta hemifrån i 10 timmar för den sakens skull...) Nej, det får bli återbud för min del idag, så får jag väl hellre göra en kompletterande uppgift. Känns faktiskt vettigare för min del också, för jag tycker då ärligt talat jag kan använda tiden långt mer effektivt än det där.

Nå. 36 idag alltså. Något firande har jag inte planerat, det är en dag som alla andra. Plugga, städa, plugga, diska, plugga, laga mat, plugga...you get the picture. En vanlig dag bara. Men ändå inte, eftersom jag äntligen får fylla 36.

Lite lustigt egentligen...tycker alla andra längtar efter att vara 20, oavsett på vilken sida om den åldern de befinner sig, men jag har alltid längtat efter att fylla 36. Och jag tyckte det var jätteskönt att fylla 30 också. Ingen åldersnojja här, inte :-) Tvärt om. Jag tycker om att bli äldre! Jag förvånas över hur fort det går, men inte för en sekund har jag önskat att jag var yngre än jag är. Eller att jag skulle se yngre ut. Vem fan med vettet i behåll vill närma sig 40 och se ut som 20?? För fasen, det ska synas att man levt ett tag, att man varit med, har erfarenheter...Inte därmed sagt att man behöver överge sitt yttre helt och hållet (fåfäng är jag ändå), men det är ju faktiskt en smula skillnad på att vilja se bra ut och att se ut som om man är 20 år yngre än man är.

I 36 år har man alltså knatat runt på den här blågröna planeten. Några större avtryck har jag väl kanske inte gjort än, åtminstone inte om vi ska se till personliga åstadkommanden. Men samtidigt har jag ju faktiskt gjort just det. Mina barn. Inget som kommer stå i historieböckerna om, men både för mig och för barnen kommer de alltid vara det största jag någonsin gjort. I övrigt har jag väl spenderat de senaste 36 åren som de flesta andra, med undantag av att jag emellanåt kan vara en lite udda fågel i församlingen. Men det är helt okej, jag trivs mestadels rätt bra med det.

Jag ser fram emot de kommande 36 åren. Jag tror de kommer bli bra. Riktigt bra. Det börjar bra iaf :-)