Om ni visste vad trött jag är på att beta av uppgifter...att gång efter gång välja "TNR 12, radavstånd 1,5". Det börjar kännas som nån sorts signaturmelodi för allt jag gör.

Skolans namn uppe i vänstra hörnet, tillsammans med vilken studieinriktning jag läser, kursens namn, antal högskolepoäng och aktuell termin.

Mitt på pappret namnet på uppgiften eller vilken typ av uppgift det är.

Längst ner forfattare (jag) och vem som är min handledare.

Och så nästa sida. TNR 12, radavstånd 1,5. Standarden. Typsnitt Times New Roman, 12 punkter, och radavståndet 1,5.

Sen skriva, skriva, skriva. Peta in referenser i texten. Namn, titel på det jag refererar till, årtalet det gick i tryck. Ibid när jag upprepar en referens, inte glömma det! Och så en lista i slutet av uppgiften, som återigen rapar upp alla jag refererat till.

Blä. Jag börjar bli rätt less nu. Men å andra sidan är jag snart i mål med studierna på HGO. Fick godkänt på mastodontuppgiften idag. Bara en kamratuppgift kvar + en tidigare komplettering som jag missat. Sen är jag klar med den skolan åtminstone. Alltid något.

Kom av mig lite när det inte blev någon resa till Uppsala. Har istället ägnat ett par timmar åt att reda ut ett par saker i studieväg, och att prata med min yngre syster och ett par av mina kompisar. Har även fått veta att en annan kompis' mamma dött i cancer nyligen.

Livet är banne mig skört. Vi föds, vi dör, vi kämpar för att överleva under tiden där emellan. Vet inte varför det känns så påtagligt just idag. Kanske för att det närmar sig den 9 februari? Även om sorgen för länge sedan lagt sig, så kommer jag alltid ha två pojkar för lite. Det brukar alltid kännas lite mer så här års. Det var under den här perioden för fyra år sedan som mitt liv tog en sådan förryckt vändning, och jag flängde mellan sjukhus i Uppsala, Huddinge och London i ett desperat försök att rädda åtminstone Olivers liv.

Kanske är det lite extra påtagligt just i år. Ett av de starkaste minnena jag har efter det som hände då, är hur jag morgonen efter att Oliver dött tittar ut genom fönstret på sjukhuset, och ser Uppsala slott bada i solsken, medan omgivningen i övrigt ligger i skugga. Det är enbart slottet som är upplyst och ser ut att glöda, och nästan sväva i luften. Surrealistiskt. Samtidigt kunde jag nästan ha svurit på att jag hörde barn skratta. Små barn. Som ljudet av en spröd bjällra. Jag minns att jag bara stod alldeles still och tittade, oförmögen att röra mig eller känna något som helst. Som om tiden frusit till is, och jag med den.

Jag går förbi slottet varje gång jag ska till skolan. Jag ser det varje gång, och skänker mina små pojkar en tanke när jag gör det. Inte med sorg, inte med smärta. Bara en tanke. Minns dem, hur de såg ut. Så små, så värnlösa. Så kanske är det lite extra påtagligt just i år, även om jag rent känslomässigt inte tänker så mycket på det. Samtidigt som det är mer närvarande nu när jag hela tiden konfronteras med denna byggnad som representerar ett sådant starkt och konkret minne av det som hände då.

Jag ljög en smula i förrförra inlägget, när jag tänker efter. Killen som spöade upp mig när jag var liten (7-8 år eller vad jag nu kan ha varit), klappade faktiskt till mig när jag var 14-15 nånting. På textilslöjden, inget mindre. Fast den gången hade han helt andra anledningar än när vi var barn. Han ville ha min uppmärksamhet, och han var av den sorten som alltid var bråkig...en ligist. Som nog var en liten smula kär i mig, men inte kunde hantera det riktigt.

I vilket fall blev vi osams, och han reagerade instinktivt med att klappa till mig. Och jag, som då hade en rätt tuff period hemmavid och inget större tålamod alls, exploderade jävlar anamma. Han fick en dyngsedel tillbaka som hette duga, varpå han flög på mig. Han var bra mycket större och förbannat mycket starkare än mig, men jag var rasande. Allt jag hade av ilska över precis allting riktades emot honom, och på mindre än fem minuter hade jag gett honom stryk, brottat ner honom på golvet och gjort honom helt försvarslös. Resten av klassen stod bara och gapade, och läraren vågade inte ens gå i närheten av mig. Han stod på behörigt avstånd och upprepade som en mekanisk docka "du får inte...du får inte...du får inte...". Jag är än idag inte alldeles säker på vad det var jag inte fick...

Det hör till saken att jag inte var en bråkig elev i skolan. Tvärt om. Jag var den duktiga eleven, ordförande i elevrådet, satt i lärarrådet. Fröken Präktig på alla sätt och vis. Aldrig osams med någon, höjde aldrig rösten, ingenting sådant. Så att jag skulle explodera i ett sådant ursinne tog alla på sängen, och ingen vågade gå i närheten av mig ens.

Efter att det hela var över, så reste jag mig bara och lämnade klassrummet. Gick en runda eller två runt skolan. Sen återvände jag. Och vet ni vad det lustiga är? Det var som om det inträffade aldrig hänt. Läraren kom fram till mig, fast fortfarande på minst en armlängds avstånd, och frågade om jag var okej, jag svarade ja, och sen var det inget mer med det. Inga konsekvenser över huvud taget. Inget samtal med rektor eller någon annan, ingenting. Allt det där som normalt brukar följa på en sådan händelse inträffade. Nada.

Sedan dess har jag inte gett någon regelrätt stryk. Jag är inte våldsam av mig. Jag är en snäll sort. En sån där sort som män tenderar att vilja försvara i det där läget, för de tycks inte tro att jag är kapabel att göra det själv. Det har alltid varit så, och det är givetvis därför omgivningen blivit så överraskad de gånger jag behövt försvara mig själv rent fysiskt. Men de kan ju inte veta det jag vet förstås. Även om jag säger att jag är fullt kapabel att försvara mig själv, så är det väl kanske svårt att tro att den här lilla tjejen ska ha nånting att ställa upp mot en karl som är större och starkare än hon själv. Men det har jag. Jag hoppas dock slippa bevisa just den saken flera gånger.

Ändrade planer i sista sekunden. Skickade ett sms till B i min grupp, för att kolla vart vi skulle träffas idag, och han tyckte vi kunde köra via mail och istället mötas upp måndag, innan redovisningen. Inte mig emot. Åka hemifrån kl 10 och inte vara hemma förrän tidigast kl 20 för 3 timmars grupparbete när jag har så mycket annat ligger på känns ju knappt mödan lönt. Så jag föreslog söndag, eftersom jag ändå måste ner då, så kan vi ju ses lite tidigare på måndag också om vi tycker det behövs.

B kontaktade resten av gruppen medan jag gjorde mig i ordning, och precis när jag skulle dra på mig ytterkläderna och springa till bussen kom svaret: "2 frånvarande - 3 ok för att köra via mail och träffas söndag. Demokrati styr; vi avblåser det. Hoppa inte på tåget, A!"

Skönt. Då kan jag arbeta effektivt hemifrån istället. Måste bara ställa om mig på ett annat upplägg av dagen då.

Ny dag, och jag kör på. Åker till Uppsala vid 10-tiden, för att göra ett grupparbete under eftermiddagen, och kommer inte vara hemma förrän någon gång under kvällen. Plockar med mig lite extra böcker och anteckningar, så att jag kan förbereda mig inför tentan på lördag under restiden.

Annars är det lite att berätta just nu. Jag pluggar, pluggar och pluggar, och hinner inte med så mycket annat. Allt annat är pausat. Tänka, känna, vara...allt det får jag göra nästa vecka, eller när jag nu blir klar. Det finns inte utrymme för det nu, inte om jag ska hinna med allting.

Det går åtminstone framåt. Men det är slitigt. Att jag blev så sjuk före jul satte rejäla käppar i hjulen för mig, likaså kriget med mitt ex. Jag har inte orkat plugga som jag hade planerat, har varit trött och sliten, mentalt lite smått utmattad.

I det hela och stora är mitt liv rätt okej, även om jag har ett och annat att fixa just nu. Men så länge det går framåt, så är jag nöjd. Huvudsaken är att alla problem är identifierade och har en lösning jag kan arbeta mot. Och det har de. Jag är inte den sorten som låter mig nedslås av deras existens. Snarare tvärt om. Jag triggas av det, finner väl lite nöje i att lösa problem. Jag har alltid varit en problemlösare. Den sorten som inte reagerar i huvudsak känslomässigt på ett problem. Jag är mera den sorten som i det läget ställer mig upp, kavlar upp ärmarna och vänder mig emot den annalkande stormen, möter den head on. Kom och ta mig bara. Kom igen, du ska inte tro att jag knäcks. Än så länge har ingen storm gjort det heller. Jag är en seg sort. Maskrosbarnet, som stundtals kanske fladdrar runt i livet en smula, men som alltid landar och reser på mig igen, fortsätter växa, hur taskig jordmån jag än har.

Jag överlever alltid. Det spelar ingen roll vilka käftsmällar livet väljer att dela ut åt mig, jag kommer alltid resa mig igen. Jag känner inte till något annat sätt att göra det på. Slå mig, sparka mig, kasta mig utför avgrunden, det spelar ingen roll. Jag kravlar mig alltid upp igen. Och ju värre det är, desto mer ilsken blir jag, ju mer kämpar jag.

Ni känner inte min historia. Några av er har hört brottstycken ur den, men ingen av er känner hela min historia. Jag har aldrig berättat allting för någon. Några av er vet att jag alltid haft ett komplicerat förhållande till min mor. Några av er vet att min far misstog mig för att vara min mor under min uppväxt, och tror förmodligen att min förmåga att bita ihop och fortsätta kämpa, att lägga känslorna åt sidan, beror på det han gjorde mot mig. Men det är fel. Det är inte bara därifrån det kommer. Det kommer lika mycket från min mor, som inte kunde hantera att jag visade känslor, som var så mån om vad andra tyckte...hon var den som allra mest tvingade in mig i en mall jag inte passade i, även om hon förmodligen inte hade en medveten avsikt att göra det. Men vet ni...konstigt nog är det också hon som har lärt mig kämpa och att aldrig ge upp.

Det var hon som en dag för många år sedan skällde ut mig när jag kom hem och hade fått dyngstryk av en grannkille för gud vet vilken gång i ordningen. Vet ni vad hon sa? "Nu får du fanimig ta fram lite ursinne, och så går du ut och bankar skiten ur fanskapet!". Ja, mamma. Jag gjorde det. Tog fram ilskan istället, gick ut och gav ungdjäveln mer stryk än han någonsin fått tidigare. Han rörde mig aldrig igen. Och sedan dess har jag fortsatt som mamma sa. Varje gång jag får stryk av livet, så tar jag fram ilskan och går ut och bankar skiten ur det, och jag ger mig inte förrän jag är den sista som står upp.