Making progress. Drygt 2/3 av IT-säkerhetsuppgiften är gjord, och med lite flyt blir jag klar inom rimlig tid med den, och hinner även med de övriga uppgifterna jag tänkte göra idag. Känns bra. Ännu bättre är att det innebär att den kursen kommer vara klar sen, förutsatt att den godkänns, förstås.

I övrigt plockar jag litegrann här och var emellan varven, och packar ner en pryl här och en pryl där. Lägger dock ingen stor möda på den saken idag, utan det är studierna som äger företräde.

En annan bra sak är att några intresserade har hört av sig ang. min annons på Blocket, och jag förmodligen blir av med växasängen idag eller i morgon, och får några extra kronor i fickan. Gudarna ska veta att jag behöver det just nu.

Nå, en liten uppdatering från mig bara. Dags att ta itu med en ny laddning tvätt, och fortsätta skriva på min säkerhetsanalys.

...eller? Fasiken, vad tiden flyger. Mitt schema är proppfullt mest hela tiden, och jag tycker inte jag hinner någonting alls. Men idag, då måste jag hinna. Massor. Det ska städas och göras en gigantisk uppgift i IT-säkerhet. Och jag ska läsa klart sista kapitlet om ledarskap, så att jag kan knåpa ihop den uppgiften i morgon, hoppas jag. Och så måste jag göra ett utkast på gruppuppgiften inför söndagen.

Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja ens. Duscha kanske? Har ju mens sen ett par dagar tillbaka, så man befinner sig ständigt i ett tillstånd där man känner sig mindre fräsch. Jag avskyr mens. Lär väl jubla den dagen den upphör, men det kommer dröja. Följer jag släktshistorien, så lär jag nog vara runt 50 åtminstone, innan det inträffar. Så en sisådär 15 år till med det eländet får jag nog räkna med. Huga. 

Jag räknade faktiskt på det där en gång. Min mens brukar hålla i sig i en vecka eller mer i stöten. Men om vi nu för enkelhetens skull säger att det är en vecka, så utgör det alltså 25% av varje månad. På ett år har jag konstant mens i 3 månader. Och om vi säger att jag har mens tills jag fyller 51, vilket då innebär att det är 40 år sedan jag fick den första gången, så kommer jag alltså ha mens i 10 år av den tiden! 10 år! Herrejävlar. 10 års elände - ja, för jag har ju aldrig tillhört dem som har det lätt på den fronten. Som 15-åring låg jag på vardagsrumsgolvet hemma och bara kved för jag hade så ont och blödde så mycket, så till sist fick min mamma ringa hem läkaren, som sedan skrev ut p-piller åt mig för att försöka reglera det. Det hjälpte lite, och i kombination med starka smärtstillande kunde jag åtminstone fungera såpass att jag kunde gå i skolan även den veckan varje månad. Men jag har aldrig mått bra just den veckan. Inte ens efter att barnen föddes, även om smärtan blev lindrigare efter det. Idag klarar jag mig utan starka smärtstillande, men det är fortfarande plågsamt.

Kanske är det priset jag betalar för att vara superfertil, vad vet jag. Det finns de som kämpar i åratal för att bli med barn, medan jag...jag passerar en herrcykel på gatan, och vips! så är det klart. Kan ni tänka er, jag har varit över 30, gravt överviktig, storrökare och har bara én äggledare - och ändå har jag blivit gravid hur lätt som helst. Jag blev till och med gravid under de förutsättningarna + att jag hade hormonspiral, som ska vara lika säker som sterilisering! Då jävlar är man superfertil. En vandrande bebisfabrik. Fast även det är väl på väg att försvinna nu, skulle jag tro. Jag är trots allt 36 nu, och fertiliteten minskar. Det är nog lika bra. Det är nog inte meningen att jag ska befolka jorden ensam - haha! (fast visst kan jag tänka mig nån till kanske....)

Lustigt, det där...ja, med att befolka jorden ensam, menar jag. Inom familjen har vi lite skämtsamt sagt att min far måste ha tagit de där bibelorden om att befolka jorden på största allvar, med tanke på att han har då verkligen gjort sitt yttersta för att sätta nya människor till världen. Gud vet hur många barn han egentligen producerade, men det blev iaf 8 som han fick faderskapet på. Och jag tycks ju göra lite samma sak, fast tvärtom. Knixar lite på bäckenet, och plopp! så kom där en till. Hahaha!

Nej, kära vänner, detta duger inte. Nu ska tant Alalia här få lite fart på tofflorna och försöka åstadkomma något idag. Men förtvivla icke - jag lär i sedvanlig ordning återkomma med rapporter om min av spänning späckade dag ;-)

Det blev en lång dag, men jag fick en del gjort iaf. Har packat ett gäng lådor, packat ihop minstingens rum och även skruvat isär hans säng och bokhylla, lagt ut en annons på Blocket, städat lite, burit några ton sopor och skräp ut i soprummet och fixat i största allmänhet. Men har jag pluggat? Nej. Illa. I morgon måste jag ägna mig åt det i första hand.

Skulle varva städning och studier idag, och kanske börja packa lite inför flytten. Så jag började lite smått med att ta ner gardinerna i vardagsrummet och slänga dem i tvättmaskinen, skruva ner gardinstänger och fästen och sen gick det av bara farten. Ännu en gång packar jag ihop hela mitt liv i kartonger och säckar, och även om det känns lite vemodigt att ännu en gång göra det, så kan jag inte sluta.

Jag vet inte vad det är som driver mig idag. Idag känner jag ingen galen längtan vare sig efter att flytta härifrån eller att komma till Uppsala. Ingenting sånt. Jag bara måste packa. Jag river och sliter och fyller de få lådor jag har, och svär över att inte ha flera, för jag MÅSTE packa! Jag kan inte sluta. Jag skruvar sönder grejer, planerar vad som måste tvättas innan flytten och vad som kan vänta, och utrymmet under trappan fylls av den ena lådan efter den andra. Jag borde verkligen bryta nu, ägna mig åt studierna istället. Men jag kan inte. Det är som en feber i blodet, det här behovet av att få packa ihop allting. Jag kan inte förklara det.

Har ägnat mig åt lite allmän uppröjning, flyttpackning och tvätt i några timmar. Det ser fortfarande ut som om en tromb dragit fram här, precis som det gjorde innan jag började, men samtidigt börjar det bli lite kalt här och var. Har börjat packa prydnadssaker bland annat, och det syns rätt snabbt när hyllorna töms, trots att jag egentligen inte har så mycket såna saker alls.

Jag har monterat ner minnestavlan för tvillingarna också. Tavlan med lite kort, armbandet från sjukhuset, gipsavgjutningarna, biten ur den filt de begravdes i och dopklänningen. Den sistnämnda var jobbig. Det högg till lite när jag tog i den igen, för första gången på nästan 4 år. Minnesbilderna fladdrade förbi. En liten, liten pojke i en glaskupa, som inte kunde ha på sig kläder, för då skulle hans hud gå sönder. En dopklänning som egentligen bara var ett framstycke, som de lagt över honom, och som var alldeles för stor, trots att den är så liten. En liten pojke som fick ett nöddop, därför att det inte var sannolikt att han skulle överleva. Min son, som döptes i en glaskista, därför att vi inte kunde ta ut honom. Som bara en liten stund innan hade fått bröstet brutalt perforerat av en slang, eftersom hans ena lunga kollapsade. Liten, försvarslös och drogad av morfin, omedveten om prästens mässande ord, pappans gråt och hans mammas hjälplöshet.

Det är snart 4 år sedan. Den 9 februari är det fyra år sedan jag miste Oliver och hans bror, Marco (som var dödfödd). 10 timmar fick jag med Oliver.

Det kommer alltid fattas två små pojkar i mitt liv. De finns inte mer, annat än i mina minnen. De blir inte äldre än de var då. Jag tänker sällan på det som hände då, men jag minns det som om det var igår. Jag minns mina pojkar. Sorgen är över sedan länge, även om den ibland, som nu, dyker upp en sväng igen. Sen går det över igen.

Bevingade ord från någon exfru, var det väl? Ivana Trump, kan det ha varit hon? Hur som helst, här är jag på väg att göra båda delar. Hoppas jag. Ilskan växer fram, och det brukar leda till att jag får gjort stordåd. Det vore sannerligen bra just nu.

Har påbörjat städningen, och den fysiska aktiviteten får mig att bli arg. Stressen får ett utlopp. Bra! Det kan jag behöva just nu, så jag får nånting gjort. Så jag plockar lite här, dammsuger lite där, och börjar lite smått förbereda flyttpackning samtidigt som jag filosoferar kring den skoluppgift jag tänkte göra idag.

Bara att köra på. I can do this. I have to. Get mad. Get everything.

Jag är galet stressad. Har pratat med CSN nu, men får inga konkreta svar. Någon specialist ska titta på mitt ärende och besluta i det, men när kan de inte svara på. Det tas i turordning. Problemet är ju bara att jag måste betala första hyran i Uppsala nästa fredag, och behöver flytta veckan efter. Det innebär att jag måste få mitt beslut senast tisdag. Ett beslut om att jag ska få studiemedel. Vilket inte alls är säkert att jag får. Just nu är det väl inte ens troligt. Faaaan....

Måste försöka fokusera, försöka göra klart sommarkurserna sen förra året under de kommande par dagarna, så jag får in de poängen åtminstone. Sen får vi se om det kan hjälpa...

Fan. Fan, fan, fan.

*stressad*

Äntligen hemma. Hade tänkt smita tidigare från kursen, men idag hade vi praktiska övningar och lite rollspel, så jag kunde inte gå ifrån tidigare. Men det gjorde egentligen inte så mycket, för det var hemskt roligt.

Först var det en liten föreläsning om 30-minuters regeln och 1-minuts intervjuer osv. Det säger er förmodligen inte ett skvatt, och jag ska inte orda så mycket om det, annat än att det handlar om hur snabbt man organiserar saker och ting vid en kris.

Hur som helst, vi blev uppdelade i två team, där båda teamen skulle iordningställa en registreringsstation för frivilliga som ville hjälpa till vid en kris. I det här fallet handlade det om kontaminerat vatten, med 5000 påverkade hushåll, där även sjukvårdspersonell blivit magsjuka och det förelåg behov både av förstärkningar på den punkten, såväl som för transport av vatten osv.

Det andra teamet var först ut att demonstrera sin registreringsstation. Vi andra fick då spela olika roller, dels självvalda, men även ett par förutbestämda. Jag fick t.ex vara påstridig journalist, och brandchefens fru fick spela allmänt förvirrad. Sen kom vi till deras station då, och agerade som vi hade förutbestämt. Jag, som ju faktiskt har journalistisk erfarenhet, lyckades få alla att prata hur mycket som helst, och fick dem att säga saker de inte borde ha sagt. Ajaj. Brandchefens fru tog sig ända in till registreringen i sitt förvirrade tillstånd, vilket inte heller borde ha skett. I övrigt gjorde de det ganska bra.

Sen var det vår tur. Nu var jag registrator för alla som var intresserade av att jobba inom vården. Vi fick till det ganska bra, men hade givetvis fördel av att vara sist ut. Vår sållning i första led brast lite, men tog upp sig i andra och tredje ledet. Jag, som satt i fjärde led, fick ändå ett par intressanta karaktärer att ta hand om. Först en arbetslös typ som angett sin adress som "hemma" och sitt yrke som "kompis", och när jag på andra frågan fick ett personnummer som inte liknade nånting, så stod det ju klart att det här var någon som inte hade alla hemma. Men jag låtsades som det regnade, registrerade honom som alla de andra, la hans papper i en särskild hög, och sa att vi skulle kontakta honom vid behov, och att han kunde få fika i ett angränsande rum. Den nästa jag fick på mitt bord insåg jag snabbt var en journalist, som var ute efter information. Men den gick han bet på. Alla sådana frågor besvarade jag med "jag har inte den informationen, var vänlig kontakta informationsansvarige". Tyckte själv jag hanterade det ok, trots det allmänna kaoset, men blev ändå förvånad över den otroligt positiva kritik jag fick efteråt. Jättekul! De tyckte jag hade hanterat det väldigt proffsigt och snyggt, och dessutom snabbt, så nu är jag både egoboostad och odräglig - haha! Men vad fasen, det är ju i såna där situationer jag är som bäst.

Hur som helst, jag missade givetvis bussen hem eftersom det drog ut på tiden, så även idag fick jag gå hem från stan. Det gjorde dock inte så mycket, för nu var det milt, det har slutat snöa, och vinden har mojnat. Det var faktiskt en rätt skön promenad. Halvvägs hemma blev jag dock hejdad av ett gäng damer som var på väg hem till Hudik efter att ha besökt en kompis eller nåt, för att hjälpa dem med en vindrutetorkare. Den hade flugit av och de kunde inte för sitt liv begripa hur de skulle få på den igen. Så jag tittade och kunde ju snabbt konstatera hur den skulle sitta, men att passformen var heller dålig. Den hade antagligen inte suttit som den skulle innan heller, eftersom damen som ägde bilen sa att hon bara hade nuddat vid den, sen flög den av. Nu var det ju så, att det var en liten plastgrej som skulle in i fästet på torkararmen, och jag vågade inte att ta i för mycket, så att den skulle gå sönder. Och medan jag står där och fipplar, så kommer det en karl förbi och ska hjälpa till, som karlar brukar vilja göra. Jag hoppas dock han inte har körkort, för maken till kratta har jag inte varit med om. Han skulle prompt försöka få dit torkarbladet - men försökte trä i plastgrunkan från fel håll, och höll på att bryta av spärren till den lilla plastgrunkan. Tre gånger fick jag förklara hur det skulle sitta, innan han gav upp. Damerna funderade om det fanns någon mack där de kunde få hjälp, och jag hänvisade dem till Statoil, som är bemannad dygnet runt. Kände att jag inte ville riskera att bryta sönder hela torkarbladet, utan då kan väl de på Statoil få ge det ett försök istället. Om inte annat kunde hon ju köpa ett torkarblad som faktiskt passade där. Anyway, det sista jag säger till damen innan jag går, är att "lämna torkararmen uppfälld, utifall du skulle komma åt spaken för torkarbladen eller reflexmässigt råka dra igång den, så att du inte skadar rutan". Tror ni inte karln genast förmanar dem att de absolut inte får fälla ner torkararmen, för då kan hon få repor på rutan och blablabla. Bah. Ibland blir jag så trött på karlar.

Parallellt med kurs och torkarbladsproblem har jag grälat intensivt med exet via sms. Kände dock rätt snabbt att jag inte orkade lägga ner möda på att bli upprörd, så till sist släppte jag bara det hela. Jag orkar inte med det. Vill han hata mig, så fine.

Kom hem strax före 22:30 ikväll. Nu ska jag förbereda morgondagens lunch, göra middag, renskriva mina anteckningar, förbereda grupparbetet på eftermiddagen, skriva mitt brev...I think not. Ska upp tidigt, så jag lär nog allt krypa i säng tämligen omgående. Får bli en snabbvariant på de där uppgifterna bara. Middagen får vara, dock måste jag äta något. Sen måste jag ordna lunch på nåt sätt...och jag måste...måste, måste, måste. Jaja, det löser sig.

Nej, nu har jag vilat tillräckligt efter kurs och promenad, nu får det bli lite snabba ryck här, så jag kommer i säng nån gång. God natt med er! :-)