Äsch då, det blev sömnlöst igen inatt. Somnade någon gång framåt 5, tror jag, och har ju minstingen hemma, så det blev inte många timmars sömn.

Sitter och hinkar kaffe nu, och försöker vakna. Ska ta en sväng till dagis snart, och sen ska vi åka till Stockholm på eftermiddagen.

I morgon är det skolstart för dottern. Hon började fritids förra veckan, har från första dagen fått oerhört mycket beröm för att hon bara kliver rätt in i gruppen, leker med alla osv. Hon är världens lättsammaste unge på den punkten. Det har aldrig tagit mer än 5 minuter att skola in henne på nånting. Men så har hon också världens största självförtroende, min stora lilla tjej. Och är envis som synden. Och frågar om ALLT. Hm. Låter bekant, på nåt vis...det låter som...som...jag i den åldern ;p

Jah, skolstart i morgon. Nu har jag snart två skolbarn, och om två år är dagiseran över för min del. Dottern ska börja på montessoriskola, vilket ska bli en intressant erfarenhet. Skola och fritids ligger i stort sett i samma lokaler, så jag kommer nog hinna hälsa på de flesta av dem som har hand om dottern om dagarna i morgon. Och så får jag även se vart exet och hans sambo bor nu och dotterns nygjorda prinsessrum (tydligen var allt rosa, enligt exet, till och med persiennerna).

Minstingen är inne i en period då han är vansinnigt blyg för allt och alla. Alla barn har ju det, men han är nog det av mina barn som varit mest extrem på den punkten. Han gömmer sig, vill inte titta på folk, vill sitta i knät osv. Igår var M&J här, som han älskar mer än några andra, och till och med då satt han i mitt knä och gömde sig under hela besöket.

Han börjar bli stor, han också. Den här blygheten som barn får i större eller mindre grad i den här åldern beror ju på att de får ett ökat självmedvetande. Tidigare har deras ego varit det som rått mest, men nu börjar de tänka på sig själva i förhållande till andra istället. Börjar göra jämförelser på ett nytt sätt. Jag'et etableras nu ännu mer utifrån deras omvärld, och inte bara inifrån dem själva.

Det är en intensiv utvecklingsfas, och det berömda 3-årstrotset har väl alla småbarnsföräldrar varit med om i någon form. Här har det varit, och är fortfarande, livat värre emellan varven. Men det hör ju till. Det är klart ett barn ska reagera på sin egen mentala och fysiska utveckling.

En annan sak som händer nu, är ju att de minnen han får börjar lagras in i långtidsminnet hädanefter. Det är få av oss som minns något särskilt av tiden före 3-4-års ålder. Enstaka fragment eller starka händelser kan man minnas, men så mycket mer är det inte, eftersom hjärnan ännu inte utvecklat långtidsminnet ordentligt. Det används inte ordentligt förrän vi är 3-4 år. Det mesta av det sonen kommer ihåg idag kommer han ha glömt om ett par år. Det som kommer finnas kvar är enstaka minnen bara. Jultomten är en sån där grej som kan finnas kvar t.ex Han brukar göra intryck på barnen.

Det är rätt häftigt att vara med om ett barns utveckling. Det händer så otroligt mycket hela tiden, både mentalt och fysiskt. Dottern har alltid varit stor för åldern, och den här sommaren har hon även vuxit på sig på bredden. Istället för att vara långsmal så har hon blivit ruggigt stark och rundare i kroppen. Det finns inte ett gram övervikt på henne, hon är fortfarande smal, men hennes benstomme och muskler har vuxit. Hon är sinnebilden av den sunda, starka skolungen. När hon härjar runt här hemma, så får jag alltid en bild av en Ardennerhäst i huvudet när jag ser henne. Frisk och stark, liksom :-)

Minstingen är fortfarande långsmal och kommer nog så vara ett par år till, innan det är dags för honom att göra samma fysiska utveckling.

Och han är väldigt "grabbig" av sig, så nog får mama känna på och berömma hans "mussler" lite nu och då ;) Sen att det inte är så noga om det faktiskt är en muskel eller en armbåge jag ska klämma på och bedöma, är en annan sak ;)

Han är också typiskt grabbig i sina intressen. Bilar, fotboll och lego är hans stora intressen just nu. Han har haft en kortare prinsessperiod också, där allt skulle vara rosa och glittrigt, men den gick över relativt snabbt igen. Och jag är inte heller den som pushar mina barn åt något håll alls i genusfrågan, utan de har tillgång till allt på lika villkor, och så får deras respektive intressen utveckla sig åt vilket håll det nu än månde vara. Det är lika lite fel att vara liten grabb och ha stereotypiska grabbintressen, som det är fel att killar ska kunna ha rosa tyllkjol på sig om de vill, tycker jag. Hos oss är allt tillåtet.

Mina ungar kan slåss nåt så fruktansvärt emellanåt, och jag får ju se alla deras mindre roliga sidor också. Men det som är lite kul är att de alltid får så mycket beröm från andra. De är alltid väldigt hövliga, och otroligt duktiga på att visa uppskattning gentemot andra. Det är något jag som mamma känner mig väldigt stolt över. Jag har nu alltid tyckt att människor över lag är förfärligt dåliga på att berätta för andra att de är bra - vi är långt bättre på att säga det som är dåligt, eller snacka skit bakom ryggen på dem. Så jag försöker väl ändra världen en liten smula till det bättre genom att själv berätta för andra när de har gjort något bra, eller bara är snyggt klädda eller vad som helst, och lära mina barn att göra samma sak. Tänk dig själv, om du har en lite dålig dag, och så får du plötsligt en komplimang av någon, känd eller okänd, som säger "Vad fin du är!". Nog blir man lite glad då, eller hur? Det behöver ju inte vara så märkvärdigt. Det kan räcka att man känner sig sedd. Att någon ler mot en. En liten komplimang sådär i förbifarten, som inte kostar dig mer än de där sekunderna det tar att säga orden, men som kan göra någon annans skitdag till en rätt okej dag ändå.

Framförallt ska man ju göra det där till de människor man tycker om. För hur ofta säger man såna saker till sina närmaste? Visst, frasen "jag älskar dig" kan ju användas flitigt både till ens barn, partner och andra familjemedlemmar eller kanske också vänner - men hur ofta ger du komplimanger på riktigt? Hur ofta nämner du något specifikt som du tycker en viss person är bra på? Det är ju de komplimangerna vi bär med oss sen. De specifika. De som gör just mig speciell i dina ögon. Visst är det trevligt att få höra att man är älskad, men när samma människa säger samma sak till sin hund, sin mamma och sina barn, så får det ju inte riktigt samma kraft.

Ett annat tips är att utelämna dig själv när du ger en komplimang. Säg inte att du aldrig skulle kunna vara lika bra på si eller så, att du önskar att du också kunde blablabla. Gör ingen jämförelse när du ger en komplimang. Säg enbart "Vad fin du är!" och inte "Vad fin du är! Tänk om en annan kunde se ut sådär...". Skillnaden kan tyckas hårfin, men om du känner efter, så kanske du spontant inser skillnaden. Om du slänger på en jämförelse för att förstärka din komplimang, så startar du en tankekedja i den andra människans huvud, där den själv gör en jämförelse osv. Men vad händer om du enbart säger "Vad fin du är!"? Jo, du planterar enbart den tanken hos den andra. Jag tycker du är fin. Punkt. Dels blir det lite överraskningsmoment över det hela, och den andra torde bli glad bara. Istället för en tankekedja har du planterat en positiv känsla bara. En känsla de kanske sedan tar med sig resten av dagen. Som de kanske återkommer till nästa gång de har samma kläder på sig, och som kan göra att även den dagen börjar med ett leende även om man var trött som en gnu när man vaknade. De där fyra orden kan göra någon annans liv bättre, även om det kanske inte är en livsomvälvande ändring.

Fasen, vad klockan går nu. Har ju hur mycket som helst att göra innan vi ska åka till Stockholm, och jag tror nästan jag får stryka dagisbesöket idag, om jag ska hinna. Fick dessutom ett jobbtips här, som jag definitivt ska söka. Ett extrajobb som översättare från engelska och svenska till norska, där det också finns möjlighet att jobba hemifrån. Det vore ju perfekt för mig. Har för övrigt inte hört något än om det andra jobbet, och känner mig lite kluven till om jag vill ha det eller inte. Jag hade ju tänkt plugga på 150% hastighet i vinter, och heltidsjobb på det kan nog bli i mesta laget, i synnerhet som jag då måste jobba på plats. Men lönen är ju antagligen bra...hm...ja, vi får se hur det blir. Ska iaf söka det här jobbet också.

Nej, hör ni...nu får ni klara er utan mig en stund. Gå ut i världen och ge någon en komplimang istället! :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.   2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade ...

Jag har både svårt att hinna med saker och ting numera, och svårt att orka med. Och nu, när jag dessutom har två bloggar, så är det verkligen svårt att hinna med. Jag skriver nu även på http://rhetorica-galactica.bloggplatsen.se/ , som är en "publik"...

Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and th...

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov ...

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det job...