Jag har en hemlighet som jag aldrig har berättat för någon. Därför att jag, som så många andra, skämdes.

Jag pratar om vikten. För 7 år sedan hade jag dragit på mig ett antal extrakilon till följd av att jag var sjukskriven en längre period (jag fick närkontakt med den berömda väggen, ni vet), och var helt klart överviktig. Då hade jag genomgått min första skilsmässa några år tidigare, varit sjukskriven en sväng redan då pga utmattning (jag har alltid jobbat mycket), och träffat min nya sambo. Relationen till den sistnämnda var aldrig helt hälsosam, vilket också bidrog, men varför och vad som hände vill jag inte gå in på, det är lite för privat.

I vilket fall, jag hade dragit på mig ett antal extrakilon den där dagen jag stod där, 9 månader efter bröllop nr 2, och hade fått två blå på stickan. Exakt hur många minns jag inte alldeles säkert, men ungefär 15 kg kan det nog ha varit. Jag hade under några år gått från att träna flera gånger i veckan (jag var aerobicsinstruktör bl.a.), ha ett fysiskt krävande arbete (jag var åkare innan jag skilde mig första gången, och har skottat ett antal ton grus genom åren), till att jobba som projektledare och översättare inom IT-branschen, som nyhetsredaktör på en tidning och diverse andra stillasittande jobb. Jobb som krävde minst 80 timmars arbete per vecka, och där regelbundna, vettiga måltider inte existerade. Man värmde en pizza i micron, greppade en burk cola, och öste på med lite (mycket) choklad för att orka med arbetsbördan. Och vikten började naturligtvis öka. Men jag har alltid haft lätt att gå ner i vikt, så de där 15 kilona jag hade plussat störde mig inte så mycket.

Hur som helst...jag var gravid. Och i en destruktiv relation. Överrörlig är jag också, och fick därför en djävulsk foglossning. Jag kunde knappt röra mig från v12. Och har alltid älskat kaffe - men det gick ju inte att dricka när jag var gravid, då spydde jag. Det blev cola istället. Mycket cola. Och godis. Snabba kolhydrater så långt ögat kunde nå. 

Så småningom föddes bebisen, och jag började sakta men säkert gå ner i vikt igen. Siffrorna minns jag inte längre idag, men jag vet att jag var ner på storlek 42 i kläder iaf, när jag blev gravid igen, ett år efter att dottern föddes.

Denna gång var det tvillingarna som anmälde sin ankomst. Maken hade varit otrogen och det hade varit minst sagt turbulent under de första månaderna av dotterns liv, och trots att vi hade beslutat att göra ett nytt försök, så kändes relationen i sig sämre än någonsin. Och i den vevan blev jag alltså gravid igen. Samtidigt som jag påbörjade mina studier, och läsa in en väldans massa gymnasieämnen på distans, ta hand om min ettåring, och försöka få det minst sagt haltande förhållandet att fungera. Men är man gravid, så är man, och jag gick givetvis upp i vikt igen. Både som en reaktion på omständigheterna och graviditeten i sig. Dock skenade det inte iväg lika mycket den här gången. Halvvägs, när det upptäcktes att jag bar på acardiac twins, så hade jag nog inte gått upp mer än 7-8 kg, trots att jag bar på tvillingar (vilket förstås också berodde på att huset vi skulle hyra av exmake nr 1 inte blev klart i tid, och vi fick det tveksamma nöjet att vara inneboende på ett rum hos honom i ett halvår eller så).

Sen brakade allting loss. Jag flögs till London för operation för att försöka rädda åtminstone det ena barnet, operationen misslyckades, jag fick en fruktansvärd infektion i livmodern som spred sig till hela kroppen, och jag miste båda barnen. De föddes och dog den 9 februari 2005.

Jag slet som ett djur för att bli frisk från mina infektioner efter det. Penicillinkur efter penicillinkur följde, innan jag äntligen blev av med själva infektionerna i kroppen lagom tills första ägglossningen efter avslaget. Det var den 29. april 2005. En fredag. Vår bröllopsdag, dessutom. Och inte bara det, utan i början på veckan därpå fick vi brev om att tvillingarna hade lagts i minneslunden just den 29. april. Och två veckor efter det datumet stod det klart att det inte var det enda som hade hänt den dagen. Jag hade även blivit gravid igen, på första ägglossningen efter tvillingarna.

Vid det här laget var jag ekonomiskt ruinerad, fysiskt slutkörd efter både graviditeter, infektioner och förlusten av mina barn, relationen haltade värre än någonsin, och min kropp skulle klara av ännu en graviditet (jag har riktigt überjävliga sådana). Ni som har träffat mig under slutet på mina graviditeter vet hur gigantisk jag blir. Tror ni jag får någon plats för mat också, när det är så fullt i bebis? Glöm det. Så vad hände? Vad gjorde jag för att bibehålla ork igenom allting? Jodå. Socker. Mycket socker. Cola, godis, you name it. Dricka fick plats, och godis har väldigt högt energiinnehåll i väldigt små bitar, så jag levde i praktiken på det. Små-åt godis dagarna i ända.

Nu kommer min hemlighet. Den jag aldrig berättat för någon. Under slutet på graviditeten med minstingen var jag så dålig att jag knappt ens kunde andas, och var inlagd flera gånger på Ackis. Till sist beslöt de att ta ut bebisen akut (jag skulle snittas i vilket fall, men det tidigarelades) 3 veckor före tiden. Och kvällen innan klev jag på vågen utanför mitt rum på Ackis.

121 kg.

Etthundratjugoen kilon.

Hade jag vägt en handfull kilon till, så hade jag dubblat min matchvikt. Det är en sak att jag var höggravid, men jag bar i praktiken runt på en hel vuxen människa till, utöver mig själv. Kan ni ens föreställa er vilken påfrestning det var på kroppen? Och då var jag dessutom gravid, och kroppen hade aldrig hunnit återhämta sig efter allt som hände året innan...

Några få kilon försvann i samband med förlossningen, men det var inte många alls. Jag minns inte siffran, bara den missmodiga känslan när jag klev på vågen utanför mitt rum efter kejsarsnittet. Jag hade vägt 121 kg...

Det tog två år efter den förlossningen att återhämta sig från de föregående åren, och det försvann något kilo här och något kilo där. Men det var först för två år sedan, när jag separerade från äkta make nr 2, som det började hända något på allvar. Jag började må bättre, kunde lägga upp livet på mina egna villkor, anpassa dagen efter mina egna behov. Och utan att ens ta något medvetet beslut om saken, så började jag gå och cykla allt mer, eftersom jag faktiskt tycker om att röra på mig. Det har jag alltid gjort. Kosten ändrades, och det blev mer och mer frukt, grönt och proteiner, och jag slutade helt dricka cola. Och det började givetvis märkas på vikten också.

Samtidigt har det varit perioder med både mycket och god mat, så jag har definitivt inte bantat. Bara gjort små, små ändringar här och var, helt och hållet utifrån vad jag varit sugen på eller känt för. Och för mig, som ju är långt mer förtjust i en sallad än en biff, så blev ju resultatet därefter (jodå, ni ska snart få höra exakt hur mycket jag har gått ner, men jag är inte klar än).

I vintras flyttade jag hit till Uppsala, och kunde äntligen få börja röra på mig i större utsträckning, eftersom jag inte längre behövde lägga flera timmar per dag på resor till och från skolan, som jag hade innan. Det var helt enkelt svårt att hitta tid att träna innan flytten, eftersom jag var ensam med barnen större delen av tiden då. Men nu fanns det tid. Så jag gick. Och gick och gick och gick. Och började så småningom springa lite också, när min trasiga häl tillät det (har lite problem med en hälsena). Sen löste jag träningskort på Sats, men hann tyvärr bara träna én gång innan jag blev liggande i ryggskott och ischias. Vilket i sig inneburit lite plus på vågen igen, men de 5,4 kg jag nämner i föregående inlägg innebär att jag både gått ner det jag plussat och lite till.

Som sagt. Jag vägde 121 kg från start. Exakt hur mycket jag har gått ner när kan jag inte säga, men vi kan ju för sakens skull säga att det är någorlunda linjärt, och att jag nog hade de flesta av de där 121 kilona intakta när jag för två år sedan blev singel.

Idag väger jag 83,5 kg. Det innebär att jag utan att ha ansträngt mig alls, och bara genom att leva så som jag vill leva, har gått ner 37,5 kg de senaste par åren. Och då kanske ni också förstår varför jag tycker de ca 18,5 kg som återstår till matchvikt för mig känns som en piss i Mississippi. Jag har ju ett sprillans nytt träningskort jag inte ens hunnit börja använda, och all tid i världen att lägga på min träning i höst. Jag äter praktiskt taget aldrig godis längre (på sin höjd én gång i månaden, och inga mängder), jag äter mycket sallader och sånt och jag kommer fortsätta med springträningen jag fick avbryta när ryggskottet infann sig. Jag har 18,5 kg kvar att gå ner, och då har jag inte ens börjat på allvar med träningen...

Förresten har jag inte som slutmål att väga 63-65 kg, som alltid varit min matchvikt. Jag är fullt nöjd med 69 kg också. Det slutliga målet är att komma under 70 kg bara. Så egentligen är jag i mål när jag gått ner ytterligare 14,5 kg. Jämför det med de 37,5 jag redan gått ner...14,5 kg är ju ingenting! I synnerhet inte när de största förändringarna i motionsväg fortfarande ligger framför mig. Vill jag, så kan jag vara nere på matchvikt innan jul redan. Men det tänker jag inte sträva efter. Jag kommer fortsätta leva som jag gör nu, med perioder då man frossar lite, och däremellan dessa perioder få jag i första hand väljer nyttigare mat. Därför att det är så jag kommer leva även i fortsättningen. Och att börja banta är det absolut sämsta du kan göra om du vill ha en permanent viktminskning. Banta gör man under en period, men så fort man slutat, så börjar kilona smyga sig på igen. Gör man långsiktiga, permanenta förändringar, så blir viktminskningen också långvarig och permanent. Svårare än så är det faktiskt inte.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.   2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade ...

Jag har både svårt att hinna med saker och ting numera, och svårt att orka med. Och nu, när jag dessutom har två bloggar, så är det verkligen svårt att hinna med. Jag skriver nu även på http://rhetorica-galactica.bloggplatsen.se/ , som är en "publik"...

Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and th...

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov ...

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det job...