Jag kom att tänka tillbaka på barndomen, och vad jag lekte då. Det som slår mig är att det var inte särskilt mycket "tjejiga" lekar jag ägnade mig åt, utan jag föredrog de "grabbiga". Jag sköt med slangbella och pil och båge, lekte med bilar, klättrade runt på farliga ställen, lekte spion och jag vet inte allt. Mamma, pappa, barn-lekar t.ex uteblev nästan helt. Eller rättare sagt - jag föredrog att leka mamma-barn bara, de få gångerna jag lekte sådant. Ingen pappa.

Sen blev jag äldre, och Barbie-dockan gjorde ett gästspel när jag var i åldern 9-11 år. Och samma sak upprepade sig. Visst klädde jag Barbie snyggt i fina, tjejiga kläder, men aldrig i syfte att impa på Ken. Nej, jag försökte istället ge henne en egen stil, och tillverkade en hel del coola kläder åt henne. Och jag lekte aldrig någonsin att Barbie blev kär i Ken. Däremot lekte jag motsatsen, att Ken blev kär i Barbie. Och konsekvent avvisad, stackars sate. Ken hade det inte lätt innanför mina väggar    Det var Barbie som var stark och cool, som antingen var en äventyrare eller också framgångsrik karriärkvinna. Ken var mest bara a pain in the ass, som gnällde över att han inte fick tillräckligt mycket uppmärksamhet, tills att Barbie helt sonika sparkade ut honom. Ut ur sitt hus och ut ur sitt liv.

Man kan ju undra vad det här säger om mig som person egentligen. Uppenbarligen var jag inte särskilt impad över mäns förmågor och kapacitet ens som barn, och under de senaste 20 åren som vuxen har jag ju bara fått det hela bekräftat. Män är precis sådär som jag föreställde mig dem på den tiden. Krävande, hjälpbehövande, beroende. Weird. Kan det verkligen stämma? Eller är det bara jag som har otur? Drar jag till mig sådana män? (förmodligen).

Jaja. Lite lustigt är det iaf. Jag har inte förändrats mycket de senaste 30 åren på den där punkten. Jag ser alltid mig själv som den starka, som någon sorts superüber-Barbie, där alldagliga Ken inte har en chans. Jag lever på mina villkor. Någon annan får tvätta Kens kalsonger och ge honom avsugningar så att han känner sig älskad och som en riktig man. Jag har roligare saker att göra   Och just nu befinner jag mig vid en punkt då jag återigen skattar mig SÅ lycklig att jag är singel. Måtte det vara för evigt!

...men jag har ingen lust, trots att jag är dödstrött. Jag vill sitta uppe och sticka, äta pepparkakor och dricka glögg i mitt halvjuliga hem med tyger och garn och kakburkar och en oklädd gran och julstjärnor och en väldans massa disk. För inte att tala om travarna med skolböcker, romaner och stick- och handarbetsböcker som gör halsbrytande balansövningar på mitt vardagsrumsbord. Tror jag. Jag är inte alldeles säker längre på att det är ett vardagsrumsbord där under. Det skulle lika gärna kunna vara...en ko. Eller nåt.

(nej, glöggen är faktiskt alkoholfri - hur så?)

Jag hittade något roligt idag. En kusin som jag inte sett eller pratat med på närmare 20 år. Hur kul som helst! Och lite svindlande att han idag är en vuxen man på 29 år, snart 30, som ska bli pappa i början på februari. Jag minns ju honom som den där gängliga 8-9-åringen som sprang runt och skrek "jag är Tarzan i underbyxorna!" (fast på norska då förstås) och sjöng julsånger om Tarzan som sköt flugor med pil och båge (hans fascination för Tarzan är väl något liknande det min yngsta har för Spindelmannen förmodar jag). För övrigt har han världens vackraste ögon. Mamman är från Sri Lanka, så han är mörkhyad och har helt mörkbruna ögon, med världens längsta ögonfransar. Som brunnar. Minns hur jag kunde sitta i evigheter och titta på de där vansinnigt mörka ögonen med de enormt långa ögonfransarna när han var en liten baby. Och nu får han snart en egen baby - weee! Surrealistiskt, minst sagt.

Neee...om man skulle ta lite mera glögg. Och kanske en pepparkaka till. Och sticka lite mer på dotterns kofta kanske? God natt på er!