Det blev inte så mycket vettigt gjort idag, som sagt. Och mitt något mera ettriga humör, och min känsla av att inte riktigt få plats i min egen kropp nu ikväll avslöjar med all önskvärd tydlighet vad som är i antågande: Mens. Jag har pms just nu. Det är därför jag känner mig lite risig, lite ettrig, lite sliten och som om tillvaron skaver en smula sådär i största allmänhet.

Frågan är...vad göra? Att försöka tvinga fram arbetslust fungerar ICKE, så mycket kan jag ju säga. Tvärt om, det får bara till effekt att det lilla man förhoppningsvis åstadkommer blir så intetsägande värdelöst, så man kunde lika gärna besparat sig mödan att ens försöka.

Jag lutar åt att strunta i hela uppsatsen resten av dagen. Låta hormoner och allt vad det nu är få fritt spelrum några timmar, utan att jag förser dem med något som kan innebära ved på irritationsbrasan. Bara vara, och ta det lugnt. Min mens ska enligt min almanacka infinna sig inom ett dygn, så imorgon ska det förhoppningsvis vara frid och fröjd igen. I värsta fall dröjer det lite längre, med tanke på att det bara är en vecka sedan det var fullmåne och jag hade min ÄL. Saker och ting har inte riktigt stabiliserat sig med månfaserna sedan de olyckliga vänderna med hormonpiller (jag får alltid ÄL/mens vid fullmåne/nymåne, eller vice versa).

Nå, jag tar det iaf lugnt tills minstingen har somnat, känner jag, så får vi se sen.

Jag skulle skriva väldans mycket på min uppsats idag, men det har inte blivit riktigt så. Istället har jag gjort en del research som inte riktigt lett någonstans, jag har mailat en massa människor, och jag har tittat på gravstenar.

Jodå, du läste riktigt. Gravstenar. Min syster skickade en länk där man kunde söka rätt på och titta på bilder av gravstenar. Och där kom jag att fastna och minnas...

 
Min klasskompis' grav. Han tog livet av sig dagen efter midsommar, då han hade bjudit in en massa vänner till en hejdundrande fest. Tidigt nästa morgon begav han sig hem till sin mamma, där han gick raka spåret in i sitt gamla rum där, och sköt sig.

 
Min mormor och morfars grav. Morfar var den i släkten som jag stod allra närmast.

 
Turid var både MVC- och BVC-tant, och även skolsköterska när jag var barn och sedan tonåring. Det var alltid roligt att träffa henne. Hon skrev som en kratta dock, och vi har än idag roligt åt det hon skrev åt en klasskompis: "Bör slankes" (bantas, alltså), men där det helt klart såg ut att stå "Bör slaktes" (borde slaktas) ;-) Likaså kommer jag inte heller glömma att hon berättade för oss tjejer under ett samtal om mens, att hon alltid tyckte sig se möss som sprang över golvet i ögonvrån när hon hade mens. Turid dog i cancer.

 
Min morbrors grav. Också han tog livet av sig, något han hade försökt med upprepade gånger tidigare. Och till sist lyckades han.

 

Detta var våra grannar när jag var liten flicka. De bodde ca en halv kilometer från oss (inga hus emellan) och var på den tiden ett äldre par med barn som för länge sedan flugit ur boet. De bodde på en liten gård, men hade inga djur, och vi barn brukade smyga in på det gamla höloftet och leka. Minns att där fanns ett jättestort getingbo som ingen någonsin tog ner. Jag minns också att Inga ibland kom med gamla, avlagda kläder till mig, som hon hade sparat efter sin dotter. Allra bäst minns jag en gräslig, vit skjorta med stora, klarrosa körsbär på. Hejdlöst ful var den, vilket jag tyckte även då. Men man var ju väluppfostrad, så det var ju bara att tacka ändå.
Jag minns också hur Inga dog. Hon var ensam hemma (jag tror att Henry möjligtvis var inlagd på sjukhus vid den här tiden), och hade ramlat och brutit lårbenet. De hade ingen telefon, så hon kunde inte ringa efter hjälp, och hon kunde inte heller ta sig ut ur huset. Hon hittades av min morbror flera dagar senare. Då låg hon död i köket, efter att ha utvecklat lunginflammation i det kalla huset (de hade ingen elvärme, bara ved), nergjord och allting. Jag har aldrig kunnat komma över hur förnedrande det måste ha varit för henne. Det är som ett knytnävsslag i magen bara att tänka på det.

Farmor och farfars grav, Olaf och Elly. Dvs, Olaf var den jag växte upp med som farfar, men han var inte min biologiska farfar. Namnen till vänster är alltså hans föräldrar. Farmor kunde vara lite speciell, men jag tyckte om henne ändå. Vi var också väldigt lika varann till utseendet. Farfar var världens snällaste människa. Och så hade han träben, som han brukade knacka på, när det kliade i den del av benet som inte fanns längre.

Min fars gravsten. Idag är första gången jag ser den. Märklig känsla.