Det blev en intensiv måndag idag. Först iväg till dagis för att lämna sonen, därefter direkt in till UU för handledning i uppsatsskrivandet. Det var fort gjort. Jag hade varken frågor eller funderingar, så allt som allt var jag inne med läraren i 7 minuter.

Sen åkte jag hem, stannade till på Ica för att handla lite mer mjöl till julbaket, pillade lite på hemtentan och skickade in den, och sedan bar det av tillbaka in till UU för att gå på möte i institutionsstyrelsen. Mycket intressant och givande möte även denna gång. Vi beslutade både i ekonomiska frågor, anställningsfrågor och genusfrågor. Man får ju en helt annan inblick i institutionens arbete när man sitter med i styrelsen.

En annan sak som hände under mötet var att jag var en av dem som valdes att sitta i institutionens kommitté för jämställdhet och likabehandling under 2010. Jätteroligt! Jag känner redan den som valdes som representant för TA-personalen samt den som kommer sitta som kommitténs ordförande, så det är bara den fjärde personen i kommittén som är ny för mig.

Efter mötet bar det av till dagis för att hämta sonen, och sedan hem. Och där nånstans gick luften ur mig. Mest av allt för att jag hela tiden fuskar med kryckorna, och efter allt springande fram och tillbaka idag, så hade jag rejält ont. Har rejält ont. Kan inte stödja på höger häl alls nu. Illa, illa. Nu får det bli skärpning på den punkten. Från och med i morgon SKA jag se till att använda dem.

Har iaf stödvilat lite på soffan nu, och känner mig inte fullt lika trött och frusen som jag gjorde innan. Sen ska jag diska lite - orkade inte ta all disk igår - och det varma vattnet ska väl förhoppningsvis leda till att jag får värmen i mig igen. Sen måste jag ta itu med uppsatsen. Én vecka kvar nu, så ska den vara inne. Sen blir det långledigt! Inte bara det - det blir dessutom bara én uppsats jag ska opponera på i januari, så jag behöver inte läsa 20 stycken innan dess   

Nåväl. Disken väntar, så ni får ha en riktigt avkopplande, skön måndagskväll, people!

Tidigare ikväll kom äntligen mitt omdöme från Att Tala II-kursen. Och jag skäms lite. Så här sa han:

"Du har en avundsvärd förmåga att ögonblickligen fånga ditt auditorium och få dem att känna sig välkomna. I sluttalet så betydde dina levande, bjudande gester mycket för att bekräfta det avspända anslag som du lät prägla ditt framträdande. Ett ämne som en mindre eftertänksam talare lätt hade kunnat göra "plojigt" kunde du göra angeläget för hela publiken samtidigt som du bjöd på dig själv utan att bli självfixerad eller övertydlig. Du har odlat fram en talarstil som känns välgörande opretentiös och nära din vardagspersonlighet samtidigt som du undviker den pratighet och den brist på fokus som lätt blir resultatet av ett sådant val. Din kontroll över tiden och totala brist på tvekljud (tur det, med tanke på ämnesvalet) visar tveklöst detta.

Att tänka på inför framtiden - jag är överlag oerhört nöjd med dina insatser under denna kurs och har inte särskilt mycket att anmärka på. Först och främst ber jag dig att fortsätta gå in för fortsatta presentationer med den seriositet i förberedelsearbetet som har låtit dig skörda sådana framgångar som du har gjort. Jag förstår att du lägger mycket tid på dina tal vilket har lett till att du aldrig har känts spänd i framförandesituationen."

Sedan föreslog han att jag inför framtiden kunde försöka hålla ett tal som spelar på åhörarnas känslor, inte för att han hade saknat det momentet, utan bara för att han menade att det vore intressant och för att jag kanske kunde utvecklas ytterligare då. Vad han inte vet är ju att jag medvetet styrt undan alla sådana aspekter eftersom det är vad jag gör allra bäst, och jag alltid tycker det känns som ett "cheap shot" att spela på någons känslor.

Men, som sagt, jag skäms lite. Därför att det han pratar om, det här att jag uppenbarligen är så bra förberedd och så...det är inte sant. Sluttalet (som för övrigt handlade om just tvekljud - därav hans kommentar i parentesen) dök upp ca 2 timmar innan jag skulle hålla mitt egentliga tal. Jag skrev aldrig ner det, läste det aldrig högt och kollade klockan - ingenting sådant. Jag genomförde det hela enbart på talang och rutin, ingenting annat. Jag visste vad jag ville säga, och gjorde en mental uppskattning på hur lång tid det skulle ta. Det var allt. Så långt sträckte sig mina förberedelser. Och därför skäms jag. För jag har lurat honom (det bidrar givetvis också att jag tycker mycket om även honom både som person och lärare, precis som flera av de andra, vilket gör att det liksom hamnar på en personlig nivå).

Även om jag givetvis kan känna mig glad, nöjd och stolt på alla sätt och vis över att vara duktig på just sånt där, så skäms jag ändå, eftersom hans bedömning av mig bygger på en osanning. Jag skäms rent av såpass mycket att jag överväger att berätta det för honom, även om det inte skulle göra någon skillnad till eller från. Inte annat än för min egen sinnesfrids skull.

Vi får se hur jag gör. Det spelar ju som sagt ingen roll egentligen, inte för varken betyget eller omdömet i sig. Men ändå...känslan av att ha farit med osanning känns rätt betungande just nu.