Idag har vi en underbar torsdag här i Uppsala. Solen skiner och det är inte jättekallt, utan så där friskt kyligt bara.

Jag borde plugga. Jag borde definitivt plugga. Samtidigt känner jag mig lite slagen eftersom min mens dragit igång med buller och bång, och jag ska på elektorsmöte om en liten stund. Så istället bloggar jag. Jaja.

Idag är sista dagen att söka kurser inför våren. Jag har redan sökt två mindre kurser som jag tänkte läsa parallellt med programmet, men funderar på att lägga till något mer. Språk kanske...Är sugen både på att läsa engelska och spanska, faktiskt. Och den ena av de kurserna jag har sökt är faktiskt norska . Kul grej, tänkte jag, som är lättsamt (för mig då, som ju redan kan språket), och som ger lite extra poäng. Den andra kursen var en översättarkurs, så det är ju också språk på sätt och vis. Tänkte att det kan ju vara bra att ha lite akademiska poäng i det med, när jag nu fifflar lite med sånt ibland. Det tokiga är dock att jag måste rangordna mina kurser, så att om jag kommer in på norskan, så faller översättarkursen bort, trots att de löper efter varann under vårterminen, och inte parallellt. Funderar på att maila institutionen och söka den andra kursen internt istället, så slipper jag att den prioriteras bort av studera.nu.

Nästa år är det litteraturkurser som står på schemat. Känner mig väl lite kluven inför det, och fruktar att det ska vara väldigt mycket textanalys. Textanalyser är fullkomligt värdelösa, i min mening, och jag har alltid avskytt dem. Sånt är för kulturstroppar och analytiker som vill känna sig vikiga. Jävla trams.

Nej, jag hoppas på att vi ska få skriva en del under de kurserna, men tror faktiskt inte det blir så. Så just nu är jag väldigt kluven...jag kanske skulle läsa något helt annat istället? Som språk? Eller retorik C?

Jag får fundera på saken. Nu är det i vilket fall dags att pallra sig iväg. Jag återkommer ikväll med vad jag har beslutat.

Idag kom tidningen Buffé med posten. Jag gillar verkligen den tidningen, och brukar ofta spara den.

Har bläddrat lite i den ikväll, och hittat flera intressanta maträtter jag vill prova. Vad sägs om bakade rödbetor med getost och valnötter till exempel? Eller varma kaneläpplen med krokant- och ingefärsglass? För inte att tala om laxgrytan med kokosmjölk, palsternacka och curry, som man kan göra pumpa- och kokosströssel att ha till...Mums! Eller röran att ha på mackan med avocado och färskost...och ugnsstekta grönsaker på grekiska, eller de marockanska färsbullarna med morötter...

Ja, det lär bli mycket god mat här framöver, skulle jag tro ;P Jag är också sugen på att göra pepparrotsskött, det var baske mig flera år sedan sist. Och potatisgratäng! Och...ja, det finns hur mycket som helst. Hösten är lika inspirerande i matväg för mig, som när det gäller stickning och övriga kreativa saker jag roar mig med.

Och apropo stickning: Nu är äntligen äppelstrumporna åt dottern klara! Jag ska bara fästa trådarna på dem, samt blocka dem, så dyker de upp i bloggen :-)

Jag har fått beröm från ännu en av mina lärare (som inte riktigt är professor än, men kommer blir det) och av dagispersonalen.

Läraren hade fått in en restuppgift, och inledde sin feedback till mig med att säga att jag skriver väldigt väl, och att det därför var ett rent nöje att läsa det hela. Trevligt . Samtidigt slår det mig att jag aldrig träffat någon som inte sagt så om något jag skrivit (och då menar jag inte det jag skriver här i bloggen, utan när jag skriver på riktigt). Jag har fått höra det i åratal av alla möjliga människor, både professionella och "vanliga" människor. Jag har fått höra det så mycket att jag skulle kunna vara riktigt odräglig och dumdryg för den sakens skull.

Istället får det en helt annan effekt. Jag vet ju att jag är bra på att skriva. Det är liksom den talang jag har fått. Men jag är snart 37 år gammal, och att fortfarande få höra samma sak innebär mest bara en viss press på mig att få tummen ur och faktiskt skriva något vettigt någon gång, och skicka in det till förlag. Det är vad jag borde göra. Problemet är bara att jag inte har några svårigheter att få tummen ur - jag har så svårt att få tiden att räcka till.

I motsats till vad många tror, så är det ju inte "bara" att sätta sig och skriva en bok. Det kräver faktiskt arbete. Omfattande arbete. Och sånt tar tid. Man skriver inte en bok över natten bara, eller på en vecka. I synnerhet inte om man vill skriva något som inte är så dåligt att man ligger vaken på nätterna och skäms över det man skickat in.

Hur som helst, jag blir givetvis jätteglad över komplimangen, men känner samtidigt en viss press på mig att någonstans klämma in att skriva en bok. Hur nu det ska gå till...Kanske skulle satsa på en novellsamling i första hand.

Nåväl. Den andra komplimangen fick jag från dagispersonalen. De påpekade lite försiktigt för en annan förälder i morse att det nog vore bra om flickan hade lite varmare kläder med sig till dagis, och att det nog var läge att tänka på vinterskor...Det hör till saken att hon inte ens hade ordentliga gympadojjor, utan gick i småskor av den typen man har när det är soligt och varmt på sommaren. Och här har det faktiskt snöat både igår och idag...

I vilket fall, efteråt så säger personalen till mig, lite ursäktande nästan, att det inte är alla som tänker på sånt här nere. Och sen sa de att det märktes att jag kom norrifrån, för igår var min unge den enda ungen som inte frös, och att de tyckte att han alltid var så välklädd. Det fanns alltid kläder för alla eventualiteter till honom (för övrigt fick jag samma komplimanger av dagispersonalen uppe i Söderhamn, när barnen gick på dagis där. De påpekade ofta att mina ungar alltid hade precis ALLT de kunde tänkas behöva i klädväg). Det kändes bra. Det dåliga samvetet för att jag bara hann göra en snabbvisit på föräldrafikan igår satt i (även om det inte var mitt fel att det blev så), så det kändes bra att få den här feedbacken istället då. Jag sliter tillräckligt med det dåliga mamma-samvetet som det är, liksom.

Jag önskar bara att jag inte var för trött för att uppskatta mina fina komplimanger riktigt . Somnade inte förrän efter kl 2 inatt, och har haft några intensiva dagar innan, samt en intensiv dag idag, så det är helt klart zombievarning på mig nu. Vet inte om jag orkar plugga så mycket ikväll...det kanske är bättre att bara vila och ta det lugnt, sova tidigt, och sen ta nya tag i morgon *fundera*. Fast iofs...jag kommer nog vara vaken till närmare halv tolv ikväll, tror jag, för en bekant som jobbar på TV4 tipsade mig om att de kommer ta upp insemination av ensamstående som kortämne efter polisdebatten ikväll, i Kvällsöppet 22:40. Det är förmodligen inte många minuterna det blir, men det kan ju vara intressant att titta på ändå. Och vet du någon som är intresserad av ämnet, så kan du ju tipsa dem om det ikväll. Kvällsöppet 22:40 alltså, på TV4. Det står inte med i tablån, men jag har en säker källa att utgå från (han jobbar med programmet, förstår ni).

Nå. Sonen är vaken fortfarande, och jag funderar seriöst på att ta med mig den lilla gulliganen in i ett bad innan vi (han) försöker sova för natten. Sen ska jag nog sticka klart dotterns andra äppelstrumpa och blocka den.

Jo. Så får det bli.

Herregud, som tiden flyger! Seminarier, tal och tentaplugg, och så livet som småbarnsmamma på det. Man kliver upp, blinkar, och sen är det kväll igen, känns det som.

Idag var det föräldrafika på dagis, vilket jag inte visste om, eftersom sonen var hos sin pappa förra veckan. Jag upptäckte inte det förrän i morse, och då var jag redan bokad hela eftermiddagen. Dock hann jag vara med i 10 minuter alldeles på slutet, så sonen var åtminstone inte den enda ungen vars förälder inte dök upp. Men det kändes ändå sådär...tycker jag får offra såna där grejer alldeles för ofta för att det ska kännas bra.

Ibland kan jag känna att jag skulle vilja sluta plugga just för barnens skull, men så kommer jag på att om jag jobbar, så får jag ju faktiskt mindre tid med dem än jag har nu. Nu har jag ju dagar då jag inte är schemalagd, där jag kan välja att låta studierna stå till sidan för barnen, och vi kan hitta på nåt skoj den dagen. Dessutom kommer ju plånboken bli desto fylligare om jag avslutar utbildningen, än om jag kliver av mitt i. Det är bara att gilla läget, med andra ord. Och dessutom älskar jag ju mina studier.

Nu ska jag få diskat lite, sen blir det lite mystid med minstingen innan han ska sova. Sen ska morgondagens tal finputsas, och jag ska tentaplugga lite till innan det är sovdags. Det är bara att köra hårt den här veckan, och hoppas på att man grejar tentan på måndag. Som det känns just nu, så är huvudet alldeles för fullt för att det ska komma något vettigt ur det, men jag är inte ensam om att känna så. Vad fasen - i praktiken har vi ju täckt in 2100 år av retorisk historia i den här kursen (från år 400 f.Kr till 1700-talet), så det är ju inte att undra på att man tycker det är mycket att komma ihåg. Och så salstenta på det - blä!

Salstentor är värdelösa, tycker jag. Det tycker de flesta av oss. Det räcker ju att man har en dålig dag, så kan det sumpa ens möjligheter att få visa vad man kan. Med en hemtenta hinner man ju tänka efter och sovra på ett helt annat sätt, och är inte prisgiven att vara på topp vid ett enskilt tillfälle. För säga vad man vill, men det är fanimig en viss skillnad på att t.ex lära sig en bunt matematiska formler utantill och sedan skriva prov på det, och att hålla reda på en hel hög med olika gubbar, veta när de levde och verkade, veta exakt vad de tyckte och tänkte om de olika aspekterna, och att göra jämförelser mellan alla de olika. Det är en hel del att komma ihåg. För inte att tala om alla latinska uttryck...Puh!

Jaja, förhoppningsvis går det bra på måndag. Annars blir det i värsta fall en omtenta i januari. Det är inte hela världen. Men det vore förbannat skönt att bli av med det här nu...

Nej, diska var det. Ha en trevlig kväll, hörni :-)

Det var en gång en flicka som hade två lösa framtänder. Hon hade även en lillebror, som ibland misstog sina armar och ben för propellrar. En dag lyckades lillebror få in en fullträff på en av de lösa tänderna med ett propellerben, och katastrofen var ett faktum. Ont gjorde det, blodet rann och flickan var mycket ledsen.

Senare samma dag åkte flickan till sin pappa. När hon la sig på kvällen satt tanden fortfarande kvar, även om den numera satt en smula snett. Tidigt nästa morgon, strax efter klockan 5, hände det dock något. Tanden trillade ut!

Flickan skyndade sig in och väckte sin pappa, och de la tanden i ett glas vatten så att tandfén kunde komma och hämta den. Sen kröp de till sängs igen, för det var ju fortfarande gräsligt tidigt.

Klockan sex kom flickan in och väckte sin pappa, och nu var hon mycket irriterad. Tandfén hade ju inte hämtat tanden än! Och flickan som legat vaken i nästan en timme och väntat på att det skulle komma en guldpeng i glaset...Pappan fick då förklara att tandféer brukar komma runt midnatt, så flickan skulle få vänta till nästa morgon igen, innan någon peng skulle dyka upp i glaset. Det var bara för flickan att acceptera det, så i just detta nu klättrar nog tandfén in genom fönstret hos hennes pappa, och tassar tyst över köksbänken med en blänkande guldpeng som betalning för flickans tand.

Så kan det gå när man har småbröder med propellerben och tandféer som jobbar på schemalagda tider.

Jag kan inte sova. Alla möjliga tankar snurrar i huvudet, framförallt studier. Jag närmar mig målet. Om 1½ år kommer jag ha min fil.kand., och kan sluta plugga om jag vill. Ja, det kan jag förstås nu med, men om 1½ år kommer jag ha en titel att skylta med som resultat av allt pluggande. Det känns rätt häftigt. Och lite overkligt, faktiskt.

Nu har jag ju tänkt fortsätta med en master efter min fil.kand., och därefter forska, så jag kommer fortsätta sitta på skolbänken några år till, men ändå...Det känns ändå som man ser ljuset i tunneln en smula efter de här 5 åren.

Kämpigt har det varit mer än én gång, och kommer vara det igen, inte tu tal om den saken. Men vem har sagt att det skulle vara enkelt att investera i sin framtid? Det är klart det kostar. Men ju mer man investerar, desto mer får man tillbaka.

Nej, usch...jag måste verkligen försöka sova igen, om jag ska orka upp i morgon bitti.

Ibland är ord helt enkelt överflödiga.

Det kommer bli en lång dag idag. Både minstingen och jag vaknade vid 4-tiden, fast jag vet inte var det var som väckte oss. Lyckligtvis har sonen somnat om en stund igen, annars skulle hans dagisdag har blivit väldigt jobbig.

Min dag lär dock bli tung, för jag kunde inte somna om. Ska först lämna sonen på dagis, sen in till UU på föreläsning, sen är det grupparbete under eftermiddagen. Sen hämtning på dagis, hem, fixa mat osv. Som tur är har vi en massa pizza kvar från igår som vi kan värma idag, för jag lär väl knappast vara i skick att göra några stordåd vid spisen när jag kommer hem idag.

Håhåjaja, tenta om en vecka. Jag finner det högst fascinerande att tiden går så fort den här hösten. Man kliver upp måndag morgon, blinkar, och vips så är det fredag igen. Fast just den här veckan skulle faktiskt kunna få gå ännu snabbare än de föregående. Ska bli så skönt nästa måndag, när tentan är avklarad. Tråkigt bara att det är en kvällstenta, så jag får böka med barnvakt och så. Det är en av de ytterst få nackdelarna med att vara ensamstående, just att få till logistiken när man är schemalagd utanom dagis' öppettider.

Det finns förresten fördelar med att vakna så tidigt som vi gjorde idag. Hur många morgnar kan man ligga kvar hur länge man vill under det varma täcket, och bara mysa? Och sen kliva upp och äta frukost i lugn och ro, innan man i sakta mak börjar förbereda dagen. Inte helt fel. Personligen kliver jag alltid upp lite tidigare än jag måste, just för att jag inte tycker om att stressa på morgnarna. Det fanns en gång i tiden då jag stressade dygnet runt och jobbade minimum 80 timmar/vecka, men även om jag tyckte jobbet var kul och tjänade så mycket pengar att jag kunde torka mig i arslet med tusenlappar, så är det inte ett liv jag saknar. Inte alls. Om jag skulle välja mellan mitt liv idag, där jag som student drar in under en tiondedel i månaden jämfört med den gången, så skulle jag tveklöst välja det livet jag har idag ändå.

Jag lärde mig den hårda vägen den gången att det finns annat som är viktigare än att ha en massa pengar. De sakerna har jag idag, och jag skulle inte offra dem för allt i världen. Sen att man som student inte har det alltför fett, det är ju som det är. Jag behöver inte ha en massa pengar. Okej, visst är det tufft ibland, men jag vet ju hela tiden att det bara är temporärt. Att jag så småningom återigen kommer ha en plånbok som är rejält tilltagen. Utan att vara stressad. Så jag störs inte nämnvärt av det.

Hm. Egentligen borde jag väl inte ha skrivit om det här, för jag ger mig fan på att somliga smyger runt i kulisserna och i vanlig ordning tror att allting handlar om honom. Suuuuuck, säger jag bara. Tröttsamt värre. För inte att tala om de män som tror att ens liv börjar när just de kliver in i det. WTF?!? Hur dum får man vara egentligen?

Nå, jag ska inte reta upp mig över sånt där trams. Män av det där slaget jämställer jag med Anna Anka, och ger dem den uppmärksamhet de förtjänar: Ingen alls. Har man IQ fiskmås, så kan man hålla sig till de sina, och inte komma och flaxa och skrika runt öronen på oss andra, det är vad jag tycker.

Nu ska jag krypa ner under varma täcket en stund igen, och höra om det är en ung man som kan tänka sig att kliva upp och äta lite frukost.