Idag är det en bubbla runt mig. Jag pausade tiden, själen och allting. Lyssnar på dämpad, lugn musik, virar in mig i en filt, kurar ihop mig i soffan och halvsover. Så har hela dagen passerat. Tills nu. Tog mig i kragen och gick ut i tvättstugan. Måste tvätta lite åt minstingen och mig. Men var jag inte tvungen, skulle jag strunta i det med.

Allt har jag ignorerat idag. Till och med nikotinabstinensen. Tobaken tog slut i morse, kroppen protesterar högljutt nu, men jag ids inte reagera på det. Jag är i min egen värld. Vilar min själ. Tror jag. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Ingenting alls, är väl det uppenbara svaret. Jag gör ingenting alls. Och kanske är det alldeles precis vad jag ska göra just idag. Ingenting alls. Skita i tentor, städning och allt vad det nu är. Vira in mig i en filt och ligga på soffan hela dagen, bara titta rakt ut i ingenting, och emellanåt slumra till lite. Det är uppenbarligen vad min kropp vill göra idag iaf, och vem är jag att protestera då.

Regnet vräker ner, och jag står vid fönstret, insvept i en filt och betraktar det. Vet med mig att jag borde tentaplugga, men det känns så sekundärt. Jag lyckas inte engagera i mig i tentan nu för tiden. Den känns oviktig bland alla andra tankar som trängs i mitt huvud. Det finns ju omtentor, så jag bekymrar mig inte alls. Den kan få vara sekundär just nu. Går det så går det. Annars skriver jag den igen sen.

Jag vänder mig sakta om igen, vänder ryggen mot regnet där ute. Betraktar röran i det som är mitt hem. Känner mig både sorgsen och glad. Sorgsen för Annettes skull, och alla andra där ute som fått liknande, allvarliga diagnoser. Sorgsen över den kamp de måste kämpa, glad över att vara en av de lyckligt lottade som inte behöver ta ställning till huruvida jag kommer finnas där för mina barn när de växer upp.

Livet är inte alltid rättvist. Och även om mitt liv ibland kan vara kämpigt, så är jag ändå lyckligt lottad, och jag uppskattar att vara det. Alla de problem och bekymmer jag har kan jag ändra på med min egen kraft. Jag står inte maktlös i min egen kamp i tillvaron, som så många andra. Som de som slåss mot osynliga spöken som obedda flyttar in i deras liv, tar plats i deras soffa, som breder ut sig och påverkar deras liv.

Idag lyssnar jag på Damien Rice och tittar på när himlen gråter. Drar filten tätare omkring mig och verkligen känner vad som är viktigt och vad som inte är det.

Barnledig över dagen. Det ska pluggas till tenta, det ska möbleras om (fortsättning från igår), det ska tvättas kläder, det ska städas. Egentligen skulle jag behöva töja ut den här dagen så att den blir ungefär fyra dagar lång *konstatera*.

Men jaja...jag hinner det jag hinner, inte mer med det än så. Lär väl försöka prioritera tentaplugget lite dock.

Kaffe.