Det blir visst ingen promenad. Åtminstone inte just nu. Är helt knäckt efter att ha diskat lite, tillverkat och ätit en tidig lunch. Bara tanken på att ta sig ner och bort till soprummet känns övermäktig just nu. Så nä, nu ska jag låta lunchsalladen och proteinerna jobba lite, och bara ta det lilla lugna en stund. Känner mig inte febrig - vilket i mitt fall iofs inte är någon indikator förrän jag har hög feber, eftersom jag sällan känner av något annat än att jag är tröttare än normalt ända upp till 38,5 grader. Först därefter börjar jag frysa, svettas osv.

Nu är jag dock såpass trött, risig och snorig att det nog ligger nära till hands att förmoda att jag ligger nånstans runt just 38,5, så promenaden får helt enkelt vänta. Jag får inte på något villkors vis vara sjuk nästa vecka, så är det bara.

Nu ska här kokas te och stickas en stund. Kanske titta på en film, om jag orkar.

Vad märkligt. Det har varit relativt lugnt ett bra tag, men som på en osynlig signal har den ena efter den andra dykt upp under den senaste veckan eller så. Jag pratar om männen. Män jag har dejtat, män som tjatar om att få dejta mig, men som stalkar mig, och en och annan nykomling som också vill ha min uppmärksamhet.

De nattliga telefonsamtalen har tagit vid igen, mailen, meddelandena och allt vad det nu är. Å ena sidan bävar jag lite inför konsekvenserna av det, och fruktar att det ska bli lika galet som det periodvis har varit, å andra sidan är det nästan lite en känsla av hemtrevnad över det. Inte för att jag har saknat det, utan mer bara för att det är något jag varit van vid. Fast det är klart, det där förbannade stalkandet hade jag kunnat vara förutan.

Dock känns det väl mer surrealistiskt än någonsin just nu, eftersom jag fortfarande känner mig så trött och sliten. Ingen kalaspingla direkt. Och mindre mottaglig än någonsin för fagra löften, tjat och önskningar. Ja, det är nu inte alla som gör det, vilket jag är glad för. Men de flesta kör på som vanligt. Jaja.

Det känns lite som att jag hamnat i nån sorts konstigt mellanläge nu. Att det är dags att bestämma om jag ska fortsätta exakt som jag tänkt, eller om min plan för livet ska korrigeras en aning. Inte ändras, bara korrigeras. Ge utrymme för andra saker än de jag redan har på schemat också. Jag är ambivalent dock och frågar mig själv om jag orkar eller vill lägga till mer. Vill jag det? Jag vet inte. Just nu känns det inte som jag orkar med det jag redan har ens.

Det finns saker i mitt liv jag saknar dock. Saker som blivit väldigt påtagliga under den senaste månaden. Saker som jag inte riktigt vet om jag stör mig på att jag saknar, eller om det bara är saknaden i sig som påverkar mig.

Det står i vilket fall tämligen klart att jag vid den här tidpunkten i livet plötsligt har börjat sakna saker som jag klarat mig utan under väldigt många år nu.

Kanske är det bara en brist på endorfiner som orsakar det hela. Det och den här enerverande influensan som inte riktigt tycks ha några planer på att släppa taget om mig. Och så saknar jag ungarna nåt alldeles kolossalt den här gången. Och ekonomin och alla bekymmer med den ska jag inte ens gå in på. Inte att undra på då att man känner sig ur lag. Jag är till och med dygnvill - var helt övertygad om att det var torsdag idag. Men almanackan hävdar envist att det är fredag, så jag får väl tro på det då.

Nej, jag ska snart klä på mig och ta en lång promenad i det fina höstvädret. Det kommer både kropp och själ må bra av, även om jag är tokförkyld just nu.