Herregud, som tiden flyger! Seminarier, tal och tentaplugg, och så livet som småbarnsmamma på det. Man kliver upp, blinkar, och sen är det kväll igen, känns det som.

Idag var det föräldrafika på dagis, vilket jag inte visste om, eftersom sonen var hos sin pappa förra veckan. Jag upptäckte inte det förrän i morse, och då var jag redan bokad hela eftermiddagen. Dock hann jag vara med i 10 minuter alldeles på slutet, så sonen var åtminstone inte den enda ungen vars förälder inte dök upp. Men det kändes ändå sådär...tycker jag får offra såna där grejer alldeles för ofta för att det ska kännas bra.

Ibland kan jag känna att jag skulle vilja sluta plugga just för barnens skull, men så kommer jag på att om jag jobbar, så får jag ju faktiskt mindre tid med dem än jag har nu. Nu har jag ju dagar då jag inte är schemalagd, där jag kan välja att låta studierna stå till sidan för barnen, och vi kan hitta på nåt skoj den dagen. Dessutom kommer ju plånboken bli desto fylligare om jag avslutar utbildningen, än om jag kliver av mitt i. Det är bara att gilla läget, med andra ord. Och dessutom älskar jag ju mina studier.

Nu ska jag få diskat lite, sen blir det lite mystid med minstingen innan han ska sova. Sen ska morgondagens tal finputsas, och jag ska tentaplugga lite till innan det är sovdags. Det är bara att köra hårt den här veckan, och hoppas på att man grejar tentan på måndag. Som det känns just nu, så är huvudet alldeles för fullt för att det ska komma något vettigt ur det, men jag är inte ensam om att känna så. Vad fasen - i praktiken har vi ju täckt in 2100 år av retorisk historia i den här kursen (från år 400 f.Kr till 1700-talet), så det är ju inte att undra på att man tycker det är mycket att komma ihåg. Och så salstenta på det - blä!

Salstentor är värdelösa, tycker jag. Det tycker de flesta av oss. Det räcker ju att man har en dålig dag, så kan det sumpa ens möjligheter att få visa vad man kan. Med en hemtenta hinner man ju tänka efter och sovra på ett helt annat sätt, och är inte prisgiven att vara på topp vid ett enskilt tillfälle. För säga vad man vill, men det är fanimig en viss skillnad på att t.ex lära sig en bunt matematiska formler utantill och sedan skriva prov på det, och att hålla reda på en hel hög med olika gubbar, veta när de levde och verkade, veta exakt vad de tyckte och tänkte om de olika aspekterna, och att göra jämförelser mellan alla de olika. Det är en hel del att komma ihåg. För inte att tala om alla latinska uttryck...Puh!

Jaja, förhoppningsvis går det bra på måndag. Annars blir det i värsta fall en omtenta i januari. Det är inte hela världen. Men det vore förbannat skönt att bli av med det här nu...

Nej, diska var det. Ha en trevlig kväll, hörni :-)

Det var en gång en flicka som hade två lösa framtänder. Hon hade även en lillebror, som ibland misstog sina armar och ben för propellrar. En dag lyckades lillebror få in en fullträff på en av de lösa tänderna med ett propellerben, och katastrofen var ett faktum. Ont gjorde det, blodet rann och flickan var mycket ledsen.

Senare samma dag åkte flickan till sin pappa. När hon la sig på kvällen satt tanden fortfarande kvar, även om den numera satt en smula snett. Tidigt nästa morgon, strax efter klockan 5, hände det dock något. Tanden trillade ut!

Flickan skyndade sig in och väckte sin pappa, och de la tanden i ett glas vatten så att tandfén kunde komma och hämta den. Sen kröp de till sängs igen, för det var ju fortfarande gräsligt tidigt.

Klockan sex kom flickan in och väckte sin pappa, och nu var hon mycket irriterad. Tandfén hade ju inte hämtat tanden än! Och flickan som legat vaken i nästan en timme och väntat på att det skulle komma en guldpeng i glaset...Pappan fick då förklara att tandféer brukar komma runt midnatt, så flickan skulle få vänta till nästa morgon igen, innan någon peng skulle dyka upp i glaset. Det var bara för flickan att acceptera det, så i just detta nu klättrar nog tandfén in genom fönstret hos hennes pappa, och tassar tyst över köksbänken med en blänkande guldpeng som betalning för flickans tand.

Så kan det gå när man har småbröder med propellerben och tandféer som jobbar på schemalagda tider.

Jag kan inte sova. Alla möjliga tankar snurrar i huvudet, framförallt studier. Jag närmar mig målet. Om 1½ år kommer jag ha min fil.kand., och kan sluta plugga om jag vill. Ja, det kan jag förstås nu med, men om 1½ år kommer jag ha en titel att skylta med som resultat av allt pluggande. Det känns rätt häftigt. Och lite overkligt, faktiskt.

Nu har jag ju tänkt fortsätta med en master efter min fil.kand., och därefter forska, så jag kommer fortsätta sitta på skolbänken några år till, men ändå...Det känns ändå som man ser ljuset i tunneln en smula efter de här 5 åren.

Kämpigt har det varit mer än én gång, och kommer vara det igen, inte tu tal om den saken. Men vem har sagt att det skulle vara enkelt att investera i sin framtid? Det är klart det kostar. Men ju mer man investerar, desto mer får man tillbaka.

Nej, usch...jag måste verkligen försöka sova igen, om jag ska orka upp i morgon bitti.