Jag vilade på soffan ett par timmar med minstingen i eftermiddags, ändå är jag som ett kolli ikväll. Vet inte vad det är frågan om, men jag är så galet trött att jag knappt ens minns vad jag heter. Det blir nog sängen alldeles strax, trots att jag skulle vilja sticka klart tummen på julklappsvanten från igår, och visa er den, och trots att jag skulle vilja sy klart andra kudden och visa er den. Likaså både borde jag och skulle jag vilja plugga lite, men icke. Jag är alldeles för trött.

Nej, det får helt enkelt bli sängen och en god natts sömn, så kanske jag hinner och orkar desto mera i morgon

G'natt på er.

Jag har sagt det förr och säger det igen - det är inte möjligt att studera med båda de små hemma. Och det är inte den minsta som är mest uppmärksamhetskrävande - det är 6-åringen. Nu tror ni kanske det bottnar i något slags mamma-behov eller behov av att bli sedd eller vad som helst sådant, men icke. Det ligger helt enkelt i hennes gener att kräva sin omgivnings uppmärksamhet 24/7. Jag upplevde hennes pappa vara på samma sätt, utan att jag för den sakens skull menar något illa med det. Det är bara ett konstaterande om att vissa människor helt enkelt är sådana. Se mig, hör mig, rör mig.

Själv tillhör jag nog den motsatta sorten. Den som helst vill vara i fred och poa med mitt, och som tycker det här att konstant vara föremål för uppmärksamhet (som kändisar t.ex.) vara något av gräsligaste jag vet. Jag skulle förmodligen stormtrivas i en stuga ute i skogen tillsammans med mina barn. Men för att återgå till det jag började prata om - studier och mina barn. Det är som sagt helt omöjligt att studera (eller läsa något som helst, för den delen) med dottern närvarande. Hon har hela tiden något hon vill visa eller berätta eller en dans som ska framföras eller...ja, tusen saker är det. Det är som om hon konstant står på en scen och uppträder, och en annan är den hon har anmält frivillig som publik. Typ

Det är bara att gilla läget. När dottern är hemma, är inte studier an option. Knappt ens när hon sover, för ni ska veta att det tar på krafterna att vara publik hela dagen lång. För inte att tala om när man får vara rekvisita i hennes föreställningar Då är man rätt mör sen när det är kväller och hon väl somnar.

Men missförstå mig rätt, det är inte så att jag klagar (även om man blir liiite trött i huvudet av att höra ordet Mamma! Kom! sjumiljonerörtonfantasiljoner gånger på en dag), för jag är glad att hon är så framåt och glad och gillar att uppträda, och jag tror helt säkert hon kommer hamna på en scen någon gång i en framtid. Faktiskt. Men ibland hade det varit bra om jag kunde få klämma in bara en pytteliten halvtimme där jag kunde få läsa mina kompendier. Det hade räckt med en kvartslång halvtimme, rent av. Men men...så kan det vara.

Nu är det Disneydags och grötkokning iaf. Trevlig lördag på er!

Delar av vår dag i bilder:

 
Barnen har byggt en bondgård av videofilmer till Duplo-djuren. Och för den som undrar varför mina barn allt som oftast är lättklädda på mina foton, så beror det på att vi får så otroligt varmt inne. Solen ligger på rakt in genom stora fönstret i vardagsrummet hela dagen, och det går inte att öppna (Mental note to self: måste ringa hyresvärden om det).

 
Barnen ritar skattkartor, som sedan följs av en lång lekstund med jakt på diverse skatter.

 
På julaftons morgon får mina barn alltid en julstrumpa, med lite smått och gott i, bland annat saker som de kan ha som tidsfördriv i väntan på de riktiga julklapparna. I år tänkte jag göra klippdockor av dem själva och stoppa i där bland annat, så jag tog kort på dottern i det syftet ikväll (fast hon visste ju inte varför förstås). Och hon ställde så gärna upp, för hon älskar att bli fotograferad och vara mittpunkt...

 
...så när jag hade tagit de kort jag behövde, så bad hon att jag skulle knäppa kort medan hon poserade. Ja, på allvar - hon bad om det själv, och de poser hon visar har hon själv plockat upp via tv eller nåt, för de kommer definitivt inte från varken mig, pappans sambo eller någon annan i vår närhet. Det finns helt enkelt ingen människa i hennes närhet som kan ha påverkat vare sig poserandet, eller det faktum att hon älskar att vara i rampljuset. Jag lovar - den här tösen kommer bli någon form av artist med tiden, så är det bara. Jag hoppas bara hon inte blir modell. Cirkusartist, sångare, vad som helst, bara inte en sån där självsvältande modell *rysa*.

 
En till pose. Jag är helt fascinerad över att hon över huvud taget känner till olika sätt att posera framför en kamera på. När jag frågar henne vart hon lärt sig det, så svarar hon att hon inte vet. Det är inget nytt heller, hon har gjort det sen hon var helt liten. Det är som om det är inkodat genetiskt i ungen. Very weird.

 
"...och så en till, mamma, när man liksom har en sån där maskin som blåser i håret, för det är så snyggt!" Trodde jag skulle svälja min egen tunga när hon sa så...okej att hon kan ha snappat upp att det finns olika poser, för sånt kan man ju se på kort/tv/what ever - men hur fasen känner hon till teknikerna BAKOM kameran?!? Tack och lov är det en tuff och envis tjej, som jag har svårt att se för mig skulle fastna i någon karusell av dålig självbild eller så...hon är helt enkelt inte den typen. Då är hon nog snarare den typen som kan ge andra dålig självförtroende, med sitt enorma självförtroende och sin förmåga att lyckas med allt hon tar sig för med...

 
Vi har även spelat Disney-monopol

 
Vi fixade även lite fredagsfika. Barnen älskade färgerna, och en annan får väl skatta sig lycklig åt alla kemiska tillsatser, för vid min ålder vill man ju ha så mycket konserveringsmedel och dylikt som möjligt - bevara det som bevaras kan!

 
Vi tittade på film en stund också, och barnen kröp ner tillsammans under en filt i soffan och myste.

 
Dottern har ritat en prinsessa. Låt er inte luras av den söta, stereotypa framtoningen - de historier dottern berättar om sina prinsessor tyder på att de förmodligen har en bazooka fasttejpat vid ena benet under allt rosa fluff

 
Jag har påbörjat ett par julklappsvantar åt någon som verkligen kommer behöva vantar i vinter. Jag knåpar ihop den efter eget huvud, så jag har inte bestämt än hur den ska se ut. Jag hittar liksom bara på för varv och provar mig fram.

 
Och sist, men inte minst, har jag målat motivet på sonens andra kudde. Det var lite svårare denna gång, eftersom jag inte kunde lägga någon mall under, och efter lite funderande beslöt jag att helt enkelt måla på frihand. Dock kommer jag få fylla i den vita färgen någon gång till, tror jag, eftersom det svarta "slukar" rätt mycket av färgen.

Apropo färg - är det någon som vet om det är någon i Uppsala eller Stockholm som har Kool Aid att köpa över disk (inte postorder eller internet, alltså)?