Det blir visst ingen promenad. Åtminstone inte just nu. Är helt knäckt efter att ha diskat lite, tillverkat och ätit en tidig lunch. Bara tanken på att ta sig ner och bort till soprummet känns övermäktig just nu. Så nä, nu ska jag låta lunchsalladen och proteinerna jobba lite, och bara ta det lilla lugna en stund. Känner mig inte febrig - vilket i mitt fall iofs inte är någon indikator förrän jag har hög feber, eftersom jag sällan känner av något annat än att jag är tröttare än normalt ända upp till 38,5 grader. Först därefter börjar jag frysa, svettas osv.

Nu är jag dock såpass trött, risig och snorig att det nog ligger nära till hands att förmoda att jag ligger nånstans runt just 38,5, så promenaden får helt enkelt vänta. Jag får inte på något villkors vis vara sjuk nästa vecka, så är det bara.

Nu ska här kokas te och stickas en stund. Kanske titta på en film, om jag orkar.

Vad märkligt. Det har varit relativt lugnt ett bra tag, men som på en osynlig signal har den ena efter den andra dykt upp under den senaste veckan eller så. Jag pratar om männen. Män jag har dejtat, män som tjatar om att få dejta mig, men som stalkar mig, och en och annan nykomling som också vill ha min uppmärksamhet.

De nattliga telefonsamtalen har tagit vid igen, mailen, meddelandena och allt vad det nu är. Å ena sidan bävar jag lite inför konsekvenserna av det, och fruktar att det ska bli lika galet som det periodvis har varit, å andra sidan är det nästan lite en känsla av hemtrevnad över det. Inte för att jag har saknat det, utan mer bara för att det är något jag varit van vid. Fast det är klart, det där förbannade stalkandet hade jag kunnat vara förutan.

Dock känns det väl mer surrealistiskt än någonsin just nu, eftersom jag fortfarande känner mig så trött och sliten. Ingen kalaspingla direkt. Och mindre mottaglig än någonsin för fagra löften, tjat och önskningar. Ja, det är nu inte alla som gör det, vilket jag är glad för. Men de flesta kör på som vanligt. Jaja.

Det känns lite som att jag hamnat i nån sorts konstigt mellanläge nu. Att det är dags att bestämma om jag ska fortsätta exakt som jag tänkt, eller om min plan för livet ska korrigeras en aning. Inte ändras, bara korrigeras. Ge utrymme för andra saker än de jag redan har på schemat också. Jag är ambivalent dock och frågar mig själv om jag orkar eller vill lägga till mer. Vill jag det? Jag vet inte. Just nu känns det inte som jag orkar med det jag redan har ens.

Det finns saker i mitt liv jag saknar dock. Saker som blivit väldigt påtagliga under den senaste månaden. Saker som jag inte riktigt vet om jag stör mig på att jag saknar, eller om det bara är saknaden i sig som påverkar mig.

Det står i vilket fall tämligen klart att jag vid den här tidpunkten i livet plötsligt har börjat sakna saker som jag klarat mig utan under väldigt många år nu.

Kanske är det bara en brist på endorfiner som orsakar det hela. Det och den här enerverande influensan som inte riktigt tycks ha några planer på att släppa taget om mig. Och så saknar jag ungarna nåt alldeles kolossalt den här gången. Och ekonomin och alla bekymmer med den ska jag inte ens gå in på. Inte att undra på då att man känner sig ur lag. Jag är till och med dygnvill - var helt övertygad om att det var torsdag idag. Men almanackan hävdar envist att det är fredag, så jag får väl tro på det då.

Nej, jag ska snart klä på mig och ta en lång promenad i det fina höstvädret. Det kommer både kropp och själ må bra av, även om jag är tokförkyld just nu.

Först fick jag influensa, sen bihåleinflammation och idag har jag blivit allt mer förkyld. Vad är det här för bakväntsjuka egentligen?? Nog för att jag är kärringen mot strömmen och gör saker och ting på mitt eget sätt, men det här är ju skrattretande.

Jaja. Har ägnat dagen åt att sitta i soffan, sticka och titta på film för det mesta. Har faktiskt inte orkat något mer än så. Fast lite piggnade jag till när jag tittade på The Dukes of Hazzard. Massa galen bilkörning - sånt gillar jag. Och så Willie Nelson som berättar en massa skämt, som t.ex.:

- What do you get if you cross a donkey with an onion?

- What?

- You get a piece of ass that'll bring a tear to your eyes!

Nå, man behöver kanske vara jänkare, eller åtminstone ha pejl på humor i amerikanska södern för att se det roliga.

Nu är jag redig trött dock, så snart blir det sängen. Förhoppningsvis är jag piggare i morgon. Godnatt med er!

Garnet jag har hemma till sonens julklappströja kommer inte räcka till. Det kommer fattas ett par nystan. Crap.

Filmdag. Stickdag. Har just tittat på Twilight för gud vet vilken gång i ordningen. Ungdomsfilm, men ändå bra på nåt vis. Gillar det psykologiska i den, de undertryckta passionerna, som spelas väldigt väl. Den får mig att önska att jag kunde träffa någon som fick mig att känna så. Som jag kunde bli kär i på det sättet. Kunde älska på det sättet. Om jag nu vågade, vill säga.

Fick förresten ett oväntat samtal igår. Någon som bland annat sa "jag hade ju velat gifta mig med dig...". Så rart. Och med ens en tanke som frestade. Inte att gifta sig med just honom, men konceptet i sig. Om jag träffade någon som verkligen, verkligen vände upp och ner på världen för mig, och där jag också faktiskt vågade ha så passionerade känslor. Jag har nog aldrig vågat det. Vilket väl inte är så konstigt, förmodar jag. Jag har ju aldrig fått behålla någon av dem som stod mig allra närmast. De som skulle ha stått mig allra närmast.

Nåväl. Mera film. Mamma Mia härnäst. Mera kärlek (kanske har jag någonstans behov av det, jag med?), fast i gladare inramning denna gång. Och en halvnaken och blöt Pierce Brosnan. Mumma . Och sen fortsätta sticka på ärmen till äldsta sonens julklappströja, vilket just nu känns som evighetsgöra. Sju miljoner maskor nu när alla ökningar är gjorda, så nu ska jag bara få betat av de sista centimetrarna innan jag kan börja avmaskningen upptill.

Fasiken, vad jag är trött och slut idag. Det blir nog en semiledig dag, faktiskt. En film- och stickdag.

Jo, så får det nog bli. Kommer ändå inte få så mycket vettigt gjort i övrigt, känner jag.