Jag är svår att begripa sig på. I get that a lot. Tror inte det är någon någonsin som lyckats begripa sig på mig. Det är faktiskt rätt jobbigt. Det finns ett behov för andra människor att begripa sig på mig, som jag inte förmår tillgodose. Inte kan jag begära att de bara ska acceptera mig som jag är heller, eftersom jag bara förvirrar dem. Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Kanske är en del av problemet att jag inte bara är engagerad i en massa olika saker, men att jag pratar om dem också. Jag använder mina nära och kära som bollplank, och det är då det blir fel. Det kanske är bättre att bara vara tyst. Men det känns ju också fel...som om jag skulle ljuga ifall jag försökte dölja delar av min personlighet. Men frågan är ju hur man gör då...Finns det nån gyllene medelväg i det hela som jag missar? Berätta då för mig, för all del, för jag är lite clueless just nu.

Jag har aldrig varit tillsammans med någon som lyckats begripa sig på mig, eller som bara kan acceptera mig som jag är. Alla saker jag tänker på och som kommer ut ur min mun blir alltid ett problem. Jag kan engagerat hänge mig till diskussioner om allt möjligt som jag skulle tycka var roligt att göra, men jag tycks förmedla det som spikade planer, inte som de idéer de är. Jag har ju inte spikat något alls egentligen...jag är bara intresserad av en massa saker, och ser möjligheter lite överallt. Och det jag allra helst vill göra är ju att skriva, men jag ser ändå ingen anledning att skrinlägga alla andra idéer av den anledning...om jag vill göra allt och lite till, och får möjlighet till det, så är det väl inget fel i det? Det är det väl ingen som tycker, de har bara svårt att förstå sig på mitt engagemang i alla de olika sakerna, tror jag. De flesta tänker nog inte som jag gör. De har långt färre saker som engagerar dem, tror jag...jag kan inte komma på någon annan rimlig förklaring.

Det finns någon jag önskar jag kunde förmedla hur jag är till. Där det känns viktigt att han faktiskt begriper sig på mig, och där jag känner mig frustrerad över att misslyckas med det. Jag kommer på mig själv med att leta efter rätt ord, men utan att hitta dem. Jag vill att han, om någon, ska få åtminstone en chans att begripa sig på mig. Och jag fallerar hejdlöst, ännu en gång. Känner att min diversifierade personlighet blir ett hinder även denna gång. Ett hinder jag verkligen vill överbrygga, men inte vet hur. Det gör mig förbaskat frustrerad. Jag VILL säga rätt saker, men jag vet inte vad som är rätt saker att säga. Gah!

Eller är det kanske så att jag inte säger tillräckligt? Pratar jag för mycket om allt jag är intresserad av och skulle tycka var roligt att göra, och för lite om...om...hm. Ja, vad är det jag inte säger egentligen? Vad jag vill ha ut av livet kanske? Är det det som blir fel? Borde jag prata mer om såna saker? Om hur jag känner och så? Jag kanske inte gör det så mycket, när jag tänker efter...jag kanske pratar mest om alla de där intressena och om saker som jag retar mig på...Jag kanske skulle försöka säga något om vad jag vill ha ut av livet, vad som är viktigt för mig och sånt...?

Jag vet precis vad jag vill ha ut av livet. Jag är inte egentligen så mycket annorlunda än alla andra på den punkten. Någon att älska, som finns där för mig och som jag kan finnas där för. Ett hem, någonstans att höra till, där jag inte känner mig rotlös längre. Kanske flera barn, om det finns möjlighet till det. Det är grunden i det hela. Basen. Jag drömmer inte om att flänga jorden runt och göra stora affärer, eller att bli rikare än alla andra. Jag drömmer om någon att dricka kaffe med på morgonen, som står ut med att lyssna på min senaste idé om nånting, vad det nu månde vara. Som kan se igenom mitt engagemang i det jag pratar om, och ändå veta att jag inte är ifärd med att vända upp och ner på allting, som kan veta att vad som än händer, så är det för mig aldrig ens en valmöjlighet att välja bort honom, min familj och mitt hem. Att om jag faktiskt skulle få möjlighet att göra något riktigt stort, men det skulle kosta mig min familj, så tvekar jag aldrig ens en sekund att välja bort att göra något stort. Inget är viktigare än mina närmaste. Aldrig. Utan dem är jag olycklig.

Jag behöver någon som jag kan lita på, som inte sviker, som inte är otrogen och som inte ljuger. Och som kan tycka om mig och älska mig, med fel och brister och hela faderullan. Någon som litar på mig, som vet att jag aldrig skulle svika, att jag är notoriskt trogen och att jag aldrig ljuger. Som jag kan få tycka om och älska, både med fel och brister. That's pretty much it. Det vore underbart om jag dessutom kunde ägna mig åt att skriva på heltid. En stor bonus. Eller om jag kunde roa mig med att tjäna pengar på alla dessa idéer jag har. Men det är inte alls viktigt på det sättet. Inte ens i närheten. Det kan aldrig bli mer än sekundärt i jämförelse. Lycka för mig är familjen. Att kliva ut på gården en sommarmorgon med kaffet i handen och bara vara. Såna saker. Enkla saker. Det må så vara att mitt huvud är fullt i än det ena, än det andra, men när det gäller hur jag vill leva, så är jag lika normal som alla andra. Jag önskar mig lugn, ro, lite vardagslycka och lite (eller mycket, gärna) kärlek. Precis som alla andra. Någon att vakna med i morgon och om 10 år och 20 år och 30 år...Jag kan till och med tänka mig att vara gift igen. Det satt långt in, men nu...jag har insett att förhållanden inte behöver vara så skeva som de jag har haft.

Tvåsamhet, familj, trygghet, kärlek. Pengar så det går runt och ingen av oss svälter eller fryser. Att man har roligt och skrattar tillsammans. Att kunna vara tillsammans utan att behöva säga så mycket. Att även om vi skulle vara osams, alltid stå tillsammans om vi hotas utifrån. Att alla i familjen, både barn och vuxna, har både tillit till och respekt för varandra. Att ha frihet under ansvar. Att finnas där för varann. Samarbeta. Att få vakna på morgonen och må bra. Det är vad jag önskar mig. Allt annat är bara lösa idéer, som kanske blir något konkret någon dag, men bara om det passar ihop med det jag önskar mig och hoppas att jag får. Annars får det vara, då blir det aldrig mer än idéer bara. Då får någon annan förverkliga de idéerna.

Just den här typen av inlägg hade jag väl strängt taget inte tänkt skriva mera. Men jag gör ett undantag ändå. Kanske säger jag rätt saker den här gången, kanske lyckas jag förmedla något som gör att det går att begripa sig på mig litegrann iaf. Kanske är det de här sakerna jag borde prata om när jag pratar med människor som är viktiga för mig. Saker som kanske får dem att förstå att jag är likadan som dem i mångt och mycket, även om mitt huvud rymmer en massa extramateriale som inte intresserar folk flest. Så jag gör ett undantag. Om det innebär minsta lilla chans att någon, vem som helst egentligen, förstår mig lite bättre, så vet jag åtminstone att jag är på rätt väg...

 

Tror du lär dig..

2 januari 2009 18:56

Verkar som du tillslut lär dig något..
Missade du livets skola..
Kul att du hittat tillbaka till livet,
Kram:-)

 

/A

2 januari 2009 19:37

Någon påminde mig om vad som var viktigt, och lät mig inte komma undan när jag gjorde fel, och denna någon var...du. Och jag lärde mig. Tack! Kram :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.   2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade ...

Jag har både svårt att hinna med saker och ting numera, och svårt att orka med. Och nu, när jag dessutom har två bloggar, så är det verkligen svårt att hinna med. Jag skriver nu även på http://rhetorica-galactica.bloggplatsen.se/ , som är en "publik"...

Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and th...

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov ...

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det job...