Ok, jag borde verkligen lägga mig, men just nu är det jag läser faktiskt rätt intressant, eftersom jag kan identifiera mig med materialet, och det väcker tankar kring mig själv och mitt eget beteende.

I alla gruppkonstellationer tar de deltagande an olika roller, beroende på den egna personligheten. Det är roller som den svaga, den aggressiva, clownen, den kompetenta osv. I ett klassrum kan man tydligt se dessa roller. Någon är uppkäftig och gör som den vill, vägrar underordna sig läraren. Någon är alltid tyst som en mus, blir retad, är inte riktigt delaktig och får klä skott för de övrigas ilska och frustrationer. Någon har rollen som klassens clown, och får uppmärksamhet genom att få klassen att skratta åt eller med honom. Och någon är den kompetenta, den som alltid kan alla svaren, som är "kompis" med läraren, och en självskriven ledare i alla gruppsammanhang.

Jag är förstås den sistnämnda. Den kompetenta. Det är en krävande roll, även om den faller sig lika naturligt för mig, som de övriga rollerna faller sig naturligt för dem som innehar dem. Den kompetenta förväntas alltid kunna och veta, vilket givetvis ställer ytterligare krav utöver de krav man har själv. Samtidigt är den kompetenta ständigt utsatt för andras skadeglädje de gånger man inte lyckas, vilket får en att anstränga sig ännu mer för att inte misslyckas med något av det man företar sig. Man förväntas alltid ta ledningen, även de gånger det handlar om projekt man inte egentligen är särskilt intresserad av.

I alla grupper finns det poler och motpoler. Om jag är den kompetenta, så är min motpol givetvis den inkompetenta (som inte nödvändigtvis är inkompetent per se, utan det kan handla om bristande engagemang i just den/det specifika sammanhanget). Och i egenskap av att vara kompetent, så är inkompetens något av det värsta jag vet, något som gör mig illivilligt och aggressivt inställd gentemot den jag uppfattar som inkompetent. Men jag kan inte uttrycka det, eftersom det ingår i rollen som kompetent att även ha en moralisk grundsyn som förhindrar att man beter sig illa - för beter jag mig illa, så är jag inte längre kompetent som människa (hänger ni med fortfarande? Vi gör en liten djupdykning i projektiva och introjektiva processer här). För att återgå till klassrummet: Den duktiga tjejen är aldrig den som mobbar, eller hur? Hon har och förväntas alltid ha en viss mogenhet som gör att hon inte beter sig så (eller han, det kan ju lika gärna vara en kille).

Anyway, jag tror att en del av anledningen till att jag ogillar att jobba i mindre grupper hänger ihop med det här. I en mindre grupp blir det väldigt tydligt vem som blir min motpol, och jag får anstränga mig oerhört för att bita ihop och arbeta med människan, samt peppa denne att göra sitt bästa. Jag har inga svårigheter att peppa de övriga i gruppen, men denna ena dränerar mig på lust och energi. I en liten grupp, där vi kanske är 5 personer som samarbetar, så utgör denna ena människa 20% av gruppens helhet, vilket är en ganska stor, icke-fungerande (i mina ögon), del av gruppen. I en större grupp däremot, kan jag fördela arbetet på ett sådant sätt att den/de inkompetenta inte påverkar i lika stor grad för gruppens arbete i helhet, samt att jag därför inte heller behöver lägga lika mycket energi på att få min motpol att göra det den ska, och jag behöver inte heller bära runt på aggressioner jag inte kan visa när jag upplever att den inte håller måttet.

Detta utöver den påtvingade intimiteten jag pratar om i mitt föregående inlägg. Den påtvingade intimiteten är för övrigt ett fruktansvärt kapitel i förhållande till min motpol - det sista jag vill är ju att dela något personligt med en människa jag upplever som inkompetent, ointresserad och oengagerad. Ens privatliv delar man med sina likar, inte sina motpoler, eller hur? 

Sen kan vi ju vrida på saken, och se det från ett helt annat perspektiv (när jag nu ändå är igång). Vilken grupp fungerar bäst? Den där alla har olika roller, och förhoppningsvis nått en sådan mognadsgrad att de trots allt kan komplettera varandra, eller den mera homogena gruppen, där man är till större delen jämlika? Ja ni, jag har lite olika erfarenheter på den punkten, faktiskt. Ju större gruppen är, desto bättre är det att alla har olika roller och kan komplettera varandra. Men ju mer gruppen krymper, desto bättre resultat har jag/vi haft om vi varit liktänkande. Och i en dyad (tvåsamhet) har jag alltid fungerat bäst tillsammans med en annan som också har rollen som kompetent. Min kompis E, som jag pluggat mycket tillsammans med, är också en som har den rollen, och vi arbetar otroligt bra tillsammans.

I en liten grupp upplever jag att mognadsgraden inte hjälper nämnvärt, eftersom ens motpol utgör en så stor del av helheten. Det blir ett oerhört stort irritationsmoment för mig, precis som jag blir ett otroligt stort irritationsmoment för min motpol. Den parallellen kan jag för övrigt även dra vidare till mitt ex och det förhållande vi hade. Där hade båda flera roller samtidigt, och samtliga var motpoler till varandra. Jag var den kompetenta, som ständigt fick honom att känna sig underlägsen, och han var den som inte brydde sig nämnvärt om saker, vilket fick mig att känna irritation, uppgivenhet och ilska, och som fick mig att ständigt vara på honom, försöka få honom att engagera sig. Vi triggade konsekvent varandras dåliga sidor. Samtidigt var vi motpoler i övriga saker också. Han hade ett enormt behov av närhet jag inte kunde ge honom (eftersom vi var så olika), och hans reaktion blev att försöka närma sig mig allt mer, medan jag backade undan allt mer för att upprätthålla avståndet. Vårt förhållande var som att sitta i en båt mitt ute på havet, där vi ägnade all tid åt att cirkla runt varandra och samtidigt försöka hålla båten i jämnvikt så att den inte skulle kappsejsa, istället för att sätta oss ner och ro till land tillsammans. Att vi inte lämnade varandra tidigare hängde nog även ihop med att vi ständigt dränerade varandra på energi, och att det helt enkelt inte fanns energi kvar för att ta itu med en såpass stor fråga. Det var enklare att fortsätta som vi alltid gjort, som två Duracell-kaniner, fast i en båt utan åror.

Det förhållande jag haft som fungerat bäst, var det med min första make. Även han är en kompetent personlighet, och vi fungerade väldigt bra tillsammans, i synnerhet i jobbsammanhang och på kompisnivå. Dock gick det överstyr när jag började söka mig utanför det sammanhang hans värld bestod av (det egna företaget och de egendomar som tillhörde honom). Han kunde inte acceptera att jag hade behov som inte överensstämde och var identiska med hans, gällande vad jag ville ägna mig åt, och det gjorde att de olikheter som fanns oss emellan förstärktes väldigt mycket, och slutligen gick det hål på ballongen.

Kontentan av det hela är, om vi tittar på det hela ur relationssammanhang, att jag behöver leva tillsammans med någon som har samma personlighet som mig (kompetent), men som kan tillåta mig att gå min egen väg i yrkesval och andra saker som är viktiga för mig. Samma grundläggande sätt att tänka, med andra ord, men inget tvång att tänka identiskt av den anledning. Sedan finns det givetvis andra kriterier som också behöver uppfyllas för att man ska ha en bra relation, det här är ju bara en liten del av det hela. Det heter ju att "opposites attract", men erfarenheten visar ju helt klart att i en relation, så ska jag absolut inte vara med någon som är min motsats, för det saknar helt och hållet förutsättningar för att lyckas och bli bra. Nej, min like är vad jag behöver och vad som är nödvändigt om det ska kunna bli något vettigt av det.

Ojoj, många och långa tankar blev det här...undrar om någon ids läsa alltihop? ;p Nå, det är inte egentligen relevant, jag skriver det här enbart för min egen del, även om jag nu delar med mig av det hela. Man kan väl se det som en sorts skoluppgift i sig, där jag applicerar studielitteraturen på mig själv och de erfarenheter jag har. Fast jag kan slå mig i backen på att en viss kille jag känner, kommer säga åt mig i morgon att jag är överskolad - haha! ;) Det är jag nu inte, det är långt kvar innan dess. Det jag däremot faktiskt är, är en vuxen student som varit med ett tag, med en bakgrund i lägre arbetarklassen, ett i huvudsak darwinistiskt antropologiskt synsätt, en akademikerådra och samtidigt med en jordnära själ och ett sätt att leva som ständigt genomsyras av min kompetenta personlighetsstruktur. Herrejävlar, vilken blandning! Haha! Inte att undra på att man känner sig lite sådär allmänt rotlös i livet ;)

Nu MÅSTE jag sova, vare sig jag vill eller ej...klockan är 03:20, och mina barn lär väl väcka mig om....typ en kvart eller så (det lär kännas som om det bara gått en kvart iaf). God natt med er!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.   2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade ...

Jag har både svårt att hinna med saker och ting numera, och svårt att orka med. Och nu, när jag dessutom har två bloggar, så är det verkligen svårt att hinna med. Jag skriver nu även på http://rhetorica-galactica.bloggplatsen.se/ , som är en "publik"...

Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and th...

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov ...

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det job...