Så var vi hemma från Dalarna igen. Ryggen hotar att emigrera efter två dagar i tält, och det började regna inatt, annars har det varit en soft resa. Sol, bad, mat och trevligt umgänge. Och punka på hemvägen, men där fick exet göra värsta jobbet, för jag hade inte rygg till det. Men så var det nu hans bil också, och han är fullt kapabel att byta däck själv. Men jag hjälpte givetvis till med i- och urlastning av grejer (vi hade fullt med packning med oss). Men jag är helt slut, eftersom jag sovit dåligt.

Tältet var bra, och jag är nöjd med köpet, helt klart. Pluspoäng för att man kunde packa ihop innertältet för sig, så när jag packade ihop det i morse, så kunde jag göra det i skydd av yttertältet och slapp därmed att innertältet också blev blött. Nu måste jag bara lista ut hur fasen jag ska få torkat den yttre tältduken...Den är gigantisk, och inte alldeles enkel att hänga upp nånstans i min lägenhet.

Stugan. Till vänster syns tältet som sönerna och jag sov i.

Bryggan. Barnen, i synnerhet min dotter, bodde praktiskt taget i sjön, trots att det var iskallt i vattnet.

Som sagt, det har varit en soft helg, men det är skönt att komma hem. Känner mig rätt sliten, men ombytet gjorde gott. Och sen var det inte helt fel att inleda resan med besked från CSN om att jag är godkänd för nytt studiemedel under året som kommer - haleluja! :-)

Nu: Tältdukstorkning.

I morgon bitti åker jag till Dalarna med exet, hans sambo och alla barnen. Ska bli riktigt skönt att komma iväg lite, jag är aptrött på att sitta instängd i lägenheten. Dessutom får jag ett tillfälle att testa nya tältet, vilket jag inte gjort än. Har inte ens kollat om allt är med till det...*host*.

Just nu väntar jag på att äldsta sonen ska komma, för han följer också med. Vi ska bada, paddla kanot (dvs jag ska lära mig det), bara ta det lugnt och softa. Jag ska dessutom ta med mig mina teckningsprylar och lite stickning, så det ska nog inte vara något problem att få tiden att gå.

Annars är det inte mycket att berätta. Har varit till UU idag och grejat lite med lera. Betade av ett par uppgifter och tog med mig en extra klump hem för att göra den uppgift som kvarstår i det momentet. Min granne L-L som jag pluggar ihop med var också där, så jag hade sällskap under tiden - som tur var. Inspirationen stod inte direkt som spön i backen idag...men nu har jag åtminstone kommit igång med det jag ligger efter med. Hon hade dessutom lyckats få tag på boken vi letat efter med ljus och lykta, och jag har fått låna den så att jag kan göra de där uppgifterna som ska skickas in.

Kvällen lär ägnas åt att packa och förbereda lite, sen ska jag försöka sova i rimlig tid ikväll. Har varit lite si som så med den biten på sistone....Men i morgon måste jag upp kl 7, så jag vill helst inte ligga vaken till nån gång mellan 3 och 6, som jag gjort på sistone... Fast å andra sidan skulle jag kunna däcka just nu, för jeeeeezuz, vad trött jag är!

Neee...jag måste väl få tummen ur och börja packa lite, så jag slipper springa runt som en idiot en kvart innan jag ska sova ikväll.

Jag har ju som sagt tänkt mycket idag. Jag befinner mig ju i en sits där jag måste besluta mig för hur framtiden ska se ut. Jag tänker inte bara på hela pojkvänskalabaliken då, utan över lag. Studier, karriär, barn och huruvida jag ska leva tillsammans med någon eller ej. Det sistnämnda är faktiskt det minsta "bekymret" i sammanhanget. Att leva eller inte leva tillsammans med någon är något jag kan göra när som helst i livet.

Studierna är en annan sak. Jag har som mest 2½ år kvar i skolbänken. Efter det är det färdigstuderat, åtminstone på heltid (någon kvällskurs här och var kan man ju alltid ta om man har lust, men min grundutbildning kommer vara klar då). Det innebär att jag måste ut i arbetslivet omedelbart, om jag inte redan är det. Dels för att utbildning idag är färskvara, och dels pga min ålder. Kommer jag inte ut i arbetslivet direkt efter utbildningen, så kommer jag få stora problem att komma ut på arbetsmarknaden över huvud taget (såvida jag inte startar eget, vilket givetvis är ett alternativ). Det innebär i sin tur att om jag ska få flera barn, så måste jag göra det medan jag fortfarande studerar. Dels eftersom jag måste ut på arbetsmarknaden direkt efteråt, men även pga min ålder. Jag kommer trots allt avsluta min utbildning med att fylla 39.

Jag pratade lite med pojkvännen om det här ikväll. Jag är ju tvungen att göra det. Ska vi försöka göra något av det här, så måste han vara medveten om vad som gäller, och ta ställning till om han vill ha barn eller inte (han har inga sedan innan). Att om vi ska göra det här, och om han önskar sig barn, så blir det snabbt, eftersom jag helt enkelt inte har möjligheten att vänta med den saken. Det är ju trots allt hans beslut också. Nu vet jag ju redan att han vill ha barn, men det är en sak att se för sig det någon gång i en odefinierbar framtid, och en helt annan att få barn direkt. För egen del behöver jag inte ta ställning på samma sätt...Jag har redan fem barn, och skulle han inte vilja ha barn, så är det inte hela världen för mig. Samtidigt har jag begravt två barn, och det är en erfarenhet som gör att jag är beredd att välkomna de barn som vill komma till mig. Så det handlar egentligen mest om vad han vill.

Nå. Så är det med den saken. Jag vet redan vad han vill, men nu har han fått klart för sig att det inte är ett alternativ att vänta med den saken, vilket givetvis ställer det hela i ett annat ljus. Jag tror inte han har varit riktigt införstådd med det innan. Och givetvis spelar det också roll huruvida jag vill eller inte vill ha barn, tro nu inget annat. Men realiteter är realiteter, och jag föredrar nu en gång att förhålla mig till det. Och just nu är det ju så, att så länge jag har pojkvän, så är det inte aktuellt att åka till Danmark och få barn på egen hand. Han skulle acceptera det, om det var vad jag ville, men jag vet också att han skulle bli väldigt ledsen om jag var tillsammans med honom och hellre valde den lösningen än att få hans barn. Och det kan man ju förstå. Jag skulle känna likadant om jag var tillsammans med den människan jag vill spendera resten av livet med, och den valde att få barn med en anonym donator istället för mig, när jag önskar mig barn.

Jag vet inte riktigt vart det här kommer hamna...men oddsen för ett happily ever after är väl kanske inte så dåliga, egentligen. Det var en tuff vecka vi hadde förra veckan, men vi har trots allt kommit stärkta ut ur det. Det är lugnare nu, mera sansat. Jag fick lära mig att vad som än händer, så kan jag alltid lita på att han finns där för mig. För inte ens för en sekund vände han mig ryggen, trots att han var både förbannad och förkrossad, och trots att jag var den som orsakade det. Det säger ju faktiskt en del. Han bad mig dessutom gång på gång om att vi inte skulle ge upp, och lovade igen och igen att han var beredd att ta det lugnt. Det är också ett löfte han håller stenhårt. Och vet ni...trots att jag var så hemsk mot honom, så tycker han inte mindre om mig för det och han straffar mig inte för det. Tvärt om. Vet ni vad han sa? Att hans intresse för mig bara ökade av det hela. Därför att jag hela tiden var så bottenlöst ärlig mot honom. För att jag hade förklarat för honom innan hur jag är, och att han anser att jag har varit exakt den jag utgett mig för att vara, varken mer eller mindre. Inga spel, ingen taktik...jag har bara varit mig själv hela tiden. Och trots att han själv for så illa av det hela, så håller han det inte mot mig, vilket jag tror de flesta andra skulle ha gjort. Istället styrkte det hans förtroende för mig. How about that? Det säger ju mig att han inte alls är så omogen som jag fruktade, för det krävs en hel del mogenhet för att kunna se saken från den sidan.

Now, mina känslor för honom är ju de som i grund och botten är avgörande här. Hans känslor för mig behöver jag inte för en sekund ifrågasätta. Så vad känner jag egentligen? Hmm...Den där fjortiskär-grejen har väl egentligen blåst över ganska mycket, men det ska den ju också göra. Ingen är fjortiskär hela livet liksom. Nu kom det ju en våldsam konflikt väldigt tidigt för oss, som gjorde att det till stor del blåste över för min del. Hade konflikten inte kommit, så hade det nog hållit i sig längre. Men det behöver ju inte betyda att det inte finns något kvar. Det kan ju bara betyda at vi kom snabbare till den punkten bara. För visst finns det känslor kvar. Det normala för mig hade varit att klippa kontakten helt t.ex, men det gjorde jag inte. Jag brydde mig ju fortfarande. Och idag, efter att ha tänkt mycket på allt det här, så har jag kommit fram till att det jag känner är att jag faktiskt behöver honom. Det är något jag aldrig känt förut med någon annan. Det är en odefinierbar känsla av att livet inte kommer bli det samma om inte han finns där.

Idag har jag också kunnat se för mig en framtid där han är en del av den, utan att få panik. Inget märkvärdigt, jag kan liksom bara föreställa mig glimtar av vardagsliv där han är närvarande. Och det känns bra. Inte skrämmande alls, faktiskt. Också det ett positivt tecken. Jag är ju som sagt en prosaisk sort, så jag ser liksom inte för mig en massa romantiska grejer och så. Jag ser vardagen. Matlagning, städning, jobb, titta på tv på kvällen. Typ. Och jag kan se honom där, som en del av det hela. Utan att det känns skrämmande eller obehagligt. Tvärt om. Det känns faktiskt bra. Känns som något jag vill ha. Åtminstone just nu...Fast jag tror iofs inte relationspaniken kommer återvända, jag gör faktiskt inte det. När jag har en kris i livet, så bearbetar jag den alltid snabbt, jag är sån. Och det känns faktiskt som jag har bearbetat det klart...det känns som den är borta bara, och jag lyckas inte frammana den ens när jag försöker.

När jag tänker på honom, så tänker jag...ska vi se...jag tänker att det här är en människa som aldrig kommer göra illa mig på något sätt. Som alltid stödjer mig i det jag vill göra. Som är beredd att anpassa sitt liv för att jag ska kunna uppfylla mina drömmar, när nu han inte kan uppfylla sina (han är sjukpensionär efter en allvarlig ryggskada bl.a.) Jag har hans fulla stöd om jag vill göra karriär t.ex Han har också förståelse för att jag är en sådan sort som behöver lite svängrum och egen tid, och är också beredd att ge mig det. Han har också egna intressen, och är inte beroende av meg. Men han vill vara med mig. Dela sitt liv med mig. Vill att jag ska vara den han somnar med och vaknar med. Vill att jag är den som är mamma till hans barn. Vill resa med mig.

Vad kan han inte ge mig då? Well...han kommer ju aldrig bli en höginkomsttagare, men han har ju trots allt lön (pension). Jag behöver ju inte försörja honom på något sätt.  Och sen...hm...tja, jag har väl kanske ett mera rörligt intellekt, så det är väl kanske inte alltid han kommer kunna diskutera sånt jag vill diskutera. Men å andra sidan - det är det ju ingen annan som kan heller. Och det normala är väl ändå att man diskuterar olika saker med olika människor. Finns det någon som har en partner som delar alla ens intressen liksom? Det är ju knappast rimligt att förvänta sig. Hmm...vet ni, jag kommer inte på nåt mer. Det enda han inte kan ge mig är en hög inkomst. Och med tanke på att det inte är ett krav från min sida heller, så...tja, då finns det ju ingenting jag vill ha som han inte kan ge mig.

Så vad säger facit då, när vi lägger ihop allting? Vi har en man som jag är fullständigt trygg med, som alltid kommer finnas där för mig, som stödjer mig i det jag vill göra här i livet, som vill leva sitt liv med mig, som vill ge mig de barn jag önskar mig (men är beredd att avstå om jag inte vill ha flera), som är villig att lämna sitt hemland för min skull, som står för sitt ord och som älskar mig över allt annat på denna jord. En man jag trots allt varit kär i under 25 år, som alltid får mig att le, som inte tvekar att berätta för mig hur han känner. Som jag trots allt kan se för mig som en del av mitt vardagsliv i framtiden. Som får mig att må bra. Som ger mig det jag behöver, vad det än är. Och som inte gör det genom att ge upp sin egen vilja, utan för att det är hans vilja att ge mig det.

Ladies and gentlecowboys...jag är en fullständig idiot om jag inte delar resten av mitt liv med den här mannen.

Underbaraste M skrev nyligen om att ha ett kall. Om att brinna för det man gör. Det finns en enorm attraktionskraft i människor som brinner för det de håller på med. Inte de som arbetar dygnet runt för att "lyckas", utan de som verkligen brinner för det de gör. Som har passionen. Om du inte riktigt greppar vad jag menar, så tänk dig Jamie Oliver. Den nakna kocken. Där har du en människa som brinner, som är passionerad.

Själv brinner jag inte än. Rör mig fortfarande i ytterkanterna av det som är min passion. Har inte släppt taget och satt eld på brasan än. Men jag vet att om jag gör det, så kommer det brinna intensivt. Kanske är det lite därför också som jag inte har gjort det än. Det är, åtminstone för mig, ett stort steg att bara låta sig uppslukas av sin passion. Lite fritt fall. I'm still playing it safe.

Jag vet ju att jag är bra. Inte bara det, jag har talang. För mig är inte skrivandet svårt egentligen. Orden finns där. Och jag har förmågan att kombinera dem sällsynt bra, och jag vet om det också. Jag är medveten om att det är lika lite politiskt korrekt att säga så, som det var att här om dagen säga att jag tycker jag är vackrare idag än när jag var 20. Men just nu skiter jag faktiskt i vilket. Har inget behov av att dölja min talang bakom falsk blygsamhet. Jag vet att jag är förbannat bra. Jag har dessutom fått det bevisat gång på gång genom åren. Jag har ännu till godo att ha en lärare, författare eller någon som över huvud taget arbetar inom språkområdet inte säga åt mig att jag ska skriva. Punkt. Jag är född till det, säger de. Och otaliga är de brev jag hjälpt andra författa till polis, försäkringskassa, försäkringsbolag, advokater, tingsrätt, immigrationsverket och gud vet allt - och jag vinner alltid. Jag har förhandlat fram 6 månaders arbetsfritt avgångsvederlag + en state of the art dator åt någon som blev uppsagd under sin provanställning pga arbetsbrist. Gör om det, om ni kan.

Nej, jag vet att jag har orden i min makt. Jag har alltid haft det. Och jag vet att jag förmodligen skulle lyckas om jag tuttade eld på brasan. Frågan är bara...varför gör jag det inte? Vad är det egentligen som blir fel? Jag skriver nu och då på en massa olika projekt, men något håller mig hela tiden tillbaka. Jag vet bara inte vad det är. Livet kanske? Det är svårt att vara passionerad när man aldrig får möjligheten att helt enkelt hänge sig åt sin passion. Men det är mer än så. Det måste det vara. För om man verkligen var passionerad, så skulle man ta alla tillfällen i akt att ägna sig åt det, eller hur? Och det lyckas jag ju inte med. Något hindrar mig.

People...det verkar inte bättre än att jag måste ut på jakt. Leta rätt på problemet och identifiera det, så att jag kan lösa det. Det är mitt kall att skriva, och jag kommer aldrig riktigt må bra i livet om jag inte får göra det.

Jag är en studie i komplexitet. Det är bara att inse. Lika mycket som jag kan vara oerhört enkel och lättsam att göra med, lika svårhanterlig kan jag vara. Det finns så oerhört mycket på insidan. Både på gott och ont. Om jag skulle beskriva innehållet i min hjärna, så är det som ett oändligt landskap med ständig liv och rörelse. Det händer alltid något där. Himlen över det där landskapet är ständigt fyllt av ord och meningar som glider fram som slöjor av rök i luften. En ständig ström av kunskap, erfarenheter, tankar och idéer. Det tar helt enkelt aldrig slut.

Ibland kan jag inte sova på grund av det där. Den där ständiga strömmen, frågorna som dyker upp. Ofta har jag fått kliva upp och slå igång datorn för att hitta svaret på en fråga som dyker upp mitt i natten. Det blir stopp i flödet om jag inte tar reda på det, så jag är tvungen att kliva upp och ta reda på hur det ligger till, annars kan jag inte sova. Och jag måste hela tiden skriva. Nånting. Varje dag. Orden måste ut ur mitt huvud, annars mår jag fysiskt dåligt. Det kanske är lite konstigt...kanske rent av väldigt konstigt. Jag vet inte. Vet inte hur det är för andra människor med sånt där. Har väl med åren börjat inse att inte alla andra har det riktigt så. Jag kan avundas dem det ibland.

Idag är en tänkardag. Jag har såna ibland. Dagar då jag liksom är tvungen att tänka igenom allt som är jag och mitt liv. Hur jag är, vad jag gör och varför. Och idag tänker jag att när det gäller hela relationsgrejen, så kanske jag har fel. Kanske behöver jag inte mest av allt någon som kan matcha mig. För tänk om jag hittade någon som var precis som jag, som kunde förstå mig och allting...tänk hur det skulle bli. Med TVÅ såna här konstiga personligheter som ska funka tillsammans - det skulle ju aldrig gå! Det skulle bli crash and burn tämligen fort. Nej, det är nog inte en match jag behöver, det är någon som kompletterar mig. Någon som kan ge mig det utrymme jag behöver till allt det där komplexa, och som inte har riktigt samma behov av det själv. Ni vet, som en bläckplump som liksom flyter ut lite mer på ena sidan och tar upp lite mer utrymme där. Någon som har en personlighet där de områden där han behöver mer svängrum inte krockar med mina. Så att vi kompletterar varann, men inte speglar varann.

Ah well...kanske är det just det jag har hittat. Gudarna ska veta att vi är olika varann iaf. Om vi kompletterar varann vet jag inte...det återstår ju att se, antar jag. Det är det lilla lugna som gäller just nu iaf. 

Kaffe. Tänka mera. I'll be back.

Trillade förbi Ackas blogg tidigare ikväll (inatt), och hittade den här länken. Lite småkul så här på nattkröken att leka lite med bilder :-) Här är mina favoriter:

I'll be watching you...;-)

Blubb? ;-)

Ok, teckning nr 2. Treåringen som ligger och sover. Dagens övning har i första hand varit en orgie i att försöka lära sig skugga - svårt! Vet inte om det hade varit lättare med färgfördrivning, men med enbart blyertspenna så var det iaf en utmaning. Det finns uppenbarligen ca sju miljoner nyanser av grått ;P

Now, här har jag i första hand försökt fokusera på ansiktet, så resten av teckningen är väldigt ofärdig, och underlaget han ligger på har jag inte brytt mig om alls. Eftersom han ligger ner med ansiktet vilande både på sin egen arm och kudden under, samt lite vridet, så var det svårare än jag först trodde att få till skuggningen. Det jag har åstadkommit lämnar också en del i övrigt att önska, men jag har lärt mig massor av den här övningen, och tycker jag tagit ett litet kliv till framåt. Vad tycker ni?

Sovande pojke.

Mår otroligt kasst idag. Kroppen strejkar efter en vecka nästan utan mat, och med en överkonsumtion av cigg och kaffe. Huvudvärk, illamående och vill bara kräkas så fort jag försöker röra mig. Blä. Orkar inte ens tänka, så jag tecknar istället, för att få tiden att gå.

Jag har alltid velat lära mig teckna. Och nu när jag läser Bild i Skolan över sommaren, så får jag ju lära mig lite, och det har gett mersmak. Eftersom det där med sömn inte längre tycks vara mig förunnat, så har jag ägnat någon timme åt att försöka göra mitt första porträtt någonsin.

Förlagan är ett porträtt på mig själv, men avsikten har inte varit att göra en kopia på den. Det är dock ett tydligt foto, därav valet. Teckningen är inte egentligen klar än, utan jag bröt här eftersom jag är rätt så nöjd så här långt - det är ju trots allt det allra första porträttet jag tecknat någonsin. Det fattas bl.a detaljer och skuggningar, käklinjen är ur proportion, och näsor har jag inte lärt mig teckna än. Håret är inte heller klart, och eventuellt kommer jag jobba lite mer med det sen.

Första porträttet någonsin. Nog borde jag kunna lära mig teckna porträtt med tiden, eller vad tror ni?