Jag har ju som sagt tänkt mycket idag. Jag befinner mig ju i en sits där jag måste besluta mig för hur framtiden ska se ut. Jag tänker inte bara på hela pojkvänskalabaliken då, utan över lag. Studier, karriär, barn och huruvida jag ska leva tillsammans med någon eller ej. Det sistnämnda är faktiskt det minsta "bekymret" i sammanhanget. Att leva eller inte leva tillsammans med någon är något jag kan göra när som helst i livet.

Studierna är en annan sak. Jag har som mest 2½ år kvar i skolbänken. Efter det är det färdigstuderat, åtminstone på heltid (någon kvällskurs här och var kan man ju alltid ta om man har lust, men min grundutbildning kommer vara klar då). Det innebär att jag måste ut i arbetslivet omedelbart, om jag inte redan är det. Dels för att utbildning idag är färskvara, och dels pga min ålder. Kommer jag inte ut i arbetslivet direkt efter utbildningen, så kommer jag få stora problem att komma ut på arbetsmarknaden över huvud taget (såvida jag inte startar eget, vilket givetvis är ett alternativ). Det innebär i sin tur att om jag ska få flera barn, så måste jag göra det medan jag fortfarande studerar. Dels eftersom jag måste ut på arbetsmarknaden direkt efteråt, men även pga min ålder. Jag kommer trots allt avsluta min utbildning med att fylla 39.

Jag pratade lite med pojkvännen om det här ikväll. Jag är ju tvungen att göra det. Ska vi försöka göra något av det här, så måste han vara medveten om vad som gäller, och ta ställning till om han vill ha barn eller inte (han har inga sedan innan). Att om vi ska göra det här, och om han önskar sig barn, så blir det snabbt, eftersom jag helt enkelt inte har möjligheten att vänta med den saken. Det är ju trots allt hans beslut också. Nu vet jag ju redan att han vill ha barn, men det är en sak att se för sig det någon gång i en odefinierbar framtid, och en helt annan att få barn direkt. För egen del behöver jag inte ta ställning på samma sätt...Jag har redan fem barn, och skulle han inte vilja ha barn, så är det inte hela världen för mig. Samtidigt har jag begravt två barn, och det är en erfarenhet som gör att jag är beredd att välkomna de barn som vill komma till mig. Så det handlar egentligen mest om vad han vill.

Nå. Så är det med den saken. Jag vet redan vad han vill, men nu har han fått klart för sig att det inte är ett alternativ att vänta med den saken, vilket givetvis ställer det hela i ett annat ljus. Jag tror inte han har varit riktigt införstådd med det innan. Och givetvis spelar det också roll huruvida jag vill eller inte vill ha barn, tro nu inget annat. Men realiteter är realiteter, och jag föredrar nu en gång att förhålla mig till det. Och just nu är det ju så, att så länge jag har pojkvän, så är det inte aktuellt att åka till Danmark och få barn på egen hand. Han skulle acceptera det, om det var vad jag ville, men jag vet också att han skulle bli väldigt ledsen om jag var tillsammans med honom och hellre valde den lösningen än att få hans barn. Och det kan man ju förstå. Jag skulle känna likadant om jag var tillsammans med den människan jag vill spendera resten av livet med, och den valde att få barn med en anonym donator istället för mig, när jag önskar mig barn.

Jag vet inte riktigt vart det här kommer hamna...men oddsen för ett happily ever after är väl kanske inte så dåliga, egentligen. Det var en tuff vecka vi hadde förra veckan, men vi har trots allt kommit stärkta ut ur det. Det är lugnare nu, mera sansat. Jag fick lära mig att vad som än händer, så kan jag alltid lita på att han finns där för mig. För inte ens för en sekund vände han mig ryggen, trots att han var både förbannad och förkrossad, och trots att jag var den som orsakade det. Det säger ju faktiskt en del. Han bad mig dessutom gång på gång om att vi inte skulle ge upp, och lovade igen och igen att han var beredd att ta det lugnt. Det är också ett löfte han håller stenhårt. Och vet ni...trots att jag var så hemsk mot honom, så tycker han inte mindre om mig för det och han straffar mig inte för det. Tvärt om. Vet ni vad han sa? Att hans intresse för mig bara ökade av det hela. Därför att jag hela tiden var så bottenlöst ärlig mot honom. För att jag hade förklarat för honom innan hur jag är, och att han anser att jag har varit exakt den jag utgett mig för att vara, varken mer eller mindre. Inga spel, ingen taktik...jag har bara varit mig själv hela tiden. Och trots att han själv for så illa av det hela, så håller han det inte mot mig, vilket jag tror de flesta andra skulle ha gjort. Istället styrkte det hans förtroende för mig. How about that? Det säger ju mig att han inte alls är så omogen som jag fruktade, för det krävs en hel del mogenhet för att kunna se saken från den sidan.

Now, mina känslor för honom är ju de som i grund och botten är avgörande här. Hans känslor för mig behöver jag inte för en sekund ifrågasätta. Så vad känner jag egentligen? Hmm...Den där fjortiskär-grejen har väl egentligen blåst över ganska mycket, men det ska den ju också göra. Ingen är fjortiskär hela livet liksom. Nu kom det ju en våldsam konflikt väldigt tidigt för oss, som gjorde att det till stor del blåste över för min del. Hade konflikten inte kommit, så hade det nog hållit i sig längre. Men det behöver ju inte betyda att det inte finns något kvar. Det kan ju bara betyda at vi kom snabbare till den punkten bara. För visst finns det känslor kvar. Det normala för mig hade varit att klippa kontakten helt t.ex, men det gjorde jag inte. Jag brydde mig ju fortfarande. Och idag, efter att ha tänkt mycket på allt det här, så har jag kommit fram till att det jag känner är att jag faktiskt behöver honom. Det är något jag aldrig känt förut med någon annan. Det är en odefinierbar känsla av att livet inte kommer bli det samma om inte han finns där.

Idag har jag också kunnat se för mig en framtid där han är en del av den, utan att få panik. Inget märkvärdigt, jag kan liksom bara föreställa mig glimtar av vardagsliv där han är närvarande. Och det känns bra. Inte skrämmande alls, faktiskt. Också det ett positivt tecken. Jag är ju som sagt en prosaisk sort, så jag ser liksom inte för mig en massa romantiska grejer och så. Jag ser vardagen. Matlagning, städning, jobb, titta på tv på kvällen. Typ. Och jag kan se honom där, som en del av det hela. Utan att det känns skrämmande eller obehagligt. Tvärt om. Det känns faktiskt bra. Känns som något jag vill ha. Åtminstone just nu...Fast jag tror iofs inte relationspaniken kommer återvända, jag gör faktiskt inte det. När jag har en kris i livet, så bearbetar jag den alltid snabbt, jag är sån. Och det känns faktiskt som jag har bearbetat det klart...det känns som den är borta bara, och jag lyckas inte frammana den ens när jag försöker.

När jag tänker på honom, så tänker jag...ska vi se...jag tänker att det här är en människa som aldrig kommer göra illa mig på något sätt. Som alltid stödjer mig i det jag vill göra. Som är beredd att anpassa sitt liv för att jag ska kunna uppfylla mina drömmar, när nu han inte kan uppfylla sina (han är sjukpensionär efter en allvarlig ryggskada bl.a.) Jag har hans fulla stöd om jag vill göra karriär t.ex Han har också förståelse för att jag är en sådan sort som behöver lite svängrum och egen tid, och är också beredd att ge mig det. Han har också egna intressen, och är inte beroende av meg. Men han vill vara med mig. Dela sitt liv med mig. Vill att jag ska vara den han somnar med och vaknar med. Vill att jag är den som är mamma till hans barn. Vill resa med mig.

Vad kan han inte ge mig då? Well...han kommer ju aldrig bli en höginkomsttagare, men han har ju trots allt lön (pension). Jag behöver ju inte försörja honom på något sätt.  Och sen...hm...tja, jag har väl kanske ett mera rörligt intellekt, så det är väl kanske inte alltid han kommer kunna diskutera sånt jag vill diskutera. Men å andra sidan - det är det ju ingen annan som kan heller. Och det normala är väl ändå att man diskuterar olika saker med olika människor. Finns det någon som har en partner som delar alla ens intressen liksom? Det är ju knappast rimligt att förvänta sig. Hmm...vet ni, jag kommer inte på nåt mer. Det enda han inte kan ge mig är en hög inkomst. Och med tanke på att det inte är ett krav från min sida heller, så...tja, då finns det ju ingenting jag vill ha som han inte kan ge mig.

Så vad säger facit då, när vi lägger ihop allting? Vi har en man som jag är fullständigt trygg med, som alltid kommer finnas där för mig, som stödjer mig i det jag vill göra här i livet, som vill leva sitt liv med mig, som vill ge mig de barn jag önskar mig (men är beredd att avstå om jag inte vill ha flera), som är villig att lämna sitt hemland för min skull, som står för sitt ord och som älskar mig över allt annat på denna jord. En man jag trots allt varit kär i under 25 år, som alltid får mig att le, som inte tvekar att berätta för mig hur han känner. Som jag trots allt kan se för mig som en del av mitt vardagsliv i framtiden. Som får mig att må bra. Som ger mig det jag behöver, vad det än är. Och som inte gör det genom att ge upp sin egen vilja, utan för att det är hans vilja att ge mig det.

Ladies and gentlecowboys...jag är en fullständig idiot om jag inte delar resten av mitt liv med den här mannen.